Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Långcyklaråret 2012.

25 dec 2012

Snart är det här året till ända och det är väl dags att knyta ihop säcken så vi kan börja kika på vad som händer nästa år. Men först kan vi kika på vad som hände i år. Det var ett riktigt händelserikt år. Den största långcyklargrejen var ju självklart Gunnars hjälte-insats på RAAM. Sen gjorde Toni och Jonas succé på Sverigetempot. Men det var en hel del annat kul som hände också. Här kommer några av de sakerna som jag har följt. 

RAAM: Gunnar Ohlanders blev i år den andra svensken som har genomfört loppet. Det här är ju inte bara årets prestation utan den största långcykalrprestationen nånsin, delat med Catrin Berge som cyklade det 2006. Strasser och Schoch fightades stenhårt om segern i soloklassen men vi fick maximal underhållning när vi följde Gunnars framfart på Happymtb.  

Sverigetempot: Sveriges, och faktiskt Europas, längsta randonnélopp gick i början av sommaren. Toni Arndt och Jonas Nilsson kom in på en delad förstaplats. De satte samtidigt ny rekordtid på Sverigetempot. Tiden att slå är nu 106 timmar och 20 minuter. Nästa chans blir förhoppningsvis 2014. Toni skrev en reseskildring här på bloggen. Det gjordes även ett försök att köra distansen Smygehuk-Treriksröset på rekordtid. Men det sprack efter 180 mil på grund av trasiga knän. Där var målet satt till blixtsnabba sub 100 timmar solo, men med support.

Fleche nordique. Kalle Abrahamsson, Staffan Geroensson, Per-Åke Classon och Krister Jönsson vann på fantastiska 662 kilometer. Att köra en Flèche är lite speciellt. Man ska på förhand rita ut den sträcka som man ska köra. Det ska vara minst 36 mil och du ska cykla den på 24 timmar. Varken mer eller mindre. Man besämmer själv var man startar men alla går i mål på samma ställe. I somras var det målgång i Skövde. En kul grej med Flechen är att hur mycket man än googlar eller söker på nätet så är det omöjligt att hitta information om det. 

Randonneur 10000: Klippt från Bengt Sandborghs blogg: ”Kraven för att få en ”Randonneur 10000” är att man inom en 6-års period ska klara av: 2 st kompletta brevetserier (200, 300, 400, 600 och 1000 km) 1 st Paris-Brest-Paris Randonneur, 1 st BRM 1200 + (Alltså ett minst 1200 km långt annat brevetlopp t.ex Mille Miglia, London-Edinburgh-London eller Super Brevet Skandinavia) 1 st Flêche, 1 st Super Randonnée, samt andra randonneurlopp så att man sammanlagt kommer upp i distansen 10 000 km.” Bengt och Niklas Wemberg blev de två första svenskarna som kan kvittera ut den medaljen. Starkt jobbat. Bengt och Jonas körde även Cascade 1200 och Super randonné de haute Provence.

1001 Miglia Italia: Där var vi några stycken som åkte ner och svettades i 160 mil. Vädret var fantastiskt men förödande varmt. Jag skrev en berättelse om det här på bloggen

100-milare, Örebros,  Stockholms,  Västerås: Det blev sammanlagt 12 personer som genomförde någon av de tre svenska 100-milarna. Jag skrev om min upplevelse på Örebros 100-milare här

Det var ett riktigt tunnt år på brevetfronten. De flesta var nog ganska mätta sedan brevethetsen innan och runt Paris-Brest-Paris. Det genomfördes bara 33 stycken 60-milare i Sverige. Själv körde jag bara en 30-milare och en 100-milare. Men det kommer garanterat öka under 2014 och 2015 då PBP går igen. Det kommer en del kul lopp nästa år också så glöm inte bort att cykla nu under vintern. 

Tack alla som har orkat följa bloggen och ett ännu större tack till alla som jag cyklat med eller träffat under året. Nästa år blir ännu bättre. Vi börjar redan den 5:e januari i Linköping med en 20-milare. Kör så det ryker!

