Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Saker som rubbar mina cirklar.

15 nov 2017

En sak som höll mig från att byta bort min Moanark till en motordriven trainer kopplad till Zwift tidigare var att jag var orolig för att tekniken skulle svika mig och hålla på att strula. Fördelen med Moanarken är just enkelheten. Det finns inget som kan strula där. Ställ in önskad motstånd och kör dig vimmelkantigt trött. Den säkerheten sålde jag för några veckor sedan och hoppade på det högteknologiska tåget. Zwift ska det vara för jag är så cool tänkte jag. Jag bloggar ju liksom. Mitt liv kommer bli så fantastiskt när jag byter ut min gamla Monark till Zwift. Det där coola som alla skriver om på facebook och delar bilder och filmer på. Monark är helt ute. Adjöss Monarken och välkommen trainer och Zwift. 

Ikväll hände just det jag som jag var orolig för. Zwift funkade inte. Något elektroniskt var trasigt i servern. Det gick inte att logga in och det funkade inte att ominstallera eller trycka hårt på knapparna eller att svära åt appen eller dubbelklicka eller nånting. Där satt jag, svettig av irritation, och glodde ner på telefonen där Zwift-appen blängde tillbaks som för att jävlas med mig. Jag gjorde några tafatta försök att använda Elites egna värdelösa app men det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Sen klev jag av cykeln och gick gav upp. När jag bytte om började jag tänka på gymmet och allt som jag stör mig på där. 

Jo jag har ju börjat gå på gym på lunchen. Och vilka andra går på gym tror ni? Precis, idioter. Herrejösses vad mycket jönsar och idioter som går på gym. Något som verkligen rubbar mina cirklar är när folk sätter sig på en maskin och bara sitter där och skrollar facebook, tinder, badoo eller bara sitter där som ett flarn och fotar sig själv för att lägga upp på instagram. Självklart utan att röra vikterna eller ens försöka göra någon nytta. En annan populär grej är att använda flera maskiner samtidigt. Helst tre eller fyra. Gärna tillsammans med en samling hantlar också. Här gäller det att vila ordentligt mellan övningarna så det ger minimal effekt och maximal irritation. Några som gör detta till fulländning är gymmets PT-samling. Det pallas upp med bänkar och ställs fram kettlebells så man tror att hela crossfitlandslaget ska ha träningsläger men nä, allt detta är till för att en medelålders kontorsråtta ska träna sina rotatorcuffar. Det blixtrar i mina tinningar. Jag ger upp och går mot duschen.

I omklädningsrummet är det tydligen fritt fram att göra vad som helst. Folk blandar proteindrinkar så det drälls pulver på golvet och på bänkarna där man lägger kläderna. Proteindrinkarna dricker de i duschen så inte musklerna ska hinna förtvina innan kontorskläderna har åkt på igen. Det är även populärt att gå omkring naken och sprätta. Gärna naken framför spegeln när man fixar frillan. Första veckan jag tränade såg jag en kille som använde fönen till att torka underredet med. Toaletten ska vi inte snacka om. Hur svårt kan det vara att pricka toan när man pinkar? Eller jo, om man ska blanda en proteinshake och föna sig i röven samtidigt som man pinkar så kan jag förstå att det stänker utanför.   

Nu hoppas jag att Zwift är uppe och rullar imorgon igen. Och framför allt att det håller på söndag då jag ska köra ett gran fondo på 14.5 mil. Det kan nog kännas både i benen och huvudet. Det lär bli anledning att skriva om det senare. 

Tjena!

Han lever han lever! Jösses han lever!!

4 nov 2017

Oj, vad var det som hände? Jag cyklade och bloggade som att det inte fanns någon morgondag. Sommarens cyklingar var några av de bättre. Skrivandet gick som smort. Förberedelserna för LEL rullade på och kroppen började kännas riktigt långcyklig. Helt plötsligt slog det mig att jag inte kände någon utmaning i det längre. Att cykla långt kan jag. Jag kan cykla flera dygn utan att sova. Att cykla snabbt kan jag också om jag skärper till mig. Inte snabbast men snabbt. Men något som jag inte hade gjort än var att dra upp en gädda med min grabb Viktor. En förmiddag i somras när jag satt på altanen med ett glas rosé i näven slog det mig att det var precis det jag skulle göra. Jag skulle testa att sätta familjen före mig själv och cyklingen. Så fick det bli. Jag strök LEL och skruvade ner cyklandet till 1 på en 11-gradig skala.

