Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

I just felt like running..

16 nov 2019

Hoppla poppla. Det här blev lite längre uppehåll än tänkt. PBP satt djupare än jag trodde. Jag var mentalt sänkt i flera veckor efteråt. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för hur det gick. Aldrig. Men man måste gå vidare. Livet är faktiskt mer än randonné trots att mitt senaste lopp kändes som gonorré. Vardagen gick vidare med lite sveda i hjärtat efter blundern i Bretagne. Resten av augusti gick åt till att älta. September också.

Jag har ganska lätt för att gå in 100% i saker och ting. En torsdag fick jag ett ryck och blev sugen på att börja springa. Jag köpte ett par löparskor på lunchen och en timme senare hade jag anmält mig till Stockholm Maraton. Dagen efter hängde jag med ett gäng bra löpare på lunchen. Vi höll tydligen 4:50-tempo på en 5-kilometers runda. Jag har aldrig mätt hastighet på det sättet så jag fattade knappt vad de snackade om. Krampen och värken benen var makalös. Det mjukades upp lite när jag cyklade hem. Den helgen såg jag ut som en uppstoppad järv när jag försökte gå omkring på tomten. Jag kanske ska tillägga att jag senast sprang för 5 år sen. Innan dess var 2004. 

På måndagen var det dags igen. Benen gjorde lite mindre motstånd men det gjorde fortfarande ont och krampen var nära hela rundan. Nu var vi på gång med löpningen. Jag och kollegan Flink drog igång en löparklubb och hetsade alla andra på avdelningen att hänga med och springa på luncherna. Vi kallar den Kenyanska löparklubben och har Kipchoge som förebild. Det var just då han slog världsrekord på Wien Marathon på 1:59:40 och blev första människa att springa ett maraton på under två timmar. Helt otroligt! Det går liksom inte att ta in.

Av bara farten råkade vi anmäla oss till Ultravasan 90 km. Nu hade jag sprungit två femkilometersrundor och kände mig redo för en ultramara. Klart rimligt. Inspirerad av löparfantomer som Alex Flores och Peter Oom så var det liksom inte några problem. Det är bara att springa. 

Fem kilometer på måndagen. Fem kilometer på onsdagen och fem på fredagen. Cykel till och från jobbet varje dag. Med varje dag kändes benen bättre. Andra veckan började löpningen kännas riktigt bra. Jag scannade Blocket efter löpband. Jag ville springa mer. Koppla upp Zwift till löpbandet och köra långpass på helgerna. Springa på kvällarna och ibland kanske springa innan jobbet. Jag var ville bara springa. Tredje veckan kändes det såpass bra att jag ökade till sju kilometer på måndag och onsdag. På fredagen var jag så pepp att jag drog av en mil på lunchen. Jag började tänka på att springa till jobbet. Det är två mil så det borde ta max två timmar. På lördagen kunde jag inte gå. Vänster knä var stelt och verkade vara trasigt. Jag tog det lite lugnt på helgen och på måndagen försökte jag springa igen. Det tog bara några hundra meter innan det gjorde så ont att jag var tvungen att stanna. Jag fick nästan åla tillbaks till kontoret. 

Under dagarna som kom så blev det bara värre och värre. Smärtan efter det första löppasset var ingenting mot hur det kändes nu. Nu var det mer som en påkörd grävling som man hade stoppat upp och kört på igen. Veckan efter blev det ännu värre. Det var en molande värk på kvällarna och sån smärta på mornarna att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Några uppmuntrande kollegor på jobbet trodde att det kunde vara menisken som hade gått sönder. Det peppade mig med berättelser om deras egna operationer och hur stor bedövningssprutan hade varit. Efter det ville jag bara kapa av benet vid ljumsken och glömma alltihop. 