/Johan    

1001 Miglia Italia 2012.

3 sep 2012

Det här inlägget tog tid att få fram. Inte bara för att jag har haft fullt upp på hemmafronten utan också för att reda ut vad som egentligen hände där nere. Jag har laddat för det här loppet under nästan ett helt år. Allt jag har gjort, eller inte gjort, har varit med det här loppet som mål. Uppladdningen blev allt annat än optimal. Vinterträningen gick bra men när det var dags att börja köra de längre rundorna så ville inte vädret vara med. Så fort det drog ihop sig till långcykling och helg så kom regnet. Av ren tunnhet och allmän slacker-attityd så hoppade jag över de flesta breveterna och körde istället 20-milrundor. Vilket i och för verkar ha fungerat. 

Lagom till semestern så överansträngde jag hälsenan. Den blev inflammerad och gjorde ont. Detta höll i sig tills jag uppsökte läkare som ordinerade Voltaren. En månad senare var det nästan bra, då var det bara en månad kvar till Miglian. Som tur var kunde jag köra Örebros 100-milare utan några större problem. Formen kändes bra och hälsenan hängde med. Tyvärr visade det sig att sadeln hade gjort sitt och jag fick makalösa sittsår. Efter en ny sadel och nya tag så var det äntligen dags att åka ner till Italien. 

Vi startade resan i min bil klockan 03 på morgonen. Jag plockade upp Anders, Ari och Magnus på vägen sen fräste vi ner genom Sverige och snackade om året som gått och vad vi skulle hitta på nästa år. Efter 150 mil tog vi ett nattstopp i en mullig Hansa-stad från medeltiden som påminde om Visby. Vi var på väg och allt kändes toppen. 

Dagen efter stannade vi på gränsen till Schweiz för att köpa motorvägsmärken. Sen startade inte bilen. Startmotorn gick igång men det tände inte. Efter en timme ringde vi assistans. Jag har Mobilitetsgaranti eftersom jag servar bilen på märkesverkstad. Servicekillen sa att han inte kunde laga felet på plats så vi bogserades till verkstan. Där konstaterade de att motorn var trasig och behövdes bytas. De uppskattade att det skulle kosta 10.000 euro att byta. Ridå. 

Efter 9 timmar och 20-25 telefonsamtal till försäkringsbolag, SOS International, och VAG Stockholm satt vi i en hyrbil på väg ner mot Milano. Stämningen var lite tillknäppt och jag visste inte om försäkringsbolaget skulle ta kostnaden eller om jag skulle få stå för kalaset själv. 

Morgonen efter fick vi åka in till Milano och lämna tillbaka hyrbilen och fortsätta ringa försäkringsbolaget och SOS International istället för att vila och ladda inför loppet. Man brukar normalt ha fullt upp med att fixa och dona med cykel och utrustning på startdagen. Nu hade jag knappt en tanke på loppet utan fick lägga all energi för att lösa bilen. Tiden gick och innan vi rullade mot starten så hade jag fortfarande inte fått svar om försäkringsbolaget skulle ta kostnaden.

 

Svenskgänget vid starten: Magnus, Ari, Anders, Jag, John och Nils.

 

Vid starten var det precis så laddat som det brukar vara. Folk trängdes för att komma till första ledet, trots att de egentligen inte hade något där att göra. Vi tog det lugnt och ställde oss nånstans i mitten. Det finns ingen vits att stressa i starten när man ändå har fyra dygns cykling framför sig. Starten gick och vi rullade ut ur Nerviano och Milano. Ut på de mörka vägarna genom industriområdena som kantades av prostituerade vid brinnande tunnor, vilket jag reagerade lika starkt på den här den här gången som förra gången jag körde loppet. Natten och milen rullade på.

 

Solen går upp nånstans vid Modena.