Nu har sommaren gått och jag har dragit några gäddor med Viktor och haft det toppen med familjen. Nu börjar det faktiskt rycka lite i cykeltarmen igen. Men jag måste ändra på nåt för att få tillbaka glädjen helt. Ledorden för nästa år kommer vara "Oförberedelsecykling och äventyrlig lycksökare" (fritt snott från Happyridetråden om PBP 2019). På minimal träning ska jag genomföra loppen på maximal tid. Det är ju faktiskt roligare att nästintill dö och bli svintrött och gråtfärdig efter en 40-milare än att borsta av dammet från cykeltröjan och åka hem och klippa gräsmattan som om inget har hänt.

För några veckor sen sålde jag Moanarken och köpte strax efter en trainer som jag kopplade ihop med Zwift. God damn vad kul det är med Zwift! Jag fastnade som en glupsk gädda på ett Svartzonker McHybrid efter första rundan. Jag har redan några roliga grejer på gång till nästa sommar men jag måste sälja in det hemma innan jag kan skriva om det på bloggen. Annars finns risken att det blir sånt jäkla liv här hemma att jag aldrig mer får titta på en cykel. 

Ha det toppen! Vi kanske ses i Zwiftvärlden.  

/Johan

Ändrade planer. Inget LEL för mig.

29 jul 2017

Årets mål har hela tiden varit LEL. Jag har varit så sjukt taggad. Cyklingen har gått hyfsat trots nyckelben och pollenallergi. Jag har kört de långloppen jag hade planerat och hade förberett mig bra. Meningen var att jag och Calle skulle ha åkt till London igår. Vi hade köpt flygbiljetter och bokat hotell. Men sen hände nåt.

Den senaste månaden har jag känt att jag hellre vill spendera sommaren med familjen än att vara ute på vägarna och samla mil. Vi har vår första sommar i nya huset på Ekerö. I våras köpte vi en båt och ungarna älskar att vara ute och fiska eller bara fräsa runt planlöst. Helt plötsligt så fanns det annat som tävlade om tiden. Ska jag bränna varje helg på att cykla eller ska jag lägga tiden på familjen och göra något som vi alla tycker om? Svaret var inte så jättesvårt men det tog ändå tid att komma fram till det. Efter Vätternrundan fick Calle problem med ena knät. Det är något som han har dragit på sig under vintern och våren då han tränade stenhårt med siktet på vetaran-VM. Sen åkte han på några förkylningar på raken och vips så var det målet bortblåst. 

Om man ska korta ner det hela. Om vi hade åkt till England och startat så är det högst troligt att han skulle ha blivit tvungen att bryta någonstans halvvägs. Eller i bästa fall fullföljt med med risken att dra på sig något riktigt allvarligt med knät. LEL är inget man bara cyklar igenom. Även om vi skulle ta det lugnt så är det ändå 140 mil i regn och motvind. 4-5 dagar nonstop. Jag ville inte åka dit med dåligt samvete för familjen och en brorsa som skulle gnälla över sitt knä i fyra dagar. Det måste kännas rätt. Min sista semestervecka kommer inte spenderas i ett regnigt England/Skottland med dåligt samvete. Den kommer spenderas ute på sjön med ungarna och Linda. Det känns rätt. 

Jag har inte slutat cykla. Jag kommer tillbaka inom kort. Cykling är ändå för jäkla roligt när allt stämmer. De långrundorna jag har gjort i sommar har varit helt suveräna allihop. Det är så det ska kännas. Det ska inte skava och kännas dåligt nånstans. 

Lycka till alla ni som kör LEL! En del av mig ångrar mig redan. 

  

Lite vandring. Polens högsta berg Rysy.

4 jul 2017

"Last year two people fell right here. The first guy was struck by a stone on his head and fell on his friend. Both died."

- Thanks Thomaz, I´m so scared right now that I´m about to shit my pants.

Vår bergsguide Thomaz hade den besynnerliga vanan att så fort vi stannade för att vila berätta om alla dödsfall på berget. Det dör tydligen en handfull människor varje år på berget. Ibland färre ibland fler. Men det var inte därför vi var där. 

