Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Sverigetempot i lokalblaskan, ont i häcken +ANNAT.

21 jul 2012

Här händer det inte mycket. Jag har varit ensam med ungarna på dagarna sista veckan så cyklingen har blivit lite lidande. Men det är inte bara cyklingen som har varit lidande, min häck fick sig en rejäl omgång på 100-milaren förra helgen jag har inte varit så sugen på att cykla över huvud taget. Bara vanligt sadelskav alltså, ni trodde väl inget annat? Nu är sadeln pensionerad och cykeln har en ny likadan. Formmässigt börjar det kännas bra. Vikten ligger på 63 kilo och huvudet är fulladdat med energi. Det är bra det, för det kommer gå åt en del i Italien.  

Jag fick i alla fall en glad överraskning när jag satt och läste Västerortstidningen. Där var ett reportage om Robban som körde Sverigetempot. Han tog loppet i lite makligare takt än stressputtarna Toni, Jonas och Kalle. Bläddra till sidan 6 så har ni reportaget där.

Imorgon åker jag till Sälen ett par dagar. Cykeln åker så klart med och GPSen är laddad med backiga rundor. Vi bor på Högfjällshotellet och backen upp dit kommer sitta som en smäck på slutet av rundorna. Den är 1 mil lång och har 350 höjdmeter. Det var allt. Kör så det ryker!

100 härliga mil med Örebrocyklisterna.

16 jul 2012

I helgen gick Örebros 100-mils brevet. Den är uppdelad på tre dagar med två övernattningar på vandrarhem med middag och frukost, så det blir mer som en långcyklarhelg än ett episkt lidande av utdragen karaktär som det kan bli om man kör non-stop. För min del var detta ett avgörande test av min krånglande hälsena. Om den inte höll nu så skulle jag bli tvungen att skippa 1001 Miglia i augusti. 

I klubblokalen välkomnades vi av Börje och Magnus som höll i arrangemanget och skötte all service. Vi fick stämpelkort och baxade in väskorna i Börjes buss. Sen rullade vi iväg mot helgens äventyr. Vi blev 7 startande varav 6 av oss kom att hålla ihop hela helgen. Den 7:e, Jari, höll sitt eget tempo och kom in några timmar efter oss på kvällarna. 

Första dagens etappmål var Lesjöfors och den smått magiska Esperantogården. Men först skulle vi ner till Hjo och vända. Vägarna dit var helt fantastiska. Slingrande och omväxlande genom det vackra landskapet. Strax innan Hjo fick Fredrik ett ekerbrott. En trist start när man har 90 mil kvar. Men det löste Magnus med att komma ut med ett nytt hjul till Hjo där vi skulle stanna för lunch. På kvällen hade han bytt ekern i hjulet och bytte tillbaka.

 

Cykelservice i Hjo.

 

Vi cyklade genom solsken och regnskurar. Vi fick verkligen allt väder som en svensk sommar kan bjuda på. Nästa stopp var Gullspång. Den macken användes tydligen som stämpling på Sverigetempot för ägaren frågade hur långt vi skulle cykla och började sen prata om alla tokiga cyklister som hade kommit in i macken. Han hade sedan följt loppet via Sverigetempo-bloggen. 

Fika i Gullspång.

 

Efter Gullspång svängde vi upp på Inlandsleden. Nu var det slut på de slingrande vägarna. Inlandsleden var hårt trafikerad av långtradare och det fanns inte mycket att se förutom skog och asfalt, eller bakhjulet på cykeln framför. Men det har också sin speciella charm. Milen rullade på bra så några timmar senare och totalt 36 mil så checkade vi in på Esperantogården där det bjöds på bastu och öl. Esperantogården, om ni inte har varit där så har ni missat nåt. 

Öl och bastu i Lesjöfors.

