Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Saltluft med styva gubbar (och en tjej)

30 apr 2017

Finns det något bättre än att fräsa runt en hel dag på slingriga vägar med ett gäng styva gubbar? Jo, om man får med en styv tjej också. Precis så hade vi det i lördags när vi körde Täbys 30-milare även kallad Saltluft. Kort och gott en toppdag. 

Som vanligt på de första av vårbreveterna blir det alltid en massa snack med folk man inte sett på flera månader. Det är alltid kul att höra om årets planer och vad man har gjort under vintern. Samtidigt som jag stod och förberedde mig packade ihop prylarna från bilen stod Reimert och berättade om något sådant. Precis då, mitt i hans babbel glömde jag glasögonen i baksätet i bilen. 

Strax efter starten märkte jag att glasögonen saknades så jag fick vända. På så sätt missade jag förstaklungan. Men det gjorde absolut ingenting. Jag hade inga planer på att cykla snabbt ändå. Målet med dagen var att testa mina nya cykelväskor som jag hade packat med det jag kommer ha med på LEL. Jag kom inte så långt efter men det räckte för att missa den snabbare delen av startfältet. Efter ett tag såg jag en grupp framför. Jag låg några hundra meter bakom dom och jagade. Ibland krympte avståndet och i nästa ögonblick hade det växt. Det tog mig 3-4 mil innan jag kom ifatt. 

Det var en bra grupp med bland annat Sebbe, Bengt, Eyvind och några till. Vid första kontrollen i Furusund anslöt en tjej som även körde 20-milaren i Barkarby förra helgen. Det visade sig att hon var relativt ny på cykling men var en duktig ultra marathon-löpare. Till den här helgen hade hon köpt en gps då hon hade cyklat vilse förra helgen och fått några onödiga mil extra. Det visade sig att hon var både trevlig och väldigt stark. Det är ju ändå lite speciellt att cykla 30 mil om man aldrig har gjort det förut. 

Vår grupp höll ihop fint. Några droppade av och två till anslöt på kontrollen i Grisslehamn. En av de var Neil som också ska köra LEL i sommar. Han hade försökt hänga med snabbgruppen innan han blåste av i kantvinden. Efter Grisslehamn fick vi vinden i ryggen och kunde öka hastigheten lite. Milen susade på och efter ett tag var vi i Knutby och stämplade för näst sista gången. De sista 6 milen gick på ett nafs. Efter ett halft dygn var vi tillbaks i Täby. 

Ännu en bra dag på cykeln. Kroppen känns bättre och bättre. Dock märkte jag att jag behöver träna upp axlarna lite. Framför allt den vänstra axeln har blivit rätt svag efter nyckelbensbrottet. Men annars känns det bra. Cykeln passar mig riktigt bra. Jag kommer skriva några ord om den senare i veckan. 

Tack för en riktigt bra dag på vägarna!

/Johan

Ett härligt blåsjobb i Barkarby.

23 apr 2017

Inför helgens 20-milare hade jag pratat med Toni och Anders om att vi skulle cykla tillsammans och ta det lugnt och fint. Jag såg framför mig hur vi tre skulle cykla i bredd hållandes varandras händer och lukta på blommor som vi hade plockat utmed vägen. Vi skulle prata om poesi och katter och getter klädda i pyjamaser. Emellanåt skulle vi stanna och lägga cyklarna i vägrenen och brista ut i sång och dansa snurrande med armarna rakt ut över rapsfälten som Julie Andrews i Sound of music. Vi skulle dansa och sjunga tills vi ramlade och tumlade runt på marken. Jag skulle vara Bigmollo von Trapp.  

Nu blev det inte riktigt så. Istället bjöds det på en blåsfestival så att flaggorna stod som nystärkta skjortkragar i vinden. Motvinden på de öppna fälten vid Uppsala var bitvis som att bli roundkickad av Chuck Norris i ansiktet. Enligt SMHI var det styv kuling i byarna. Men herr Mölleborn hade något som var minst lika styvt i sina blåa Rapha brevet-byxor. En av orsakerna till styvheten var de raska gossarna från Sigge cykel. De skulle köra ihop sig inför Vättern, tror jag, och la sig som en väloljad svart/rosa kedja längst fram i klungan och drog oss hela vägen till Järlåsa. 

