Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Barkarbys 40-milare. Check!

19 maj 2014

I fredags var det äntligen dags för Barkarbys 40-milare. Brevetserien från Barkarby är helt ny så den här banan var precis som 30-milaren orekad och utan vägnoter. När jag ritade rundan så kollade jag efter lämpliga stämplingsplatser på stratiska ställen med jämna mellanrum. Till min hjälp hade jag hela internet. Trots det så var två kontroller stängda. Macken i Tierp var inte nattöppen som de lovade på Google och hela byn Österfärnebo låg fortfarande och sov när vi kom dit. GPS-spåret ville också dra in oss på en del märkliga krokar med grusvägar och stök. Men trots detta blev det väldigt lyckat. Rundan är lagom snygg och upplägget med kvällsstart är nästintill genialt. 

Jag och Anders cyklade tillsammans till Lilla Barkarby där vi skulle starta 23:00. I baren fanns det redan folk som passade på att ta en öl och äta en sista bit. Jag satte mig utanför och började dela ut startkorten. Vi var 25 anmälda och 24 som kom till start. Jag har inte hämtat korten än så jag vet inte hur många som fullföljde. Klockan 23:00 rullade vi därifrån påhejade av ett gäng som satt på uteserveringen och drack öl. De hade många frågor om cyklar, utrustning och mental hälsa och tyckte det var riktigt märkligt att självmant välja att cykla hela natten. Men när vi förklarade att målet var Lilla Barkarbys uteservering så verkade det klarna.

De första milen förbi Upplands Väsby och Märsta rullade förbi snabbt. Klungan blev ganska snabbt tyst och lugn. Det blev ingen hetskörning som det oftast blir utan alla formade till sig snabbt och trummade på i mörkret. I Uppsala var det som vanligt ett gäng fulla ungdomar som stökade runt. Efter Uppsala sträckte vi ut oss på gamla E4 mot Tierp. Den vägen är rena döden dagtid men nu på natten var den helt suverän. Vi hade lite skön medvind så vi susade på i 40 km/h utan att ta i speciellt mycket. De fem milen till Tierp avverkades snabbt och eftersom allt var stängt där så nöjde vi oss med att pinka på en gräsmatta och cykla vidare för att möta Dragon Gate i soluppgången. 

Gävle var helt folktomt när vi rullade igenom. Klockan var strax innan 05 så de flesta låg väl och sov. Vår grupp på 17 pers sladdade in på Statoil precis när klockan slog om till 5. Efter frukost och misstänksamma blickar från Gävleborna så åkte vi vidare mot nästa stopp. Här valde några att bilda en egen grupp och köra lite lugnare.  Jag kände mig fortfarande oförskämt pigg. Vårt gäng jobbade fint ihop och alla tog sina förningar. Vissa kortare och vissa längre. Men alla hjälpte till. Efter flera mil av vackra vägar kom vi fram till nästa stopp i Österfärnebo. Där får jag nog ta på mig skulden själv. Jag trodde att byn skulle vara större och som oförstående Stockholmare så antog jag att de hade något nattöppet ställe. Men Österfärnebo består av fem hus och en mataffär så allt var stängt. Coop öppnade 10 på lördagar och macken hade nog öppnat för sista gången för flera år sedan. 

På hemvägen fick vi mer och mer motvind. Föga förvånande då vi hade medvind upp till Gävle. I nån lite by efter den ännu mindre Österfärnebo stannade vi vid en kiosk och åt glass i solen. Det är nog första gången de säljer femton mjukglassar klockan 8 på morgonen. Efter glasstoppet blåste det mer och mer. De som redan var trötta fick det riktigt kämpigt. Det märktes då folk droppade av klungan lite här och där. Men nu började vi se målet. Det var bara Uppsala kvar. Men vi skulle behöva spänna vaderna ordentligt för att ta oss dit. När vi väl kom fram var vi bara 6-7 pers kvar. Vi hade ingen tidspress så vi tog det lugnt i solen ett tag. Jag var inte så sugen på mat så jag slarvade. Det fick jag betala direkt. Jag kroknade redan efter några kilometer. Benen var som mosade skitkorvar och ville inte alls lyssna på mig längre. Trots att jag försökte så hände det ingenting. Som grädde på moset var både Toni och Stefan pigga och höll ett stumt tempo i kantvinden. Skulle jag behöva släppa nu? Fan heller. Så jag bet ihop och tog det som en man, nåja. Jag släppte inte i alla fall. 