 

Andra dagen började precis som första hade slutat, på Inlandsleden. Men den här gången i härlig morgonsol. Dagens etappmål var Sala. Men vi skulle först skulle vi ta oss till Vansbro, Falun och Fagersta. Milen rullade riktigt fint och vi var ganska snart i Vansbro där vi tog en snabb fika. Vi väntade med lunchen till Falun. På vägen dit frågade jag på Face book om tips på bra lunchställen. Det vi valde var inte bara dyrast, det låg längst bort också. I Falun bjöds det på både spöregn och vår första, och enda, hejaklack. Det var Falukillen Jonas som hade tagit sig ut för att peppa. Trevligt.

Geir lyser som solen på sin födelsedag.

 

 

Hasse och Anders på Inlandsvägen.

 

De sista milen in till Sala var lika härliga som RV 70 är tråkig. På vandrarhemmet tog Börje och Magnus emot och visade oss till rummen. Efter dusch, öl och middag så firade vi Geir som fyllde 45. Börje och Magnus hade köpt tårta från Elsa Anderssons konditori i Norberg. Geir är norrman och Anders hade googlat fram att de kör tre gånger tre hurra där. Ingen fattade nånting men vi hurrade totalt nio gånger i alla fall. 

After bike dag två.

 

Dag tre, sista dagen. Kroppen kändes fortfarande stark och pigg men min häck hade blivit osams med sadeln dagen innan. De där Fizik-sadlarna verkar bara hålla 3 säsonger innan de tar slut. Dagens runda skulle slingra oss tillbaka till Örebro. Vi hade 34 mil att köra så vi rullade iväg prick 07. Mellan Enköping och Strängnäs följde vi 55:an. Den vägen kör vi när vi kör kortvarvet runt Mälaren, fast då åt andra hållet. Nu var det som en helt ny väg. Riktigt mullig faktiskt. Mulligheten tog slut strax efter Strängnäs. Vägen till Katrineholm var rejält dryg. Efter stoppet i Lindesberg var det bara 6 mil kvar. Vi hade ett stopp kvar i Nora sen var det bara sista spurten hem. Vägen till Nora bjöd på några extra höjdmeter. 

Precis vad man vill ha efter 95 mil.

 

Vägen mellan Lindesberg och Nora.

 

Jag kom upp i 77,7 i en av backarna. Det var nästan värt hela resan. Området runt Nora är väldigt vackert. Så vackert att jag faktiskt kollade på sommarstugor i området när jag kom hem. Hit måste jag åka nån helg och bränna mil. 

På väg mot Nora

 

Innan Nora träffade vi Sven igen, Aris kompis som vi hade sovit hos i Örebro innan loppet. Han hängde med sista biten och fick höra om helgen och alla roliga mil vi hade cyklat. Men innan vi kom i mål skulle det regna en gång till. Det var ju ändå svensk sommar. 

Ari trivs i regnet. 

 

Efter totalt 100 mil sladdade vi in till klubblokalen där Börje och Magnus väntade. Efter en snabb dusch bjöds det på mackor och kaffe. Vi snackade igenom helgen och tackade varandra för ett strålande sällskap. 

Sex nöjdingar i mål.

 

I bilen hem pratade vi vidare om Börjes och Magnus suveräna insats. De gör verkligen sitt yttersta för att andra ska ha det bra. Magnus hade till och med tagit ledigt från jobbet för att kunna serva oss på den här rundan. Ni är helgens hjältar!

Magnus och Börje i klubblokalen.

 

Stort tack till Örebrocyklisterna, Magnus och Börje för ett suveränt arrangemang och tack till Ari, Anders, Hasse, Geir, Fredrik och Jari för härligt sällskap och en strålande helg. Hälsenan höll ihop fint och det börjar kännas riktigt bra inför Italien. 

/Johan

Sverigetempot, reseskildring av Toni Arndt.

6 jul 2012

Så här på inför helgen får ni lite härlig randonnéläsning. Toni Arndt som var en av de två snabbaste på Sverigetempot har skrivit ner en reseskildring från loppet. Mycket text men väl värt att läsa. 

