Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

I just felt like running..

16 nov 2019

Hoppla poppla. Det här blev lite längre uppehåll än tänkt. PBP satt djupare än jag trodde. Jag var mentalt sänkt i flera veckor efteråt. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för hur det gick. Aldrig. Men man måste gå vidare. Livet är faktiskt mer än randonné trots att mitt senaste lopp kändes som gonorré. Vardagen gick vidare med lite sveda i hjärtat efter blundern i Bretagne. Resten av augusti gick åt till att älta. September också.

Jag har ganska lätt för att gå in 100% i saker och ting. En torsdag fick jag ett ryck och blev sugen på att börja springa. Jag köpte ett par löparskor på lunchen och en timme senare hade jag anmält mig till Stockholm Maraton. Dagen efter hängde jag med ett gäng bra löpare på lunchen. Vi höll tydligen 4:50-tempo på en 5-kilometers runda. Jag har aldrig mätt hastighet på det sättet så jag fattade knappt vad de snackade om. Krampen och värken benen var makalös. Det mjukades upp lite när jag cyklade hem. Den helgen såg jag ut som en uppstoppad järv när jag försökte gå omkring på tomten. Jag kanske ska tillägga att jag senast sprang för 5 år sen. Innan dess var 2004. 

På måndagen var det dags igen. Benen gjorde lite mindre motstånd men det gjorde fortfarande ont och krampen var nära hela rundan. Nu var vi på gång med löpningen. Jag och kollegan Flink drog igång en löparklubb och hetsade alla andra på avdelningen att hänga med och springa på luncherna. Vi kallar den Kenyanska löparklubben och har Kipchoge som förebild. Det var just då han slog världsrekord på Wien Marathon på 1:59:40 och blev första människa att springa ett maraton på under två timmar. Helt otroligt! Det går liksom inte att ta in.

Av bara farten råkade vi anmäla oss till Ultravasan 90 km. Nu hade jag sprungit två femkilometersrundor och kände mig redo för en ultramara. Klart rimligt. Inspirerad av löparfantomer som Alex Flores och Peter Oom så var det liksom inte några problem. Det är bara att springa. 

Fem kilometer på måndagen. Fem kilometer på onsdagen och fem på fredagen. Cykel till och från jobbet varje dag. Med varje dag kändes benen bättre. Andra veckan började löpningen kännas riktigt bra. Jag scannade Blocket efter löpband. Jag ville springa mer. Koppla upp Zwift till löpbandet och köra långpass på helgerna. Springa på kvällarna och ibland kanske springa innan jobbet. Jag var ville bara springa. Tredje veckan kändes det såpass bra att jag ökade till sju kilometer på måndag och onsdag. På fredagen var jag så pepp att jag drog av en mil på lunchen. Jag började tänka på att springa till jobbet. Det är två mil så det borde ta max två timmar. På lördagen kunde jag inte gå. Vänster knä var stelt och verkade vara trasigt. Jag tog det lite lugnt på helgen och på måndagen försökte jag springa igen. Det tog bara några hundra meter innan det gjorde så ont att jag var tvungen att stanna. Jag fick nästan åla tillbaks till kontoret. 

Under dagarna som kom så blev det bara värre och värre. Smärtan efter det första löppasset var ingenting mot hur det kändes nu. Nu var det mer som en påkörd grävling som man hade stoppat upp och kört på igen. Veckan efter blev det ännu värre. Det var en molande värk på kvällarna och sån smärta på mornarna att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Några uppmuntrande kollegor på jobbet trodde att det kunde vara menisken som hade gått sönder. Det peppade mig med berättelser om deras egna operationer och hur stor bedövningssprutan hade varit. Efter det ville jag bara kapa av benet vid ljumsken och glömma alltihop. 

Den eftermiddagen bokade jag tid hos Idrottskliniken som håller till i samma hus som oss. Efter undersökningen kunde jag andas ut. Det var inte menisken. Det var en akut inflammation till följd av överansträngning. Ett skolboksexempel på hur det blir när en medelålders man får för sig att börja springa, som sjukgymnasten sa. Efter fem veckors vila och rehab har jag nu börjat springa igen. Nu kör jag på löpband för att slippa gå tillbaks om det skulle göra ont. Sjukgymnasten sa att jag ska köra lite kortare löppass under några veckor för att sen kunna öka. Jag ska också börja köra styrketräning för att få bättre stabilitet i knät. Man kan ju tycka att alla år som cyklist ska ha förberett benen lite mer än så. Problemet låg nog i att hjärta och lungor var i toppform men resten av kroppen hade sovit i fem år. Typ som att ha en växellåda från en Skoda på en Ferrari och kör fullt spett på Nürburgring. Växellådan symboliserar min knän alltså. 

Jag ska köra en vecka till med rehablöpning. Sen jävlar kör jag igång igen. Fullt fokus mot Maran och Ultravasan!! I dagarna kom Randonnékalendern upp också så nu kan man börja planera randonnéåret 2020. Jag har lovat hemma att inte köra Sverigetempot. Det svider lite för jag hade verkligen velat cykla den men om allt går som tänkt kommer jag köra en 100-milare i alla fall. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!