Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Paris Brest Paris 2015.

22 aug 2015

Jaha, nu är jag hemma igen och sitter på altanen med svullna fötter och domnade händer. Paris Brest Paris är över och det är dags att samla ihop tankarna om loppet. Vad hände egentligen? Vi hade som mål att köra på under 50 timmar. Vi var ganska nära sist så det målet var inte för hårt draget. Vi skulle bara behöva slipa bort 1,5 timmar sedan sist. 

Planen var enkel. Cykla lugnt och samlat och ta korta stopp. I vårt gäng var vi jag, min brorsa Calle, Toni, vår engelska kompis John och Niklas Wennberg. Niklas halkade in på slutet men jag visste sedan tidigare att han både var riktigt stark och att han skulle vara grymt disciplinerad på stoppen. Vi var en bra grupp för att göra en bra tid. Men om man siktar på att köra ännu snabbare eller vara förste svensk i mål så ska man cykla ensam. Då kan man göra precis som man vill och man är garanterat snabbare på kontrollerna. Men som sagt, vårt mål var inte att vara först i mål. Gruppen skulle hålla ihop och göra en bra insats tillsammans. 

Vi startade i den första gruppen 16:00 på söndagen. Det brukar vara ganska stöktigt med mycket vurpor och allmän oreda i starten men i år hade de minskat startgrupperna så det gick faktiskt riktigt bra. Såna här randonnélopp brukar dra till sig folk som är helt ovana vid gruppkörning så det gäller att vara uppmärksam när klungan är stor. Folk härjar och vinglar över hela vägbanan och rätt var det är kan någon stanna mitt i klungan för att ta upp en banan. Men i år flöt det fint. Kanske för att vi höll oss i den främre delen av förstaklungan. 

Det gick förvånansvärt enkelt att hänga med förstaklungan. Eftersom de flesta av snabbåkarna har support vid varje kontroll så visste vi att vi inte skulle kunna hänga med hur länge som helst. De egentligen bara behöver springa in och stämpla och komma ut till en fulladdad cykel medan vi skulle behöva köa för vatten och försöka hitta nåt att äta. Plus att vi var fem stycken i gruppen. Det var egentligen bara en tidsfråga innan vi skulle behöva släppa. Nu blev det så att vi fick släppa lite tidigare än planerat. Efter 12 mil i en brant och ganska lång backe så hoppade kedjan när jag skulle växla ner på lillklingan fram och kilades fast mellan vevpartiet och ramen. I huvudet skrek jag könsord och långa haranger av svordomar. Men det hjälpte inte, jag var ändå tvungen att stanna och kladda ner fingarna för att få loss kedjan. 

Just i den backen blev vi ikappkörda av startgrupp B som hade startat 15 minuter efter oss. Det var tydligen där de riktiga snabbåkarna var. De hade alltså kört ikapp 15 minuter på mindre än 15 mil. När jag väl hade fått ordning på kedjan och kommit över krönet så var det fullständigt kaos med klungan. Det som tidigare hade varit en fin samlad klunga var nu utspridda spillror av grupper och enskilda cyklister utspidda över vägen. Vår grupp återsamlades på vattenkontollen i Mortagne och vi återgick till vår plan att cykla lugnt och ta korta stopp. En annan del av planen var att vi inte skulle ta några sovstopp. Vi skulle köra två dygn utan sömn. I teorin borde det funka men man vet aldrig hur kroppen reagerar. Det där är också en nackdel med att köra i en grupp. Vi blev aldrig snabbare än den långsammaste eller sömnigaste i gruppen. Det är däremot mycket roligare att uppleva några sömnlösa dygn tillsammans med kompisar. 

Jag kommer skriva en lite mer uttömmande text i Bicyclings papperstidning snart så just nu får ni nöja er med en lite avskalad version. Om jag ska vara ärlig så har jag inte hunnit sortera minnena riktigt än. 

