Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Zwift Gran Fondo, fars dag, singles day and the whole shabang!

11 nov 2018

Min nya cykelsatsning gick ju för jäkla bra. En vecka hann jag köra innan jag blev dödsförkyld. Idag var första gången på två veckor som jag kunde cykla, innan dess har jag legat i sängen och fått sista smörjelsen varje dag. Och vad passar inte bättre då än Zwift Gran Fondo runt Mega Pretzel? Jag gav det till mig själv som farsdagspresent. Om Linda hade sagt nej så hade jag cyklat ändå men då för att fira Singles day. Man kunde välja mellan tre distanser. Jag tog den längsta för att vara säker på att bli jättetrött. För er som inte har Zwift så är Mega Pretzel den längsta banan som finns i den virtuella världen. Den är 11 mil lång och går över varenda backe som finns i Zwiftvärlden. 

Det var strax över 600 startande i min grupp. Det delades ganska snabbt upp i olika klungor och jag hamnade i mitten runt plats 300. Det här är ett Gran Fondo och inget race så det handlar bara om att genomföra loppet och ha det kul på vägen. Om det hade varit ett race så hade jag självklart vunnit. Jag började medvetet ganska lugnt men kände mig ändå rätt pigg och kunde hänga med bra trots 6 helt cykelfria månader då jag bara har ätit ost och de två sista veckorna med en fruktansvärd dödsförkylning. 

Som vanligt när jag cyklar längre inomhus så lyssnade jag på en ljudbok. Den här gången var det Röde Orm. Den är för jäkla rolig och när man hör om Orm och Tokes äventyr så känns några timmars inomhuscykling ganska futtigt. Röde Orm funkar bra att cykla till. För några veckor sen lyssnade jag på 1984 av George Orwell. Då ville jag bara kliva av cykeln och ge upp. 1984 är fantastiskt bra men som pepp för Zwiftcykling funkar den inte så bra. Den gamle och havet funkar inte heller och Dostojevskijs Brott och Straff är helt hopplös.   

Rundan tar ungefär 3,5 timmar så jag hade laddat upp med fyra flaskor vatten varav två var preppade med sportdricka. I yttersta nödfall hade jag en snickers och två gel inom en armslängd från cykeln. De behövde jag aldrig sträcka mig efter utan det räckte prima med drickat. Tiden gick ganska snabbt och milen tickade på så där härligt som de kan göra utomhus. På Mega Pretzel kör man igenom hela Watopia så det blir väldigt omväxlande jämfört med att sitta och gnugga mil efter mil runt London eller ännu värre, Richmond. Det tillsammans med Brott och straff i lurarna så slår misärindex i taket.

På sista varvet in på Jungle loop tröttnade jag på Orm och Toke så då bytte jag till Armin van Buuren för att få en sista pushen in i mål. Nu var vi en liten grupp på tio cyklister som turades om att ta vinden. Man gör ju egentligen inte det men håll med om att det låter lite bättre. Med Armin i lurnarna kände jag energin komma tillbaks. En mil innan mål började en britt och en kille som kan ha varit slovak rycka och stöta. Jag tänkte inte låta dem sticka iväg så jag följde med på vartenda ryck. Tempot höjdes och mina ben ryckte av kramp så fort jag ställde mig upp. När det är 500 meter kvar så kommer han som skulle kunna vara slovak farandes, britten hängde på och jag var tvungen att ställa mig upp för att inte tappa. Sen var det bara fullt ställ som gällde.

Jag går om slovaken och strax efter glider jag förbi britten. Sen håller jag stumt de sista 200 meterna för att ta hem spurtsegern! Vilken jäkla spurtkanon han är den där Bigmollo! Jag hamnade väl på plats 240 av 600 men det är inte det som räknas. Det viktigaste är att man visar moral och inte låter nån spurta förbi en på slutet. Sen föll jag ihop på golvet. Helt trasig. Det var amputeringsläge på benen och lungorna sved som efter en skogsbrand. Det här blev en alldeles prima farsdagspresent. Jag önskar att jag hade kunnat fira min egen pappa idag men han blev tagen av cancer för 16 år sen. Jag är rätt säker på att han såg hur jag vann över britten och slovaken och var stolt över vilken fin inomhuscyklist hans son har blivit. 

Grattis alla pappor på er dag!

Dags att vakna herr Mölleborn!

