Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Paris Brest Paris 2015.

22 aug 2015

Jaha, nu är jag hemma igen och sitter på altanen med svullna fötter och domnade händer. Paris Brest Paris är över och det är dags att samla ihop tankarna om loppet. Vad hände egentligen? Vi hade som mål att köra på under 50 timmar. Vi var ganska nära sist så det målet var inte för hårt draget. Vi skulle bara behöva slipa bort 1,5 timmar sedan sist. 

Planen var enkel. Cykla lugnt och samlat och ta korta stopp. I vårt gäng var vi jag, min brorsa Calle, Toni, vår engelska kompis John och Niklas Wennberg. Niklas halkade in på slutet men jag visste sedan tidigare att han både var riktigt stark och att han skulle vara grymt disciplinerad på stoppen. Vi var en bra grupp för att göra en bra tid. Men om man siktar på att köra ännu snabbare eller vara förste svensk i mål så ska man cykla ensam. Då kan man göra precis som man vill och man är garanterat snabbare på kontrollerna. Men som sagt, vårt mål var inte att vara först i mål. Gruppen skulle hålla ihop och göra en bra insats tillsammans. 

Vi startade i den första gruppen 16:00 på söndagen. Det brukar vara ganska stöktigt med mycket vurpor och allmän oreda i starten men i år hade de minskat startgrupperna så det gick faktiskt riktigt bra. Såna här randonnélopp brukar dra till sig folk som är helt ovana vid gruppkörning så det gäller att vara uppmärksam när klungan är stor. Folk härjar och vinglar över hela vägbanan och rätt var det är kan någon stanna mitt i klungan för att ta upp en banan. Men i år flöt det fint. Kanske för att vi höll oss i den främre delen av förstaklungan. 

Det gick förvånansvärt enkelt att hänga med förstaklungan. Eftersom de flesta av snabbåkarna har support vid varje kontroll så visste vi att vi inte skulle kunna hänga med hur länge som helst. De egentligen bara behöver springa in och stämpla och komma ut till en fulladdad cykel medan vi skulle behöva köa för vatten och försöka hitta nåt att äta. Plus att vi var fem stycken i gruppen. Det var egentligen bara en tidsfråga innan vi skulle behöva släppa. Nu blev det så att vi fick släppa lite tidigare än planerat. Efter 12 mil i en brant och ganska lång backe så hoppade kedjan när jag skulle växla ner på lillklingan fram och kilades fast mellan vevpartiet och ramen. I huvudet skrek jag könsord och långa haranger av svordomar. Men det hjälpte inte, jag var ändå tvungen att stanna och kladda ner fingarna för att få loss kedjan. 

Just i den backen blev vi ikappkörda av startgrupp B som hade startat 15 minuter efter oss. Det var tydligen där de riktiga snabbåkarna var. De hade alltså kört ikapp 15 minuter på mindre än 15 mil. När jag väl hade fått ordning på kedjan och kommit över krönet så var det fullständigt kaos med klungan. Det som tidigare hade varit en fin samlad klunga var nu utspridda spillror av grupper och enskilda cyklister utspidda över vägen. Vår grupp återsamlades på vattenkontollen i Mortagne och vi återgick till vår plan att cykla lugnt och ta korta stopp. En annan del av planen var att vi inte skulle ta några sovstopp. Vi skulle köra två dygn utan sömn. I teorin borde det funka men man vet aldrig hur kroppen reagerar. Det där är också en nackdel med att köra i en grupp. Vi blev aldrig snabbare än den långsammaste eller sömnigaste i gruppen. Det är däremot mycket roligare att uppleva några sömnlösa dygn tillsammans med kompisar. 

Jag kommer skriva en lite mer uttömmande text i Bicyclings papperstidning snart så just nu får ni nöja er med en lite avskalad version. Om jag ska vara ärlig så har jag inte hunnit sortera minnena riktigt än. 

Vi nådde vändpunkten i Brest efter 22,5 timmar och det såg riktigt bra ut. Men som jag skrev tidigare så är inte gruppen snabbare än den tröttaste. Här började backarna, sömnbristen och distansen kännas av. Paris Brest Paris är backigare än man kan tro. Det är strax över 12000 höjdmeter fördelat på en jävla massa korta och branta backar. Det känns i benen kan jag lova och det märks mest på hemvägen från Brest. Fram till Brest kan man köra på glatt humör och vetskapen att man är halvvägs på loppet. När man sedan stämplar i Loudeac för andra gången och har 45 mil kvar så får man plocka fram pannbenet och börja nöta på det på riktigt. 

Vi hade lämnat in väskor med mat till Magnus Bergdahl från Örebrocyklisterna som han skulle köra ut till Loudeac. Det jobbet skötte han så proffsigt som man skulle kunna önska.  När vi kom dit hade han redan lagt fram våra väskor och var redo att hjälpa till så fort man ville något. Ibland innan till och med. Han var ansvarig för 80 personers väskor och gav alla dessa samma superba service. Det går inte att tacka en sån kille nog. 

På kontrollen i Loudeac tog vi lite längre stopp eftersom vi hade våra väskor där. I väskorna hade vi påfyllning av bars och gel men även bröd och mjukost. Här passade vi på att sitta ner och fylla på ordentligt. De andra kontrollerna gick vi oftast igenom utan att sitta. Stämpla, fylla vatten och pinka var rutinen annars. 

