Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Tour du Mont Blanc. Några bilder och en handfull blandade bokstäver tills vidare.

18 jul 2016

33 mil och 8000 höjdmeter, hur svårt kan det vara? 30 mil har jag kört så många gånger att jag inte ens kan räkna dom. Höjdmeter är ju bara roliga serpentinvägar och man får lika mycket nerför som Magnus Hektor brukar säga. Jag gillar ju backar och berg. Men jösses. När backarna tar 2 timmar att cykla upp för och när nerförsbackarna är en pina och man bara önskar att man var nere så kan jag lova att det börjar ta emot. När de radar upp fyra såna backar efter varandra och avslutar med 15 kilometer uppförsbacke till målet i Le Saisies så blev det så pass kärvt att jag började grina när några ungar klappade händerna och hejade på mig när jag cyklade genom byn. Allt det här på bara 33 mil. Klart prisvärt!

Det här var helt klart det tuffaste endagsloppet jag kört. Vill du testa nåt som får dig att undra vad fan du håller på med, kör Tour du Mont Blanc. Jag hade gärna skrivit mer om det här men det måste finnas några ord kvar till ett reportage i tidningen också så mer text och bilder kommer i pappersform senare. Imorgon åker jag till Mallorca för en välbehövlig semester. Det lär ändå ta minst en vecka att reda ut intrycken och känslorna efter den här rundan. 

Tack Henrik, Bicycling och Tour du Mont Blanc för en fantastisk helg. Henrik som är mekaniker åt svenska landslaget i cykel och expert inom mek och teknik här på tidningen visade sig vara både en perfekt reskamrat och en riktig hjälte som tog sig i mål på det här stentuffa äventyret. Vi skulle dock kunna slipa på afterbiken till nästa gång. Nu svimmade vi båda efter målgång.

Jag ljuger så bra. Det gör ont, det gör ont. Pour some sugar on me! Büch dich! Här är jag slut. Helt slut. Innanför det plågade ansiktet finns en gubbe som är sjukt nöjd med att vara i mål. 

Jotunheimen. Jag försökte vara tøff.

12 jul 2016

Jaha. Nu har jag dröjt över en vecka med att få ut text om Jotunheimen Runt. Jag hade så mycket tankar som behövdes redas ut innan jag kunde skriva. Sen drog det ut på tiden och nu har jag mest ångest över att behöva återuppliva tankarna och känslorna från loppet. Det ska väl sägas på en gång, jag bröt. Det är första gången jag bryter ett lopp. Och det är inget jag är stolt över.

Veckorna innan loppet tappade jag lite av träningsfokuset och började komma in i semestermood. Kvällsrundor byttes mot grill och vin. Brorsan blev sjuk och bestämde sig för att åka med men inte cykla loppet. Det här var hans största mål för året och han var på väg mot toppform. Två veckor innan hade vi kört bra på Vätternrundan så jag var ju inte helt tappad heller. Men den sista viljan och peppen fanns inte där. 

Jotunheimen runt är tufft, eller tøfft som norrmännen säger, det är inget man bara snyter ur näven. Jämfört med Vätternrundan så får man räkna med dubbla tiden att ta sig runt. När Vätternrundan kan bjuda på regn så kan Jotunheimen bjuda på hagel och snöstorm. När Vätternrundan bjuder på 30 mil bjuder Jotunheimen på 43 mil. När Vättern bjuder på 1300 höjdmeter bjuder Jotunheimen på 4600 höjdmeter. När Vätternrundan bjuder på lasagne så bjuder Jotunheimen på våfflor. Ja den sista kanske inte var så jättetøff kanske. 

Foto: Jensen Renkransen.

Snabb cykel preppad för race. 

Innan start träffade vi Jensa och Sebastian som också skulle köra. Jensa har varit riktigt stark de gångerna jag har cyklat med honom. Han hada laddat ordentligt för den här rundan med många och långa mil. Han har dessutom gått ner 10 kilo sen förra året. Hur det gick för jensa kan ni läsa här. Stort grattis till en grym prestation. Sebastians berättelse kan ni läsa här. Den visar också hur det kan vara att köra Jotunheimen. Inget man snyter ur näven som sagt. 