 

När solen gick upp var vi svenskar fortfarande i samma grupp. Vi kände direkt att det skulle bli en varm resa. Tempen hade legat strax under 30 under natten och nu när solen kom så gick det snabbt upp till 35 grader. Efter nån timme delades vi upp i två grupper. Jag, Ari, John och Hektor höll ihop ett tag tills Hektor tappade livsgnistan i värmen och släppte. Han slog sedan följe med Nils och Anders efter kontrollen i Faenza. Deras grupp höll bara till kontrollen i Dicomano där Hektor bestämde sig för att bryta.

Efter Faenza kommer loppets första berg. Det är ca 1000 meter högt och i stekande sol blev det för mycket för honom. Magnus verkar vara allergisk mot sol. Jag börjar tro att han är en vampyr så han borde nog hålla sig ifrån vigvatten och vitlök också. Vid det här laget var det nog många som fick en känsla av hur tufft det här skulle bli. Nu var det 120 mil kvar och bergen hade precis börjat. Nu bestämde sig min GPS för att lägga av. Garmin Edge 800 är tydligen inte gjord för att använda på långlopp. Den låste sig och gick inte att starta. Vilket skräp.

Tillfällig svalka vid en vattenpost.

 

 

Stekt gubbe.

 

Jag, John och Ari gnetade oss över de stekande bergen mot Chiusi della Verna. Där tog vi tre timmars sovstopp. Planen var egentligen att ta sovstoppet på kontrollen efter men med den miserabla uppladdningen så var vi alldeles för trötta för att fortsätta. Vi hade varit vakna i 40 timmar nu. Sömnen gjorde susen. Vi lämnade kontrollen innan solen gick upp och fick uppleva en alldeles magisk soluppgång i bergen. Men med solen kommer värmen. Det var ännu varmare den här dan. 20 timmar senare kom vi till kontrollen i Pomonte. Ari var trött och ville sova men jag och John var pigga och ville fortsätta genom natten. Vi enades om att skiljas här och ses i målet istället. Under natten gnetade vi oss upp för backen till Montalcino och fick soluppgången i ansiktet på vägen ner. Nu var vi i Chianti. Det är svårt att hitta ett vackrare ställe än det här.

 

Jag och Ari rullar ner i soluppgången.

 

Vägkantsmekande vid Toscanas kullar.

 

Allt snurrade på bra tills Johns pedal bestämde sig för att ge upp. Den hade börjat krångla ett dygn tidigare men det hade hittills gått att lösa genom att banka in pedalen med en sko. I kontrollen i Castelnuevo Berardenga var vi tvungna att fixa fram en ny pedal. Efter te timmar var det ordnat. Tyvärr missade vi de bästa cykeltimmarna mellan soluppgång och lunch. Det var den enda tiden man kunde cykla i dagsljus utan att brinna upp. Dagen blev olidligt varm, men nu hade vi i alla fall en hel pedal. I Siena hade de gömt kontrollen riktigt bra. Vi snurrade runt i stan i över en timme innan vi hittade rätt. Efter Siena slogs det värmerekord. 44 grader. Nu friterades man i sitt eget fett. Allt skavde och gjorde ont. Värmen gjorde verkligen kaos med oss nu.

 

Soluppgång i Chianti.

 

John får hjälp med nya pedaler. Grazie Mille!

 

La strade bianche eroica.

 

Tävlingsledningen blev oroliga för oss cyklister och satte upp extra kontroller. På gott och ont. På ett ställe kom vi precis upp för ett vidrigt stekande backe och längtade efter nerförsbacken där man kunde få lite svalkande fartvind, där hade de satt upp en kontroll på toppen istället. Värmen där var olidlig. Min kropp reagerade på alla sätt den kunde. Jag svettades, frös, fick huvudvärk, blev spyfärdig och till slut kändes det som att skinnet skulle lossna och jag fick total panik. Allt detta på bara några sekunder.   

