Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Datum spikat för Sverigetempot.

10 sep 2013

Jag råkade snubbla in på Sverigetempots-Facebooksida och såg att de hade spikat datum för starten nästa år. De har tidigare sagt att loppet ska gå under midsommarhelgen men nu verkar det som att starten går i två omgångar, den 25:e och den 26:e juni. För egen del innebär det här att det finns en chans att klämma in ett snabbpass runt Vättern innan starten. 

Så här står det i deras senaste inlägg: 

Nu börjar vi få ordning på planeringen inför Sverigetempot 2014. När hemsidan fått en uppfräschning kommer inbjudan att publiceras. Några nyheter vill vi passa på att släppa redan nu. Den viktigaste är att vi har fastställt datum för starten från Riksgränsen. Glöm alla gamla uppgifter om startdatum. Det är följande som gäller: Två startdagar, onsdag den 25 och torsdag den 26 juni sker starterna i olika grupper från Riksgränsen. Boendet blir nytt, det är Katterjåkk, två kilometer söder om Riksgränsen, som gäller. Det är den enda platsen med boende, matbutik och restaurang inom tre mil från startlinjen.
När det gäller banan, har ni redan sett en förändring mellan Tidan och Skövde. Ytterligare fyra-fem mindre ändringar arbetar vi med just nu. Allt för att öka säkerhet och trivsel

Glöm inte var ni hörde det först... 

Sverigetempot, reseskildring av Toni Arndt.

6 jul 2012

Så här på inför helgen får ni lite härlig randonnéläsning. Toni Arndt som var en av de två snabbaste på Sverigetempot har skrivit ner en reseskildring från loppet. Mycket text men väl värt att läsa. 

Toni Arndt:

 

Jag ska göra ett försök att sammanfatta denna helt underbara, jobbiga, fina resa.

Redan efter PBP 2011 pratades det om att Peter Tonér skull arrangera Sverigetempot 2012 och jag blev på ett konstigt sätt sugen direkt. Efter de tuffa 120 mil PBP, hur skulle det kännas att köra nästan dubbla distansen? 210 mil i sträck? En cykeltur genom hela Sverige lockade och jag anmälde mig så fort det gick och har haft detta lopp i huvudet sedan dess. Jag hann hyfsat med träningen över vintern men kanske ännu viktigare i detta fall förberedelse av en cykel som skulle underlätta resan. Det var min Pearl Grace SL som skulle användas och den viktigaste uppgradering var ett framhjul med navdynamo och USB system för laddning av lampa, gps och telefon.

Resan till Riksgränsen gick på nattåget från Stockholm Centralen på måndagen tillsammans med bröderna Ohlander. Det var en trevlig resa men faktumet att den tog 18:30 timmar satt distanserna i detta land i perspektiv; man började visst fundera lite på hur otroligt lång cykelväg vi hade framför oss.

Härlig vy över lapplandsporten från tåget på vägen upp.

 

Väl framme i Riksgränsen möttes vi av helt fantastiska vyer, lite smågrått och disigt väder och en massa glada, förväntansfulla randonneurer. Flera av dem kände jag, men det var också nya trevliga ansikten för min del. Vi åt non-stop, både lunch, middagen och frukosten, det blev trevlig pyssel med cyklarna på rummen och halv-nervöst snack om hur loppet skulle gå. Denna del av resan tycker jag är en av de bäste!

På tisdagen prick klockan 8 rullade vi iväg. En jätteklunga höll ihop och alla var helt underbart glada, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på det helt otroligt vackra landskapet, medvinden, nerförsbacken och en resulterande rullsnitt till Kiruna på 37,7 km/t. Krister lyckades få dubbelpunka här som var lite oroväckande men visade sig till slut var de enda punkteringar i min grupp under hela resan. Efter en snabb stämpling och Statoilfika i Kiruna rullade en grupp på 13-15 personer vidare. Hastigheten var fortsatt hög och jag och många andra tog visst i lite för hårt så tidigt i loppet, men det är kul när det går fort. Och kul ska det vara! Konsekvenserna tänkte jag ta hand om senare…

Utsikten strax innan Östersund gjorde nästan att de sista milen vår värda mödan.

 

På avsnittet till Arvidsjaur såg vi några renar och mycket skog. Jag var dock lite besviken på antalet stock och mygg; här har Norrland lite att leva upp till sitt ryckte! Vi rullade på in i natten som inte blev natt, och i Arvidsjaur hade kompisar till Peter ordnat ett tält, en brasa och lite mat och dricka som var mycket, mycket välkommen.

