Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

L´étape du Tour på Zwift med Rapha.

30 dec 2018

Idag var det dags för uppvärmningen inför Tour du Zwift som kommer gå i januari. Den smygstartades med L´étape du Tour. Banan de hade valt var Four Horsemen som innehåller alla (ALLA) backar man kan hitta i Watopia. Den är kortare än Mega Pretzel där man kör de flesta backarna två gånger. Idag skulle vi bara köra backarna en gång men som kompensation bjöds vi på bonusbacken upp till masten och dagens pralin, Alpe de Zwift. 

I startfållan stod 2717 nyrakade och sprättsugna cyklister och väntade på att starten skulle gå. Jag rättade till min nya SZR-handduk på styret så den skulle fånga upp mina tårar optimalt. I cykelns vattenställ hade jag en flaska med elektrolyter och en flaska vanligt vatten. På bordet bredvid (typ följebilen) hade jag en flaska med sportdricka, en flaska vatten och en några gel om det skulle bli riktigt jobbigt. 

Starten går och jag glänser omkring med min nya Trek Madone som jag för dagen bestyckat med Zipp 202. Alla som startade fick varsin Rapha Lightweight-tröja. Det dröjde inte länge innan folk började skämta och håna Rapha och deras reor, överprisade produkter och bajsnödiga marknadsföring. Å andra sidan så har jag hela cykelgarderoben full av deras produkter och för dagen var klädd i deras ljusblå lightweighttröja som faktiskt är jäkligt skön i verkligheten. 

Vi började med att beta av den första lilla backen på Hilly route. Sen var det dags för vulkanen. Där kom jag ifatt brorsan som såg julfet men taggad ut. Jag sprätte förbi och av gammal vana andades jag genom näsan så han skulle förstå att jag inte ens tog i. Sen vände det neråt och jag började fippla med telefonen för att hålla koll på alla sociala medier. Precis då passade han på att köra om mig. Så lågt. 

Nästa backe var Col du Zwift. Vi tog vägen genom borgen. Jag höll mig lugn och fin så jag inte skulle spränga mig. Det är annars ganska inbjudande att köra över sina begränsningar här och sedan ligga och gråta över styret resten av rundan för att man inte kunde tygla sig. Efter Epic KOM svängde vi åt vänster upp mot telemasten. Det är en riktig surbacke som jag alltid har varit alldeles för trött för tidigare. Eftersom jag hade hushållit med mina krafter uppför Col du Zwift så kunde jag faktiskt hänga med bra här. Jag hade avancerat från ca 1200 till runt 700 innan vi gick in i backen upp till masten. 

Jag höll utkik efter brorsan hela tiden men han verkade ha pinnat på ordentligt så han syntes inte till. Jag hittade i alla fall ett bra gäng att köra ner för Epic KOM mot infarten till Jungle loop och Alpe du Zwift. När man kliver in i Alpe du Zwift vet man att man har ca en timme uppför. Här finns det alla möjligheter att köra sig sönder och samman så man knappt kommer upp. För min del så gick det rätt ok. Jag körde om fler än som körde om mig. Jag hittade en del svenskar som jag försökte hänga med. Jag fick även en "Ride on" av Eric Min som är VD på Zwift. Han hade nog hittat mig i startfållan och sen bestämt sig för att just den där tönten från Sverige skulle han ge en virtuell klapp på axeln när han ser som sämst ut. Det funkade.

Backen är lång och det är här det mesta avgörs. Jag höll som i backen tidigare mitt eget tempo. Halvvägs upp var de snabbaste redan på väg ner. Sånt kan ju verkligen få en att tappa lusten men jag är mycket väl medveten om hur jävla råkass jag är så jag svalde en extra gång och lät mina krokodiltårar falla ner på Zwifthandduken. Just här tog batteriet i hörlurarna slut också.  