Den större delen av kvällen spenderade vi i en fem mil lång backe upp mot kontrollen i Castelnuevo Garfagnana. Jag blev tröttare och tröttare utmed den hårt trafikerade autostradan. efter en halv evighet var vi äntligen framme vid kontrollen. Här tog vi rundans andra sovstopp, vi hade ju inte sovit sen Chiusi della Verna för två dygn sen. Vi satte klockan på 90 minuter och drog varsin reklambanderoll över oss som täcke. Efter en timme vaknade jag och väckte John. Sen rullade vi iväg innan solen gick upp. Upp över bergen och ner till kontrollen i Aulla. Nu kändes det som att vi bara hade upploppet kvar. Det var bara några berg och ca 40 mil kvar. I kontrollen i Deiva Marina träffade vi Johns kompis Henk. Han är en 24-timmars cyklist från Holland som flög upp för backarna. Tyngdlagarna verkade tydligen inte på honom.

Nybäddat på trägolvet.

 

En kaffe borde göra susen.

 

Solen går upp över bergen.

 

På väg ner mot Cinque Terre.

 

Vi tre höll ihop det sista dygnet och kom till Castellania, Fausto Coppis födelsestad, nån gång på natten. Nu hade vi bara den sista dryga etappen kvar. Jag mindes den som riktigt tråkig och dryg förra gången jag cyklade loppet men den överträffade sig själv och var ännu värre. Man sicksackar runt mellan åkrar och fula byar. Genom industriområden och fler fula byar. Vägarna ser likadana ut och jag frågade John flera gånger om vi verkligen var på rätt väg. Jag var säker på att jag hade sett den där soppåsen vid det där fula trädet några gånger tidigare och den här fula byn hade vi också passerat förut. Jag ville helst bara blunda tills det var över. John tog ansvaret för navigeringen och dragjobbet. Han ville tydligen komma i mål för de sista två milen gick snabbare och snabbare. Till slut urartade allt till ett race i industriområdena. Jag fick ställa mig och spurta i kurvorna för att komma ifatt. Benen skrek men pulsen rörde sig knappt.

 

En nöjding med medalj.

 

Tre nöjdingar.

 

Till slut, efter 101 timmars cykling och sammanlagt 4 timmars sömn kom vi i mål. Vi kramade om varandra och fick varsin medlalj. Sen gick vi raka spåret till öltältet. Vi satt kvar där ett tag och såg solen gå upp innan vi cyklade tillbaka till hotellet. På hotellet hade Anders, som tyvärr hade brutit efter 85 mil, dukat upp med en finfin afterbike. Vi delade en flaska Chianti, några ostar och salami. Efter ett tag somnade jag mitt i en mening och ramlade raklång i sängen. Dagen efter åkte vi tillbaks till målområdet och hämtade resterna av Ari. Hans GPS hade gått sönder på den sista etappen så han hade irrrat omkring i värmen i alldeles för många timmar. Ett dygn senare lyckades även Nils ta sig i mål. Han fick äntligen sin revanch på förra gången då han bröt.

 

Till slut hittade Ari till målet.

 

Hemresan löste sig efter en dags fixande. Tävlingsledningen skramlade fram en buss som körde oss till Tyskland. Helt makalöst bra ordnat. På verkstaden i Lindau lovade de att bilen skulle vara klar på eftermiddan dagen efter så vi checkade in på ett hotell och begav oss ner på stan. Lindau visade sig vara en riktig fullträff. Vi rasslade runt och åt schnitzlar och drack öl tills det sprutade ur öronen. Precis som lovat så var bilen klar dagen efter, med ny motor och allt. Jag skrev på ett papper och sen var vi på väg hem. Efter ett dygn i bilen var vi äntligen hemma.

När ungarna hade somnat så satt jag och Linda kvar och snackade om resan och allt som hade hänt. Sen plockade jag fram en ring som jag hade köpt i Lindau och frågade om hon ville gifta sig med mig. Hon sa ja. Det blev den perfekta avslutningen på en händelserik resa.

/Johan



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!