19 okt 2018

Peekaboo! Jag är tillbaks! Jag är som herpes. När man tror att man äntligen blivit av med mig så dyker jag upp igen. 

Nu blev det så där tokigt igen. Ännu en säsong med stora planer och långa lopp som slutade pladask. Allt gick enligt plan och jag var fett pepp på att åka till Alperna och köra mig vimmelkantigt trött. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel så ville jag inte det längre. Vips så strök jag Alperna och ställde in cykeln i källaren. Det sista jag gjorde på cykelfronten i somras var Täbys 60-milare. Rundan var bra på alla sätt. Vi var en grymt bra grupp med idel trevliga människor. Vädret var på topp och vi fick en bra tid (22:36 om jag minns rätt). Det som inte var lika kul var att min skadade hälsena blev inflammerad igen. Jag försökte lösa det med silvertejp men inte ens det hjälpte.

Hälsenan blev jättetrasig så jag kunde inte cykla på tre veckor, där någonstans tappade jag lusten för att fortsätta. Sedan dess har jag åkt båt, druckit vin, ätit ost, tagit jägarexamen, klippt gräsmattan och mustat äpplen. Jag har lite delade känslor för sommaren som var. Å ena sidan var det jättetrist att det inte blev något långlopp i Alperna. Å andra sidan hade vi (familjen) en riktigt bra sommar. Samtidigt är jag nöjd att jag lyssnade på mig själv och gjorde det jag innerst inne ville göra.   

Som ni säkert har märkt så är sommaren över och det börjar det dra ihop sig för ett nytt år. Och vad är då så speciellt med 2019? För oss randonneurer är det dags för vår olympiad, Paris-Brest-Paris. I dagarna kom nästa års brevetkalender ut. Det har varit lite blandad information om PBP under året men det här ska vara den senaste uppdateringen om Paris-Brest-Paris 2019. Några viktiga ändringar från 2015 är att starten går från Bergerie Nationale i Rambouillet istället för Guyancourt. Jag lär skriva mer om det senare.   

PBP tänker jag inte missa. Det finns nog inget som kan få mig att inte köra. Så se det här som början på min resa mot PBP 2019. Och en vinter med ny energi och ett klart mål i bloggen igen. PBP 2019.

On y vas! Bon courrage!

/Johan

Vamos a la Öregrund. 30 mil från Barkarby.

6 maj 2018

För fyra år sen när jag satt och ritade brevetloppen från Barkarby så var tanken med 30-milaren att man skulle cykla genom ett soligt Roslagen och komma fram till Öregrund lite småhungrig. Man skulle sladda ner i hamnen och sätta sig på någon av restaurangerna vid vattnet och äta lunch. Sedan skulle man susa hem genom det böljande landskapet och avsluta det hela med en öl på Lilla Barkarby. 

Igår blev det precis så. Vädret var helt perfekt. Vindarna var näst intill perfekta och gruppen bland det bästa man kan plocka ihop. I försnacket på Happyride.se hade vi snackat ihop oss om att vi skulle cykla i sansat tempo och äta pizza i Öregrund. När starten gick delades det snabbt upp till flera grupper. En snabbgrupp som leddes av Amir, en pizzagrupp och nägra ännu lugnare grupper.

Det här var min första brevet för året, om man räknar bort Södertäljes 20-milare som jag bröt halvvägs, så det var kul att se alla bekantingar igen. Vi cyklade och tramsade som aldrig förr. I Knutby stannade vi på Ica Knuten som vanligt och som alla gånger tidigare skämtade vi om pastorn och Kristi brud. Jag köpte ett halvt kilo vingummin som jag tryckte ner i ryggfickan. 

I Öregrund letade vi upp den minst fullsatta restaurangen. De allra flesta beställde pizzor men jag, pizzagruppens namn till trots, beställde en angusburgare med pommes. En kille, som jag är lite osäker på vad han heter, berättade att han hade börjat cykla ganska nyligen för att han hade dött för tre år sen. Japp. Hans aorta hade spruckit och i samband med det hade han helt enkelt dött. Läkarna hade sågat upp bröstkorgen och sytt ihop hjärtat och bytt lite prylar. När han vaknade så kom han på att han skulle bli randonneur. Meningen med livet liksom. Sen gick samtalet över till bävrar och bävergäll.

