Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Randonnée vad är dé?

8 feb 2018

Randonnée är franska och betyder typ utflykt eller vandring eller nåt sånt. Jag är ingen språkexpert men om man slår ihop randonnée och cykling så blir det något som liknar cykelutflykt. Cykelutflykt låter ju rätt tramsigt så vi använder det franska ordet randonnée istället för att få lite flärd över det hela. Vad är randonnée då? Berätta för oss du lärde randonnéegubbe! Berätta allt du kan!

En människa som pysslar med randonnée kallas för randonneur. Ett randonnéelopp kallas brevet eller BRM som står för Brevets Randonneurs Mondiaux. De här loppen arrangeras av klubbar som är anslutna till ACP, Audax Club Parisien, som är det styrande organet (fniss) för randonnéecykling i världen. I Sverige är det Randonneur Sverige som håller i trådarna. I Stockholmsområdet är Randonneur Stockholm som arrangerar all randonneurverksamhet. Katten på råttan, råttan på repet alltså. 

Hur gör man randonnée? Det är ganska enkelt egentligen. Du behöver varken en specialcykel, licens eller klubbkläder. Du anmäler dig till en brevet och dyker upp till start. Vid starten får du ett gult kort, brevetkort, som du ska ta med och stämpla på några förutbestämda kontroller. Vid målgång lämnar du in kortet till arrangören och du kan åka hem. Det heter brevet på grund av de speciella korten man har med sig. De här korten tillhandahålls av ACP (det stora organet ni vet) och skickas till respektive landsorganisatör som i sin tur delar ut de till de klubbarna som arrangerar brevets. 

När ett lopp är genomfört så sammanställer organisatören resultaten (OBS! Det är ingen tävling så man tar inte fram någon resultatlista utan man registrerar bara tiden för bokföringen.) och skickar det till Randonneur Sverige som i sin tur sammanställer alla resultat och skickar vidare till ACP. Varje genomfört brevetlopp får då ett eget homologinummer som man kan ha nytta av om man ska köra ett lopp som kräver att man kört en viss sträcka. 

Brevetlopp arrangeras i olika distanser. Det är 20, 30, 40, 60 och 100 mil. En brevetserie är 20-60 mil. 100-milaren är mest för skoj. När man har genomfört en hel serie (ej 100 mil) så kan man kalla sig super randonneur. Ett brevetlopp har en max och en min-tid. Det finns även max och min-tider på kontrollerna. Min-tiden är inte så mycket att bry sig om. Man får pinna på ordentligt för att vara för tidig i mål eller till en kontroll. I värsta fall får man vänta tills kontrollen öppnar eller så får man sluttid som stämmer med min-tiden. Om man däremot tar för lång tid på sig så blir man inte godkänd. Det går alltså inte att masa sig runt en 20-milare på 14 timmar. Då blir man inte godkänd och får inget homologinummer och kan alltså inte tillgodoräkna sig rundan för en superrandonneurmedalj. Hårda bud.

Maxtiden för loppen är:

200 km – 13,5 h

300 km – 20 h

400 km – 27 h

600 km – 40 h

1000 km – 75 h

Som ni ser är tiderna väl tilltagna. Det är som sagt inte någon tävling. Dessa tider gäller i alla väder och i all typer av terräng. Det är tex samma maxtid på Randonneur Stockholms vinterrunda Tour de Ötzi i snöstorm som för en fin sommarrunda. 

Stämpelkortet är nästan lika viktigt som själva cyklingen. Se till att förvara det på ett säkert ställe och håll det skyddad mot regn och svett. Om du tappar det blir du inte godkänd på rundan. För varje brevet kan man välja om man vill ha medalj eller inte. Det kryssar man i på kortet och betalar 50 kr extra för det. Medaljen får man när randonneursäsongen är slut. Den postas oftast hem tillsammans med brevetkortet.

Vi går igenom de olika delarna på framsidan på kortet. 

(1) Här fyller du i namn, adress och din klubb. Det är oftast ifyllt av arrangören.

(2) Här väljer du om du vill ha medalj eller inte.

(3) Glöm för guds skull inte att signera kortet. Det kan i värsta fall betyda att du inte blir godkänd. 

(4) Distans, datum, arrangörsklubb och startplats.

(5) Här fyller arrangören i sluttiden.

Det är på den andra sidan av kortet som magin händer. Det är här man samlar stämplarna. 