Här bestämde sig klubbkompisen Magnus Hektor att sova en stund. Jag blev mest förvånat över att han gjorde något genomtänkt på ett långlopp; det brukar inta vara hans starka sida. Kring Sorsele hade temperaturen sänkts ner till 3 grader, och när det började regna hårt så var det många nedkylda cyklister i gruppen. Peter rullade in sig i sin alufilt och ville vila lite och lite senare hoppade också bröderna Magnus och Mattias av. Tyvärr blev det deras sista bit och vi hörde senare att de hade brutit. Jättesynd! Vi andra stannade på ett hotell i Storuman och tog en lyxig frukost och lite golvplats för en timmes sömn. Efter vad hade utlovats vara Sveriges bäste fika i Dorotea (jag var trött på mat och tittade bara på) hade gruppen krympts ytterligare och nu var det bara Krister, Kalle, Jonas, Henrik och jag kvar.

Jonas, Kalle och Henrik strålar ikapp med solen.

 

Vi var en pigg, glad, jämn och erfaren grupp; bara Jonas hade inte kört PBP, men det kompenserade han med att vara grymt starkt med långa, fina körningar. Efter ännu mera mat i Strömsund, där jag började tycka att dessa matstopp var alldeles för långa, attackerade vi sista biten in till Östersund. På vägen dit övade jag på randonné toalettbesök i ett mycket vackert dike och sedan kom de sista 3 mil in till Östersund. Usch – dessa var inte roliga. Jag kände mig som världens kassaste bergsget och i den här gruppen var jag också det. Varje kilometer  kändes som den tog flera timmar. Till slut irrade vi dock in i stan och hittade scoutstugan. Där bjöds det på god fika och ett golv. Vi beställde väckning efter 2 timmar och lindade oss in i våra alufiltar. Efter 2 timmar var vi förvånansvärt pigga och hej och hopp cyklade vidare.

Efter Östersund insåg jag att Peter definitivt inte hade försökt hitta antingen den rakaste eller enklaste väg genom Sverige utom måste ha haft ett program som kunde maximera höjdmeter på rutten. Genom Klövsjö och Vemdalen var det många branta vägar men det betyder ju också fina, snabba nerförslöpar och här kunde tungisen Toni ta igen det han tappade uppför. Fast med bara 2-3 grader på termometern blev vi även här rätt så kalla. Bara för att spetsa till det så lämnade jag mina armvärmare och en långvante någonstans kring Linsell; det var inte så bra för senare kalla avsnitt… Som vanligt var det jag som fick sms’a in vår position och detta ledde ibland till lite stress att hänga med när de andra ville åka igen; antagligen var det därför jag inte hade koll på mina grejer.

Någonstans här passade jag upprymd på att peka på en vildsvins familj i skogen till Henrik som var bakom mig. Han såg inte de och förklarade att det inte fanns vildsvin här uppe. Jag satt och funderade en stund och började tro på honom när jag kom på hur otroligt stora dessa djur hade varit, typ mammut-storlek. Det var inte den enda gång jag såg djur i skogen som antagligen inte riktig fanns…

Vi lade oss på en gräsmatta i Sveg i en timme och sov och sedan kom 18 km otroligt dåligt grusväg innan Älvdalen. Peter får en stor eloge för hela vägsträckningen. UTOM just denna biten som var alldeles för dåligt, framför allt med tanke på cyklarna som användes.

Kalle leker Paris-Roubaix på 18 kilometer Dala-pavé.

 

Men det var bara att bita i och köra försiktigt. Det tog säkert 1,5 – 2 timmar att cykla. I Älvdalen blev det ännu en gång pizza som tog lite för lång tid. Sedan fin-fina vägar till Vansbro. Där började jag tröttna lite, men vi hade bestämt oss att köra till Lesjöfors kontrollen innan nästa paus. Tyvärr tog det lite längre än planerad tack vare en bilolycka på vägen, där vi stannade i ca 20 minuter. Kalle visade att hans utpräglade gåva att kunna snacka verkligen är viktig som sjuksköterska, de andra dirigerada trafiken eller ringde ambulansen och jag irrade omkring och frös utan mina extraplagg. När allt verkade vara under kontroll fick jag draghjälp av Jonas in till Lesjöfors. Vi hittade till slut kontrollen, åt snabbt något och lade oss i fina, riktiga sängar med väckarklockan ställt på en lyxig timme.