Vi nådde vändpunkten i Brest efter 22,5 timmar och det såg riktigt bra ut. Men som jag skrev tidigare så är inte gruppen snabbare än den tröttaste. Här började backarna, sömnbristen och distansen kännas av. Paris Brest Paris är backigare än man kan tro. Det är strax över 12000 höjdmeter fördelat på en jävla massa korta och branta backar. Det känns i benen kan jag lova och det märks mest på hemvägen från Brest. Fram till Brest kan man köra på glatt humör och vetskapen att man är halvvägs på loppet. När man sedan stämplar i Loudeac för andra gången och har 45 mil kvar så får man plocka fram pannbenet och börja nöta på det på riktigt. 

Vi hade lämnat in väskor med mat till Magnus Bergdahl från Örebrocyklisterna som han skulle köra ut till Loudeac. Det jobbet skötte han så proffsigt som man skulle kunna önska.  När vi kom dit hade han redan lagt fram våra väskor och var redo att hjälpa till så fort man ville något. Ibland innan till och med. Han var ansvarig för 80 personers väskor och gav alla dessa samma superba service. Det går inte att tacka en sån kille nog. 

På kontrollen i Loudeac tog vi lite längre stopp eftersom vi hade våra väskor där. I väskorna hade vi påfyllning av bars och gel men även bröd och mjukost. Här passade vi på att sitta ner och fylla på ordentligt. De andra kontrollerna gick vi oftast igenom utan att sitta. Stämpla, fylla vatten och pinka var rutinen annars. 

Efter Loudeac gjorde vi oss redo för den andra natten utan sömn. Den här natten var det jag hade fruktat för under planeringen. Skulle vi klara att köra den utan sömn? I teoring skulle det gå eftersom vi hade tagit det så pass lugnt under första halvan av loppet. Men man vet aldrig. Man kan aldrig veta när John Blund kommer och knackar på axeln. Några av oss fick en påhälsning redan under första natten medan jag fick min mellan Brest och Carhaix. Där hade jag en halvtimme som jag mer eller mindre sov mig genom. Väldigt otrevlig upplevelse som kan bli rent vidrig på natten. På dagen kan du alltid försöka fästa blicken på något eller bara titta på omgivningarna. Men på natten finns ingenting. Ingenting förutom det som din lampa lyser upp. Det förvärras lite när man kör i en liten grupp eftersom lamporna från de som ligger bakom skapar skuggor som dansar runt på vägbanan och upp på träden i vägkanten. Det är inte ovanligt att man får hallucinationer vid sådana tillfällen. När hjärnan inte kan urskilja riktiga former så hittar den på egna lösningar. Oftast ganska långt från verkligheten.

Som tur var så klarade jag mig utan några större svackor på natten. Vi gnetade oss vidare och längtade efter solljuset. När solen väl kom upp så visste jag att vi inte borde ha mer än tio timmar kvar. Om allt gick enligt planen så skulle vi vara i mål innan 18 på kvällen. Proportionerna blir helt upp och ner på såna här lopp. När vi stämplade i Mortagne au Perce så hade vi "bara" 30 mil kvar. När man sedan bryter ner det till nästa kontroll i Villain där vi bara hade 22 mil kvar så börjar man verkligen känna lukten av målet. Nåja, lukten av ett hundratal slutkörda randonneurer kanske inte är så lockande men i mitt huvud fanns doften av vin och en svalkande dusch. 

Med 15 mil kvar så tackade Calle för sig. Han hade inte hämtat sig från natten och nu började hans hälsenor ge upp. Det började med att han fick skavsår i röven så han inte kunde sitta så han var tvungen att stå upp upp. Sen tog det knappt ett halvt dygn innan hälsenorna gav upp. Det ena ger det andra kan man säga. Just när Calle vinkade hejdå så kollade jag klockan och räknade för den 500:ade gången ut hur snabbt vi skulle behöva cykla för att klara vårt mål. Nu var det dags att lägga på en rem. Vi hade varit alldeles för långsamma från Brest och hit. Var hade all tid tagit vägen? Det räcker inte att ta korta stopp man måste ha tryck på pedalerna också. Skulle vi ens klara målet?

