Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Kör så det ryker Toni!!

26 jun 2014

Precis nu gick starten för den sista gruppen (snabbgruppen) i Sverigetempot i Riksgränsen. Om hundra timmar och tvåhundratio mil kommer förhoppningsvis de första cyklisterna vara i mål i Smygehuk. Jag hoppas att alla får en härlig resa och att KBCKs stolthet Toni Arndt får det härligast av alla. 

Kör så det ryker nu!!

Vad jag ska göra? Jo, jag åker till Garmisch-Partenkirchen och går upp för Tysklands högsta berg istället. Bilder och tramsig text kommer senare.

/Johan

Sverigetempot pepp pepp!!

24 jun 2014

Snart går startskottet för Sveriges längsta randonnélopp. Det är ett redigt startfält med närmare 50 cyklister. I snabbåkargruppen finns både Toni Arndt, som var först i mål 2012, och Gunnar Ohlanders, RAAM finisher 2012, och Tomas Nordqvist som har haft rekordet som kortast tid på en Svensk klassiker. Det startar även en tysk, Holger Röthig, som också körde RAAM 2012 så det kan verkligen gå undan i den gruppen. 

Det kommer starta tre olika grupper.

  • 2014-06-25 09:00: för dig som räknar med totaltid 155 - 177 timmar
  • 2014-06-25 21:00: för dig som räknar med totaltid 132 - 165 timmar
  • 2014-06-26 09:00: för dig som räknar med maximalt 132 timmars totaltid
En kul grej är att ni kommer kunna följa några av cyklisterna på den här sidan. Ni kommer som vanligt kunna följa det på Happy Mtb och förhoppningsvis på Sverigetempo-bloggen.
Jag håller mina tre tummar för att Toni klarar den magiska 100-timmarsgränsen i år. Här kan ni läsa hans berättelse från Sverigetempot 2012.
Kör så det ryker!!
/Johan  

Ride to finish!!

21 jun 2014

Min italienska randonnée-vän Tony Lonero fick 2001 besked att han har MS (Mulitpel Skleros). I den här filmen får vi följa hans kamp mot sjukdomen och följa med honom under Paris-Brest-Paris 2007. Filmen är med och tävlar i Culture Unplugged festival i Nya Zeeland. 2009 startade han cykellaget Ride to finish som samlar in pengar till forskning kring sjukdomen. Se filmen och glöm inte att rösta. Ride to finish!

Barkarbys 60-milare.

3 jun 2014

I lördags var det dags för Barkarbysektionens pièce de résistance, 60-milaren runt Dalarna. Här fick jag hjälp av självaste Henrik Öijer för att sniffa upp de finaste vägarna. Och vägarna han plockade fram gjorde oss inte besvikna. 

När man själv är ansvarig för starten så kan man inte ligga kvar i sängen och tryna. Då gäller det att hoppa upp som en loppa och vara på plats innan de andra kommer. Så även denna lördag. Vi blev ca 20 glada laxar som rullade iväg från Welcome Hotell i Barkarby. Den hjälpsamma personalen lovade att ta emot oss ett dygn senare och lägga stämpelkorten i ett kuvert som jag skulle plocka upp på måndag innan jobbet.

Den första biten ut mot Bålsta, som jag har cyklat femtio miljoner gånger, såg precis ut som vanligt när det regnar. Vid första stämplingen i Skolsta så var vi en grupp på 15 personer. Efter Skolsta vände vi rakt uppåt mot Morgongåva och Heby. Just den här biten hade diskuterats och ändrats in i sista sekund. Men trots det så hade det nästlat in sig ett grusavsnitt som ändå. Men det gjorde ingenting, vägarna var riktigt mulliga fast det var motvind och sporadiskt regn. SMHI hade lovat att regnet skulle blåsa bort framåt eftermiddan. Och det stämde faktiskt. Det tackar vi för.

Efter 18 mil sladdade vi in på Mc Donalds i Hedemora. Det hade varit ganska styv motvind dit så vi var alla rätt hungriga. Jag tog en dubbel Big Mac & Company med plusmeny. Det satt som en smäck. Stärkta av fett, socker och glutamat styrde vi mot Rättvik. Vägen från Hedemora förbi Gagnef, Leksand och Tällberg och alla små dunderfina byar där emellan var helt makalös. Vi susade fram och i den mest idylliska av idyller och jag kom på mig själv flera gånger med att glömma bort att jag cyklade. Det var bara Carl Larsson som saknades. Och mig som mullig dalakulla då. 

