Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Det drar ihop sig till alpcykling.

31 aug 2014

Det ser ljust ut på cykelfronten just nu. Jag har gått på behandling för min hälseneinflammation, som jag har dragits med i flera år, i två veckor nu och det går verkligen framåt. Igår körde jag en 20-milare och idag blev det 6,5 mil med ordentligt med spurtar och ryck. I vanliga fall hade hälsenorna gjort ont och varit svullna men nu känns det ingenting. Ingen svullnad ingen smärta. Som bonus hade jag ganska bra sprätt i benen ikväll också. Jag kommer göra tre behandlingar till innan jag åker till Sonthofen i Tyskland för att köra Alpentraum om två veckor. Både jag och brorsan är riktigt peppade. Vem blir inte peppad av 25 mil och 6000 höjdmeter?

Bloggarens nya kläder.

23 aug 2014

Eftersom jag fick en kartong kläder inför Endura Alpentraum så kände jag för att skriva lite om dem. Första rundan i Endura-kläderna. Första intryck - Mycket bra. 

Jag och Amir körde den klassiska Vätternrundsbanan på Ekerö idag. Förbi FRA och runt Kungsberga och en vänstersväng genom Stenhamra. Den rundan som är full av cyklister fram till dagen innan Vätternrundan. Den rundan som man aldrig kan räkna ut var vinden kommer ifrån eftersom det blåser från alla håll. Just den vägen som får blodet att koka över på bilisterna. Slut på raljerandet. Det är en riktigt mullig runda så jag förstår att Stockholmarna vallfärdar dit.

Jag dressade upp mig med de nya Endurastassen och kände mig duktigt pr0. Tröjan var tajt som ett korvskinn och var av sånt där proffsigt halt tyg. Ärmarna var längre än jag är van vid. Jag var tvungen att dra upp dem halvvägs för att inte göra kaos med cykelbrännan. En festlig grej var att det fanns en silikonrand på insidan för att armarna inte skulle hasa upp. Lite ovant när tröjärmarna fastnar i armvecket när man drar på sig tröjan. Annars var det bra ventilation och bra kvalitetskänsla. 

Byxorna blev genast en favorit. Grym passform åt det tightare hållet och väldigt bra padding. Byxorna har inget resor i benslutet så man slipper få de där fula randen av pressat fett mitt på låret. Det är istället ett bredare tygstycke med silikon på insidan som ser till att de sitter på plats. Betyg fem Mollo av fem. 

Hjälmen satt som en smäck. Jag hoppade över att testkrasha den idag men den lär göra sitt jobb där med. Ventilationen kan jag inte säga så mycket om eftersom det var 15 grader och duggregn idag. 

Jag har en jacka och en väst kvar att testa. Båda två känns mycket bra när jag torrtestat dem i vardagsrummet. Jackan låg i ryggfickan idag men den fick aldrig visa vad den gick för. 

Tack Endura och Amir för en bra runda. Det vi saknade i benen på rundan tar vi igen på kräftskivan ikväll! 

Titta en köttbulle i med röd hjälm!

Spana in ärmlängden.

Till höger om vägen stod det getter som bräkte förtjust.

Hetaste grabbarna i Islandstorget.

Har han lagt av eller?

21 aug 2014

Nädå, men det har inte varit så mycket att skriva om sen Mälaren runt. Jag har haft hälseneinflamation, varit på kräftskivor, försökt gå ner i vikt och nu i veckan så krönte jag dekadensen med ryggskott. Men skam den som ger sig. Om tre veckor åker jag till alperna för att köra ett riktigt läckert bergslopp

Alpentraum, det är 25 mil långt och bjuder på 6000 höjdmeter. Man startar i Sonthofen och går i mål i Sulden. Där emellan ska man ta sig över 6 bergspass och avsluta med Stelvio, eller nja, det är en liten backe på 680 höjdmeter kvar innan mål. Om det skulle vara så att det fanns nån muskelcell som fortfarande var vid liv. Sen är man klar. Färdig för slakt.

Det ska bli riktigt kul och det lär dyka upp ett reportage nånstans. I tidningen eller här på nätet. Med anledning av detta så har jag fått hem fina cykelkläder från Endura som jag ska testa under helgen så ni kan vänta er lite text och bilder från det. 

Mälaren runt Bärsärk!

10 aug 2014

Jag cyklade runt en sjö och bonkade som en klubbad sälunge med två mil kvar, and all I got was a tygmärke and a varmkorv. Men fan vad kul det var!

Jag körde som ledare för Bärsärkargruppen. Det fanns 4 fartgruppen man kunde välja mellan; Audaxgruppen, Mellangruppen, Snabbgruppen och Bärsärkargruppen. Vår grupp var 25 man stark varav tre var utsedda ledare. Toni, Lars-Erik och jag. 