Jag gnetade på och kom till sist över krönet. Den senaste halvtimmen hade jag hållit ganska jämnt tempo med en svensk som heter D. Horner från TUG. Vi hängde ihop bra hela vägen ner för berget. Här gällde det att ta i så lite som möjligt utan att tappa gruppen. När vi hade kommit ner för berget svängde vi höger för ett varv på Jungle loop. Efter det var det bara närmaste vägen ner till målet i hamnstaden. Gruppen höll bra tempo eftersom det bara var 14 kilometer kvar och det började dra ihop sig för avslut. Några minuter senare närmar vi oss ännu en svensk som också körde för TUG (Team Utan Gränser). Jag tror han heter P.Forssell. Den där jäveln ska jag ta tänkte jag och efter en stund var vi ifatt. D.Horner tappade en aning den sista biten i djungeln och strax efter det släppte även P.Forssell. De verkade faktiskt ha nått sin gräns till slut. 

När vi kom ner till sista bron vid rondellen kom vi ifatt en annan svensk, H.Ling. Jag hade tampats med honom uppför Alpe du Zwift men varit tvungen att släppa. Nu var jag ifatt. Vi höll ihop med en Brittisk kille som jag glömt namnet på. Jag tror det var han som höjde tempot den sista halvmilen. Jag och Ling hängde med. Jag såg på Ling att han inte tänkte släppa iväg oss. Han hade varit alldeles för stark uppför alpen för att låta oss sprätta iväg på slutet så där. Kilometerna tickade ner snabbt och till slut var vi nere vid hamnstaden där målet var. 

Jag är både kass på att spurta och att hålla tempo så jag gjorde det enda jag kunde göra, jag spurtade med 300 meter kvar. Det gick rätt bra trots att benen ryckte och krampade. Med 50 meter kvar kom H.Ling upp jämsides och hånflinade åt mig. En virtuell pump i framhjulet hade suttit fint här. Sen gick han om och jag kunde inte förmå mig själv att göra något åt det. H.Ling tog 602:a platsen från en riktigt trött storbloggare. Jag tackar för en fin uppvisning av moral. Jag kan ändå nöja mig med att jag körde om brorsan någonstans på Alpe du Zwift och höll undan till mål. Sånt värmer en lillebrors hjärta mer än alla glüweins i världen. 

Vilken jäkla dag det blev. Hur toppar man det här liksom? Min fru Linda kom genast med svaret, IKEA. Vi saknade tydligen garderober hemma. 

Nu lär jag inte skriva nåt här förrän nästa år så jag får passa på att önska er ett riktigt gott nytt år!

/Johan 

Zwift och syltryggen Mölleborn.

26 dec 2018

Ja jäklar vilken tunnpannkaka jag har blivit. Bekväm och väderkräsen som värsta 90-talisten. Just nu pågår Rapha festive 500 för full men det är inget jag kommer ägna mig åt. Förr i tiden när vi drog igång Ötzi-rundorna och var ute och gnuggade mil i vilket väder som helst hade jag ändå lite råg i ryggen. När man ser mig nu skulle man kunna tro att jag är en dålig kopia tillverkad i sockervadd.

Men det var inte min tunnpannkakighet det här skulle handla om. Jag tänkte slå ett slag för min räddning i vintermörkret, inte vin och ost utan Zwift. Det är för jäkla smidigt att gå ner i källaren och välja bland alla gruppcyklingar, tävlingar, träningspass och utmaningar som finns där. Det går lopp och gruppcyklingar dygnet runt. Den svenska gruppen SZR, Swedish Zwiftriders, arrangerar både tävlingar och gruppcyklingar. På typiskt svenskt manér körs helgcyklingarna alldeles för tidigt. På facebook hittar man all information om SZR.  

Jag har några pass som jag försöker hänga med på. Favoriterna är SZRs joyride på måndagar, där väljer man grupp efter förvalt tempo och kör med den gruppen i en timme. Riktigt kul och bra uppstyrt av ledarna. Tyvärr krockar den ibland med jobb och ungarnas aktiviteter men när jag väl hinner så lyckas jag alltid köra mig dundertrött. WBRs långa lördags och söndagspass är en annan favorit. Där håller de ihop gruppen riktigt fint så länge man håller 3 watt/kg. Där kan man också räkna med att bli ordentligt slutkörd efter några timmar. 