Jensa och jag glänser ikapp. 

Mitt lopp då? Jo jag var ju som sagt tjock och otränad. Folk som såg mig på startlinjen undrade nog vad jag gjorde där. Jag såg mer ut som nån som skötte underhållningen eller grillen. Men nu var jag klädd i Stockholm CKs snygga tävlingsdress. Det sista Calle sa till mig var "vad du än gör, släpp inte tätklungan". Det gjorde jag nämligen förra året och det har gnagt i mig sen dess. 

Starten gick och allt kändes bättre än sist. Jag hängde lätt med i tätklungan. Tempot var säkert lägre än sist. Jag åkte runt och snackade med folk jag kände och folk jag träffat året innan. Micke och hans polare Andreas, Jens som jag träffade året innan, hans brorsa som skulle flytta till Sverige, nån annan med ett norskklingande namn och Jensa förstås. 

Några kilometer innan toppen på Fillefjell höjdes tempot rejält. Klungan var för stor och de snabba gubbarna ville skaka lusen ur pälsen. Här skulle jag ha tagit beslut och släppt tätklungan. Om jag var vettig vill säga. Nu bet jag mig kvar. Tog i allt vad jag hade och lyckades hänga med över krönet. -Vad du än gör, släpp inte tätklungan! 

Efter man kommer upp på toppen är det nån mil platt. Där är det även ett vägarbete som arrangörerna hade varnat för. Det var några kilometer grus och de hade sagt åt oss att hålla igen där. Tror ni att det hölls igen något? Inte ett smack. Det var fullt spett över gruset och redan här började jag känna att det kanske inte var så smart att skyffla in all kol jag hade för att hänga med över krönet. Jag bet ihop och hängde med över grusavsnittet. Strax efter vägarbetet lugnade det ner sig i klungan och helt plötsligt hördes det skrik, bromsljud och kolfiberkras och vips så låg klungan i en hög på vägen eller i diket. Jag hamnade i diket med en frustande norrman över mig. Hjälp. Inget brutet. Inget trasigt.

Efter vurpan blev det ett jävla jagande för att komma ifatt de som låg längst fram. Vi var 3-4 stycken som höll ihop och jagade. Ett tag senare var det dags att åka nerför. Det regnade så asfalten var blöt. Jag satt som en uppstoppad järv på cykeln, stel i kroppen och helt utan känsla för hur man cyklar nerför. Bromsarna tog dåligt pga regnet och styret och sadeln var skeva efter vurpan. Jag bromsade mig nästan ut i vägräcket och såg de andra dundra vidare. "VAD DU ÄN GÖR, SLÄPP INTE TÄTKLUNGAN"! Ett tag senare var jag ifatt. Mycket tack vare vägarbetena i nerförsbacken. Det gjorde det hela ännu mer spännande. Det är inte varje dag som man cyklar i 60 km/h på leriga grusvägar. 

I Fagernäs var det dags för första stoppet. Det är så fiffigt så att det är bestämt att tätklungan stannar på två kontroller i tre minuter. Detta för att folk utan följebil ska kunna hänga med. Riktigt smart faktiskt. Här stod Calle och tog emot mig. Det går även att skicka med väskor till varje konroll. Medan jag pinkade på ett staket bytte han flaskor och kollade om jag behövde något. Jag fyllde fickorna med gel och drack en flaska sportdricka innan han tryckte en kanelgiffel i munnen på mig och puttade iväg mig till vägen igen. Tänk om Calle vill serva mig på PBP nästa gång...

Efter tre minuter släpptes vi iväg. Nu var gruppen ganska liten. Det var ca 20 pers kvar. Det är nog många som har som mål att hänga med tätklungan till Fagernäs. Vi rullade vidare och så länge tempot var sansat så kändes det helt ok. Jag hade redan kramp i båda benen. Det högg så fort jag fick trycka på lite extra. 