Toni Arndt:

 

Jag ska göra ett försök att sammanfatta denna helt underbara, jobbiga, fina resa.

Redan efter PBP 2011 pratades det om att Peter Tonér skull arrangera Sverigetempot 2012 och jag blev på ett konstigt sätt sugen direkt. Efter de tuffa 120 mil PBP, hur skulle det kännas att köra nästan dubbla distansen? 210 mil i sträck? En cykeltur genom hela Sverige lockade och jag anmälde mig så fort det gick och har haft detta lopp i huvudet sedan dess. Jag hann hyfsat med träningen över vintern men kanske ännu viktigare i detta fall förberedelse av en cykel som skulle underlätta resan. Det var min Pearl Grace SL som skulle användas och den viktigaste uppgradering var ett framhjul med navdynamo och USB system för laddning av lampa, gps och telefon.

Resan till Riksgränsen gick på nattåget från Stockholm Centralen på måndagen tillsammans med bröderna Ohlander. Det var en trevlig resa men faktumet att den tog 18:30 timmar satt distanserna i detta land i perspektiv; man började visst fundera lite på hur otroligt lång cykelväg vi hade framför oss.

Härlig vy över lapplandsporten från tåget på vägen upp.

 

Väl framme i Riksgränsen möttes vi av helt fantastiska vyer, lite smågrått och disigt väder och en massa glada, förväntansfulla randonneurer. Flera av dem kände jag, men det var också nya trevliga ansikten för min del. Vi åt non-stop, både lunch, middagen och frukosten, det blev trevlig pyssel med cyklarna på rummen och halv-nervöst snack om hur loppet skulle gå. Denna del av resan tycker jag är en av de bäste!

På tisdagen prick klockan 8 rullade vi iväg. En jätteklunga höll ihop och alla var helt underbart glada, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på det helt otroligt vackra landskapet, medvinden, nerförsbacken och en resulterande rullsnitt till Kiruna på 37,7 km/t. Krister lyckades få dubbelpunka här som var lite oroväckande men visade sig till slut var de enda punkteringar i min grupp under hela resan. Efter en snabb stämpling och Statoilfika i Kiruna rullade en grupp på 13-15 personer vidare. Hastigheten var fortsatt hög och jag och många andra tog visst i lite för hårt så tidigt i loppet, men det är kul när det går fort. Och kul ska det vara! Konsekvenserna tänkte jag ta hand om senare…

Utsikten strax innan Östersund gjorde nästan att de sista milen vår värda mödan.

 

På avsnittet till Arvidsjaur såg vi några renar och mycket skog. Jag var dock lite besviken på antalet stock och mygg; här har Norrland lite att leva upp till sitt ryckte! Vi rullade på in i natten som inte blev natt, och i Arvidsjaur hade kompisar till Peter ordnat ett tält, en brasa och lite mat och dricka som var mycket, mycket välkommen.

Här bestämde sig klubbkompisen Magnus Hektor att sova en stund. Jag blev mest förvånat över att han gjorde något genomtänkt på ett långlopp; det brukar inta vara hans starka sida. Kring Sorsele hade temperaturen sänkts ner till 3 grader, och när det började regna hårt så var det många nedkylda cyklister i gruppen. Peter rullade in sig i sin alufilt och ville vila lite och lite senare hoppade också bröderna Magnus och Mattias av. Tyvärr blev det deras sista bit och vi hörde senare att de hade brutit. Jättesynd! Vi andra stannade på ett hotell i Storuman och tog en lyxig frukost och lite golvplats för en timmes sömn. Efter vad hade utlovats vara Sveriges bäste fika i Dorotea (jag var trött på mat och tittade bara på) hade gruppen krympts ytterligare och nu var det bara Krister, Kalle, Jonas, Henrik och jag kvar.

Jonas, Kalle och Henrik strålar ikapp med solen.

