Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

40 mil i medvind och en skvätt regn.

29 maj 2017

I fredags var det dags för Barkarbys 40-milare. Det här är min favoritrunda från Barkarby. Starten går 23:00 så man börjar med nattcykling upp till Gävle. Dit brukar man komma lagom till solen går upp. Sedan har man hela dagen på sig att ta sig tillbaka till Barkarby igen lagom till Lilla Barkarby öppnar. Förväntningarna var höga, men oj vilken runda det blev!

Det var hela 40 startande. Det är ganska mycket för en 40-milare med kvällsstart. Vi rullade ut genom Barkarby, Stäket och Upplands Väsby. Tempot var sansat så det var inga problem att hänga med. Mellan Upplands Väsby och Märsta delades klungan upp till några mindre grupper. Vår grupp var fortfarande stor. Natten susade på utan några konstigheter. Vi hade vinden i ryggen och gamla E4-an från Uppsala bjuder sällan på några större överraskningar. Framförallt inte när det är mörkt. Den här gången blev vi dock lite överraskade av regn. Något som SMHI hade missat helt. För min del gjorde det ingenting. Nu fick jag chansen att testa min nya regnjacka och de nya väskorna. Väskorna höll tätt och jackan var supermullig. 

När vi kom till Circle K-macken i Gävle stod det redan ett gäng där. De hade smitit vidare vid ett bajsstopp tidigare under natten. När vi hade fikat klart så rullade vi vidare i samlad grupp igen. Mot Sandviken. Nu märkte vi att vinden hade vänt så vi hade medvind på tillbakavägen också. Helt magiskt. Efter sandviken är det några mil på helmulliga vägar. Med vinden i ryggen blev det 10 poäng. Eller vänta, 12 poäng! Douze points! 

När solen gick upp kom värmen tillbaka. Regnet hade spolat bort all pollen och morgonluften var full av syre. Vi stannade och tog av oss nattkläderna. Strålande sol, kort-kort och efter ett tag var det dags för kontroll och fikastopp i Östervåla. En halvtimme senare satte vi fart mot Uppsala. Fortfarande vinden i ryggen. Jag var fortfarande pigg. Det kändes inte att vi hade cyklat 35 mil. Allt bara rullade på. 

Gruppen höll ihop den sista biten mellan Uppsala och Barkarby. Några få utbrytningsförsök gjordes men de hämtades in. Jensa försökte sticka i Märstabacken men han blev stoppad vid ett vägbygge några kilometer senare. När det började närma sig skyltspurten vid Barkarbyskylten stack Mange iväg tätt följd av Jensa. Jag var inte på hugget så la mig inte i spurten. Däremot kom Toni bakifrån med full fart. När han smet förbi så hakade mitt styre fast i hans sadelväska så mitt framhjul tvärställdes. Kraschen var oundviklig. Jag flög upp nån meter i luften och landade hårt på gräset bredvid cykelbanan. Det gjorde makalöst ont i högerlåret och när jag tittade på det så såg det helt missformat ut. Första tanken var att lårbenet var av. En stund senare konstaterade vi att det bara var en lårkaka och skrapat.

Axeln och nacken hade fått sig en ordentlig smäll. Jag visste inte riktigt hur det stod till så jag började tänka på alla cykelplaner som kanske hade gått upp i rök. När vi rullade de sista 500 metrarna till Barkarby gjorde det ont överallt i kroppen. Jag snackade inte så mycket utan såg nog mest sur ut. Sur för att den här perfekta rundan skulle få ett sånt snöpligt slut och sur för att det hade kunnat gå riktigt illa. Efter några Belpils på Lilla Barkarby så kom humöret tillbaka. Vilken superrunda vi fick! 

/Johan

    

En liten tur runt Mälaren.