Mitt gamla grabbgäng har en tradition att samlas varje år för att vandra och bestiga en lagom hög topp. Roligast blir det om det är landets högsta topp. Första året tog vi Kebnekaise. Året efter tog vi Zugspitze som är Tysklands högsta. Sen hade vi ett viloår där vi åkte till Vemdalen och vandrade. Förra året tog gänget Scafell Pike som är Englands högsta. Jag kunde tyvärr inte vara med då eftersom jag var i Norge och bröt Jotunheimen runt. 

I år var det alltså dags för Polens högsta berg, Rysy. Det är 2500 meter högt och det går att vandra upp för den största delen. De sista 400 höjdmeterna är det via ferrata. Vi är inga riktiga bergsklättrare så via ferrata är det tuffaste vi ger oss på. Som vanligt hade vi festat alldeles för hårt kvällen innan så jag blev andfådd bara av att gå på asfalten den första milen. Som grädde på moset hade jag yrsel. Det är typ det sämsta man kan ha när man går omkring på höga berg. 

Efter den första milen på asfalt kommer man till en sjö. Där börjar vandringsleden. När man har gått förbi den sjön kommer man till en backe som leder upp till den andra sjön. Det är ca 200 höjdmeter mellan sjöarna. Bara den backen kändes bra i låren. Backen till den andra sjön är den gröna delen på bilden ovanför. Några hade tydligen dött redan här enligt guiden. 

Efter den andra sjön börjar den riktiga utmaningen. Därifrån går det konstant uppför i 1000 höjdmeter till toppen. Vi vandrade på och lyssnade på hur många som hade dött i varje krök eller avsats. Efter ett tag blev det så bisarrt att vi inte kunde låta bli att skratta när Thomaz berättade om hur någon hade ramlat ner och spruckit mot en sten. Nästa år lär han berätta om hur det gick till när jag tog ett felsteg och dunsade ner till botten av berget och dog, tänkte jag och försökte fokusera på stenen framför mig för att mildra yrseln. 

Halvvägs upp stannade vi för att ta på oss hjälmar och selar. Vi passade även på att äta varsin påse frystorkade mat som vi hade med. Fredrik avslutade lunchen med en espresso. Klart classy. Vi tråcklade på oss hjälmar och selar. Nu var det dags för via ferrata. I Polen kör de inte med vajrar som det brukar vara. Av tradition kör de med kedjor. Det är lättare att hålla i än vajrar men det gör också att de flesta kör utan selar. Det är väl därför det dör så många. Vi såg några med jympaskor och mjukisbyxor. Självklart utan säkerhetsutrustning eller förstärkningsplagg. Vi såg även en hel del skärrade tjejer som satt och grät medan deras pojkvänner försökte trösta dom. Vid ett tillfälle kom en kvinna tumlande ner för berget. Som tur var så dunsade hon in i en stor sten så det tog stopp efter några meter. Hon klarade sig bra men lär ha behövt ett par nya kalsonger. 

Min yrsel fortsatte så det var rent vidrigt att kravla runt på klippblocken. Thomaz berättade om någon som hade fallit baklänges här och dött. Klart soft. Så himla bra pepp. Jag kanske skulle göra detsamma bara för att slippa det här? 

När vi närmade oss toppen var det någon som hade stått på näsan och droppat blod på klipporna. Det var inga mängder så det var nog ingen fara. Mest en påminnelse att hålla koll på var man satte fötterna. Nu rullade dimman in också. Inte långt kvar. Bara 50 höjdmeter till. 

Jag hade bara fokus på att nå toppen. Sten för sten höjdmeter för höjdmeter. Till slut var vi där. Äntligen! Det satt en del människor på toppen. Mer än jag trodde. Då sa vår guide Thomaz att vi skulle gå en bit till så vi kom till toppen på den Slovakiska sidan. Den toppen var till och med några meter högre. Vi skulle bara behöva gå ner en bit och sedan klättra upp på den toppen. Jag trodde att han skämtade så jag sa "great idea!". Han skämtade inte.

Äntligen på toppen! 

När vi hade krälat upp för de sista stenblocken och satt oss så tog vi en gruppbild och garvade åt vad vi just hade utsatt oss för. Just där tyckte jag att det var det vidrigaste jag gjort. En sån utdragen vidrighet med yrsel och hjärtklappning och dödsångest. När vi sedan vände och började klättra neråt så släppte allt det. Yrseln och ångesten var som bortblåst. Vandringen ner var bara ett rent nöje. Nu kunde jag slappna av och njuta av utsikten och äventyret. 

