Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Fågeln Fenix. Jag fortsätter där jag slutade.

22 feb 2017

Nämen hoppla poppla! Har gubben Mölleborn gråtit klart nu? Jo så är det nog. Idag tog jag ett rejält tag om mina kalsonger och gjorde ett ordentligt ryck. Ska man cykla 140 mil i England och Skottland i sommar så kan man inte ligga på soffan och tycka synd om sig själv.

Ikväll var det dags. Jag har tänkt köra igång tidigare i veckan men har varit alldeles för trött på kvällarna som en följd av operationen. Jag opererades i torsdags och började jobba i måndags. I tisdags slutade jag äta smärtstillande för att det inte gick att kombinera med vin och för att det är onödigt att äta en massa skit när det inte är absolut nödvändigt. Smärta är som Magnus Hektor säger bara en känsla. 

Men kom igen, träningen då! Jo först värmde jag upp med ett styrkepass på gymmet på lunchen. Eftersom knäböj och rediga benpressar var uteslutet så höll jag mig till benspark och bencurl. Sen testade jag nån töntig maskin också och löjlade mig lite med den. Trots det spartanska utbudet på övningar så blev jag jättetrött och fick jätteont. Efter middagen var det dags för kvällens piece de resistance, ett monarkpass i källaren tillsammans med ett avsnitt av Westworld. Wattsiffrorna var väl inget som det kommer sjungas om runt lägereldarna i sommar men det var inte långt ifrån. 

Det viktigaste då, förutom att jag kan dricka vin igen. Axeln höll ihop fint. Helt fantastiskt. Jag kunde både hålla i styret och hänga lite nonchalant över det. Om det fortsätter så här så kommer jag snart kunna köra vidare som om ingenting har hänt. Det lär inte ta så många veckor innan jag kan njuta av att cykla utomhus igen. Så som vädret är just nu så känner jag ingen större stress över det. Men om en månad så är det tänkt att jag ska åka till Spanien så jag håller tummarna att det funkar. 

Så himla orättvist.

19 feb 2017

Tänk er att hela världens orättvisor kokas ner i ett litet piller. Flera generationers förtryck och ångest hälls ner i en gryta. Ett koncentrat av all världens jävlighet. Det pillret har jag precis svalt.

Här sitter jag hemma mitt i den värsta krisen i mitt liv. När jag slår upp laptopen för att söka meningen med livet så ser jag till min bedrövelse att Canyon har släppt en evo limited edition-modell av Ultimate. Alltså en värstingvariant av den cykeln som jag ska cykla på i sommar. Den största skillnaden, förutom att min är en tjejmodell, är att de har skalat vikt på ramen och framgaffeln genom att använda ännu bättre kolfiber och utrusta den med THM Clavicula-vevparti, THM Fibula-bromsar, Lightweight Meilenstein-hjul och bytt till keramiska lager där det är möjligt. Så egentligen är allt nytt eller bytt.

Lyxvarianten med etap och wattmätare. Den enklare kostar 3000 euro mindre.

Den nya Ultimate evo väger 4,95 kilo utan pedaler och enligt de tester jag läst ska den vara riktigt bra och minst lika styv som de "tyngre" modellerna. Den finns i två modeller. En värsting med SRAM e-tap och SRM effektmätare och en enklare med den vanliga SRAM red och ett Clavicula-vevparti UTAN effektmätare. Det är rätt häftigt att de har lyckats skala ca 1,7 kilo jämfört med min cykel som absolut inte är något snikbygge. Den är rätt maxad redan som den är.

På min tjejcykel får man nöja sig med Zipp 303. 

Hur ska jag hanka mig vidare den här helgen? Mitt i all jävlighet så kan jag nämna att jag inte kan dricka vin heller eftersom kombination av vin och de värktabletterna jag äter skulle spränga levern på mig. Jag tror dessutom att jag har fått mjäll av all stress som det här har åsamkat mig. 

Nej, det här inlägget är inte köpt. Det kan förstås köpas i efterhand. Ja, vielen dank herr schwedische vertreibsleiter. 

/Johan

Nyopererad och hemma igen.

17 feb 2017

Så nu är jag ihoplappad och förstärkt med plåt. Resterna av nyckelbenet hålls nu ihop med en plåtbit som är fäst med 8 skruvar. Operationen gick bra och jag fick åka hem redan samma dag. De ville helst att jag skulle stanna kvar över natten men eftersom allt såg såpass bra ut fick jag välja själv. Då var inte valet så svårt så jag åkte hem till ungarna och Linda. Ganska precis som jag kom hem så gick den stora dosen morfin som jag hade fått vid operationen ur kroppen. Sedan följde en kväll och en natt som jag helst inte upplever igen. Jag kunde inte sova för att det gjorde för ont och jag kunde inte vara vaken för att det gjorde för ont. Det gick att lösa bitvis med starka värktabletter så jag kunde slumra till en stund, för att sedan vakna med samma molande smärta. 