Vägen tillbaks till Knutby gick lika smidigt som innan och vi återanvände skämten om pastorn och Kristi brud. Vi är ju så himla roliga. De sista åtta milen till Barkarby susade på i ett sansat men inte alltför lusigt tempo. Solen började gå ner och gav ifrån sig ett makalöst kvällsljus. Kortbyxor och korttröja, en god portion mil i benen, ett tramsigt gäng och en strålande kvällssol. Cykling när den är som bäst.

I den brantaste backen lossnade Oskars växelvajer. Jag och Sebbe stannade och skruvade ihop den snabbt. Oskar höll i cykeln, jag skruvade och Sebbe fick i uppgift att störa oss så mycket han kunde under tiden. Manövern tog någon minut för mycket så vi hamnade på efterkälken från resten av gruppen. Efter 30 mil bredsladdade vi in utanför Lilla Barkarby. Några hade redan satt sig på uteserveringen med varsin öl. Slå upp den perfekta cykeldagen i ett lexikon och du hittar en länk till det här blogginlägget. 

Formen då? Hur värdelös är lillbrorsan Mölleborn egentligen? Det kändes faktiskt riktigt bra. Jag saknar allt som kan liknas med power och fart men de höll ihop fint hela vägen. Idag är jag lite trött i benen men har inte ont någonstans. Nu ser jag fram emot att öka distanserna tills jag hittar gränsen för vad jag klarar av. 

Vamos! 

Talang 2018

21 apr 2018

Jag var ute och cyklade idag och man kan väl sammanfatta det så här...

Nästa tävlande är Johan Mölleborn från Ekerö som hävdar att han är Sveriges sämsta cyklist. Välkommen upp på scenen Johan! Skriker Pär Lernström och försöker få igång publiken. Jag går ut på scenen och publiken tystnar. 

David Batra: Johan, berätta om dig själv. Vad är det vi ska få se idag?

"Tack! Jag är som sagt Sveriges långsammaste cyklist. Jag har tänkt visa det genom att cykla på en trainer här på scenen." Säger jag och monterar min cykel på trainern. Jag är klädd i Raphas senaste kollektion från topp till tå.

Bianca Ingrosso: Alltså, jag spyr. Hur ser du ut människa, tror du att det är maskerad eller? Du ser ut som en semla med två tändstickor som ben. 

"Don´t let her put you down Johan. I´m sure you have some talang!" Säger LaGaylia tröstande. Sedan döljer hon en skrattattack genom att vrida bort ansiktet och låtsas nysa.

Alexander Bard försöker se ointresserad ut men hans trånande blickar lyser ändå igenom. Mina byxor sitter tight i grenen.

Jag välter mig upp på cykeln och vevar igång pedalerna. Långsamt långsamt börjar de röra sig. Redan efter två tramptag blir jag andfådd. Några sekunder senare känner jag hur ett par svettdroppar pressas ur pannan på mig som när man pressar en lime i en caipirinha. Jag tittar upp och ser Bianca hålla för ögonen med ena handen. Sakta skakar hon på huvudet och trevar med den andra handen efter den röda knappen på bordet. 

David Batra - Alltså Johan, jag blir inte riktigt klok på vad det är vi ser just nu. Du ser ut som en deg som sakta jäser på den där stackars cykeln. Jag säger inte att det är dåligt men jag kan inte för mitt liv förstå vad det här ska vara bra för?

Jag är så andfådd att jag inte kan svara så jag tittar håglöst på honom och hoppas han ska se lidandet i mina ögon. Det bottenlösa lidandet. Jag fortsätter att pressa pedalerna, varv efter varv. Benen är så makalöst svaga så varje tramptag känns som att bestiga Mount Everest trots att motståndet är på noll. En minut till sen är det över, tänker jag. En minut av mitt liv så kan jag vinna den här tävlingen. Vinna genom att vara bäst på att vara sämst. De senaste veckorna har jag laddat med tro på dig själv-böcker, ostmackor och spanskt lantvin på box. Det har gett mig en skev men oslagbar självbild. 