Den sista biten från Märsta flöt på fint och vi snirklade oss genom cykelvägar och vägbyggen. När vi närmade oss Barkarby började jag tänka lite på Barkarbyskylten och hur jag skulle lägga upp spurten. Jag satt längst fram och snackade med Toni som inte verkade ha nån koll alls på att det fanns en skylt där. Vi kommer oftast in från det andra hållet. Jag började smida planer på att finta honom och sedan spurta med mina skitkorvsben. Men helt plötsligt kommer Stefan flygande på vänster sida. Fan, jag hade glömt att han var med sist och visste var skylten fanns. Det var helt chanslöst att försöka komma ifatt. Toni tittade frågande på mig och vi båda såg hur Stefan gjorde segergesten några hundra meter längre fram. Vilket nederlag för KBCK. Jag får väl ta på mig det misstaget också. Det sista är inte sagt om den där skylten. 

Lilla Barkarby hade precis öppnat när vi kom dit och beställde varsin Belpils. Sen såg vi spillrorna av vår klunga rulla in. Alla som kom fick en applåd. Precis så som vi hade tänkt oss att det skulle bli. En lång natts cykling och en iskall Bel på Lilla Barkarbys uteservering. Det är livet det.

Tack alla som var med. Hoppas ni gillade banan och att ni kommer på 60-milaren om två veckor.

/Johan  

 

Tips om sömn.

15 maj 2014

Jag hittade lite intressant läsning om sömn på det där Internet. Sömn, eller brist på sömn, har en ganska central roll i långcykling. Om man sover för mycket kan man missa sitt mål eller i värsta fall missa maxtiden. Om man sover för lite så kan man somna på cykeln och vakna upp i diket. Oftast finns det inte tillfälle att sova ordentligt i en säng heller så det gäller att hitta de formerna av sömn som passar en själv. Det brukar sluta med att man slocknar på ett nerpissat golv på nån bensinmack eller kontroll. 

Jag brukar hålla mig till två sorters sovpauser. En kort och en lång. När jag är riktigt krokig så kan jag stänga ögonen en stund, ungefär som när man startar om datorn. Det räcker med 10 minuter för att gå från vrak till stjärna. Om man är ute i flera dygn så kan det behövas ett längre sovstopp. Då tycker jag att det fungerar bra med 1,5 timme i stöten. Om man passar på att sova när det är som mörkast på natten så är man uppe på cykeln igen lagom till att solen går upp. Då håller man sig till nästa natt. 

Nu har några forskare kommit på just detta. Om de hade frågat mig så hade de kunnat lösa nåt annat av livets mysterier. Tex varför det inte är fler än 26 anmälda till vår fantastiska brevet imorgon. Eftersom det är kvällsstart så kommer kan vi få anledning att använda oss av de här tipsen. Ett sista tips är att blinka kraftigt med ögonen när man är nära döden av trötthet. När man slutar blinka så har man somnat. Den har jag kommit på själv. Funkar faktiskt.  

Film från Mallorca 312

5 maj 2014

Här kommer ett liten film från loppet. Jag sitter redan och planerar nästa års resa...

Mallorca 312.

3 maj 2014

Nyss hemkommen efter en fantastisk vecka på Mallorca. Nu ska jag försöka samla ihop minnena från loppet Mallorca 312 och med lite tur få ut några ord om det. När vi landade på fredagen så regnade det. Jag hade bestämt mig innan att om det regnade på loppet så skulle jag strunta i det eller köra den kortare varianten. Under tiden regnet vräkte ner så skruvade vi ihop cyklarna och packade upp våra kläder. Efter ett tag avtog regnet och solen kikade fram igen så när det var dags att cykla iväg och hämta startlapparna så var det redan torrt. 

Vid nummerlappsuthämtningen var det full fart. Trots att det var 1600 personer som skulle köra så tog det inte mer än fem minuter att hämta kassen med startnummer och den officiella cykeltröjan som ingår i de femtio euro som loppet kostar. När det var klart så rasslade vi runt och tittade på kläder och cyklar. I Assosbutiken skulle Miguel Indurain komma och visa upp sig lite senare. Vi nöjde oss med att titta på hans fräsiga tempocykel innan vi åkte tillbaks till hotellets buffé. 

På morgonen möttes vi utanför hotellet. Jag, Calle, Anders och Jonas. Sen rullade vi till starten. Det var mörkt men ganska behaglig temperatur så jag lät knävärmarna ligga hemma. Vid startområdet var det full fart. De körde hög musik och en spanior snackade oavbrutet i högtalarna medan startfållan fylldes upp. De som hade tänkt ta sovmorgon på den gatan fick sig en överraskning. Strax efter sju släpptes vi iväg. Jag rullade lugnt med i det utdragna tåget av cyklister. Många låg i mötande fil och tryckte på för att komma längre fram. Jag nöjde mig med att rulla med och försöka undvika krockar.

