Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Den medelålders mannen klädde ut sig till löpare. Det som hände sedan fick mig att häpna.

23 nov 2014

Vad var det där bra för? Sist jag sprang var 2004. Då var det Stockhom Marathon och sedan dess har jag bara använt joggingskorna när jag klipper gräsmattan. Springa liksom. Man får ju bara ont i benen och är tvungen att ha telefonen i sånt där lökigt fodral på armen. Jag är ju cyklist. Men nu var det så att jag hade råkat anmäla mig till Tunnelrun. Antagligen för att jobbet bjöd på det och jag såg det som en anledning att börja springa igen. Men det gjorde jag ju inte. 

Nåväl. Jag och kollegan Micke bestämde oss för att hålla ihop och göra det bästa av det hela. Det var ju trots allt 42000 andra som skulle göra samma sak, att springa genom Norra länkens tunnlar innan de öppnar för biltrafik. Sen kan man glömma att springa där nere. Eller jo, efter en zombieapokalyps så borde de passa fint för att husera en stor del av Stockholms befolkning i. Men då måste alla ingångar täckas för ordentligt. Annars skulle det bli ett jävla liv där nere. 

Det första jag såg var Martin Stenmark som stod på en scen i tighta byxor och reflexväst och sjöng om sjumila kliv och att han hade kastat loss och inte skulle komma hem ikväll. När han var klar med uppträdande tackade han för sig och sa att han var tvungen att bege sig till sin startfålla. Han skulle nämligen också springa. Så ska en slipsten dras.

Innan starten gick vi in i startfållan tillsammans med några tusen andra i vår grupp. I trängseln försökte vi hänga med i uppvärmningen utan att tramsa bort det. När starten gick så började folkmassan långsamt röra sig framåt. Efter någon kilometer kunde vi springa obehindrat. Man såg de gula reflexvästarna överallt och de såg ut som att rinna som en flod genom tunnlarna. Lite här och var sprang vi förbi upphöjda DJ-bås där de dunkade techno och sköt laser och konfettiregn. Tack vare alla specialeffekter och musik och allt som hände runtomkring så tickade kilometrarna på lättare än förväntat och till slut var det bara en enda kilometer kvar.

Den sista biten guldkantades av en kille som stönade som att han gjorde nåt helt annat än att springa. Jag tänkte en sekund att det kanske var en idrottsfysiolog som hade spanat in mitt fulländade löpsteg men släppte den tanken lika snabbt när jag såg min skugga på tunnelväggen. Stönet blev högre och högre och till slut sprang han förbi mig och jag kunde äntligen börja tänka på löpning igen.

Allt som allt var det en riktigt kul upplevelse. De hade verkligen lyckats få till en feststämning i tunnlarna. Plats 9000 någonting vittnar om jag nog bör fortsätta att vara en medelmåtta på cykel istället. Att springa kan andra pyssla med. 

 

Lite grann om det här med ursäkter och motivation.

11 nov 2014

Jag är en sån där måldriven människa. Inte så där att jag är en hetspelle som måste vinna till varje pris utan mer att jag behöver ett mål att spänsta mot. Till nästa år har jag satt upp fyra ganska stora mål. Egentligen är det ett stort mål och tre delmål. Hursom helst så kommer det krävas en rätt duktig mängd fokus och träning för att få ihop det. 

Jag har för tillfället fastnat i nån sorts bekvämlighets/slacker/radhuspappa-inställning. Jag byter långpassen på helgerna mot en timmes mellanmjölk på Monarken och väljer ibland bort kvällspass mot att dricka vin i soffan och glo på nåt hjärnslött på tv. För som sagt, det är ju bra mycket lättare att sitta i soffan och glo än att klämma ur 1000 kcal på Monarken. Men klarar man de här målen genom att träna som en vanlig radhuspappa? Fan heller. 

Det finns så otroligt många ursäkter för att hoppa över träningen. De flesta ursäkterna kan man lätt slå hål på. Med familj och barn så har man oftast något bokat på helgen så man inte hinner träna alls. Om det inte är något bokat så kan man ge sig fan på att det regnar. Men är det verkligen så illa? Nej, om man verkligen vill så kan man ställa klockan på fyra, fem eller sex och hinna med 10-15 mil innan familjen ens har hunnit tänka på vad de ska ha för pålägg på frukostmackan. Om man verkligen vill alltså. Den tiden jag lägger på cyklingen får jag helt enkelt ta från min egen tid. Alltså den tiden som jag tex slösar bort framför tv:en eller i sängen eller när jag skriver sånt här trams på bloggen. Jag får helt enkelt tänka om. Det får vara slut på alla lama ursäkter och den opassande bekvämligheten. Ryck upp dig för fan. 

När jag höll på med body building för snart 20 år sedan så läste jag en artikel om en amerikansk byggare som hette Steve Michalik. Han var lite speciell, förutom att han dopade sig hejdlöst och åt aphjärnor för att han trodde att han kunde få i sig tillväxthormon på det sättet så hade han en del egna teorier om coaching och motivation också. En gång tog han till sig en adept som skulle tävla i body buildiing. Han stämde träff med honom på en badstrand och de gick tillsammans ut i vattnet. Där tryckte han ner den unga body builderns huvud under vattnet tills han drunknade. Men precis när han tuppade av så drog han upp adepten och fick liv i honom. Sen förklarade han att för att kunna vinna så måste man vilja det lika mycket som man vill ha det sista andetaget. Annars kunden han lika gärna ge upp direkt. 

Nu kanske man inte behöver dra det så långt men om man verkligen vill något så får man vara beredd att offra lite. I mitt fall kan det betyda att stå emot vinsuget ibland och ställa klockan på några timmar tidigare än jag först hade tänkt att gå upp. För det är faktiskt så, det räcker inte att träna som Svenne Banan om man vill prestera som Zlatan eller Gunde Svan. 

Är det nu jag ska skriva att "nu kör vi så det ryker"? Jo för fan nu kör vi så det ryker hörrni! 

Anmäld till Mallorca 312

1 nov 2014

Idag öppnade anmälan till Mallorca 312 och så fort jag själv öppnat mina vinsvullna ögon så slängde jag mig på datorn och slängde in mig själv i startlistan. Nu är det bara 174 dagar kvar. Min ben kommer få lida duktigt i vinter. Jösses vad kul det ska bli. Om ni håller ut nån dag till så kommer jag presentera ännu en anledning att åka till mallis i slutet av april. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!