Efter Loudeac gjorde vi oss redo för den andra natten utan sömn. Den här natten var det jag hade fruktat för under planeringen. Skulle vi klara att köra den utan sömn? I teoring skulle det gå eftersom vi hade tagit det så pass lugnt under första halvan av loppet. Men man vet aldrig. Man kan aldrig veta när John Blund kommer och knackar på axeln. Några av oss fick en påhälsning redan under första natten medan jag fick min mellan Brest och Carhaix. Där hade jag en halvtimme som jag mer eller mindre sov mig genom. Väldigt otrevlig upplevelse som kan bli rent vidrig på natten. På dagen kan du alltid försöka fästa blicken på något eller bara titta på omgivningarna. Men på natten finns ingenting. Ingenting förutom det som din lampa lyser upp. Det förvärras lite när man kör i en liten grupp eftersom lamporna från de som ligger bakom skapar skuggor som dansar runt på vägbanan och upp på träden i vägkanten. Det är inte ovanligt att man får hallucinationer vid sådana tillfällen. När hjärnan inte kan urskilja riktiga former så hittar den på egna lösningar. Oftast ganska långt från verkligheten.

Som tur var så klarade jag mig utan några större svackor på natten. Vi gnetade oss vidare och längtade efter solljuset. När solen väl kom upp så visste jag att vi inte borde ha mer än tio timmar kvar. Om allt gick enligt planen så skulle vi vara i mål innan 18 på kvällen. Proportionerna blir helt upp och ner på såna här lopp. När vi stämplade i Mortagne au Perce så hade vi "bara" 30 mil kvar. När man sedan bryter ner det till nästa kontroll i Villain där vi bara hade 22 mil kvar så börjar man verkligen känna lukten av målet. Nåja, lukten av ett hundratal slutkörda randonneurer kanske inte är så lockande men i mitt huvud fanns doften av vin och en svalkande dusch. 

Med 15 mil kvar så tackade Calle för sig. Han hade inte hämtat sig från natten och nu började hans hälsenor ge upp. Det började med att han fick skavsår i röven så han inte kunde sitta så han var tvungen att stå upp upp. Sen tog det knappt ett halvt dygn innan hälsenorna gav upp. Det ena ger det andra kan man säga. Just när Calle vinkade hejdå så kollade jag klockan och räknade för den 500:ade gången ut hur snabbt vi skulle behöva cykla för att klara vårt mål. Nu var det dags att lägga på en rem. Vi hade varit alldeles för långsamma från Brest och hit. Var hade all tid tagit vägen? Det räcker inte att ta korta stopp man måste ha tryck på pedalerna också. Skulle vi ens klara målet?

Med tio mil kvar vaknar äntligen John. Han är grymt stark och kan verkligen göra skillnad när han vill. Men än så länge hade han varit trött och hållit tillbaka på krafterna. Nu ökade vi. Nu tog han en förning på tre mil i strax under 40. Jag, Toni och Niklas fyllde på. Mer fart. Det är fan knappt om tid för att klara målet. Vi måste ha mer fart. Turligt nog så planar det ut lite de sista tio milen så vi avverkade mil efter mil i bra tempo. Tripmätaren kämpade mot klockan och tripmätaren började få övertaget. Sub 50 var givet. Men hur mycket mer kunde vi önska på? Fortsätt bara. Håll fullt. 

Med 15 km kvar ser jag att det finns en god chans att komma in under 49 timmar. Go go go! Skrek jag till Niklas och Toni. Vi kan klara 49 timar. Håll fullt nu! Vi körde verkligen så snabbt vi kunde de sista milen. Att komma in precis under 49 timmar var inte nog. Vi skulle ha lite marginal också. Det brittiska rekorde var tidigare på 49:05 och eftersom John är engelsman så fick han såklart ny energi att ta det. 

Efter 123 mil och 48:53 sladdade vi till slut in i mål. Överlyckliga och svintrötta. John tog det nya brittiska rekordet och vi hade slagit det gamla svenska rekordet med en timme. Däremot hade Krister Jönsson redan gått i mål på 47:24 och hade således satt det nya Svenska rekordet. Nåja, andra bästa svenska tid genom tiderna kan man väl leva med. Calle kom in på hedersvärda 49:37 med en ordentlig marginal till målet. 

Tack till alla som peppade på Happymtb och Facebook och alla som jag träffade i Frankrike och ett jättetack till Calle, Toni, Niklas och John för en riktigt bra runda. Vi hade kunnat göra ännu bättre men det får vi visa om fyra år. 

/Johan 

Snart dags för Paris-Brest-Paris.

11 aug 2015

CMJN de base

När jag satt förra året och planerade årets säsong så såg jag Paris-Brest-Paris i periferin, i slutet av året. Nu är tydligen säsongen på väg mot sitt slut och nästa vecka är det äntligen dags. På söndag klockan fyra startar vi. Om allt går som planerat så sitter vi i målet och dricker vin två dygn senare.  

Sommaren har varit riktigt bra men inte precis så PBP-fokuserad som jag hade tänkt. Efter 60-milaren i början av sommaren så har jag mest sysslat med rekreationscykling. Jag har inte haft lust att lägga den tiden som långcyklingen kräver. Utan jag har hellre spenderat den tiden med familjen. Skumt va!

I helgen så körde vi Mälaren runt där jag var en av ledarna i Bärsärkargruppen. Det blev som vanligt en av de bästa rundorna på året och i år lyckades jag hänga med ända in i mål. Förra året sprängde jag mig innan Kungsängen. Jag har tyvärr inte haft tid att blogga nåt om det och jag lär nog inte göra det heller. Men Jensa Rencrantz skrev om det så ni kan ju kika där. 

Benen hade gärna känts lite bättre men det mesta sitter i huvudet på ett sånt här lopp. PBP har ju snurrat runt i min lilla skalle sen jag körde det 2007 första gången. Det ska bli fantastiskt kul att komma ner och känna stämningen igen. 

Om ni vill följa mig så ska det gå att göra det på den här sidan. Jag har startnummer A058. 

Oui baguette!!



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!