 

Vi var en pigg, glad, jämn och erfaren grupp; bara Jonas hade inte kört PBP, men det kompenserade han med att vara grymt starkt med långa, fina körningar. Efter ännu mera mat i Strömsund, där jag började tycka att dessa matstopp var alldeles för långa, attackerade vi sista biten in till Östersund. På vägen dit övade jag på randonné toalettbesök i ett mycket vackert dike och sedan kom de sista 3 mil in till Östersund. Usch – dessa var inte roliga. Jag kände mig som världens kassaste bergsget och i den här gruppen var jag också det. Varje kilometer  kändes som den tog flera timmar. Till slut irrade vi dock in i stan och hittade scoutstugan. Där bjöds det på god fika och ett golv. Vi beställde väckning efter 2 timmar och lindade oss in i våra alufiltar. Efter 2 timmar var vi förvånansvärt pigga och hej och hopp cyklade vidare.

Efter Östersund insåg jag att Peter definitivt inte hade försökt hitta antingen den rakaste eller enklaste väg genom Sverige utom måste ha haft ett program som kunde maximera höjdmeter på rutten. Genom Klövsjö och Vemdalen var det många branta vägar men det betyder ju också fina, snabba nerförslöpar och här kunde tungisen Toni ta igen det han tappade uppför. Fast med bara 2-3 grader på termometern blev vi även här rätt så kalla. Bara för att spetsa till det så lämnade jag mina armvärmare och en långvante någonstans kring Linsell; det var inte så bra för senare kalla avsnitt… Som vanligt var det jag som fick sms’a in vår position och detta ledde ibland till lite stress att hänga med när de andra ville åka igen; antagligen var det därför jag inte hade koll på mina grejer.

Någonstans här passade jag upprymd på att peka på en vildsvins familj i skogen till Henrik som var bakom mig. Han såg inte de och förklarade att det inte fanns vildsvin här uppe. Jag satt och funderade en stund och började tro på honom när jag kom på hur otroligt stora dessa djur hade varit, typ mammut-storlek. Det var inte den enda gång jag såg djur i skogen som antagligen inte riktig fanns…

Vi lade oss på en gräsmatta i Sveg i en timme och sov och sedan kom 18 km otroligt dåligt grusväg innan Älvdalen. Peter får en stor eloge för hela vägsträckningen. UTOM just denna biten som var alldeles för dåligt, framför allt med tanke på cyklarna som användes.

Kalle leker Paris-Roubaix på 18 kilometer Dala-pavé.

 

Men det var bara att bita i och köra försiktigt. Det tog säkert 1,5 – 2 timmar att cykla. I Älvdalen blev det ännu en gång pizza som tog lite för lång tid. Sedan fin-fina vägar till Vansbro. Där började jag tröttna lite, men vi hade bestämt oss att köra till Lesjöfors kontrollen innan nästa paus. Tyvärr tog det lite längre än planerad tack vare en bilolycka på vägen, där vi stannade i ca 20 minuter. Kalle visade att hans utpräglade gåva att kunna snacka verkligen är viktig som sjuksköterska, de andra dirigerada trafiken eller ringde ambulansen och jag irrade omkring och frös utan mina extraplagg. När allt verkade vara under kontroll fick jag draghjälp av Jonas in till Lesjöfors. Vi hittade till slut kontrollen, åt snabbt något och lade oss i fina, riktiga sängar med väckarklockan ställt på en lyxig timme.