22 maj 2017

I söndags lyckades jag trolla fram lite cykeltid. Linda var på ridläger och ungarna var med deras farmor på Skansen. Helt plötsligt stod jag där med en hel dag till förfogande. Mälaren runt var det första som dök upp i huvudet. Jag drog snabbt på mig cykelkläderna och fyllde flaskorna med vatten och sen iväg. Efter en stund kom jag på att jag hade glömt både vindväst och nåt att äta. Allt jag hade i fickorna var en pump min mobiltelefon och en knippe pengar. Mat finns ju att köpa överallt och vädret skulle enligt SMHI vara bra hela dan så jag pep vidare. 

Jag säkert cyklat 50 varv runt Mälaren. Varje gång har jag kört medsols. I söndags var jag helt tokig och körde motsols. Helt tok-tokig alltså. När jag cyklade ut från Ekerö mötte jag ett hundratal cyklister. Alla på väg ut mot ön. Jag vinkade och log mitt bredaste leende mot alla. De här sista helgerna innan Vätternrundan är det verkligen fullsmockat med cyklister på alla vägar där ute. Ett litet tips för den som funderar på sommarbusiness: en foodtruck med Cola kaffe och mackor någonstans utmed cykelvägen på helgerna. 

När jag passerade Bromma vände jag rakt in i motvinden. Den höll i sig hela vägen förbi Kungsängen, Bro, Bålsta och Enköping och hela 55:an till Strängnäs. 55:an är vanligt vis en riktigt trist vägsträcka. Men konstigt nog är det ganska fin när man kör åt det här hållet. Rätt märkligt ändå. Efter Strängnäs blev det äntligen medvind.

Dagen till ära hade jag bytt till 28 mm-däck. Inte för att det var stötigt med 25 mm utan jag ville testa inför LEL där asfalten är mycket sämre. Jag märkte ingen skillnad till det sämre utan bara till det bättre. Jag upplevde det som att det rullade lättar och att det jämnade ut vägen ännu mer. 

När jag närmade mig Södertälje var jag ganska tom på energi. Då slog det mig att jag bara hade ätit en Snickers och druckit två Cola på hela rundan. Från Södertälje är det bara två mil kvar till färjan i Slagsta och från färjan är det bara en halvmil kvar. Den sista biten gick hyffsat lätt men nu var jag magiskt hungrig och törstig. Den sista droppen vatten tömde jag innan jag rullade ombord på färjan.

När jag kom hem möttes jag i hallen av min dotter Lisa som hade gjort hemgjord isglass i en avskuren petflaska. Den höll hon upp och sa att hon hade sparat den till mig. Jag var helt överhettad och hungrig så jag skakade. Den glassen var precis det jag behövde för att bli människa igen.  

30 härliga mil i ett soligt Roslagen

14 maj 2017

Efter två veckors dödsbädd i akut pollen-ebola kunde jag äntligen öppna ögonen och släpa mig utanför kolerahuset. Byns präst har gett mig sista smörjelsen och matat mig med vin varje eftermiddag. I lördags vaknade jag som en nyfödd prins redo för cykling. Dödspollenchocken var över för den här gången. Svårt övergödd på godis och vin drog jag på mig cykelkläderna som nu spände retfullt över magen. Det knarrade och knäppte från sömmarna men till slut kunde jag dra upp dragkedjan på cykeljackan och sticka iväg mot starten. 

Det tog bara tre mil innan jag punkterade. Nypan hade hjärta att stanna. När slangen var bytt så bestämde vi att det här skulle bli en fin glidarrunda. Vi hade ju ändå tappat klungan så dte var ingen idé att stressa. Vi susade fram på de slingrande vägarna förbi gårdar och betande kossor som glodde på oss. Milen tickade på och cyklingen var precis så där enkel som den ska vara. 