There is no tomorrow! Kämpa Johan skriker Pär från scenkanten samtidigt som han håller sig för magen och vrider sig av skratt. Bianca reser sig och springer ut med båda händerna för munnen. LaGaylia tittar förvånat på henne, sedan på mig, sen ner i bordet. Jag ställer mig upp och tar två tramptag, två Mount Everest, sen sätter jag mig igen. En halv minut kvar, det ska gå. Det är tufft. Jag tappar energin och slutar nästan trampa. Sen minns jag några tankeövningar som jag lärt mig från tro på dig själv-böckerna och kommer igen. Jag håller ut, jag kör tiden ut, jag passerar med två sekunder. Sen slutar benen röra sig och jag faller fram över styret som en säck potatis. 

LaGaylia tittar på mig och ser ut att fundera på vad hon ska säga. Sen sträcker hon på sig och tittar på David som blir tvungen att säga något. "Vad hände på slutet Johan? Du blev lite rödare i ansiktet."

-Jag spurtade.

"Aha".

Tystnad i salen. Nån knappar på sin telefon. En annan ammar sitt barn. Annars helt tyst. 

Nu ställer sig Alexander upp och utbrister: Det här var tamigfan det bästa jag sett. Du är så provocerande dålig Johan! Du är nog sämst i Världen! Jag älskar det! Av mig får du med beröm godkänt! 

David tittar uppgivet på Pär. Sen släcks det ner i salongen och folk beordras att lämna sina platser. Programmet Talang har sänts för sista gången. Här tog det slut.  

Långfredag. 20 mil med Jesus. Nästan..

30 mar 2018

Nu är ju inte jag någon professor i träningslära, men om jag hade varit det så hade jag nog sagt direkt att 6 månaders vila från cykeln inte skulle vara den optimala uppladdningen för 20 mil med dubbdäck. Nu är jag ju inte professor som sagt så jag testade ändå. 

På långfredagen firar man att Jesus korsfästes för 2000 år sedan. Eftersom man inte får korsfästa folk hur som helst längre så firar vi i Randonneur Stockholm dagen genom att cykla långt. Det var ca 30 vårsugna cyklister som träffades på Cirkle K (egentligen Statoil men någon dåre tyckte att Cirkle K lät mer beskrivande av vad man kan köpa på macken). Åsa vinkade iväg oss och 30 ystra cyklister rullade iväg. Jag och en till var de enda med dubbdäck, dagens töntar liksom. Efter någon kilometer kommer man till Kumlabacken. Jag släppte direkt och slog följe med Bengt och två till. Vi rullade på fint och kom efter ett tag till lantbutiken i Torö. Det var några år sen jag var där senast. Nu hade de byggt om den lilla butiken till en riktigt mullig lanthandel med färskdisk och en tjusig köttkyl. 

Efter Torö fick vi vinden i ansiktet. Benen började genast gnälla när det gick uppför eller lite för snabbt. Ganska snart tappade jag mina tre resekamrater. Nu var det alldeles tomt i benen. Jag vet att Jesus hade det värre på korset men just nu höll jag också på att bli uppspikad på cykeln. Sakta men säkert. En spik för varje tramptag. Det fanns inget att trycka på med. Mina ben kändes som yrvakna huggormar som någon hade klubbat ihjäl och kört i en matberedare och sen korsfäst på en fet gubbe från Ekerö. 

Jag led vidare och började tappa hoppet för dagen. Om jag var så här slut redan nu, hur jävla vrålslut skulle jag inte vara om tio mil? Jag började se bilder av mig själv styckad och hängande i köttkylen i lantbutiken på Torö. När jag svängde mot Kagghamra stod min forna trio där och såg molokna ut. På en skylt stod det att färjan över Skanssundet var stängd. Vi skulle få cykla en omväg genom Södertälje på några mil för att komma runt vattnet. Precis vad jag ville. Eller vänta! Skulle vi cykla förbi Södertälje? Där stod ju min bil...

Nu gav jag upp allt det där med att lida som Jesus och bestämde mig för att cykla raka vägen till bilen och åka hem. Sån briljant idé! Jag har aldrig trott på vare sig gud eller Jesus så varför skulle jag behöva lida för att han kaxade mot romarna för 2000 år sen. Jag sträckte mig efter telefonen i ryggfickan och satte igång motorvärmaren så bilen skulle vara varm och skön när jag kom fram. Om Jesus hade haft en chans att rymma med en varm Volvo så hade han nog också tagit den. Vilken jäkla randonnépremiär och come back det här blev!  

Jesus - Bigmollo. 1 - 0.

 

Glad påsk på er!

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!