När den pep ropade jag till de andra att vakna och komma igång. Inget hände. Jag satt ihopkrupen på sängkanten en stund och försökte igen. Inget. Jag började undra var vi var och kom på att engelskan som jag är van med att använda hemma kanske var fel på plats här. Istället gick jag upp till Kalle och skakade honom vaken. Det funkade bättre. Efter ett tag var också Jonas uppe. Krister och Henrik bestämde sig dock för att lata sig ännu längre. Så då var vi tre. Den följande morgonen var kanske den finaste på hela rundan. Först fina, kalla Bergslagsvägar till Hällefors där jag hade bestämd träff med en gammal, god vän Lasse. Han stod vid Statoil och langade kaffe, ägg, smörgåsar och annat gott. Det var en förträfflig uppladdning i mysig soluppgång. Till hans glada heja-rop fortsatte vi. Här hade vi på känn att en jämn körning med smartare stopp skulle fortfarande räcka till en totaltid under 100 timmar. Och på slingriga vägar mellan spegelblanka sjöar till Karlskoga, med pigga ben och någonslags eufori i trion kändes allt möjligt.

Även i Degerfors kom en bekant till Kalle och vi fick lite kaffe och bulle. Fast sedan, efter en glass-stopp-stämpling i Gullspång vände allt. Fram för allt vinden. Hela sträckan till Skövde var en plåga. Jag kände mig stolt om jag kunde ta en förning i över 20 km/t. Jonas och Kalle var starkare, men även de hade problem med motvinden. Usch. Bara sådär kändes 100 timmar plötsligt mycket avlägsna igen. I Skövde blev vi än en gång mottagna med stor entusiasm och mycket snack. Vi hann lägga oss en timme igen och när vi vaknade hade några tidningsrapporter kommit och pigg som vi var fick vi ställa upp för ett reportage. Kul! Som tidigare blev vi rejält mycket piggare efter bara en kort sömn och vi satte oss på hojarna och trummade på. För första gången började man få känn på slutet.

I Ulricehamn blev det pizza och jag bestämde mig att sluta med pizza resten av livet. Jag hade varnat för att jag skulle få en huvudtrötthetssvacka efter maten och ville lägga mig en 20 minuter någonstans. Så blev det också och vi vicklade in oss i våra alufiltar i en liten busskur. Precis då började det ösregna och blåsa som bara den. Vi vaknade till lite då och då men eftersom jag hade kollad vädret så trodde vi att det skulle gå över och at det inte fanns någon mening att ge sig ut i det ovädret. Medans vi sov kom en polisbil förbi och min hjärna hade tydligen placerad mig i något franskt dike, för jag försökte fråga de på franska om vi fick sova där en stund. Även denna gång fungerade kommunikationen inte riktigt, men de tyckte tydligen det var roligt och körde skrattande iväg igen. Efter tre mysiga timmar i kuren slutade det regna, vi var pigga som sällan förr och med en känsla av att sovpausen hade varit ett genidrag, fortsatte vi. Även när det började ösa ner igen hade jag en härlig känsla på detta avsnitt. Nedkylda blev vi såklart ändå. I Hyltebruk fick några bilder duga som bevis på att vi var på rätt väg, eftersom ingen stämpling ställe var öppen.

Jonas och Kalle i värmeskåpet. Antagligen i Hyltebruk.

 

Vi lade oss också några minuter på bensinmackens betong. Vid detta läge var vi lite osäkra på om de bakom oss hade cyklat om efter våra olika pauser, men ärligt talat spelade det ingen roll längre i detta skede av loppet.

Snart skulle dock Kalles knä, som hade spökat länge, ge honom för stora problem och han bestämde sig att ta det lite lugnare och lät Jonas och mig sticka iväg. Det var trist efter det långa sällskapet vi tre hade haft, men inget att göra. Jonas och jag körde på bra till Laholm. Vi skulle bara ha ostressiga, men korta pauser in till mål. Halland var otroligt fint och vi filosoferade om skillnaderna i växligheter över resans gång. Bara någon dag sedan hade vi passerad en skylt som sa ”Odlingsgränsen”, medans här var det ingen stopp på allt som växte. Underbart! På Söderåsen och Hallandsåsen visade Jonas än en gång att jag behöver träna backar lite mera, men jag tog mig ändå upp utan problem och mitt sansade tempo lät mig ofta komma närmare i slutet på längre backar. Sedan kunde jag ju alltid köra om honom nerför! Överlag tycker jag vi körde väldigt bra ihop dock.