Den eftermiddagen bokade jag tid hos Idrottskliniken som håller till i samma hus som oss. Efter undersökningen kunde jag andas ut. Det var inte menisken. Det var en akut inflammation till följd av överansträngning. Ett skolboksexempel på hur det blir när en medelålders man får för sig att börja springa, som sjukgymnasten sa. Efter fem veckors vila och rehab har jag nu börjat springa igen. Nu kör jag på löpband för att slippa gå tillbaks om det skulle göra ont. Sjukgymnasten sa att jag ska köra lite kortare löppass under några veckor för att sen kunna öka. Jag ska också börja köra styrketräning för att få bättre stabilitet i knät. Man kan ju tycka att alla år som cyklist ska ha förberett benen lite mer än så. Problemet låg nog i att hjärta och lungor var i toppform men resten av kroppen hade sovit i fem år. Typ som att ha en växellåda från en Skoda på en Ferrari och kör fullt spett på Nürburgring. Växellådan symboliserar min knän alltså. 

Jag ska köra en vecka till med rehablöpning. Sen jävlar kör jag igång igen. Fullt fokus mot Maran och Ultravasan!! I dagarna kom Randonnékalendern upp också så nu kan man börja planera randonnéåret 2020. Jag har lovat hemma att inte köra Sverigetempot. Det svider lite för jag hade verkligen velat cykla den men om allt går som tänkt kommer jag köra en 100-milare i alla fall. 

Paris-Brest-Paris. Sämst när det gäller.

25 aug 2019

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har laddat och peppat för PBP sedan 2015. Då körde jag tillsammans med min brorsa Calle Mölleborn, Toni Arndt, Niklas Wennberg och min engelska kompis John Barkman. Jag, Toni och Niklas kom in på 48:53. Andra bästa svenska tid nånsin. John ryckte på slutet för att vara säker på att slå det Brittiska rekordet. Han kom in två minuter före oss. Calle fick problem med hälsenorna och kom in strax efter oss men under 50 timmar. 

Inför årets PBP skruvade vi upp målet lite till. Det fanns en del saker vi kunde förbättra jämfört med 2015. Målet för årets PBP var att slå vår tid från 2015 och gärna att slå Krister Jönssons vinnartid 47:24. En enkel men ambitiös plan sattes ihop. Jag började samla mil och brevetlopp. Formen kändes riktigt bra under de långa breveterna. Peppen likaså. Sen kom sommaren och allt vad det innebär så jag missade de planerade 100-milarna som skulle vara nyckeln. Kroppen skulle nog hänga med ändå. Det mesta hänger på huvudet så länge inte formen är allt för dålig.

Dags för start. Vi rullade med bra i grupperna ut från Rambouillet. Vi behövde inte stressa utan det var bättre att vi cyklade säkert och stabilt. Det var planen. Ett jämnt tempo med korta stopp. Ingen stress på kontrollerna och ingen sovpaus, ingen! Efter 20 mil började Toni få problem i backarna. Han kändes inte lika overkligt stark som han brukar vara. Nånting var fel. Mitt i natten tappade vi bort honom i en backe. Vi försökte vänta men fortsatte efter ett tag utan honom. Toni bröt senare i Loudeac. 

Strax efter Loudeac (45 mil) började Calles hälsenor och knän strula. Vi fick hålla igen i backarna och fick därför släppa alla grupperna som kom ifatt oss. Innan vi kom till Brest mötte vi Niklas Wennberg som fortfarande låg i tätgruppen. Han hade vridit upp sitt mål till max. Han skulle hänga med tätklungan och siktade på en topp-10 placering. De körde otroligt hårt och Niklas verkade vara i dunderform. Verkligen imponerande. Vi tog en lugn stämpling i Brest där vi även träffade Krister Jönsson. Calles knä/hälsenestrul fortsatte. Under natten innan Loudeac gav jag efter för de bekväma tankarna som kommer när man är trött. Vi bestämde oss för att sova i Loudeac trots att vi hade bestämt att vi skulle köra genom natten. Vi sov nån timme i det stimmiga lunchrummet. Stoppet tog närmare tre timmar istället för beräknade tio minuter.  