Min senaste upptäckt är Zwifts egna träningspass. Det finns över tusen färdiga pass som går att ändra och kombinera till förbannelse. Du kan enkelt hoppa på ett 12-veckors program eller välja enstaka pass eller lägga upp helt egna träningspass om du vill. Jag är en sucker för sweetspot så mina favoriter än så länge är TSS short, medium och long. Självklart finns de klassiska 2x20 med. Om man tycker att passet ser för hårt eller soft ut så är det bara att ändra effekten, antingen när man väljer passet eller under tiden man cyklar. När du har valt det passet som du vill köra så är det bara att sätta igång och trampa. Det står tydligt vilken effekt du ska hålla. Om du har ERG-mode inställt behöver du bara hålla jämn kadens så sköter trainern resten.

Det här med att träna efter sitt FTP utvärdera sin träning med regelbundna tester då? Det är inbyggt i Zwift. Om Zwift upptäcker att du har hållit en högre snittwatt i 20 minuter än du gjort tidigare så kommer Zwift höja din FTP och anpassa dina träningsprogram efter det. Det finns flera olika FTP-test att välja mellan men oftast kommer höjningarna när man tävlar eller kör nån riktigt hård gruppcykling. 

Det går till och med att köra randonné i Zwift. Tidigare i veckan var det ett gäng från SZR som cyklade 30 mil. De höll på i över 8 timmar. Jag har som längst cyklat 16 mil. Det finns de som har suttit i 24 timmar också. Det är alltid nån dåre som ska testa gränserna för vad som är görbart. En vacker dag ska jag testa var gränsen går för mig med men nu ska jag nog gå ner och köra nån timme innan jag växer fast i soffan. 

Hoppas ni får en riktigt bra avslutning på året och att ni startar nästa år på bästa sätt.

God jul och gott nytt år! 

Zwift Gran Fondo, fars dag, singles day and the whole shabang!

11 nov 2018

Min nya cykelsatsning gick ju för jäkla bra. En vecka hann jag köra innan jag blev dödsförkyld. Idag var första gången på två veckor som jag kunde cykla, innan dess har jag legat i sängen och fått sista smörjelsen varje dag. Och vad passar inte bättre då än Zwift Gran Fondo runt Mega Pretzel? Jag gav det till mig själv som farsdagspresent. Om Linda hade sagt nej så hade jag cyklat ändå men då för att fira Singles day. Man kunde välja mellan tre distanser. Jag tog den längsta för att vara säker på att bli jättetrött. För er som inte har Zwift så är Mega Pretzel den längsta banan som finns i den virtuella världen. Den är 11 mil lång och går över varenda backe som finns i Zwiftvärlden. 

Det var strax över 600 startande i min grupp. Det delades ganska snabbt upp i olika klungor och jag hamnade i mitten runt plats 300. Det här är ett Gran Fondo och inget race så det handlar bara om att genomföra loppet och ha det kul på vägen. Om det hade varit ett race så hade jag självklart vunnit. Jag började medvetet ganska lugnt men kände mig ändå rätt pigg och kunde hänga med bra trots 6 helt cykelfria månader då jag bara har ätit ost och de två sista veckorna med en fruktansvärd dödsförkylning. 

Som vanligt när jag cyklar längre inomhus så lyssnade jag på en ljudbok. Den här gången var det Röde Orm. Den är för jäkla rolig och när man hör om Orm och Tokes äventyr så känns några timmars inomhuscykling ganska futtigt. Röde Orm funkar bra att cykla till. För några veckor sen lyssnade jag på 1984 av George Orwell. Då ville jag bara kliva av cykeln och ge upp. 1984 är fantastiskt bra men som pepp för Zwiftcykling funkar den inte så bra. Den gamle och havet funkar inte heller och Dostojevskijs Brott och Straff är helt hopplös.   

