Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Tour de Ötzi. Äntligen snöfest!

12 jan 2015

I lördags gick den årliga vinterrundan Tour de Ötzi. De senaste åren har det varit lite snålt med vinterkänslan på den här rundan men i år fick vi så det räckte och blev över. SMHI hade varnat för stormen Egon som skulle dra över mellansverige. Men såna där varningar brukar alltid blekna när det väl kommer till kritan. Men inte den här gången.

De första milen till Södertälje rasslade på riktigt bra. Det var många glada laxar med i gruppen och det snackades en hel del om snöstormen och PBP och Mallorca och de kommande breveterna. En snabb fika i Södertälje och sen iväg mot Strängnäs. Fortfarande ingen snöstorm men däremot skön medvind. Lite kallt kanske. I Strängnäs skippade vi pizzerian och siktade istället in oss på en korvkiosk, som för dagen överraskade med att inte ha någon korv så vi fick nöja oss med Snickers istället. Innan vi kom till kiosken hade det precis börjat snöa lite lätt. När vi kom ut var det fullt ställ. Det var redan någon centimeter snö på backen. Det kanske skulle bli lite storm ändå. Och mycket riktigt, på 55:an på väg mot Enköping fick vi smaka på snöstorm både från sidan och rakt i facit.

När vi kom till Enköping fick vi en föraning om vad den där Egon var för en. Det började kärva till sig kan man säga. Vägarna snöade igen så vi fick hålla oss till de uppkörda hjulspåren. Efter rondellen där 55:an svänger vänster mot Uppsala följde vi vägen rakt fram mot Bålsta. Om det var kärvt i Enköping så var det ingenting mot vad det började bli nu. Snöstorm, mörker och oplogad väg. Sträckan mellan Skolsta och Bålsta går rakt genom skogen. Cyklarna krängde fram och tillbaka när däcken skar snett i hjulspåren. Jag gick ner på lilla klingan fram för att ens orka gneta vidare. Efter några kilometer gick det inte längre. Vår lilla kvartett stannade och tittade på varandra innan vi kort konstaterade att vi skulle få leda cyklarna den sista milen till Bålsta. Jag märkte direkt att det gick ganska trögt. När jag tittade ner såg jag att båda hjulen stod still. Det var packat med snö mellan stänkskärmarna och däcken. Vi skulle få bära cyklarna till Bålsta alltså. En mil kvar. Feck.

Nån i gruppen varnade för att en lastbil kom mot oss så vi hoppade ner i diket. Till vår förvåning var det en plogbil. Duktigt nöjda stod vi i diket och tittade på när plogbilen och en svans av tjugo bilar susade förbi. Ibland ska man ha lite flyt också. När den sista bilen åkt förbi hoppade vi upp och skakade bort snön från cyklarna och fortsatte. Efter en kvart hade vägen snöat igen och vi var tillbaka på ruta ett. Men nu skulle vi bara ta oss till Bålsta. Därifrån kunde jag tänka mig att ta tåget eller ringa om hämtning eller bara lägga mig på golvet på Shell tills snön smälte.

När vi väl kom fram till Shell i Bålsta var jag helt förstörd. Kall, trött, hungrig och en aning uppgiven. Som vanligt på en Ötzi så stod Gurra på macken och väntade. Han hade med sig en kasse Jägermeister men han tyckte vi såg för slutkörda ut för att få något. Jag köpte en korv, El Diablo med senap, ketchup, räksallad och rostad lök, och en cola. Mina händer skakade så mycket så räksalladen höll på att flyga av korven. Efter det toppade jag upp med en stor kaffe för värmen och koffeinet. När energin kom tillbaks så kom också modet och hoppet tillbaks. Inte fan skulle vi bryta här. Vi ska ta oss i mål. En randonneur bryter inte bara för att det är lite kallt.

Inom en timme hade alla som inte hade brutit kommit till macken. Vi fick rapporter om att några hade blivit stoppade av polisen och blivit stoppade från att fortsätta från Enköping. De hade fått sätta sig på ett tåg istället. Jag tror inte de var så jätteledsna för det egentligen. Det är ändå ett giltigt skäl att bryta.

Till sist drog vi på oss våra blöta ytterkläder igen och gjorde oss redo för de sista 3,5 milen till Barkarby. Vi tog adjö av Gurra och gav oss ut i mörkret. Snöfallet hade slutat. Vägarna var hyfsat uppkörda och vi hade både korv och kaffe i magarna. Livet på en pinne helt enkelt. Efter 10,5 timmar och 20 mil sladdade vi in på Lilla Barkarby satte oss i KBCKs bås nere i hörnet. Vilken fantastisk runda. Äntligen en Ötzi så som den ska vara. Ett stort tack till Erik, Oscar, Gustav och Fredrik för bra sällskap.    

Starkt kört ni som tog er i mål och ett tack till er som startade och ni som följde oss på Happy mtb. Det här var för jäkla skoj ändå. 

/Johan 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!