Väckarklockan rasslade igång 04:30. När jag samlat ihop mig själv och det jag skulle ha med så cyklade jag till Barkarby där start och målområdet var. Det var redan fullt med folk på plats. Stämingen och vädret var på topp. Jag hälsade och morsade på folk jag kände och hämtade ut min startlapp. En stund senare gick starten. Vi rullade i samlad klunga in mot stan samtidigt som ett par motorcyklar stoppade all trafik på vägen. De gjorde ett strålande jobb. Vid Botkyrka kyrka stannade hela gruppen och motorcyklisterna vinkade hejdå. Vi samlade ihop Bärsärkargruppen och gick igenom hur vi tänkte lägga upp rundan med lunchstopp och så. Sen satte vi fart. Full fart. 

Det kördes som att det inte fanns någon morgondag tills vi stannade i Läggesta för att fylla på vatten. Kiosken var stängd men Lars-Erik passade på att läxa upp oss och lyckades styra upp en roterande kedja. Det var nog bra det. Gruppen hade antagligen legat spridd över hela Mälardalen om vi hade fortsatt på det sättet. Men kul var det. Vi hade snittat 40 km/h till Läggesta och efter uppläxningen så höll vi nästan samma fart men med mindre arbetsinsats. Milen rullade på riktigt fint och vi kom till Torshälla golfklubb en halvtimme för tidigt. Men de lyckades ändå lassa ut mat åt oss. Fyrtio minuter senare satt vi på cyklarna igen.

Vädret var verkligen på topp. Aningens varmt kanske om man får gnälla lite. Framåt Västerås så började vi leta efter ett bra ställe att äta på. Lars-Erik var hungrig och ville helst äta på Mc Donalds men han blev nerröstad och istället stannade vi på en mack där han stressåt en macka. 5 kilometer senare bonkade han och släppte gruppen. Inte ens Tonis förslag om att köra upp en tempopinne i rektum fick fart på honom. Sen östes det vidare. 

Fler och fler la sig bakom klungan. Till slut var det bara halva gänget som drog. Eftersom jag var ledare så bestämde jag mig för att vara med i rotationen hela vägen. Med facit i hand så kanske jag skulle gått ner och vilat en stund. När vi började närma oss Bålsta började jag få svårt att hålla farten. Till slut blev varje rotation en kamp. Men jag gnetade vidare. Värmen gjorde också så jag blev extra tilltygad. I en backe mellan Bro och Kungsängen tog kraften slut. Helt och hållet. Jag sjönk som en sten genom klungan och kunde bara titta på när de andra susade upp för backen. Jag gjorde några tafatta försök att komma ifatt men benen var helt värdelösa. I vanliga fall kan man oftast skärpa till sig och tvinga benen att arbeta. Det gick inte igår. Jag bara hängde över styret och dräglade med öppen mun. 

Det gjorde inte ett smack att jag bonkade. Jag blev nästan glad av det. Känslan att köra sig helt fördärvad är oslagbar. Man hittar alltid nya sidor hos sig själv. Så länge lidandet inte blir för långvarigt. Nu hade jag bara två tragiska mil kvar så det var inget problem. Den sista biten körde jag tillsammans med en annan kille som hade fått kramp. Han verkade också vara nöjd med dagen trots allt.    

Efter 33 mil och 11 timmar staplade jag äntligen över mållinjen. Helt förstörd. Jag stod först och glodde som nyuppdragen brax sen hittade jag en dunk med kall saft och fick en varmkorv som jag tryckte in i ansiktet. När jag hade hämtat mig så pass att jag kunde konversera tackade jag gruppen för att de hade haft sönder mig sen gick vi till baren och beställde varsin öl. Jag var inte ensam om att vara trött för en stund senare svimmade en i sällskapet. På kvällen hade vi kräftskiva, jag bonkade där också. 

Tack Fredrikshof, Tell Hermanson och Bärsärkargänget för en strålande dag!

/Johan

 

Göteborgs 100-milare.

4 aug 2014

I helgen var jag nere i Göteborg för att köra deras 100-milare. Man kunde välja på att köra nonstop eller dela upp det på tre dagar med övernattning på vandrarhem. Jag valde den enkla vägen med övernattning. Maxtiden är ändå densamma, 75 timmar. Jag, Magnus och Bengt åkte ner tillsammans. Magnus har varit skadad och sjuk nästan hela säsongen så han hade inga större ambitioner. Han ville bara få rundan gjord för att kunna anmäla sig tidigare till Paris-Brest-Paris. Jag hade egentligen samma ambition. Bengt har nästan kört tre brevetserier i år så han hängde bara med för att det var kul. 