När den pep ropade jag till de andra att vakna och komma igång. Inget hände. Jag satt ihopkrupen på sängkanten en stund och försökte igen. Inget. Jag började undra var vi var och kom på att engelskan som jag är van med att använda hemma kanske var fel på plats här. Istället gick jag upp till Kalle och skakade honom vaken. Det funkade bättre. Efter ett tag var också Jonas uppe. Krister och Henrik bestämde sig dock för att lata sig ännu längre. Så då var vi tre. Den följande morgonen var kanske den finaste på hela rundan. Först fina, kalla Bergslagsvägar till Hällefors där jag hade bestämd träff med en gammal, god vän Lasse. Han stod vid Statoil och langade kaffe, ägg, smörgåsar och annat gott. Det var en förträfflig uppladdning i mysig soluppgång. Till hans glada heja-rop fortsatte vi. Här hade vi på känn att en jämn körning med smartare stopp skulle fortfarande räcka till en totaltid under 100 timmar. Och på slingriga vägar mellan spegelblanka sjöar till Karlskoga, med pigga ben och någonslags eufori i trion kändes allt möjligt.

Även i Degerfors kom en bekant till Kalle och vi fick lite kaffe och bulle. Fast sedan, efter en glass-stopp-stämpling i Gullspång vände allt. Fram för allt vinden. Hela sträckan till Skövde var en plåga. Jag kände mig stolt om jag kunde ta en förning i över 20 km/t. Jonas och Kalle var starkare, men även de hade problem med motvinden. Usch. Bara sådär kändes 100 timmar plötsligt mycket avlägsna igen. I Skövde blev vi än en gång mottagna med stor entusiasm och mycket snack. Vi hann lägga oss en timme igen och när vi vaknade hade några tidningsrapporter kommit och pigg som vi var fick vi ställa upp för ett reportage. Kul! Som tidigare blev vi rejält mycket piggare efter bara en kort sömn och vi satte oss på hojarna och trummade på. För första gången började man få känn på slutet.

I Ulricehamn blev det pizza och jag bestämde mig att sluta med pizza resten av livet. Jag hade varnat för att jag skulle få en huvudtrötthetssvacka efter maten och ville lägga mig en 20 minuter någonstans. Så blev det också och vi vicklade in oss i våra alufiltar i en liten busskur. Precis då började det ösregna och blåsa som bara den. Vi vaknade till lite då och då men eftersom jag hade kollad vädret så trodde vi att det skulle gå över och at det inte fanns någon mening att ge sig ut i det ovädret. Medans vi sov kom en polisbil förbi och min hjärna hade tydligen placerad mig i något franskt dike, för jag försökte fråga de på franska om vi fick sova där en stund. Även denna gång fungerade kommunikationen inte riktigt, men de tyckte tydligen det var roligt och körde skrattande iväg igen. Efter tre mysiga timmar i kuren slutade det regna, vi var pigga som sällan förr och med en känsla av att sovpausen hade varit ett genidrag, fortsatte vi. Även när det började ösa ner igen hade jag en härlig känsla på detta avsnitt. Nedkylda blev vi såklart ändå. I Hyltebruk fick några bilder duga som bevis på att vi var på rätt väg, eftersom ingen stämpling ställe var öppen.

Jonas och Kalle i värmeskåpet. Antagligen i Hyltebruk.

 

Vi lade oss också några minuter på bensinmackens betong. Vid detta läge var vi lite osäkra på om de bakom oss hade cyklat om efter våra olika pauser, men ärligt talat spelade det ingen roll längre i detta skede av loppet.

Snart skulle dock Kalles knä, som hade spökat länge, ge honom för stora problem och han bestämde sig att ta det lite lugnare och lät Jonas och mig sticka iväg. Det var trist efter det långa sällskapet vi tre hade haft, men inget att göra. Jonas och jag körde på bra till Laholm. Vi skulle bara ha ostressiga, men korta pauser in till mål. Halland var otroligt fint och vi filosoferade om skillnaderna i växligheter över resans gång. Bara någon dag sedan hade vi passerad en skylt som sa ”Odlingsgränsen”, medans här var det ingen stopp på allt som växte. Underbart! På Söderåsen och Hallandsåsen visade Jonas än en gång att jag behöver träna backar lite mera, men jag tog mig ändå upp utan problem och mitt sansade tempo lät mig ofta komma närmare i slutet på längre backar. Sedan kunde jag ju alltid köra om honom nerför! Överlag tycker jag vi körde väldigt bra ihop dock.

Jonas på väg ner för Hallandsåsen.

