Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om mina taffliga försök till långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Nu slinker det även med lite löpning emellanåt. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Mysteriet i löparspåret. Helt galet mystiskt.

18 jan 2020

Som rubriken antyder så kommer inte det här inlägget handla ett smack om cykling. Om du bara vill läsa om cykling så bör du byta blogg nu, eller läsa något av mina gamla inlägg från den tiden då jag cyklade. Om du däremot tyckte om tv-serien Arkiv X eller den klassiska filmen Besökarna så kan du läsa vidare för här kommer ett utomvärldsligt mysterium som kommer få håren på nacken att resa sig. Huvva, som Anders Adamsson hade sagt.

Jag har ju börjat springa och har nu sprungit några varv på ett löparspår på Ekerö, närmare bestämt Jungfrusunds löparspår. Det är byggt precis som alla andra löparspår i Sverige. (Det finns faktiskt en tanke med varför man byggde löparspåren på det sättet). Det är backigt och jävligt precis som alla andra löparspår vilket passar mig perfekt eftersom jag ska springa nån typ av terränglopp senare i år. 

I Jungfrusunds löparmeny finns det flera spår att välja mellan. Det finns 2,8 km, 4 km, 5 km och en på 10 km. För att få till 10-kilometaren utgår man från femman och springer in på en ny slinga ungefär halvvägs på första slingan, vi kan kalla den extraslingan. Alltså en runda på rundan. Här kommer mysteriet. Håll i hatten. När jag springer femman så visar min pulsklocka 5 kilometer när jag är klar. Ganska logiskt. När jag springer 10:an så visar den 9 (!) Kilometer. Ta nu en paus i läsandet för att spärra upp ögonen och se förvånad ut. Det saknas alltså en hel kilometer. Håll ögonen uppspärrade. Värre blir det när man springer två varv, då saknas hela TVÅ kilometer.  

Under de senaste veckorna har jag sökt på Google och kollat kartor för att hitta en lösning till mysteriet. En vacker kväll i januari hittade jag en möjlig lösning. Sätt handen för munnen och se häpna ut. Det finns en krok på den där andra halvan, alltså den där märkliga 5-kilometaren man kopplar på den första femman, som skulle kunna lösa hela mysteriet. Kroken såg ut att vara ungefär en kilometer. Jag mätte med tummen på kartbilden jag hittade på datorn. En tumme = en kilometer. Det är sen gammalt. 

Idag gav jag mig ut i spåret, glad som en speleman och förväntansfull som Christopher Columbus när han seglade iväg mot Indien, som visade sig vara Amerika. Jag sprang den första biten på första femman sen lubbade jag över vägen till den andra slingan och letade upp den där kroken jag hade hittat på kartan. Jag såg stigen jag brukade springa in på men höll mig från att svänga in där. Jag hade ett mål. Jag skulle upptäcka något nytt. En ny värld. Jag skulle räta ut ett stort frågetecken som skulle hjälpa folks vardag. Jag skulle gräva djupt, hitta felet, lösa den oändliga gåtan och skritta bort i solnedgången i mina löpartights och inte förvänta mig något tack. Ett nytt kapitel i mitt liv kändes det som.

Jag sprang på den nya kroken och redan efter några meter kände jag hur äventyret stod bakom varje tall och varje liten krök på spåret. Vilken dag att upptäcka nya delar av Ekerö på! Fyra plusgrader och luften fullproppad med syre. Mina ben kändes som ett par kaniner som precis hade vunnit på Triss. Vilken känsla! Hur länge sen var det inte jag kände så här? Tankarna dansade iväg. Jag tänkte på mina fina katter hemma och hur kul det skulle bli att tömma diskmaskinen och hur jag ska leva loppan på pensionen som jag har sparat ihop. Det är ju inte så jäkla lång tid kvar ändå tills jag kan stämpla ut från kontoret och kicka av mig lågskorna och slänga in kavajen i ett hörn och låta den ligga där för alltid, eller i alla fall tills jag dör men då får nån vänlig jäkel klä mig snyggt och kamma min lugg åt rätt håll. Nitton år kvar bara. Inte till döden alltså. Hoppas jag. 

Löpningen och mysteriet då? Jag är tillbaks i spåret och tankarna. Jag älskar fan att springa. Att springa är som att komprimera cykling. Men man lämnar cykeln hemma. Det man upplever mentalt på 10 timmar på en cykel upplever man på två timmar löpning. När man springer kan man dra igenom hela känsloregistret på några timmar medan det krävs ett dygn på cykel för att gå igenom samma känslospektra från skratt till gråt och uppgivenhet till den härliga vinnarkänslan.  

Allvarligt, hur gick det då? Jo jag sprang den nya svängen. Hakade på den gamla femman och flåsade vidare utmed Jungfrusundsåsens backar. Sprang förbi träningsstället där man kan göra chins och dips och militärpressar och både en och två situps. Precis just där var jag oövervinnerlig. Jag var en maskin som matade på kilometer efter kilometer. Kort och tung. Tänk er en tvättmaskin som studsar lågt och långsamt genom terrängen. 

Två hundra meter kvar. Känslan av att vara en nykläckt kyckling finns kvar. Armarna upp mot himlen. Nu är det bara nerför. Håller långa kliv och försöker se smal ut. Springer förbi skylten med 10 km. Kollar nyfiket på klockan, hur långt blev det med den nya magiska kroken? Sjukt nyfiken. Stannar, pausar klockan och tittar upp mot himlen. Det drar in mörka moln och jag smakar på luften, det kan bli snö ikväll. Några minuter senare, efter en grundlig stretch mot ett träd tittar jag på klockan. 9,55 kilometer. Känner hur tinningarna svullnar och kinderna hettar. Var är mina 450 meter? vem har tagit mina 450 meter? Jag är helt tömd på idéer för hur jag ska kunna lösa mysteriet och få ihop 10 kilometer på 10-kilometersrundan. Kanske jag ska testa att springa motsols? Springa med vitlökar runt halsen eller fylla skorna med vigvatten. Jag står fortfarande med öppen mun och stirrar på pulsklockan. Jag håller er underrättade. 

/Running man



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!