Den andra orsaken till mitt glädjerus var att jag äntligen var ute och cyklade randonné igen. Under hösten och våren har jag antingen renoverat hus, brutit nyckelben eller suttit på Monarken och gnuggat sweetspot till nån serie på Netflix. Nu var jag liksom ute på riktigt. IRL som kidsen säger. Randonné är för jäkla kul ändå. De här korta sträckorna har väl sin charm fast det är när det går upp mot 40 eller 60 mil som blir det riktigt kul. Men för att komma dit behöver man köra ett par 20-milare. Och för att jag ska slippa att gråta mig genom London-Edinburgh-London i sommar så måste jag köra ett helt gäng långlopp. Det går inte att leva på gamla meriter eller blogginlägg. 

Efter Järlåsa fick vi äntligen medvind. Gänget från Sigge cykel tog ett längre stopp där så vi var ett litet gäng som pep vidare. Nu låg vi och fnissade i 40-50 km/h i medvinden. Livet lekte och allt var frid och fröjd tills vi vände upp mot Skokloster och fick Chuck Norris-vinden i ansiktet igen. Då kände jag att benen, de som sitter strax under där det var så himla styvt några timmar tidigare, började tappa livslusten. 

På kontrollen i Skokloster beställde jag in en cola en kaffe och en herrejösses chokladboll i hopp om att det skulle få igång livet i benen igen. Men den planen baktände. Nu hamnade allt blod i magen för att ta hand om chokladchocken istället. Benen kändes som amputerade. Varenda motlut kändes som en alpstigning och mina blodfattiga lår tappade mer och mer. Strax efter Skokloster var det nån jävel i gruppen som höjde tempot och jag var förlorad. Efter det låg jag själv och kontemplerade över dagen. Det var bara tre mil kvar. Jag var rätt nöjd ändå. Jag hade fått en kul runda i bra sällskap och fått köra mig ordentligt trött. För att bli stark måste man bli trött. Nästa helg är det dags igen. Då är det Täbys 30-milare som gäller.  

Tack alla som var med och gjorde den här blåsiga lördagen så himla fin. 

/J

Aprilväder i april. Vafalls!

18 apr 2017

Oj vad härligt det var med lite långledigt. Jag lyckades snika till mig ledigt redan från torsdagen. Jag hade en del cykelplaner men vädret såg ganska osäkert ut så det var svårt att planera längre bort än till dagen efter. Den här helgen skulle inte cyklas bort heller, det hade fru Mölleborn gjort riktigt klart. Jag började redan i torsdags med en tidig morgonrunda. Eftersom jag knappt har cyklat ute sen Spanien så klädde jag mig lite för kontinentalt. Det såg säkert fresh och crisp ut men jävlar vad kallt det var. Så pass kallt att jag fick ont i bröstet och tappade all energi och blev tvungen att åka hem efter 4 mil. 

Nya tag på fredagen. Då blev vi 4 pers från Stockholm CK som körde en liten sväng på Färingsö. Notera att jag kallar det Färingsö nu och inte Ekerö som jag gjorde innan jag flyttade hit. Rätt ska vara rätt. Nu hade jag lärt mig av misstaget från dan innan så jag klädde på mig ordentligt. Och vips så funkade både ben och lungor igen. Cissi ville spurta och rycka i backarna. Jag tyckte det lät kul så vi ryckte och spurtade i varenda backe tills benen var helt rökta. På kvällen snöade det.   

På söndan fick vi ihop ett lite större gäng så vi körde samma runda men med några avstickare för att länga ut den lite. Ungefär samma upplägg, ryck och sprätt när man kände för det. Tempen låg runt nollan så man fick ta det lite piano med luftrören. Men rundan blev jättefin. Härligt gäng med bra stämning hela varvet. Det snöade lite då och då men vägarna höll sig torra. 