Vi rullade vidare i vårt vakuum och tog det lugnt i backarna. Calles problem blev värre i takt med att backarna blev fler och fler. När solen gick upp och vi närmade oss kontrollen i Fougeres vid 90 mil sa Calle att han hade gett upp och skulle bryta på kontrollen. Jag hade ingen energi kvar för att försöka få honom fortsätta så vi delade på oss där. Jag fortsatte, gjorde en snabb stämpling i Fougeres och rullade vidare. Nio mil till nästa kontroll i Villaines la Juhel. Jag försökte få igång benen och huvudet. Det gick bra några mil men när värmen ökade och backarna blev ännu fler än tidigare så fick jag psykbryt. Det gick så fort så jag hann knappt tänka på vad som hände. Den negativa demonen som man fightas med hela tiden på såna här lopp tog över och vann.

Vi hade slarvat bort tid på att sova i Loudeac för att det kändes bekvämt just då. Calle hade brutit och vårt tidsmål var som bortblåst. Varför skulle jag fortsätta att mosa mig själv i 20 mil till. Mitt mål var egentligen inte att slutföra loppet, det var alldeles självklart att vi skulle göra det. Mitt mål var att slå min förra tid. Nu rullade jag in i Villaines på nästan samma tid som jag gick i mål 2015. Psyket var helt slut. Kroppen var överhettad och röven var sönderskavd. Fuck this shit. Jag tar tåget till Rambouillet och super ner mig. Jag är färdig med randonné tänkte jag och den onda demonen skrattade högt.

Sagt och gjort. Jag staplade in på kontrollen och sa att jag gav upp. De gjorde inget väsen av det utan skrev bara "Abandonner" i stämpelkortet. Jag gick och satte mig på en stol och somnade. Nägra timmar senare fick jag skjuts av arrangören till närmaste tågstation. Strax innan det träffade jag Jocke Regenheim som vi hade mött på kontrollerna under det senaste dygnet. Han stämplade och cyklade vidare. Jag ringde Calle som hade kommit hem och bad honom komma och hämta mig i Le Mans. Nägra timmar senare var jag tillbaks på hotellet och tog en skön dusch. Sen gick vi ner och åt middag och drack vin tills jag somnade. 

Två dagar senare när jag körde bilen hem mitt i natten föll polletten ner. Vad i helvete hade jag gjort? Jag hade brutit PBP för att jag var trött och less. Jag var inte ens skadad. Jag bröt för att det var bekvämt. Det är så långt ifrån meningen med randonné man kan komma. Helvete vilken jöns. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv och mina beslut. Jag kan inte sockra till det på något sätt. Det är precis som det engelska uttrycket: Pain is temporary but quitting lasts forever, eller "la douleur est temporaire, mais cesser de fumer dure pour toujours" som Google translate tycker att det ska heta på Franska sitter ganska bra. Det här kommer ta lång tid att smälta. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag är ansvarig för mig själv och mina beslut. 

 

Tre glada laxar innan start. Mustaschen är oljad och redo för äventyr.

Fint rull i solnedgången.

Härlig fransk gubbe på en kontroll.

Guide Michelin i Loudeac.

Fuck this shit, I´m going home.

En vecka kvar till Paris-Brest-Paris.

12 aug 2019

På söndag smäller det. Då går starten på PBP, Paris-Brest-Paris. Jag har varit mentalt laddad för det här loppet de senaste fyra åren. Inte för att jag har förberett mig något speciellt, egentligen ganska dåligt faktiskt,  men det har hela tiden funnits i huvudet. Det blir min fjärde runda och det ska bli superkul. Jag kommer köra tillsammans med Calle och Toni. Vi har kört några av sommarens breveter ihop. Vi körde även PBP 2015 och 2011 ihop så vi känner varandra ganska bra vid det här laget. Vi vet hur vi fungerar när vi inte har sovit på två dygn och vi vet hur vi ska reta gallfeber på varandra när vi är trötta och hungriga. Det är rätt viktigt när man ska spendera två dygn tillsammans under ganska ansträngande förhållanden. 