Rundan tar ungefär 3,5 timmar så jag hade laddat upp med fyra flaskor vatten varav två var preppade med sportdricka. I yttersta nödfall hade jag en snickers och två gel inom en armslängd från cykeln. De behövde jag aldrig sträcka mig efter utan det räckte prima med drickat. Tiden gick ganska snabbt och milen tickade på så där härligt som de kan göra utomhus. På Mega Pretzel kör man igenom hela Watopia så det blir väldigt omväxlande jämfört med att sitta och gnugga mil efter mil runt London eller ännu värre, Richmond. Det tillsammans med Brott och straff i lurarna så slår misärindex i taket.

På sista varvet in på Jungle loop tröttnade jag på Orm och Toke så då bytte jag till Armin van Buuren för att få en sista pushen in i mål. Nu var vi en liten grupp på tio cyklister som turades om att ta vinden. Man gör ju egentligen inte det men håll med om att det låter lite bättre. Med Armin i lurnarna kände jag energin komma tillbaks. En mil innan mål började en britt och en kille som kan ha varit slovak rycka och stöta. Jag tänkte inte låta dem sticka iväg så jag följde med på vartenda ryck. Tempot höjdes och mina ben ryckte av kramp så fort jag ställde mig upp. När det är 500 meter kvar så kommer han som skulle kunna vara slovak farandes, britten hängde på och jag var tvungen att ställa mig upp för att inte tappa. Sen var det bara fullt ställ som gällde.

Jag går om slovaken och strax efter glider jag förbi britten. Sen håller jag stumt de sista 200 meterna för att ta hem spurtsegern! Vilken jäkla spurtkanon han är den där Bigmollo! Jag hamnade väl på plats 240 av 600 men det är inte det som räknas. Det viktigaste är att man visar moral och inte låter nån spurta förbi en på slutet. Sen föll jag ihop på golvet. Helt trasig. Det var amputeringsläge på benen och lungorna sved som efter en skogsbrand. Det här blev en alldeles prima farsdagspresent. Jag önskar att jag hade kunnat fira min egen pappa idag men han blev tagen av cancer för 16 år sen. Jag är rätt säker på att han såg hur jag vann över britten och slovaken och var stolt över vilken fin inomhuscyklist hans son har blivit. 

Grattis alla pappor på er dag!

Dags att vakna herr Mölleborn!

19 okt 2018

Peekaboo! Jag är tillbaks! Jag är som herpes. När man tror att man äntligen blivit av med mig så dyker jag upp igen. 

Nu blev det så där tokigt igen. Ännu en säsong med stora planer och långa lopp som slutade pladask. Allt gick enligt plan och jag var fett pepp på att åka till Alperna och köra mig vimmelkantigt trött. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel så ville jag inte det längre. Vips så strök jag Alperna och ställde in cykeln i källaren. Det sista jag gjorde på cykelfronten i somras var Täbys 60-milare. Rundan var bra på alla sätt. Vi var en grymt bra grupp med idel trevliga människor. Vädret var på topp och vi fick en bra tid (22:36 om jag minns rätt). Det som inte var lika kul var att min skadade hälsena blev inflammerad igen. Jag försökte lösa det med silvertejp men inte ens det hjälpte.

Hälsenan blev jättetrasig så jag kunde inte cykla på tre veckor, där någonstans tappade jag lusten för att fortsätta. Sedan dess har jag åkt båt, druckit vin, ätit ost, tagit jägarexamen, klippt gräsmattan och mustat äpplen. Jag har lite delade känslor för sommaren som var. Å ena sidan var det jättetrist att det inte blev något långlopp i Alperna. Å andra sidan hade vi (familjen) en riktigt bra sommar. Samtidigt är jag nöjd att jag lyssnade på mig själv och gjorde det jag innerst inne ville göra.   