I måndags var det helt cykelfritt men då passade jag istället på att lägga golv i ett rum som ska bli kontor. Jag hoppas att det kan ge mig ett tillskott till pluspoängskassan som kommer behövas för all cykling jag tänkt göra som uppladdning för LEL. Nu ligger snön ute igen. Men till helgen som kommer så hoppas jag att vårvärmen har kommit tillbaks. Då kör jag min första 20-milare. Sen kommer det förhoppningsvis rulla på med långrundorna fram till England. 

Glad påsk! Nu kör vi så det ryker!

/Johan 

Lite snabbt om tjejcykeln

12 apr 2017

Nu har jag som hastigast hunnit testa cykeln i Spanien några dagar. Efter de rundorna så kan jag redan konstatera att vi kommer trivas ihop. Sittställningen är rejsig men bekväm. Jag beställde en längre styrstam och bredare styre än original. Sadeln bytte jag också. Från den medföljande ladysadeln till min inkörda Gille Berthoud. Man ska inte förneka sitt randonné-hjärta.

Jag ska försöka att hålla mig objektiv och sansad och inte gödsla med positiva superlativ. Kort och gott, den här cykeln passar mig. Det kände jag direkt. Den svarar snabbt och kraften går direkt från pedalerna ut i bakhjulet. När man pressar den i kurvor nerför så håller den linjen fint och visar inga tendenser till att vandra i sidled som mjuka ramar eller framgafflar kan göra. Zipphjulen hjälper förstås till. Det känns att det är kvalitetshjul som är styva och spurtglada utan att vara stötiga. 25 mm-däcken från Conti ger bekvämlighet och bra rull. Hela paketet håller ihop fint. Det finns ingen svag punkt som behöver ändras eller bytas. Eller jo..

Om jag fick önska någonting så skulle det vara Dura Ace Di2 istället för SRAM Red med vajer. Det är bara för att jag blev bortskämd förra året. Di2 är det bästa som har hänt sen skivat bröd. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Men det känns rätt antikt med vajerväxlar. Det är såklart en prisfråga men om man har 10 papp över i fickan så är Di2 en bra uppgradering.      

Snart drar randonnésäsongen igång. Då kommer cykeln få visa vad den går för när det blir över ett dygn i sadeln. Slutprovet blir London-Edinburgh-London. Innan dess lär jag ha återkommit med mer input. Inte för att jag tror att jag kommer såga den men några smågrejer kan det bli. 

SCK-läger i Nerja med Masterlaget.

8 apr 2017

Jag hade tänkt ägna den här förmiddan till att skriva något kul och läsvärt om mina dagar i Nerja med SCKs Masterlag. Men med gårdagens fruktansvärda händelser så tappade jag gnistan. Vi börjar det hela med att skänka en tanke åt de drabbade och de som hjälpte till och har jobbat hela natten med att skapa ordning i Stockholm. 

Vi var 16 gubbar från SCK som åkte ner till Nerja och inkvarterade oss i Robban och Jockes lägenheter. Planen var att tillbringa åtta dagar där men jag hade bara möjlighet att vara med i fyra av dem. Jag var inte optimalt förberedd tack vare nyckelbenet så det räckte ganska bra. Men det gick faktiskt över förväntan. Jag behöver bara lite mer uthållighet och det kommer jag få nu när långcyklingarna drar igång hemma.

Dagarna gick snabbt och det bjöds på bra cykling med mycket sol och många höjdmeter. Stort tack till Masterlaget för fantastiskt sällskap. Jag tycker vi presterade väldigt bra både i bergen och på afterbiken. På afterbiken kunde jag själv glänsa eftersom nyckelbenet inte satte några gränser där. Ni är ett suveränt gäng. Jag är glad och stolt över att vara en av oss och ha er som vänner. Ännu större tack till Robban och Jocke som lät oss bo i sina lägenheter.

Istället för en massa text bjuder jag på några av bilderna som vår masterfotograf Max Ashton tog. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!