Några mil senare var det dags för dagens andra berg, Beitostölen. Nu höjdes tempot igen. Det droppade några till. Helt plötsligt låg jag och Jensa brevid varandra och han sa "vad sjukt, vi ligger sist." -Inte alls så sjukt, jag är näste man att släppa, tänkte jag, men sa inget. Tempot höjdes ytterligare. Jag låg verkligen på max och jag visste att det var många kilometer kvar innan toppen. Till slut såg jag klungan segla vidare. Jag sänkte tempot lite för att hitta mitt eget. Backarna i Jotunheimen är mer som riktigt långa slakmotor. Den första backen upp till Fillefjell är 5 mil lång så man har gott om tid på sig att bli trött. 

Mental istid. 

Efter ett tag hittade jag mitt eget tempo och började komma ifatt andra som hade släppt gruppen. De var helt kokta och försökte inte ens hänga med. Om jag hade varit vettig så hade jag slagit följe med dem. Jag var egentligen helt färdig. Båda benen krampade och hälsenorna hade redan börjat göra ont. De regnade fortfarande och det var strax över 2 grader varmt. När jag var uppe på fjället var jag helt ensam. Tätgruppen var långt framför och de bakom var helt slut. Huvudet var fullt med mörka tankar. I vanliga fall kan jag kämpa emot de mörka tankarna. Det är det randonnécykling handlar om. Aldrig ge upp. Men nu var inte det här randonné. 

Klockan var fyra på morgonen och det var precis nu som jag bestämde mig för att ge upp. Jag visste att Calle stod med bilen på nästa kontroll. Om jag ringde honom skulle jag sitta i en varm bil inom en timme. Det var för lätt för att inte ta chansen och bryta. Sagt och gjort. Jag ringde brorsan och han mötte mig nedanför fjället. Jag bytte om till torra kläder i regnet och hoppade in i bilen. 

Här tog det slut för unge herr Mölleborn. 

Vi bestämde oss ganska snabbt att åka hem. Det var ingen idé att åka till Sogndal och gå och skämmas där. Av en händelse hade Calle fått Jensas hotellnyckel. Så istället för att rulla direkt hem till Sverige var vi tvungna att hitta Jensa och ge tillbaka nyckeln. Vi kom ifatt Jensas grupp strax efter Randsverk. Han låg i den andra av tätgrupperna. Strax därefter kom vi ifatt första gruppen. Det var ingen idé att stöka med honom i klungan så vi åkte upp till Sognfjell och väntade där. 

Om jag hade fortsatt så hade jag hamnat här. I pissrännan. 

Uppe på toppen var det bara 2 grader varmt. efter någon timme byttes regnet mot hagel. Just där var jag rätt nöjd att sitta i en varm bil istället för att släpa mig upp för berget med krampande ben och trasiga hälsenor. En stund senare kommer ledaren över krönet. Bra tryck i pedalerna. Den killen kommer de inte ifatt. Därefter kom det några enstaka killar och som nummer 6 eller 7 kom Jensa. Fullt fokus. Vi hade räknat med att han skulle stanna på toppen för att fylla flaskorna och kanske ta en våffla i farten. Men han dundrade bara förbi. 

Här bjuds det på våfflor i två plusgrader och hagel

Vi jagade efter. Han måste ju få sin nyckel. En stund senare var vi ifatt. Han fick nyckeln och vi önskade honom lycka till. Efter backen hade han tydligen tappat orken men kom ändå in på en 12:e plats och som bäste svensk. Faktiskt på den andra bästa svenska tiden någonsin. Den bästa tiden har Calle. Jag får nöja mig med att vara en av de tröttaste svenskarna på Jotuneheimen i år. 

Om Jotunheimen är tufft? Det kan ni haja. Om jag kommer tillbaka näst år? Det kan ni också haja. Nästa år går jag med tätklungan hela vägen och ställer av dom i Sognefjell precis som Jon Andreas Klokkehaug gjorde i år. Kom ihåg var ni läste det först!

/J



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!