Det är svårt att säga vad vi har för ambition med loppet. Det är så mycket som spelar in. Det kan vara regn och storm eller svinvarmt så man storknar. Vi ska försöka ta vår förra tid från 2015, 48:53. Vi kommer cykla i sansat tempo och stanna så ofta vi kan för att lukta på blommorna och frottera oss med byborna. Jag läste ju ändå franska i högstadiet så jag kan flera ord som jag kan charma fransoserna med. Bonjour, baguette, brie, pommes de terre, Jaques Cousteau, au revoir.

Jag har lagt ihop de 15 GPS-spåren som arrangören erbjuder till två spår. Ett för utvägen och ett för hemvägen. De heter helt sonika: PBP 1 och PBP 2. Det är bara att ladda ner och använda om ni vill. 

Om ni vill följa min framfart så kommer det uppdateras automatiskt på twitter (@bigmollo) eller på PBPs trackingsida. Jag har startnummer C086. Det kommer också finnas prickar att följa på Spotwalla. Tyvärr verkar den tjänsten dra mycket batteri från mobilen så jag får se hur länge jag använder den. Jag ska försöka uppdatera på Instagram och Facebook så gott jag kan. Vi startar i tredje startgruppen klockan 16:30 på söndag. 

randonneurs.se finns en lista på alla svenskar som startar. På happyride.se går redan diskussionerna heta i PBP-tråden. Det kommer bli full fart där när starten går. Göran S lär ta en ledande roll för att hålla alla uppdaterade med tider och info. Tråden har redan dansat iväg till sida 11 så ni kan gott bläddra fram dit för att slippa fyra års dravel. 

Allons-y! Nu kör vi!

/Le Triplettes de Belleville 

60 mil och klar för PBP.

11 jun 2019

Det är söndag och klockan är strax efter tio på förmiddagen när jag vaknar i sängen och känner mig som en mosad skalbagge. Jag försöker röra mig men mina ben gör så makalöst ont att jag flämtar till. Här kan man använda hur festliga beskrivningar som helst för hur mina ben kändes. 

- Det kändes som att man hällt flytande lava i benen och sen slagit på dem med en stekpanna.

- Benen kändes som ett rått ägg som körts i micron i tio minuter.

- Benen kändes som utbajsat äppelmos.

- Det kändes som om att Kim Jong Un hade provsmällt en kryssningsmissil i låren.

- Det kändes som att man hade försökt borra en Hallandsåstunnel i låren och sen fyllt igen med Rhoca-Gil.

- Benen kändes som Dresden i mitten av 40-talet.

"Vad fan har hänt? Var är jag? Vad har jag gjort egentligen? Varför denna outhärdliga smärta?"

Ah, just det. Jag hade precis vaknat efter Täbys 60-milare. Det sista kvalloppet för Paris-Brest-Paris. Fasen vad nice att ha den avklarad, tänkte jag och rullade ner på golvet. När jag ålade vidare ner mot köket så försökte jag minnas vad som hänt på rundan så jag skulle ha nåt att blogga om. 

Det var ljust och varmt redan när klockan ringde 04:00. Vid starten var det 15-16 grader så jag startade i kort-kort. Det är alltid lika kul att träffa de andra vid starten. Speciellt när det är en 60-milare och PBP-år. För då är det bara de mest dedikerade som ställer upp och alla har samma mål, Paris. Calle, min bror var där. Toni, den tjocka australiensaren var där. Jocke, novisen på randonné var där. Jens, som inte verkar förstå hur stark han är var där. Reimert, som kan snacka så öronen blöder var där. Gunnar, superhjälten från Järvsö var där. Ingvar, The Dictator och mästaren på att suga hjul var där. Bengt, Herr Randonneur Sverige var självklart där. 

Samling i Täby 06:00.

Vi rullade genom stan och förbi Södertälje och Järna. Vinden låg i ryggen så milen tickade på bra. Kontrollerna löpte också på utan några större besvär. Solen värmde skönt och fixade en nice bränna på armar och ben. Tempot var alldeles lagom och det kändes bara så enkelt allt ihop. Det var många starka cyklister i gruppen som hjälpte till med farthållningen. Det kändes redan nu att det här skulle bli en bra runda.