(1) Distans till kontroll

(2) Ort för kontrollen

(3) Adress för kontrollen 

(4) Öppettider för kontrollen

(5) Plats för stämpel

(6) Klockslag för stämpling

För att hitta vilka datum som gäller för loppen så går ni in på Randonneur Sveriges Brevetkalender. Här hittar ni även kort information om startplats, arrangörsklubb och kontaktpersoner. De flesta arrangörsklubbarna har egna hemsidor med egen information om loppen. Där hittar ni bäst information och det är där ni anmäler er. 

Det finns hur mycket som helst att skriva om randonnée men nu har ni fått en introduktion så ni vet vad det handlar om. I nästa inlägg tänkte jag gå igenom utrustning och ge lite tips om vad man ska tänka på när man ska vara ute och cykla i ett dygn. Hoppas ni tyckte det gav nånting.  

/Johan 

Alpi4000. Det börjar bli verklighet.

3 feb 2018

Knack knack!

-Vem där?

Det är jag, verkligheten. 

-Helvete!

Ungefär så där lät det i mitt huvud när jag gick igenom gps-rutterna för Alpi400 som jag ska köra i sommar. Jag har en fäbless för att rita och mecka med gps-filer och när arrangören släppte filerna så var de upphackade för varje kontroll. Sånt klarar jag bara inte av. Det blir För. Många. Filer. Min ADHD slår till direkt. Jag måste ha det sammanfogat till fina portionsbitar. I det här fallet blev det lagom med 3-4 etapper i varje portion. 

När jag hade kommit halvvägs i ritandet sköljde det över mig som en kalldusch, helvete vad det här kommit bli jobbigt. Det är totalt 145 mil och nästan 25000 höjdmeter. På de första 53 milen klämmer man av 9000 höjdmeter och på de sista 25 milen, när man redan har 120 mil i benen, ska man släpa sig över 6000 höjdmeter. Det är väl tur att det är en lång nerförsbacke från toppen av Stelvio ner till Bormio så tårarna hinner torka innan målgången.

Min plan var ju att cykla omkring och tramsa i Zwift och under vintern och randonnéa lugnt och fint i sommar och sedan glassa runt det där loppet och njuta av utsikten. Jag får nog tänka om och lägga manken till istället. Först och främst ska jag nog ta mig till en naprapat för att knäcka ut ryggen som har varit på gränsen till ryggskott de senaste månaderna. Nästa steg är att reda ut varför mitt Zwift håller på och stökar. När det väl är löst finns det inget som kan stoppa mig. 

Till er som har börjat tröttna på mitt snyftande och zwiftande säger jag bara; håll ut! Inom kort kommer jag skriva en serie inlägg som handlar om randonné. Hur det funkar, vad man ska tänka på och hur man kommer igång. Det kommer alltså för första gången läggas ut något som faktiskt är läsvärt här. Tills dess, kör så det ryker!

/Johan  

Nytt år nya planer.

13 jan 2018

Då har ett nytt år sakta dragit igång, samma sak med mig faktiskt. Nu börjar årets planer landa och det ser ut att bli ett riktigt kul år. Under min cykelkris i somras fick jag tid att fundera på vad jag verkligen vill göra. Vill jag tävla i H40? -Nej fan heller. Vill jag köra Vättern i en snabbgrupp? -Verkligen inte. Vill jag cykla långt tills kroppen skriker av trötthet och all vett och sans rinner ur kroppen? -Ja nu börjar det brännas. 

Det finns en hel del långcykling att välja på i årets svenska brevetkalender. Randonneur Stockholm har 4 startplatser i närheten av Stockholm om man räknar Uppsala som nära. Är man sugen på något långt utomlands så finns den listan på Randonneur Mondiaux hemsida. Allt det där ser ju himla trevligt ut men jag och brorsan fastnade för den här pralinen, Alpi4000. Det är ett 145-mils randonnélopp som går runt alperna. På vägen kommer man få njuta av många fina stigningar bland annat Col d’ Iseran och Passo dello Stelvio. Vår ambition är att ta det som ett äventyr. Cykla lugnt och länge. Sova i ett dike. Fylla flaskorna med fjällvatten. Äta döda kaniner från vägkanten och sakta förvandlas från människor till Fauner, som beskrivs med en mans överkropp och en getabocks ben, svans, klövar och horn. Det är drömmen.  