Med tio mil kvar vaknar äntligen John. Han är grymt stark och kan verkligen göra skillnad när han vill. Men än så länge hade han varit trött och hållit tillbaka på krafterna. Nu ökade vi. Nu tog han en förning på tre mil i strax under 40. Jag, Toni och Niklas fyllde på. Mer fart. Det är fan knappt om tid för att klara målet. Vi måste ha mer fart. Turligt nog så planar det ut lite de sista tio milen så vi avverkade mil efter mil i bra tempo. Tripmätaren kämpade mot klockan och tripmätaren började få övertaget. Sub 50 var givet. Men hur mycket mer kunde vi önska på? Fortsätt bara. Håll fullt. 

Med 15 km kvar ser jag att det finns en god chans att komma in under 49 timmar. Go go go! Skrek jag till Niklas och Toni. Vi kan klara 49 timar. Håll fullt nu! Vi körde verkligen så snabbt vi kunde de sista milen. Att komma in precis under 49 timmar var inte nog. Vi skulle ha lite marginal också. Det brittiska rekorde var tidigare på 49:05 och eftersom John är engelsman så fick han såklart ny energi att ta det. 

Efter 123 mil och 48:53 sladdade vi till slut in i mål. Överlyckliga och svintrötta. John tog det nya brittiska rekordet och vi hade slagit det gamla svenska rekordet med en timme. Däremot hade Krister Jönsson redan gått i mål på 47:24 och hade således satt det nya Svenska rekordet. Nåja, andra bästa svenska tid genom tiderna kan man väl leva med. Calle kom in på hedersvärda 49:37 med en ordentlig marginal till målet. 

Tack till alla som peppade på Happymtb och Facebook och alla som jag träffade i Frankrike och ett jättetack till Calle, Toni, Niklas och John för en riktigt bra runda. Vi hade kunnat göra ännu bättre men det får vi visa om fyra år. 

/Johan 

Jotunheimen rundt. 43 härliga mil i norska fjällen.

7 jul 2015

I helgen var det dags att köra Jotunheimen runt igen. Jag körde det 2007 sist och har i flera år försökt få till det igen. Nu var det äntligen dags. Jag och brorsan fräste iväg efter jobbet och tog ett nattstopp i Årjäng. Utanför hotellet stod ett jättestort troll och blängde på oss och på uteserveringen satt ett gäng fulla norska pensionärer och skrålade. Det började bra. När vi skulle ställa in GPSen på Laerdal ville den ha en gata att navigerra till. Jag hade läst namnet nånstans men glömt bort det så brorsan började läsa olika gatnamn för att se om jag kände igen något. Efter ett tiotal gatunamn som inte stämde sa han "nu har jag hittat det. Det här måste vara rätt, Lemvägen" -Låter prima, kör på det. 

Loppet är väldigt välorganiserat. Man kan lämna en dropbag till varje depå utmed rundan. Man kan också lämna en väska som körs till målet. Start och mål är nämligen i olika byar. Allt detta ingår i anmälningsavgiften. Eftersom jag och brorsan är åt det blygsamma hållet så valde vi att lämna dropbagar till två depåer.

Det var strålande väder vid starten. Jag velade in i det sista hur jag skulle klä mig men till slut bestämde jag mig för att starta i min snygga långärmade Randonneur Stockholm-tröja. Jag visste att den skulle bli Galet varm i början men att det skulle vara kallt som satan på natten. Tidigare år har det varit snöstorm på fjälltopparna man cyklar över.