Fin rull på fina vägar.

Vädret var som sagt prima. Allt var frid och fröjd och jag satt och njöt av det fina vädret och vyerna. Då ropar Desmo (happy nick) till mig:

-Var är misären Mollo, var är misären? Det här håller inte!

En kvart senare hörde jag ett brak och såg Desmo ligga på marken i ett moln av damm. Calle gick också omkull och båda fick sina hjul krökta. Som av ett under så gick båda hjulen att rikta så vi kunde åka vidare. Det hade ju varit ganska snöpligt att behöva bryta en sån här fin runda. 

Ungefär halvvägs ligger Fellingsbro. Efter den följer den tuffaste biten på rundan. Till Grängesberg där nästa kontroll ligger är det ca 10 mil och kan upplevas som jävligt dryg och backig. Här väggade jag förra året och hade allvarliga funderingar på att sluta cykla för gott. 

Ingvar laddar med en räkbakelse i Fellingsbro. Utanför bild sitter Magnus och trycker i sig en tub majonäs.

SMHI hade antytt att det kunde komma lite regn här. Typ nån liten skvätt eller så men inget värre. De molnen som tornade upp sig i verkligheten sa något helt annat. De var fulla med dödsregn. Frågan var bara när vi skulle få smaka på det. 

Börjar ana oråd. Regnet hänger i luften.

Precis när jag satt och funderade på det så började det droppa. Sen ökade det till fullt regn. Då beslutade vi oss för att stanna och ta på oss regnjackorna. Vi som hade packat med såna alltså. Regnet hängde med hela vägen till Grängesberg där det avtog lite när vi gick in på en liten mack som även var kontroll. Här bytte vi om och drog på oss lite mer kläder. Jag hade en minnesbild från SMHI-appen att det skulle sluta regna i Grängesberg så jag blev snöpligt förvånad när det regnade ännu mer när vi gick ut från macken. 

Och där kom regnet. Men jäklar vilka Rapha-stekare! 

En gubbe är glad i sin regnjacka, en annan ser bekymrad ut med sina tunna armvärmare.

Halvvägs till Fagersta slutade det regna. Vi hann även överraskas av ännu en vurpa. Nu var det Reimert som gick på Manges bakhjul och stöp i backen. Han och Mange skulle sova på hotell i Fagersta så Reimert hade nog börjat drömma om hamburgare och öl redan. Väl i Fagersta stämplade vi på den enda kvällsöppna macken. Ett tag senare vinkade vi hej då till ortens ungdomar som hängde utanför macken och drog vidare mot Sala. Nu var vi riggade för nattcykling med tända lampor och reflexvästar. Natten susade på precis lika fint som på dagen. 

De gula västarna är redo för hemfärd i Fagersta.

Stället där det brann för några år sen. Fortfarande rätt mäktigt att cykla igenom. 

Suddig gubbe. 

Vid den här tiden på året blir det aldrig riktigt mörkt. Om det hade varit molnfritt hade vi knappt behövt lamporna. Efter lite irrande i Uppsala så hade vi bara sista etappen kvar. Den här biten brukar jag ha lite ångest för. Den är ganska backig och det är ofta blåsigt här. Nu gick det tacksamt nog riktigt bra. Vi sladdade in på OKQ8 i Täby och fick sista stämpeln på kortet. Jag får passa på att tacka alla i gruppen för ett riktigt bra jobb. Det flöt så fint hela tiden så man skulle kunna tro att vi har gjort det här förut.

Värsta nöjda gänget efter målgång.

Det sista kvalloppet innan PBP är klart. Så jäkla skönt. Det var även ett skönt formbesked att rundan gått så bra. Att benen kändes helt skändade när jag vaknade några timmar senare skyller jag på min pollenallergi. 