 

Vi stämplade snabbt i Kågeröd med bara 98 kvar och gav oss iväg för att avklara sista sträckan. Här började jag bli irriterad över landskapet. Det var så bedårande vackert, soligt, slätt, färgglatt skånskt odlingslandskap som jag bara ville bli av med. För att lätta upp bestämde vi, med bara någon timme kvar till mål, att ta en glasspaus. Sedan skulle vi köra sansat partempo in i mål, men efter ett tag blev det Jonastempo istället. Fast jag blev piggare igen och vi körde bredvid varandra stora delar av sträckan och snackade skit. Än en gång misstänker jag att Jonas fick utstå ganska mycket engelska från min sida. Eller var det till och med tyska? Snart anade vi slutet och över varje kulle förväntade vi oss att se havet, men ack nej. Det dröjde löjligt länge tills det verkligen blev så. Sedan dök plötsligt Smygehamn skylten upp, Jonas gjorde ett halvhjärtat försök att spurta men det gick inte och vid självaste Smygehuk skylten var han inte alls med i matchen! Vi gjorde oss snygga och lade armen om varandra och gled i mål tillsammans där vi fick ett oväntat mottagande med heja rop, gratulationer och ett glas cider. Härligt! Vi hade klarat Sverigetempot, hela 210 mil på 106:20 timmar, nytt rekord! Nästa gång knäcker vi 100 timmar.

Grattis till oss!

 

Jag var inte den starkaste cyklisten. Men en kombination av envishet, förberedelse, en kropp som håller, lågt sömnbehov, cykelstyrka och mycket tur räcker dock långt och gav Jonas och mig möjlighet att komma i mål först. Tack för sällskapet, både Jonas, Kalle och alla andra som var del av gruppen under resans gång! Dessutom ett sort tack till alla trevliga människor på vägen som hjälpte i kontrollerna och på vägen med uppmuntrande mat, drick och kommentarer.

Efter lite mat ensam i hamnen (Jonas hade åkt hem) lade jag mig. Men snart hörde jag att Kalle hade kommit i mål och då blev det såklart mera snack, och inte mycket senare kom också resten av vår tidigare klunga in. Det var trevligt att snacka om rundan när man var helt slutkörd men ändå endorfinladdad.

Nästa morgon var det bara att packa ihop cykeln, äta lite och sedan buss och tåg hem igen. Gårdagens äckliga Skåne hade förvandlads till ett fantastiskt vackert landskap när man satt i ett bekvämt tåg och halvslumrande rusade hemåt. Väl hemma blev det ett underbart mottagande av familjen! 

Hemma! Syns det att jag är alldeles tårögd? Tygmärket i mitten är det storartade priset man får för fullföljd Sverigetempot.

 

Ja, vilken runda det blev! Detta måste göras om!

/Toni

Sverigetempot. Första snabbingarna i mål på 106 timmar!

1 jul 2012

Tätduon Toni Arndt och Jonas Nilsson rasslade i mål efter 106 timmar och 20 minuter. Kalle Abrahamsson var tvungen att släppa gruppen när det var 20 mil kvar pga knäproblem. Kalle kom in solo (111:20) några timmar senare, strax innan gruppen med Tomas Nordqvist, Staffan Gereonsson, Mikael Nornvik, Krister Jönsson, Henrik Gustafsson och Magnus Hektor (112:30).

Grymt kämpat! Och lika grymt kämpat de som fortfarande är ute på vägarna. 

Uppdateringar och kommentarer finns som vanligt på Happy mtb eller Sverigetempobloggen. 

Med lite tur kanske det kommer nån eller några reseskildingar från loppet här på bloggen.

Toni och Jonas firar med Duvel. KBCK-styleee!

"Andraklungan" poserar nöjt.

Sverigetempot, uppdatering.

29 jun 2012

Äntligen har jag kommit över en dator så jag kan uppdatera med lite bilder från tätgruppen i Sverigetempot. De var tidigare en 5 manna-grupp men under natten har de blivit en trio. Jag tror att det är Kalle, Toni och Jonas som hänger ihop nu. I det senaste SMS:et var trion i Karlskoga, inte Karlskrona som Kalle sms:ade. Resten av startfältet är utspritt över hela landet. De börjar äntligen se så där härligt randonné-chica ut. Kämpa nu!

Följ loppet på Happy mtb eller Sverigetempo-bloggen

Sverigetempot, fort satan!

26 jun 2012

Kalle Abrahamsson, snabbaste svensk på PBP, rapporterade för ett tag sen att de hade stämplat i Jokkmokk. Det går tydligen undan värre då de hade hållit 37 km/h de första 35 milen. (!!) 175 mil kvar nu, kämpa! Själv sitter jag på Gotland med en trasig hälsena. Det enda jag kan göra är att dricka vin och uppdatera bloggen. Man kan lugnt säga att jag är bättre på att dricka vin än att blogga eller cykla själv. Glöm inte att kolla in på Sverigetempo-bloggen eller Happy för mer uppdateringar. /Big

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!