Efter startsignalen rullade vi iväg ut genom Laerdal och bort mot bergen. Det tog bara några hundra meter innan jag kände att nåt inte stämde. Jag fick inte ut någon kraft i benen. Jag försökte hänga med förstaklungan men släppte ganska snabbt. Det kändes som om bukfettet smälte och pressades ut i blodet och orsakade en massiv förstoppning blodomloppet. Benen kändes livlösa och jag ville bara vända och åka tillbaka till Laerdal lägga mig i ett soptunna. Jag rann genom klungan, och nästa, och nästa. Till slut låg jag bakom en gubbe med skolios. Äntligen kunde jag hänga med. Det var den enda ryggen jag kunde följa. Så krokig var jag. 

Efter ett tag bet jag ihop och hängde med en grupp som kom ifatt oss. Vi höll lagom tempo och jag kände hur benen började komma tillbaka. Efter någon timme kändes det som vanligt igen. Vi jobbade oss lugnt upp för första berget, Fillefjell, och jag fick lära mig ett nytt norsk uttryck, ryckepiss. Det är när man gör ett ryck i en uppförsbacke för att hinna pinka och sedan ansluta till klungan när den cyklar förbi.  

Loppet går över tre fjäll. Fillefjell, Valdresflya och Sognefjell. Vägen upp till Valdresflya är liksom Fillefjell ganska lättcyklad. Uppe på toppen lägger det fortfarande snö kvar. Jag antar att det ligger snö här året runt för det var inte så värst varmt. Någon i gruppen sa att det var två plusgrader. Det kändes när vi började cykla nerför. 85 km/h i två plusgrader gör kaos med fingrar och tår. Det var riktigt kallt. När jag tittade på de andra i gruppen så var det många som skakade så mycket så det såg ut som att cykeln vobblade. Jag hade mna långfingrade handskar i sadelväskan så jag frös duktigt om fingrarna. Av ren nyfikenhet tittade jag ner på fingrarna och de såg ut som tio skrikande danska korvar. Mitt i nerförskörningen och kylan gick solen upp och visade precis hur magisk en soluppgång kan vara. Kylan höll i sig några mil till men ibland fick man en värmande solstråle på sig och då försökte jag absorbera den så mycket som möjligt. 

Milen surrade på fint och jag kände mig stark i gruppen. En fördel med att vara van vid långcykling är att man inte behöver tänka på distansen. Ett lopp på 43 mil är "bara" 43 mil. Inte "jävulskt långa 43 mil". I matstationen i Lom, precis innan man börjar ta sig upp för Sognefjell, verkade det som att min grupp ville ta det lite lugnt och äta någonting så jag rullade iväg och då hittade jag några avhängda snabbingar från förstaklungan. Vi var från början 4 personer men en kille fick problem med benen och lungorna och möjligen hjärtat halvvägs upp för berget så han försvann. Vi andra tre höll ihop hela vägen upp. Jag trodde att jag mindes den här backen från förra gången. I mitt minne var det en lång slakmota som avslutades med tre-fyra svängar upp till tippen. I verkligheten var det något helt annat.

Vi skulle upp till 1400 meters höjd och i långa partier var lutningen över 10 procent. Vi hade nu kört 30 mil och mina ben började kännas rejält möra. På toppen visste jag att de bjöd på våfflor i depån. Energin var slut och jag ville verkligen komma upp till toppen nu. de där våfflorna kändes mer och mer lockande. För varje tramptag tänkte jag våffla. VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA!! När jag väl tippade cykeln över toppen så såg jag depån och siktade in cykeln på gubben med våffeljärnet. Våffelfest och en snabb pink på en glasiär, sen drog vi vidare. Nu var det bara tio mil kvar. På vägen upp till toppen hade vi kommit ifatt en avhängd elitkille. Han hängde med oss efter våffelfesten så nu var vi helt plötsligt fyra. Från de sista svängarna i den skarpa nerförskörningen från Sognefjell såg jag en liten by som såg ut som en överdrivet söt by i en Merklin-katalog. Solen sken och vi susade fram i fin fart utmed Sognefjorden mot Sogndal. Det spelade ingen roll att det brann om benen, vyerna var så vackra så de dämpade det värsta. 