/Johan

Självdistans och bröllopsdag

26 maj 2019

Som randonneur och storbloggare är det viktigt att man har självdistans. I lördags vaknade jag tidigt och kände mig oerhört självdistanserad. Helgen 25:e maj är inte bara Elitloppshelg utan det är även min och Lindas bröllopsdag. Hur firar man sin bröllopsdag på bästa sätt? Jo, Linda åkte till Plantagen och jag cyklade ett varv runt Mälaren. Efter en snabb frukost drog jag på mig mina finaste kläder och min byggare Bob-hjälm och satte kurs mot Slagsta-färjan. Men det skulle dröja ett tag eftersom jag först skulle kika förbi Stäket, Bålsta, Enköping, Strängnäs, Södertälje och till sist Slagsta. 

 

Luften var fuktig och tung och låg de första 7-8 milen åt fel håll. Oftast brukar man kunna krypa ihop och gömma sig för vinden men nu verkade det som att den fastnade som kladdig sirap på mina kläder och höll mig fast. Det kan förstås bero på att jag är hopplöst svag i benen och lite för lätt för att komma framåt när det blåser motvind. Trots att jag är en riktig liten fetknopp så väger jag faktiskt bara 62 kilo. Jag är bättre när det är medvind och lite lätt nerför, gärna i solsken och på Mallorca. Just då briljerar jag. 

Strax innan Jakobsberg hörde jag Amir ropa. Han kom dundrande med sitt gäng från Sigge Cykel. Jag hakade på och la mig längst bak en stund. De körde samlat och snyggt. Jag har sett på Amirs Strava att de har kört ihop en hel del och det syntes. Snabbt, snyggt och välordnat. Vid Stäket kände jag att det var dags att släppa. Jag skulle ju få självdistans, inte ligga bakom ett gäng starkingar och se ut som nån randonnégubbe som åker snålskjuts.  Jag svängde upp på cykelvägen som går frän Stäketbron till Kungsängen och såg Sigge Cykel-gänget försvinna medan jag fastnade i den kladdiga motvinden igen. 

Det tar ett tag att lära sig uppskatta 55:an mellan Enköping och Strängnäs men när man väl har insett dess skönhet så sitter den. Vissa kommer aldrig till insikt. De kommer gå omkring hela livet och tycka att 55:an är supertrist. Det är trist för dem tänker jag. Jag kan ibland längta till 55:an. Tex när man cyklar på nån ful slingrig väg i Toscana eller när man sitter på nåt trist torg på Mallorca med en pa amb oli intryckt i ansiktet. Det magiska med 55:an är att den upplevs på två olika sätt om man kör till Enköping eller till Strängnäs. Testa så får ni se. Men förbered er på en livsförändrande upplevelse. Ett halleluja-moment helt enkelt. 

Strängnäs. Jag har aldrig riktigt förstått vad man gör här. De flesta man ser går bara omkring och glor. Ensamma eller i par. De står på torget och glor, de står i hamnen och glor, de står på bron och glor. Det finns ett torg, en kyrka och en korvkiosk som då och då inte ens säljer korv. Det känns som att man inte riktigt orkade bestämma vad människorna skulle göra när de väl hade byggt färdigt stan. Som en oinspirerad by i en Märklin-värld. Energin tog slut när landskapet och byn var klar. Det är märkligt. En positiv sak var att vinden vände strax innan Strängnäs så när jag susade förbi alla fantasilöst uppställda människor hade jag vinden i ryggen och kunde snabbt pipa vidare. 

Milen susade på och ett tag senare var jag i Södertälje. Därifrån är det bara några utsträckta tramptag innan man är i färjeläget Slagsta. En kort båttur och några backar senare så var jag hemma. Lagom till vi dukade upp bubblet på altanen så kikade solen fram. Det kändes ändå rättvist att man hade sparat finvädret till när vi skulle fira vår bröllopsdag än att ödsla det på mig när jag cyklade. Att cykla själv i halvtrist väder är bra träning för pannbenet. Att dricka bubbel i solsken med sin bättre hälft är belöning för allt gott man gör i livet (cykla randonné och sånt).

Trevlig helg!

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!