När vi väl kom till backarna så gick det väldigt lätt. Jag trampade ifrån den gruppen jag låg med och kände mig väldigt lätt uppför. Jag har försökt gå ner lite i vikt inför loppet och på fredagen vägde jag 62,8. Det verkade ge resultat. De första tio milen som går genom bergspartiet förbi Puig Major kändes bara roligt. Ett tag hängde jag med två killar på varsin Pinarello som körde i likadana Assoströjor med en engelsk flagga på ryggen. De var grymt starka. De körde lite märkligt. Det verkade som att de försökte hänga av mig i varje backe. Och till slut gjorde de det. Men i kontrollen i Calvia efter 14 mil var jag ifatt dem. Därifrån hängde jag med en grupp på 10-15 man. Det var några som gasade allt vad de hade i backarna och några som höll på att sprängas i varje backe. När vi väl hade kört genom Palma och San Arenal var vi en bra grupp på tio pers. 

Genom hamnen i Palma hade de spärrat av en hel fil bara för oss. Vid varje korsning eller rondell stod en polis som stoppade all annan trafik. Det var bara att dundra igenom. Så var det i varenda by eller korsning. Cykeltävlingar står tydligen över allt annat i Spanien. De sista 15 milen går på den platta delen av ön. Eller platt och platt. Det finns hur många slakmotor som helst där. Efter San Arenal fick jag en riktig energisvacka. Jag kände mig helt tom. Nu hade vi lite mindre än hälften kvar. 

De starka killarna bombade på allt vad det hade i slakmotorna och kantvinden. Jag låg ganska långt bak och gjorde mig så liten som möjligt. Efter ett tag kom vi ikapp en tysk som inte körde loppet. Han lade sig brevid mig och började snacka. Jag var verkligen inte på humör för att snacka då. Jag kämpade febrilt för att inte dö eller tappa klungan. Tysken surrade på och ställde en massa frågor. Jag svarade bara "I don´t know" på allt för att han skulle tappa intresset. Till slut jag svarade "leave me alone" och på nästa fråga "please leave me alone, can´t you see I´m dying". Tysken struntade i det och frågade vidare och kom med bra tips om fin cykling. Efter det tittade jag bara ner på hjulet framför mig och ignorerade honom. Det funkade tydligen för när jag tittade upp ett tag senare var han borta.  

Vid varje kontroll fanns det vatten, Coca Cola, Aquarius, bars och gel. Funktionärerna var riktigt snabba och omtänksamma. De fyllde flaskor och slängde ut drickor. Vår grupp tog korta stopp och rullade sedan lite lugnt i några minuter så vi hann dricka eller äta innan vi satte fart igen. De där starka engelsmännen hade tydligen blivit trötta för nu viftade de att vi skulle komma upp och hjälpa till, trots att vi hade gjort det hela tiden. Efter ett tag började de skrika och härja. Om nån inte tog sin förning eller för långsamt så fick de en utskällning. Vi andra tittade på varandra och undrade vad de höll på med. Det är ju bara ett motionslopp. 

I näst sista kontrollen, 5 mil från mål, tog vi ett snabbt stopp. En grupp rullade iväg innan mig och när jag stack så stod en av engelsmännen och pumpar sitt framdäck. Ett tag senare fick vi upp farten i gruppen. Jag märkte att de två stökbritterna inte var med men brydde mig inte en sekund om det. Klungan jobbade fint ändå. I vår grupp hade vi också en tjej med, Tatiana Ruf, hon var sjukt stark och stod inte över en enda förning. Hon blev också etta av damerna.

Efter 31 härliga mil kom vi äntligen till den sista målrakan. Jag satte mig upp och lät bli att spurta. Det fanns andra i gruppen som hade gjort mer jobb så jag behövde inte löjla mig med sånt. Enligt listan så rasslade jag in på 9:44 som 58:e man och antagligen som andra svensk. Peder Olsson körde in på en imponerande 16:e plats. Han såg riktigt nöjd ut när jag träffade honom i mål. De där ledsna engelsmännen rasslade in en kvart efter mig. Säkert jättesura. Efter målgång drack jag en öl och försökte äta pasta. Ett tag senare kom Calle i mål. Nöjd och trött. 

Kortfattat kan man väl säga att första halvan är riktigt kul medan den andra halvan bara är en lång transportsträcka in till mål. Men det är klart värt att åka ner och köra det i alla fall. Ni kan lita på att jag gör det nästa år också. 

/Johan



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!