Efter femton timmar och tre minuter rullade jag över mållinjen. Nöjd som fan. Det räckte till en 57:e plats totalt. Från att ha kännt mig som en säck skit till att ha kört riktigt bra i bergen. I målet stod brorsan och såg nöjd ut. Med all rätt. Han hade hängt med förstaklungan till mitten av Sognefjell där han hade fått släppa. Sen hade han kört solo de sista nio milen och kommit in på en hedersvärd 13:e plats. Han lyckades också sätta ett nytt svenskt rekord. Sven-Erik Viks gamla rekord på 14:06 är nu sänkt till 13:19. 

Jag kan verkligen rekommendera det här loppet. Stämningen och organisationen är suverän. Norrmännen är stenhårda och det är race på fullt allvar om man vill. Även om man inte vill tävla så får man sig en rejäl utmaning och en upplevelse som slår det mesta. Vi kommer tillbaka det kan jag lova. 


Mallorca 312

3 maj 2015

Jaha, här sitter jag på en solig balkong i Alcudia. Benen har varit helt bajskorviga sen loppet. Under veckan har vi klämt av ca 100 mil och sista dagen körde vi en backrunda på 17 mil med Col de Femenia, Sa Calobra, Puig Major, Sollerpasset och Orient. En perfekt avslutning på en perfekt vecka. Men loppet då?

Jo det startade bra. Jag rullade med fram till första backen, Femenia, där jag stannade för ett snabbt pinkstopp. Som gubbe så måste man tillåta sig sånt. Sen började jag jobba uppför backen. Benen kändes jättebra så jag la mig till vänster och körde om varenda kotte som låg framför. Efter ett tag kom jag ifatt de som höll samma hastighet som mig och det bildades en liten klunga. Vi körde bra och höll ihop över de sista topparna innan det planar ut vid Calvia. Där stannade jag snabbt för att fylla vatten i en depå men de andra hade tydligen langning så de susade bara förbi. Nu var jag lämnad med två trötta tyskar, en smal italienare och en sprättig engelsman. Jag och engelsmannen fick ta ansvaret och drog gänget genom Palma och Arenal och när vår ojämna grupp gnetade på i slakmotorna mot södra delen av ön. Efter ett tag surrade jag lite med italienaren som kom från norra Italien. Självklart började jag prata om deras viner men han såg bara ut som en fågelholk. Barolo, Nebbiolo, Barbaresco försökte jag igen. Fortfarande fågelholk. Vi pratade inget mer den dan.

Det är väldigt viktigt att man hamnar i en bra grupp på den sista halvan av loppet och med den här gruppen slötaskar så var jag väl medveten om att vi snart skulle bli ifattkörda när som helst. Och visst blev vi det. Efter 22-23 mil kom det ett stort gäng bakom oss. Äntligen! Tänkte jag och såg fram emot att lägga mig i svansen och susa med. I gruppen såg jag min brorsa Calle som jag hade ställt av i bergen femton mil tidigare. Han hade kört omkull i en nerförsbacke och var skrubbad på varenda kroppsdel. Vi morsade och snicksnackade lite. Och precis då trasslade han in kedjan mellan ramen och vevpartiet så han blev tvungen att stanna. Jag stannade också och vips så var klungan borta.

Det var lönlöst att försöka komma ifatt. De höll 45-50 km/h och vi var bara två pers som inte ens såg klungan längre. Vi hade inte så där överdrivet mycket sprätt kvar i benen heller om jag ska vara ärlig. Några mil senare kom vi ifatt några tyskar som släpade på ett gäng tröttingar. Vi fick igång ett bra samarbete med tyskarna men gänget bakom skakade bara på huvudena och vägrade att hjälpa till. I de sista backarna försökte vi hänga av tröttgänget men de klamrade sig fast. Det var ganska givet att de sparade sig för spurten.