Nu när plåtbiten är på plats så kan jag äntligen börja läka. Med lite tur så är jag tillbaks på jobbet redan på måndag. Någon vecka senare kanske jag kan börja träna lite lugnt också. Jag kommer nog få vänta ett tag med tunga knäböjar men några trevande pass på Monarken ska nog gå. Allt hänger på hur ont det gör. Det ser däremot sämre ut för Spanienresan om 6 veckor. Den får jag nog tyvärr ställa in. Men jag håller mig in i det sista med att slänga in handduken. 

Återigen måste jag hylla vården och mottagandet på St Göran. Bara den saken att de kallade mig "cyklisten" trots att jag hade ramlat på en promenad. Sådan omtänksamhet värmer. Logistiken inför en operation är verkligen omfattande. Små team som har sin specifika uppgift som de löser och skicker en vidare till nästa gäng. Jag var lite orolig för hur det skulle kännas att bli sövd. Jag tänkte att jag skulle försöka komma ihåg så mycket som möjligt men det enda jag minns är att jag vaknade på en brits i uppvakningsrummet. Helt sjukt vilket klipp det var i sömnmedlet jag fick. Så mycket starkare än vilken fotbollsmatch som helst. 

Nu ska jag hoppa in i duschen och försöka bli människa igen. Kroppen utsöndrar en väldigt märklig doft när den stressas av smärta och starka mediciner. Trevlig helg mina vänner!

/J

Ett hjärta kan gå i tu, men ett nyckelben kan gå i tusen bitar.

13 feb 2017

Och precis där gick vårens cykeläventyr upp i rök. Kanske inte helt upp i rök men de blev helt plötsligt lite svårare att nå. Några veckors träningsuppehåll var inte direkt det jag behövde för att klara sub 7 på Vättern. Eller träninsveckan i Nerja om en och en halv månad. För att inte tala om alla långlopp jag måste hinna med för att klara av London-Edinburgh-London. Men det ska jag inte stressa över nu. Först ska jag koncentrera mig på att läka ihop. 

I lördags var jag ute med grabbgänget och vandrade. Vi ska åka till Tatrabergen i Polen i sommar på vår årliga vandrarresa. Inför det hade jag styrt upp en enkel dagspromenad från Brommaplan ut till mig på Ekerö. Det är ca 18 km så det var mests för att samla gänget och få en dag tillsammans i friska luften. Allt gick strålande och vi hade det kul som vanligt. Med bara några kilometer kvar så lyckas jag ramla ner i ett dike. Om jag föll av mig själv eller om jag fick hjälp med en knuff är jag inte helt hundra på. Jag kände direkt att det var något fel. Inte för att jag har brutit något ben tidigare men sånt känner man ganska instinktivt. 

Istället för att åka in till akuten på lördagskvällen och sitta där bland knivskurna fyllskallar och spritförgiftade ungdomar så bestämde jag mig för att vänta med det till söndag morgon istället. Så jag satt uppe ett tag och självmedicinerade mig med vin för att kunna sova bra. Det funkade prima. Tills jag vaknade. Då började benbitarna härja runt igen.

På St Göran konstaterade de ganska snabbt att nyckelbenet var brutet och skickade genast i mig morfin. Tjong sa det, sen låg jag på britsen och mådde bra. Jag har aldrig fått morfin tidigare så jag blev lite överraskad av hur snabbt det kom ut i kroppen. Efter röntgen och en genomgång med läkaren fick jag åka hem. Läkaren visade röntgenbilden och förklarade att de inte hade något annat val än att operera mig. Så som benbitarna ligger så finns det ingen möjlighet att de läks ihop snyggt. Som ni ser på bilden så är det plockepinn där inne. 

Nu ringde de precis från sjukhuset och sa att jag har fått en operationstid på torsdag. Det känns jätteskönt att veta. De få gånerna jag har varit i kontakt med sjukvården i Sverige så har jag blivit så imponerad av hur hjälpsamma och duktiga alla är. Precis samma sak i söndags. Från första kontakten när jag skrev in mig till jag blev röntgad och undersökt till jag haltade ut därifrån med drogögon mitt i ansiktet. Nu håller jag bara tummarna att operationen går bra och att jag återhämtar mig snabbt.   



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!