I Rättvik delade vi upp oss. Ett gäng ville ta en längre matpaus medan jag, Toni och Daniel kände för att ta en snabbfika och pipa vidare. Och det gjorde vi. Efter Rättvik hade Öijer hittat en riktigt fin slakmota i skogen mot Bjursås. Men cyklar man upp så får man också cykla ner och strax var vi i Falun. Här stämplade vi på Statoil och åt en korv. Sen var det dags för de fem milen till Hedemora där vi skulle få vårt sista matstopp för natten. De sista milen till Hedemora kändes som en evighet. Vi började bli ordentligt trötta och hungriga. Det var tre riktigt glada cyklister som nådde Hedemora för andra gången när klockan slog 01. Vi hade nu cyklat 42 mil och hade 18 kvar. Jag var riktigt trött och orkade inte äta upp all mat jag hade köpt, samma meny som tidigare. Men ganska mycket äckligare den här gången. Däremot gjorde jag världens genidrag. Samtidigt som jag var på toa och försökte göra nr 2 så höll jag upp mina tröjor under handtorken. Så när det var dags att åka så var jag både torr och varm.

Nästa öppna stopp var Bålsta. Dit var det 15 mil. Det kändes ganska drygt så där mitt i natten så vi började surra om att man skulle vilja bli trollad dit eller ännu hellre till Bro. Det skulle vara prima för då hade vi bara haft några mil kvar. Men trolleri funkar bara på film så vi fick trampa på genom natten. Så här i efterhand så minns jag det som ganska mulligt men just då funderade jag på vad fan det var jag pysslade med. Varför gör jag så här mot mig själv? Sitta på en cykel och gnida sönder arslet och veva runt pedalerna tills knäna gnisslar och gör ont, vad ska det vara bra för?

Efter tusen såna tankar och några spontana stopp utmed vägen så var vi äntligen framme i Bålsta. Den där Shellmacken i Bålsta alltså. Den är för jäkla mullig när man ser den några kilometer därifrån. Vid det här laget så var jag helt trasig. Jag var helt slutkörd och tömd på energi och hade fått lägga mig en gång på vägen för att jag höll på att svimma. Jag köpte en Cola och en påse bilar. Jag drack halva burken Cola och satt och petade i påsen med bilarna medan Bålstaborna kom in på macken och köpte frukost. Det är faktiskt rätt tragiskt när man ser det. Kraftigt överviktiga människor som köper en grillad med räksallad och en cola till frukost. Man behöver inte vara en raketforskare för att se sambandet.

Efter Bålstastoppet fick jag helt plötsligt ny energi. Toni och Danne var lika starka som innan så jag var riktigt nöjd att jag kunde snäppa upp mig och hänga med hela vägen in i mål. Vi höjde tempot de sista milen. Nu hade vi både medvind och hemlängtan. Innan Barkarby började det trixas med förningar och man märkte att den magiska Barkarbyskylten började närma sig. Jag hamnade längst bak i sista rondellen, bästa läget, och precis i absolut bästa tänkbara tillfälle ställer jag mig upp, greppar händerna i bocken och pressar ut mina sista tynande watt i pedalerna och dundrar förbi Toni och Danne som ser helt vilsna ut och tar den finaste av alla skyltar på hela rundan, ja fan i hela världen till och med. Vilken kille. Ena sekunden ligger man och sprattlar på backen med hjärtklappning och nästa spurtar som man inte har gjort annat. 

Med den sista stämpeln på kortet skakade vi hand och tackade varandra för ett riktigt bra dygn. När Danne rullade mot pendeln så cyklade jag och Toni hem till mig där det fanns kalla Duvel och några starka korvar som väntade på att bli grillade. Det blev en härlig afterbike på min baksida innan Toni tackade för sig och cyklade tillbaka till pendeln igen.

Tack alla som cyklade, följde på twitter och happy och i tankarna och tack till Henrik för den fina banan och tack Linda för att du låter mig hålla på. 

/Johan



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!