Det enda som inte känns helt färdigplerat än är vilken cykel jag ska ha. Förra året hade jag en Canyon Ultimate SLX som var helt fantastisk. Styv, bekväm och snabb på samma gång. Tillsammans med min Gilles Berthoud-sadel kunde jag cykla hur långt som helst på den. inför året har Canyon släppt en serie Ultimate SLX med skivbromsar. De ser riktigt kompetenta ut. Det är bara ca sextiosex tusen ölburkar som måste pantas innan dess. I annat fall får jag ta min gamla Ultimate som fortfarande funkar riktigt bra trots om den har nio år på nacken. 

Aldrig glömd, alltid saknad. 

Nu har jag precis just avslutat en kort runda i Zwift. Planen var att hänga med en 16-mils gruppcykling men efter 6 kilometer låste sig datorn och ville bli uppdaterad. När jag lyckats få igång Zwift igen var klungan långt borta och jag var redan för irriterad för att fortsätta. En stund senare hoppade jag in igen och drog av två mil för att ha gjort något i alla fall. Det är där jag cyklar just nu. Inomhus på nätet. Nån dag måste jag ta mig ut och få lite riktig asfalt under däcken. Till den dagen har jag köpt en ny underställströja på Raphas rea som det står QUÄL DICH, DU SAU! på. Bara en sån sak.

Hej på er!

Zwift Gran Fondo. Nästan som på riktigt.

18 dec 2017

I söndags tog jag mod till mig och anmälde mig till Zwifts Gran Fondo-serie zFondo som går en gång i månaden hela vintern. Förra gången körde jag mellanvarianten på 72 kilometer. Det tog mig 2,5 timmar att komma runt. I söndags kände jag mig lite fräsigare och startade i den långa som innebär 144,4 kilometer, två varv runt The Pretzel. 

Starten gick nere i hamnen längst ut på en pir. Dagen till ära hade vi alla fått nya Canyon Aeroad, som jag faktiskt körde en säsong för två år sen. Det var en riktigt bra cykel så jag hade på känn att det här skulle bli en fin dag i Watopia. Den 140 man stora klungan rullade förväntansfullt iväg. Redan där var det några stressputtar som stack iväg. Jag höll mig långt bak för att inte ryckas med i några dumheter. 

Det tar bara någon mil innan man kommer in i första backen som är Watopias högsta och längsta backe. Riktigt jäkla snyggt gjort måste jag säga. Man går från lågmark upp till alpmiljö genom byar och vidare upp i snötäckta kringelikrokvägar. Som en extra pralin tar man vägen runt telemasten. I den backen får man växla ner till lättaste växeln och gneta sig upp i 7-8 km/h. Sen går snabbt som satan nerför. 98 km/h lyckades jag pressa upp min Aeroad till. 

Efter 72 kilometer har man kommit halvvägs. Då har man ett varv kvar. För att spara energi tog jag det lugnt nerför och passade på att rulla när det gick. Här någonstans blev jag omkörd av en annan svensk, F. Akerman. Jag låg 1-2 minuter bakom honom och höll ett lagom tempo för att inte skrota ihop. Nu började benen kännas ganska möra. Jag räknade med att det skulle ta nästan 5,5 timmar totalt och att jag hade minst en timme kvar. 

Timmarna och milen tickade på förvånansvärt bra. Det finns ganska mycket att titta på i Zwiftvärlden. Vid bergspriset på högsta berget står en get. Bara en sån sak. Eftersom jag visste att jag skulle ha att göra ganska länge så lyssnade jag på en ljudbok under tiden. Kepler Paganinikontraktet. Under tiden som kriminalkommisarie Joona Linna jagade mördare och vapensmugglare så började jag fundera på den där F. Akerman. Skulle han verkligen få komma före mig? Nu hade vi hållit på i 4,5 timmar och hade bara sista backen kvar. Den är rätt dryg och tar ca 30 minuter att ta sig upp för. F. Akerman låg 1:30 före mig och om jag inte kom ifatt honom innan toppen på backen så skulle det bli svårt att komma ifatt, men jag hade ett ess i rockärmen. Med några snabba klick på telefonen så bytte jag ljudboken mot Armin van Buuren. A state of trance. Nu jävlar. 

Jag ökade trycket och såg att jag började ta in på honom. Armin dundrade på i lurarna. Strax innan bergspriset såg jag F. Akermans rygg. Äntligen. Vi höll ihop hela vägen ner och samsades om förningarna. Det är faktiskt helt otroligt hur verklighetstroget Zwift är. Eller så var det bara min slutkörda hjärna som överdrev intrycken. På bilden nedan ser vi mig på min blå Aeroad och F. Akerman på hans giftigt gröna. Det verkar som att han glömde hjälmen utmed vägen dock. Det är ju livsfarligt att cykla utan hjälm. LIVSFARLIGT!