Några timmar senare var vi nere vid den första sjön igen. Nu var det bara några kilometer kvar till restaurangen där vi visste att de sålde öl. Vi hade tjatat om ölen hela vägen ner. När vi satte oss ner och skålade så kändes det så otroligt skönt. Ännu ett berg avklarat och nu väntade en brakfest på hotellet i Zacopane. Utan guiden Thomaz hade vi vänt halvvägs. Trots hans berättelser. 

Tack grabbar för en fantastisk helg!

/Johan

Att fika sig genom Vätternrundan.

19 jun 2017

I lördags var det äntligen dags för Vätternrundan. I vintras fick jag ett infall av hybris och anmälde mig till en sub 7-grupp. Efter vinterns och vårens vansinnigt dåliga träning och nyckelbensbrott så bestämde jag mig för att hoppa av det. Jag siktade istället in mig på Stockholm CKs sub 8-grupp. När helgen närmade sig så kände jag inte längre för att stressa runt på 8 timmar utan lockades mer av Thomas Sandells fikatur runt sjön där ambitionen var att ta sig runt på 10 timmar och stanna i varje depå för fika. 

Genomgång innan start. Thomas  och Thomas går igenom vilka etikettsregler som gäller vid fika. Hjälm av, keps på. 

Vädret var som upplagt för en skrattfest. När vi samlades klockan 05 på torget var det redan så varmt så man kunde stå i kortbyxor och korttröja. Det var ganska disigt och fuktigt i luften. Enligt SMHI skulle det lätta upp under dagen. Det skulle till och med bli sol! Vår grupp rullade iväg i snygga raka led. Farten var bra. Det tog bara en timme och tjugo minuter innan vi stannade på första stoppet. Det var dagens längsta etapp på hela 47 km. 

Första stoppet i Ödeshög efter 47 km. Dagens längsta etapp. 

Det var fortfarande riktigt dimmigt. Man såg inget annat än vägen och framförvarande rad av cyklister som gradvis försvann i dimman. Jag cyklade bredvid Thomas Sandell och sa att det kändes som om Stockholms CK:s Karoliner cyklade ut i strid, knä om knä. -Ja exakt, Lützen 1632. Svarade han direkt. Vi var tydligen precis i samma tankar. 

Stockholms CKs Karoliner cyklar knä om knä genom dimman. 

En timme efter första stoppet var det dags igen. Den här gången i Ölmstad. Dimman hade börjat lätta lite och solen kämpade för att ta övertaget. 

Återsamling och debriefing efter fika i Ölmstad. 

I Jönköping var det äntligen dags för ett av monumenten, köttbullar med mos och lingonsylt. Vi parkerade cyklarna och gick i samlad trupp på stadiga ben ner till matsalen. Utanför låg det utslagna cyklister och folk som såg ut som att de var inne på tredje varvet. Nån hade spytt upp sina köttbullar utanför matsalen. Ingen vidare start på en lång dag. Köttbullar som är så gott.

Köttbullar och mos i Jönköping. Nån hade spytt utanför matsalen. Själv tyckte jag att det var rätt gott.

Efter Jönköping kommer de beryktade slakmotorna. De var precis lika slaka och motiga som jag mindes dem. Tidigare år har jag legat med mjölksyra upp till tinningarna här. I år kämpade jag för att hålla nere den senaste lunchen som hade travats ovanpå de två tidigare fikorna. Väl i Fagerhult var det så himla trevligt att jag snabbt glömde bort den trista vägen. En buske bakom depåtältet såg lite torr ut så jag pinkade på den. 

Tummen upp i Fagerhult. 

Nästa stopp var Hjo med Vätternrundans piece de resistance, dagens andra monument, den omtalade och smått mytomspunna lasagnen som jag inte sett röken av tidigare år när jag bara har stressat förbi. Nu klapprade vår fikastinna grupp ner till hamnen där mattältet var beläget. En liten kille i serveringen lade snabbt som en vessla upp tallrik och bestick på en bricka så kvinnan bredvid kunde sleva upp den åtrovärda lasagnen som sedan toppades med saltgurka. Vilken fullträff. Michelinstjärnan kommer med posten.   

Är det inte här man äter lasagne? -Hjo! 