Som ni säkert har märkt så är sommaren över och det börjar det dra ihop sig för ett nytt år. Och vad är då så speciellt med 2019? För oss randonneurer är det dags för vår olympiad, Paris-Brest-Paris. I dagarna kom nästa års brevetkalender ut. Det har varit lite blandad information om PBP under året men det här ska vara den senaste uppdateringen om Paris-Brest-Paris 2019. Några viktiga ändringar från 2015 är att starten går från Bergerie Nationale i Rambouillet istället för Guyancourt. Jag lär skriva mer om det senare.   

PBP tänker jag inte missa. Det finns nog inget som kan få mig att inte köra. Så se det här som början på min resa mot PBP 2019. Och en vinter med ny energi och ett klart mål i bloggen igen. PBP 2019.

On y vas! Bon courrage!

/Johan

Vamos a la Öregrund. 30 mil från Barkarby.

6 maj 2018

För fyra år sen när jag satt och ritade brevetloppen från Barkarby så var tanken med 30-milaren att man skulle cykla genom ett soligt Roslagen och komma fram till Öregrund lite småhungrig. Man skulle sladda ner i hamnen och sätta sig på någon av restaurangerna vid vattnet och äta lunch. Sedan skulle man susa hem genom det böljande landskapet och avsluta det hela med en öl på Lilla Barkarby. 

Igår blev det precis så. Vädret var helt perfekt. Vindarna var näst intill perfekta och gruppen bland det bästa man kan plocka ihop. I försnacket på Happyride.se hade vi snackat ihop oss om att vi skulle cykla i sansat tempo och äta pizza i Öregrund. När starten gick delades det snabbt upp till flera grupper. En snabbgrupp som leddes av Amir, en pizzagrupp och nägra ännu lugnare grupper.

Det här var min första brevet för året, om man räknar bort Södertäljes 20-milare som jag bröt halvvägs, så det var kul att se alla bekantingar igen. Vi cyklade och tramsade som aldrig förr. I Knutby stannade vi på Ica Knuten som vanligt och som alla gånger tidigare skämtade vi om pastorn och Kristi brud. Jag köpte ett halvt kilo vingummin som jag tryckte ner i ryggfickan. 

I Öregrund letade vi upp den minst fullsatta restaurangen. De allra flesta beställde pizzor men jag, pizzagruppens namn till trots, beställde en angusburgare med pommes. En kille, som jag är lite osäker på vad han heter, berättade att han hade börjat cykla ganska nyligen för att han hade dött för tre år sen. Japp. Hans aorta hade spruckit och i samband med det hade han helt enkelt dött. Läkarna hade sågat upp bröstkorgen och sytt ihop hjärtat och bytt lite prylar. När han vaknade så kom han på att han skulle bli randonneur. Meningen med livet liksom. Sen gick samtalet över till bävrar och bävergäll.

Vägen tillbaks till Knutby gick lika smidigt som innan och vi återanvände skämten om pastorn och Kristi brud. Vi är ju så himla roliga. De sista åtta milen till Barkarby susade på i ett sansat men inte alltför lusigt tempo. Solen började gå ner och gav ifrån sig ett makalöst kvällsljus. Kortbyxor och korttröja, en god portion mil i benen, ett tramsigt gäng och en strålande kvällssol. Cykling när den är som bäst.

I den brantaste backen lossnade Oskars växelvajer. Jag och Sebbe stannade och skruvade ihop den snabbt. Oskar höll i cykeln, jag skruvade och Sebbe fick i uppgift att störa oss så mycket han kunde under tiden. Manövern tog någon minut för mycket så vi hamnade på efterkälken från resten av gruppen. Efter 30 mil bredsladdade vi in utanför Lilla Barkarby. Några hade redan satt sig på uteserveringen med varsin öl. Slå upp den perfekta cykeldagen i ett lexikon och du hittar en länk till det här blogginlägget. 

Formen då? Hur värdelös är lillbrorsan Mölleborn egentligen? Det kändes faktiskt riktigt bra. Jag saknar allt som kan liknas med power och fart men de höll ihop fint hela vägen. Idag är jag lite trött i benen men har inte ont någonstans. Nu ser jag fram emot att öka distanserna tills jag hittar gränsen för vad jag klarar av. 

Vamos! 

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!