Vi var ca trettio personer som startade från Hisingen CKs klubblokal. Tempot drogs snabbt upp och gruppen delades av. Jag och Magnus höll oss långt bak för att inte lockas med i nåt dödstempo. Efter ett tag var vi en grupp på tio som höll lagom fart. Vi kryssade ut genom Göteborgs förorter och ut mot skärgården. När jag var liten spenderade jag somrarna på en Kårholmen utanför Göteborg. Nu kände jag igen dofterna och den karaktäristiska miljön.

Efter första stoppet splittrades gruppen. Jag och Magnus stack iväg själva och tog oss sakta men säkert förbi Orust. Jag kom på ett svinroligt skämt att "Jag blir hellre jagad av vargar" och "Magaluf" var hans bästa låtar. Men när jag sansade mig så spolade jag det. Vid en Statoilmack hittade vi Bengt, Jenny och Henrik som hade försökt hänga med snabbgruppen tills de blev uppätna och utspottade. Så vi slog följe med dem. 

Eftersom vi var ute i tre dagar så kan jag inte beskriva varje kilometer vi cyklade. Men den första dagen bjöd på riktigt fina och utmanande vägar. Efter 36 mil så kom vi fram till vandrarhemmet i Trollhättan där vi skulle sova den och kommande natt. Vi kom in ganska sent så vi hann bara duscha och äta innan vi gick och la oss. 

Dagen efter började lite annorlunda än vi hade räknat med. Vi trodde att det skulle vara gemensam start men det visade sig att alla andra hade stuckit när vi kom till frukosten. Vi hade redan en bra grupp så det gjorde ingenting. Men om man hade varit nybörjare eller ensam så hade det kunnat bli lite trist att köra resten på egen hand. Dag två skulle ta oss till Hjo, vid Vättern, och tillbaka till Trollhättan. Totalt 30 mil. Det började bra på små slingrande vägar men efter ett tag var det mest stora halvtrista vägar. Det var en riktigt själadödande bit in mot Falköping som höll på att ta knäcken på oss. Vi hade hård kant och motvind hela dagen som bidrog till misärkänslan. 

Magnus släppte efter Hjo för att ta sitt eget tempo. Tyvärr blev den här etappen hans sista. När han staplade in på vandrarhemmet några timmar efter oss så såg jag direkt att han inte kunde fortsätta. Jag har sett honom så där tidigare. Han är en mästare på att köra sig i botten. 

Sista dagen bjöd på riktigt stela ben i början. Vi startade lugnt den första timmen. Jenny var slut redan från start. Hon halkade efter i varje backe och såg rejält eländig ut. Vi hade 35 mil att göra under dagen. Men hennes makalösa vilja tog henne vidare, mil efter mil, backe efter backe. Halvvägs på etappen kom vi ifatt Lotta och Ulrika och tog med dem i vår grupp. Vips så var vi 6. Vi höll ihop resten av etappen och hade det riktigt kul hela vägen. När vi närmade oss Varberg, 8 mil från Göteborg, så fick vi äntligen vinden i ryggen. Vi seglade mot mål samtidigt som solen gick ner. När vi hade några mil kvar så stod det några personer utmed vägen och viftade. Den ene hade en kamera. När vi närmade oss så såg jag att det var Christer Hedberg som hade åkt ut för att fota oss. Jag blev så förvånad samtidigt som jag var så fokuserad på att komma hem så jag stannade bara till lite snabbt och skakade hand innan jag stack vidare. Hjärnan fick tilt. De få bilderna Christers hann ta var grymt snygga. Den här etappen var nog den bästa på hela helgen. Fantastiska vägar. 

När vi kom till Göteborg var det full fart vid Liseberg. Man kunde lätt konstatera att alkohol inte gör folk snygga och stiliga. Inte 100 mil cykling heller men det är en annan historia. Vid klubblokalen stod Rasmus och Gabbeon och väntade. Magnus hade vänligheten att komma dit med bilen så vi slapp cykla tillbaka till hotellet. Efter några timmars afterbike med skitsnack och finöl åkte vi tillbaks till hotellet. Nån middag fick vi inte i oss. Allt hade redan stängt. Jag tror jag somnade innan huvudet slog i kudden, nöjd med cyklingen och ännu mer pepp inför nästa år. 

Markus och Magnus fixar lite innan start.

Några lösa ekrar styrs upp.

Blå himmiel och blöta vägar.

Skärgårdsidylll

Jag och Magnus.

Bengt och Jenny fyller vattenflaskorna på en kyrkogård

Gänget som höll ihop dag 2.

Magnus har nått vägs ände.

Jan-Erik sportar snygg tröja.

Jenny tar en stunds kontemplation efter dagens etapp.

Ny dag nya vägar.

Bengt ser stilig ut på sin stålhäst.

Jenny och Bengt injuter i medvinden.

En sista slurk vatten innan natten.

Där satt den!

Westvleteren minsann!

Tack Hisingens CK för en riktigt bra helg. Jag kommer nog tillbaks nästa år. Och tack till alla som jag träffade och cyklade med. 

/Johan 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!