Någon mil innan Karlsborg slog Oledolyckan till. Någon gick på hjul och klungkraschen var ett faktum. Vi låg i 40 km/h och helt plötsligt hör jag ljudet av krossat kolfiber och tomult. Jag hinner precis bromsa in och snabbt tacka min lyckliga stjärna att jag inte drogs med. Tyvärr fick fyra cyklister bryta här. Jonas, Bosse, Henrik och Andrew. Vårt gäng skötte sig perfekt. Alla tog en uppgift. Några såg till att trafiken bromsades och några tog hand om de skadade och några såg till att cyklarna lastades på brytarbilen. 

Kaos i vägkanten. Det sämsta som kan hända. 

Jonas cykel hade gått av på mitten så den lades smidigt in i bakluckan på brytarbilen. Bosse hade råkat värst ut så han åkte med ambulansen. Ambulanskillen sa att det här var den värsta rundan han hade varit med om. De åkte i skytteltrafik mellan olyckor och akuten. Enligt honom var det för bra väder så folk cyklade för snabbt. Det var bättre när det regnade tyckte han. Jag tycker nog att det är bättre med fint väder så länge man håller sig på hjulen.

Du, den modellen är inte hopfällbar.

Cyklar och cyklister lastas i respektive fordon. 

När vi hade fått ordning på olyckan och alla var omhändertagna så fortsatte vi, lite mer dämpat än innan. En urgammal tradition lyder; efter en klunkrasch så fikar man. Påpassligt nog låg Karlsborg mindre än en mil bort. Här fikade vi igen och pratade mer om olyckan. Vi beslutade att hålla igen lite på tempot och istället komma i mål hela och rena. 

Det som händer i Karlsborg stannar i Karlsborg.

Mellan Karlsborg och Boviken minns jag inte så mycket. Vi cyklade väl och hade det trevligt i värmen. Vindarna var milda och det var mindre trafik än vad vi hade räknat med. I depån länsade vi ett lastbilsflak på Loka och sen stack vi vidare. Stefan Ljungberg, wattmonstret från Cykloteket fyllde fickorna med bananer. Han sa att han skulle ha de till söndagsrundan. 

Boviken. Hur kul som helst. 

Vad händer efter Boviken? Ja vägen fortsätter över Stora Hammarsundet. Inte mycket mer än så. Vi höll fin fart och helt plötsligt dök skylten med "Depå 5 km" upp i vägkanten. Fika igen? Helvete. 

Passing the Great Hammer sound. 

På varje kontroll ser man de där små släta bullarna som jag tror heter Solbullar. Jag komer inte ihåg varför jag inte brukar äta dom. I Hammarsundet tog jag mod till mig och plockade åt mig en. Tillsammans med en kopp kaffe blev det en strålande kombination. Ännu ett lyckat fikastopp på vår resa.

Kaffe, solbulle och en liten läckerbit i Hammarsundet.

Fem minuter efter vi hade lämnat Hammarsundet kom jag på varför jag inte äter solbullar. Halsbrännan kom farande som brev på posten. Vilken tur att jag inte tog en bulle till som jag hade varit sugen på. Då hade jag nog dött den värsta utdragna halsbrännedöden i mannaminne. Det var inte så långt kvar till nästa stopp i Medevi. Inte ens två mil. Här stannade vi och tramsade runt lite på gräsmattan. Stefan plockade på sig ännu mer bananer. Vad ska han med alla dessa bananer till?

Le triplette de Medevi. 

De sista två milen in till Motala leddes av Martin Schreiber och Tom of Finland. Martin och Tom tog en förning på en mil innan de byttes av. Sedan var de uppe igen av någon anledning. När det var strax under milen kvar sa jag till Martin att han skulle köra oss i mål. Han sträckte upp en tumme och ledde oss snabbt och snyggt till Motala. Innan de sista svängarna innan målet tog Thomas och Thomas täten på sina Rolo. Vad tiden slutade på är ganska oviktigt. Vid kravallstaketet efter medaljutdelningen stod Linda med ungarna och vinkade. Vi tråcklade oss genom folkhavet och tappade bort resten av Stockholm CK-gänget som skulle till en hamburgerbar på torget för fira. 

Motala med bästa fanklubben!

Stort tack till hela fikaklungan. Det här gjorde vi bra. Om man bortser från olyckan så blir det en 10-poängare. Och tack till systrarna Holmertz som tog hand om oss på bästa sätt. 

En annan riktigt kul grej var att Calle och några från klubben klarade sub 7 tillsammans med sitt gäng. 6:52 stämplade de in på. Verkligen grymt. Men då missade de å andra sidan lasagnen i Hjo. 

/Johan

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!