Efter berget är det bara en mil kvar och relativt platt. Vi höll fortfarande ihop. När det var 6-7 kilometer kvar ökade jag lite igen. Då märkte jag att F. Akerman tappade nån meter. Jag ökade lite till och han tappade ännu en meter. Så ska en slipsten dras! Jag höll farten den resterande biten och efter fem timmar och tjugo minuter var jag äntligen i mål. Nöjd att jag hade fullföljt loppet och att jag höll undan från min virtuella motståndare F. Akerman också.

Jag missade att ta en bild från målgången så den här bilden på mig och brorsan från Alpen-Traum får duga istället. Om en månad går nästa zFondo. Då står jag garanterat på startlinjen igen. 

/Johan 

Saker som rubbar mina cirklar.

15 nov 2017

En sak som höll mig från att byta bort min Moanark till en motordriven trainer kopplad till Zwift tidigare var att jag var orolig för att tekniken skulle svika mig och hålla på att strula. Fördelen med Moanarken är just enkelheten. Det finns inget som kan strula där. Ställ in önskad motstånd och kör dig vimmelkantigt trött. Den säkerheten sålde jag för några veckor sedan och hoppade på det högteknologiska tåget. Zwift ska det vara för jag är så cool tänkte jag. Jag bloggar ju liksom. Mitt liv kommer bli så fantastiskt när jag byter ut min gamla Monark till Zwift. Det där coola som alla skriver om på facebook och delar bilder och filmer på. Monark är helt ute. Adjöss Monarken och välkommen trainer och Zwift. 

Ikväll hände just det jag som jag var orolig för. Zwift funkade inte. Något elektroniskt var trasigt i servern. Det gick inte att logga in och det funkade inte att ominstallera eller trycka hårt på knapparna eller att svära åt appen eller dubbelklicka eller nånting. Där satt jag, svettig av irritation, och glodde ner på telefonen där Zwift-appen blängde tillbaks som för att jävlas med mig. Jag gjorde några tafatta försök att använda Elites egna värdelösa app men det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Sen klev jag av cykeln och gick gav upp. När jag bytte om började jag tänka på gymmet och allt som jag stör mig på där. 

Jo jag har ju börjat gå på gym på lunchen. Och vilka andra går på gym tror ni? Precis, idioter. Herrejösses vad mycket jönsar och idioter som går på gym. Något som verkligen rubbar mina cirklar är när folk sätter sig på en maskin och bara sitter där och skrollar facebook, tinder, badoo eller bara sitter där som ett flarn och fotar sig själv för att lägga upp på instagram. Självklart utan att röra vikterna eller ens försöka göra någon nytta. En annan populär grej är att använda flera maskiner samtidigt. Helst tre eller fyra. Gärna tillsammans med en samling hantlar också. Här gäller det att vila ordentligt mellan övningarna så det ger minimal effekt och maximal irritation. Några som gör detta till fulländning är gymmets PT-samling. Det pallas upp med bänkar och ställs fram kettlebells så man tror att hela crossfitlandslaget ska ha träningsläger men nä, allt detta är till för att en medelålders kontorsråtta ska träna sina rotatorcuffar. Det blixtrar i mina tinningar. Jag ger upp och går mot duschen.

I omklädningsrummet är det tydligen fritt fram att göra vad som helst. Folk blandar proteindrinkar så det drälls pulver på golvet och på bänkarna där man lägger kläderna. Proteindrinkarna dricker de i duschen så inte musklerna ska hinna förtvina innan kontorskläderna har åkt på igen. Det är även populärt att gå omkring naken och sprätta. Gärna naken framför spegeln när man fixar frillan. Första veckan jag tränade såg jag en kille som använde fönen till att torka underredet med. Toaletten ska vi inte snacka om. Hur svårt kan det vara att pricka toan när man pinkar? Eller jo, om man ska blanda en proteinshake och föna sig i röven samtidigt som man pinkar så kan jag förstå att det stänker utanför.   

Nu hoppas jag att Zwift är uppe och rullar imorgon igen. Och framför allt att det håller på söndag då jag ska köra ett gran fondo på 14.5 mil. Det kan nog kännas både i benen och huvudet. Det lär bli anledning att skriva om det senare. 

Tjena!

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!