I Öregrund bestämde vi oss för att ta en finlunch nere i hamnen. När jag ritade den här banan så var tanken att man skulle äta lunch på någon av krogarna i hamnen innan man vände hemåt igen. Men varje år vi har kört så har det antingen regnat eller blåst så man bara vill trycka i sig något snabbt på Ica och sticka hemåt. Nu hade vi chansen att göra rundan på rätt sätt. Samtidigt som vi satte oss på uteserveringen så kom det in två killar till som vi bjöd in till vårt bord. Trevliga prickar som just hade upptäckt randonné. De hade kört den blåsiga 20-milaren för några veckor sedan utan att bli avskräckta. När jag var klar med min oxfilé black & white och Nypan var klar med sin pizza så rullade vi hemåt igen. Våra nyfunna vänner lämnade vi där vi hade hittat dom. 

På hemvägen tog vi det lika lugnt. Nu hade vi vinden i ansiktet istället. Men solen sken så det var inte mycket att gnälla på. Vi testade en alternativ väg för att slippa Gimor-rakan. Men den var ganska trafikerad och inte så mycket roligare. Den här vägen kommer fram genom Gimo så vi passade på att stanna till på piazzan och insupa atmosfären. En grusplan, en pizzeria och en bensinmack. Jag kände mig tuff så jag tog av mig benvärmarna. 

Någon mil innan Knutby kom vi ifatt ett lik i Fredrikshofskläder. Han stod mitt på vägen och glodde. Han frågade om han fick hänga med och la sig på rulle. På Ica Knuten i Knutby gjorde vi ett ganska snabbt stopp. Utanför Ica satt en cykelkille och rökte. Han hade ingen gps så han bad om att få hänga med oss. Nu var vi helt plötsligt fyra. Strax efter Knutby tog vi ett pinkstopp i vägkanten. Liket i Fredrikshofskläder och killen med ciggen cyklade vidare. Det tog inte så lång tid innan vi kom ifatt Fredrikshofskillen som tog sig upp för en backe med hälp av dödsryckningar. En stund senare hittade vi den andra killen som stod vilse i en korsning och med en cigg i mungipan. Han hängde med nån mil innan han droppade av. 

Den sista biten susade på lika fint som innan. Backarna i Skålhamravägen vred ut det sista ur benen. Efter ett halvt dygn var vi tillbaks i Barkarby igen. Klockan hade hunnit bli ganska mycket så jag hann inte med någon afterbike. Den fick jag ta med familjen framför Mello istället. 

Tack för en strålande dag Anders, och tack för att du stannade när jag fick punka. Det är ju för jäkla kul att cykla ändå.

Höga halter av björkpollen i södra Sverige. Jo jag tackar jag!

8 maj 2017

Jösses vad jag skulle kunna gnälla om björkpollen efter den här helgen. Men det ska jag inte göra. Eller jo, vilken jävla pollenchock det bjöds på i helgen. Jag har varit sjukt trött lättirriterad hela veckan. Jag trodde först att det var dags för mens men efter en snabbtitt på Pollenprognosen så såg jag att det var min nemesis björken som härjade. 

I lördags hade jag tänkt cykla ett varv runt Mälaren. Men när jag vaknade så var jag helt slut. Jag kände mig som nåt av djuren i Face book-gruppen Badly stuffed animals. Ont i huvudet och ögonen kändes som två hårdkokta vaktelägg. Jag masade mig upp och försökte pigga upp mig med kaffe. Planen var att sticka hemifrån innan 07 så jag kunde vara hemma i vettig tid. Timmarna gick och till slut kunde jag rulla hemifrån. Men då var klockan för mycket så jag fick köra en kortare sväng.

Jag knåpade snabbt ihop en plan B. Adelsö skulle tydligen vara fint så dit styrde jag. Efter hundrafemtio meter tänkte jag vända och ge upp. Det kändes som om jag hade simmat hundrafemtio meter under vattnet i en basäng. Jag fick ingen luft. När jag väl kom ut på stora vägen så möttes jag av den smetigaste jävla motvinden man kan tänka sig. Efter en timmes riktigt sur cykling satt jag äntligen i färjeläget i Munsö väntandes på båten. Efter en stund rullade det in en trevlig prick på en tempohoj. Vi surrade lite och han lovade att han skulle börja läsa den här bloggen igen. Vi får väl se hur det går med det. 