När man kommer till Can Picafort är det bara åtta kilometer kvar. Helt plötsligt var flera av de som tidigare bara legat på rulle och skakat på huvudet upp i täten och härjade för att positionera sig för avslutningen. Fan heller tänkte jag och började själv positionera mig så jag låg rätt till. Rätt var det var så såg vi målet några hundra meter fram och spurten var igång. Då gav jag det sista jag hade. All in! Jag kom ifatt och gick förbi sen höll jag stumt tills jag korsade mållinjen som första man. Efter mig kom Calle. 

Det kan tyckas vara löjligt att spurta om plats hundra långt efter tätklungan men det kändes riktigt bra att ställa av de som hade legat bak och lökat de sista fem milen. Det var också riktigt härligt att ge igen på brorsan efter den nesliga spurten på Alpentraum i höstas. I målområdet var det full fart. Vi satte oss ner på en gräsmatta och försökte äta paella samtidigt som benen krampade och hade sig. Vilken dag och vilken härlig spurt. Den roligaste biten på loppet är de första tio milen i bergen. Sen blir det lite långdraget och tråkigt. Men när man väl är i mål så glömmer man snabbt det tråkiga och man kommer bara ihåg det roliga och alla underbara människor som hjälpte till på kontrollerna. Jag lär väl komma tillbaka nästa år också. 

Mälaren runt Bärsärk!

10 aug 2014

Jag cyklade runt en sjö och bonkade som en klubbad sälunge med två mil kvar, and all I got was a tygmärke and a varmkorv. Men fan vad kul det var!

Jag körde som ledare för Bärsärkargruppen. Det fanns 4 fartgruppen man kunde välja mellan; Audaxgruppen, Mellangruppen, Snabbgruppen och Bärsärkargruppen. Vår grupp var 25 man stark varav tre var utsedda ledare. Toni, Lars-Erik och jag. 

Väckarklockan rasslade igång 04:30. När jag samlat ihop mig själv och det jag skulle ha med så cyklade jag till Barkarby där start och målområdet var. Det var redan fullt med folk på plats. Stämingen och vädret var på topp. Jag hälsade och morsade på folk jag kände och hämtade ut min startlapp. En stund senare gick starten. Vi rullade i samlad klunga in mot stan samtidigt som ett par motorcyklar stoppade all trafik på vägen. De gjorde ett strålande jobb. Vid Botkyrka kyrka stannade hela gruppen och motorcyklisterna vinkade hejdå. Vi samlade ihop Bärsärkargruppen och gick igenom hur vi tänkte lägga upp rundan med lunchstopp och så. Sen satte vi fart. Full fart. 

Det kördes som att det inte fanns någon morgondag tills vi stannade i Läggesta för att fylla på vatten. Kiosken var stängd men Lars-Erik passade på att läxa upp oss och lyckades styra upp en roterande kedja. Det var nog bra det. Gruppen hade antagligen legat spridd över hela Mälardalen om vi hade fortsatt på det sättet. Men kul var det. Vi hade snittat 40 km/h till Läggesta och efter uppläxningen så höll vi nästan samma fart men med mindre arbetsinsats. Milen rullade på riktigt fint och vi kom till Torshälla golfklubb en halvtimme för tidigt. Men de lyckades ändå lassa ut mat åt oss. Fyrtio minuter senare satt vi på cyklarna igen.

Vädret var verkligen på topp. Aningens varmt kanske om man får gnälla lite. Framåt Västerås så började vi leta efter ett bra ställe att äta på. Lars-Erik var hungrig och ville helst äta på Mc Donalds men han blev nerröstad och istället stannade vi på en mack där han stressåt en macka. 5 kilometer senare bonkade han och släppte gruppen. Inte ens Tonis förslag om att köra upp en tempopinne i rektum fick fart på honom. Sen östes det vidare. 