Jonas på väg ner för Hallandsåsen.

 

Vi stämplade snabbt i Kågeröd med bara 98 kvar och gav oss iväg för att avklara sista sträckan. Här började jag bli irriterad över landskapet. Det var så bedårande vackert, soligt, slätt, färgglatt skånskt odlingslandskap som jag bara ville bli av med. För att lätta upp bestämde vi, med bara någon timme kvar till mål, att ta en glasspaus. Sedan skulle vi köra sansat partempo in i mål, men efter ett tag blev det Jonastempo istället. Fast jag blev piggare igen och vi körde bredvid varandra stora delar av sträckan och snackade skit. Än en gång misstänker jag att Jonas fick utstå ganska mycket engelska från min sida. Eller var det till och med tyska? Snart anade vi slutet och över varje kulle förväntade vi oss att se havet, men ack nej. Det dröjde löjligt länge tills det verkligen blev så. Sedan dök plötsligt Smygehamn skylten upp, Jonas gjorde ett halvhjärtat försök att spurta men det gick inte och vid självaste Smygehuk skylten var han inte alls med i matchen! Vi gjorde oss snygga och lade armen om varandra och gled i mål tillsammans där vi fick ett oväntat mottagande med heja rop, gratulationer och ett glas cider. Härligt! Vi hade klarat Sverigetempot, hela 210 mil på 106:20 timmar, nytt rekord! Nästa gång knäcker vi 100 timmar.

Grattis till oss!

 

Jag var inte den starkaste cyklisten. Men en kombination av envishet, förberedelse, en kropp som håller, lågt sömnbehov, cykelstyrka och mycket tur räcker dock långt och gav Jonas och mig möjlighet att komma i mål först. Tack för sällskapet, både Jonas, Kalle och alla andra som var del av gruppen under resans gång! Dessutom ett sort tack till alla trevliga människor på vägen som hjälpte i kontrollerna och på vägen med uppmuntrande mat, drick och kommentarer.

Efter lite mat ensam i hamnen (Jonas hade åkt hem) lade jag mig. Men snart hörde jag att Kalle hade kommit i mål och då blev det såklart mera snack, och inte mycket senare kom också resten av vår tidigare klunga in. Det var trevligt att snacka om rundan när man var helt slutkörd men ändå endorfinladdad.

Nästa morgon var det bara att packa ihop cykeln, äta lite och sedan buss och tåg hem igen. Gårdagens äckliga Skåne hade förvandlads till ett fantastiskt vackert landskap när man satt i ett bekvämt tåg och halvslumrande rusade hemåt. Väl hemma blev det ett underbart mottagande av familjen! 

Hemma! Syns det att jag är alldeles tårögd? Tygmärket i mitten är det storartade priset man får för fullföljd Sverigetempot.

 

Ja, vilken runda det blev! Detta måste göras om!

/Toni

Svt-intervju med Gunnar Ohlander!

3 jul 2012

Sverigetempot. Första snabbingarna i mål på 106 timmar!

1 jul 2012

Tätduon Toni Arndt och Jonas Nilsson rasslade i mål efter 106 timmar och 20 minuter. Kalle Abrahamsson var tvungen att släppa gruppen när det var 20 mil kvar pga knäproblem. Kalle kom in solo (111:20) några timmar senare, strax innan gruppen med Tomas Nordqvist, Staffan Gereonsson, Mikael Nornvik, Krister Jönsson, Henrik Gustafsson och Magnus Hektor (112:30).

Grymt kämpat! Och lika grymt kämpat de som fortfarande är ute på vägarna. 

Uppdateringar och kommentarer finns som vanligt på Happy mtb eller Sverigetempobloggen. 

Med lite tur kanske det kommer nån eller några reseskildingar från loppet här på bloggen.

Toni och Jonas firar med Duvel. KBCK-styleee!

"Andraklungan" poserar nöjt.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!