Nåväl, efter en kall båtresa var jag på Adelsö. Cyklade ett varv och konstaterade att det var riktigt fint. Smala fina vägar som ringlar sig genom skogarna och genom gårdar och åkrar. Här kan man utan problem spendera en dag och cykla varv efter varv. Om det inte hade känts som att jag hade en raggsocka i munnen så hade det varit en tiopoängare. Det är ca 2 mil rund ön. Sen kan man säkert skarva på med små avstickare här och där. Jag nöjde mig med ett varv innan jag rullade på båten igen och seglade hem i medvinden. 

På söndagenn lät jag Linda bestämma aktivitet så då var vi på Bauhaus, en möbelbutik och Plantagen. Sen spenderade jag resten av dagen på knä och grävde i rabatterna. Fortfarande plågad av björkpollen. Nån borde hyra en gråterska åt mig. 

/Björkmannen

Långcyklar-tankar om hojen och nya väskorna

2 maj 2017

Nu har jag stökat av en 20-milare och en 30-milare på cykeln. Även om det inte är några längre distanser i randonnésvängen så ger det ändå en fingervisning om hur cykeln känns efter en heldag i sadeln. Jag kan inte tänka mig att upplevelsen skulle förändras märkbart bara för att man dubblar distansen. 

Här är mina upplevelser så här långt. Ramen på nya Canyon Ultimate är lätt och styv samtidigt som den sväljer stötar och tar upp vibrationer bra. Precis så som jag vill ha en cykel. Jag är inte ute efter en touringhoj eller något att cykla jorden runt med. Jag vill ha en cykel som man både kan rejsa på och som man köra ordentligt långa rundor med. Att den går att rejsa på kan de proffslagen som tävlar på den intyga. 

För två år sedan testade jag en renodlad endurance-cykel. Den kom inte till sin rätt förrän efter 30 mil. Innan dess kändes den mest trött och tung. Den var riktigt tråkig de gångerna jag stack ut på kortare rundor där jag ville sprätta och spurta lite. Men på långrundor efter 30 mil när tempot jämnat ut sig så var den väldigt bekväm.  

Inför helgens 30-milare testade jag att packa den så som jag kommer köra på LEL. Styrväska med förstärkningskläder och powerbank till GPS och telefon. I sadelväskan hade jag lampor, batterier, slangar och mer förstärkningskläder. Väskorna från Apidura/Rapha köpte jag när det var som mörkast i vintras. Jag behövde helt enkelt peppa upp mig med något randigt från Rapha. 

Nu har jag bara testat väskorna på en runda men än så länge är jag nöjd. Framväskan stängs genom att man rullar ihop den i ändarna. På så sätt kan man fylla den ordenligt vid behov eller rulla ihop den om man inte har så mycket i den. En sak som jag skulle kunna gnälla på är att det inte går att öppna framväskan under färd. Jag hade gärna haft en dragkedja i överkanten så man kan komma åt packningen när man cyklar.   

Bakväskan stängs också genom att man rullar ihop den. Det går att få den riktigt liten om man rullar ihop den ordentligt. Det går även att få den rejält jäkla stor om man behöver det. Just den grejen att man kan alternera storleken är väldigt smidigt. Tack vare att väskan går ner hela vägen till sadelstolpen så skjuts inte balansen så mycket. Min gamla väska från Rixen Kaul sitter en bit bakom sadeln. En stor del av vikten hamnar då bakom cykeln så den upplevs som vinglig. Nu hade jag ganska mycket packning men tyckte ändå att den behöll balansen bra.

På både sadel och styrväskan finns gummisnören att fästa reflexväst eller regnjacka under. På sadelväskan finns två fästen för baklysen beroende på hur långt man har rullat ihop väskan. På bilden har jag satt fast baklyset på ovansidan. Så ska den såklart inte sitta på natten. 

Det var väl allt för den här gången. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!