Fler och fler la sig bakom klungan. Till slut var det bara halva gänget som drog. Eftersom jag var ledare så bestämde jag mig för att vara med i rotationen hela vägen. Med facit i hand så kanske jag skulle gått ner och vilat en stund. När vi började närma oss Bålsta började jag få svårt att hålla farten. Till slut blev varje rotation en kamp. Men jag gnetade vidare. Värmen gjorde också så jag blev extra tilltygad. I en backe mellan Bro och Kungsängen tog kraften slut. Helt och hållet. Jag sjönk som en sten genom klungan och kunde bara titta på när de andra susade upp för backen. Jag gjorde några tafatta försök att komma ifatt men benen var helt värdelösa. I vanliga fall kan man oftast skärpa till sig och tvinga benen att arbeta. Det gick inte igår. Jag bara hängde över styret och dräglade med öppen mun. 

Det gjorde inte ett smack att jag bonkade. Jag blev nästan glad av det. Känslan att köra sig helt fördärvad är oslagbar. Man hittar alltid nya sidor hos sig själv. Så länge lidandet inte blir för långvarigt. Nu hade jag bara två tragiska mil kvar så det var inget problem. Den sista biten körde jag tillsammans med en annan kille som hade fått kramp. Han verkade också vara nöjd med dagen trots allt.    

Efter 33 mil och 11 timmar staplade jag äntligen över mållinjen. Helt förstörd. Jag stod först och glodde som nyuppdragen brax sen hittade jag en dunk med kall saft och fick en varmkorv som jag tryckte in i ansiktet. När jag hade hämtat mig så pass att jag kunde konversera tackade jag gruppen för att de hade haft sönder mig sen gick vi till baren och beställde varsin öl. Jag var inte ensam om att vara trött för en stund senare svimmade en i sällskapet. På kvällen hade vi kräftskiva, jag bonkade där också. 

Tack Fredrikshof, Tell Hermanson och Bärsärkargänget för en strålande dag!

/Johan

 

Barkarbys 60-milare.

3 jun 2014

I lördags var det dags för Barkarbysektionens pièce de résistance, 60-milaren runt Dalarna. Här fick jag hjälp av självaste Henrik Öijer för att sniffa upp de finaste vägarna. Och vägarna han plockade fram gjorde oss inte besvikna. 

När man själv är ansvarig för starten så kan man inte ligga kvar i sängen och tryna. Då gäller det att hoppa upp som en loppa och vara på plats innan de andra kommer. Så även denna lördag. Vi blev ca 20 glada laxar som rullade iväg från Welcome Hotell i Barkarby. Den hjälpsamma personalen lovade att ta emot oss ett dygn senare och lägga stämpelkorten i ett kuvert som jag skulle plocka upp på måndag innan jobbet.

Den första biten ut mot Bålsta, som jag har cyklat femtio miljoner gånger, såg precis ut som vanligt när det regnar. Vid första stämplingen i Skolsta så var vi en grupp på 15 personer. Efter Skolsta vände vi rakt uppåt mot Morgongåva och Heby. Just den här biten hade diskuterats och ändrats in i sista sekund. Men trots det så hade det nästlat in sig ett grusavsnitt som ändå. Men det gjorde ingenting, vägarna var riktigt mulliga fast det var motvind och sporadiskt regn. SMHI hade lovat att regnet skulle blåsa bort framåt eftermiddan. Och det stämde faktiskt. Det tackar vi för.

Efter 18 mil sladdade vi in på Mc Donalds i Hedemora. Det hade varit ganska styv motvind dit så vi var alla rätt hungriga. Jag tog en dubbel Big Mac & Company med plusmeny. Det satt som en smäck. Stärkta av fett, socker och glutamat styrde vi mot Rättvik. Vägen från Hedemora förbi Gagnef, Leksand och Tällberg och alla små dunderfina byar där emellan var helt makalös. Vi susade fram och i den mest idylliska av idyller och jag kom på mig själv flera gånger med att glömma bort att jag cyklade. Det var bara Carl Larsson som saknades. Och mig som mullig dalakulla då. 

I Rättvik delade vi upp oss. Ett gäng ville ta en längre matpaus medan jag, Toni och Daniel kände för att ta en snabbfika och pipa vidare. Och det gjorde vi. Efter Rättvik hade Öijer hittat en riktigt fin slakmota i skogen mot Bjursås. Men cyklar man upp så får man också cykla ner och strax var vi i Falun. Här stämplade vi på Statoil och åt en korv. Sen var det dags för de fem milen till Hedemora där vi skulle få vårt sista matstopp för natten. De sista milen till Hedemora kändes som en evighet. Vi började bli ordentligt trötta och hungriga. Det var tre riktigt glada cyklister som nådde Hedemora för andra gången när klockan slog 01. Vi hade nu cyklat 42 mil och hade 18 kvar. Jag var riktigt trött och orkade inte äta upp all mat jag hade köpt, samma meny som tidigare. Men ganska mycket äckligare den här gången. Däremot gjorde jag världens genidrag. Samtidigt som jag var på toa och försökte göra nr 2 så höll jag upp mina tröjor under handtorken. Så när det var dags att åka så var jag både torr och varm.

Nästa öppna stopp var Bålsta. Dit var det 15 mil. Det kändes ganska drygt så där mitt i natten så vi började surra om att man skulle vilja bli trollad dit eller ännu hellre till Bro. Det skulle vara prima för då hade vi bara haft några mil kvar. Men trolleri funkar bara på film så vi fick trampa på genom natten. Så här i efterhand så minns jag det som ganska mulligt men just då funderade jag på vad fan det var jag pysslade med. Varför gör jag så här mot mig själv? Sitta på en cykel och gnida sönder arslet och veva runt pedalerna tills knäna gnisslar och gör ont, vad ska det vara bra för?

Efter tusen såna tankar och några spontana stopp utmed vägen så var vi äntligen framme i Bålsta. Den där Shellmacken i Bålsta alltså. Den är för jäkla mullig när man ser den några kilometer därifrån. Vid det här laget så var jag helt trasig. Jag var helt slutkörd och tömd på energi och hade fått lägga mig en gång på vägen för att jag höll på att svimma. Jag köpte en Cola och en påse bilar. Jag drack halva burken Cola och satt och petade i påsen med bilarna medan Bålstaborna kom in på macken och köpte frukost. Det är faktiskt rätt tragiskt när man ser det. Kraftigt överviktiga människor som köper en grillad med räksallad och en cola till frukost. Man behöver inte vara en raketforskare för att se sambandet.

Efter Bålstastoppet fick jag helt plötsligt ny energi. Toni och Danne var lika starka som innan så jag var riktigt nöjd att jag kunde snäppa upp mig och hänga med hela vägen in i mål. Vi höjde tempot de sista milen. Nu hade vi både medvind och hemlängtan. Innan Barkarby började det trixas med förningar och man märkte att den magiska Barkarbyskylten började närma sig. Jag hamnade längst bak i sista rondellen, bästa läget, och precis i absolut bästa tänkbara tillfälle ställer jag mig upp, greppar händerna i bocken och pressar ut mina sista tynande watt i pedalerna och dundrar förbi Toni och Danne som ser helt vilsna ut och tar den finaste av alla skyltar på hela rundan, ja fan i hela världen till och med. Vilken kille. Ena sekunden ligger man och sprattlar på backen med hjärtklappning och nästa spurtar som man inte har gjort annat. 

Med den sista stämpeln på kortet skakade vi hand och tackade varandra för ett riktigt bra dygn. När Danne rullade mot pendeln så cyklade jag och Toni hem till mig där det fanns kalla Duvel och några starka korvar som väntade på att bli grillade. Det blev en härlig afterbike på min baksida innan Toni tackade för sig och cyklade tillbaka till pendeln igen.

Tack alla som cyklade, följde på twitter och happy och i tankarna och tack till Henrik för den fina banan och tack Linda för att du låter mig hålla på. 

/Johan

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!