Den 8:e augusti går starten till ett av Europas äldsta cykellopp, Mälaren runt. Det kördes första gången 1892. Det har kört som lopp i olika former och ingick till exempel i OS 1912 då det vanns av Rudolph Lewis. Sedan några år tillbaka går loppet som ett randonné. 

Precis som förra året så kommer det finnas 4 grupper för att passa alla ambitioner och humör. Audax, Mellan, Snabb och Bärsärk.

Bärsärkargruppen leds av mig, Toni och min brorsa Calle. I den här gruppen kör vi så det ryker. Men vi har inte stressigare än att vi äter lunch på Torshälla golfklubb. Ambitionen är att köra så snabbt vi kan så länge majoriteten av gruppen hänger med. Om man släpper gruppen så blir man snabbt upphämtad av efterföljande grupper. 

Mer information finns på Mälaren runts hemsida och här, PM för startande.

Nu kör vi så det ryker!

/Johan 

Jag cyklade runt en sjö och bonkade som en klubbad sälunge med två mil kvar, and all I got was a tygmärke and a varmkorv. Men fan vad kul det var!

Jag körde som ledare för Bärsärkargruppen. Det fanns 4 fartgruppen man kunde välja mellan; Audaxgruppen, Mellangruppen, Snabbgruppen och Bärsärkargruppen. Vår grupp var 25 man stark varav tre var utsedda ledare. Toni, Lars-Erik och jag. 

Väckarklockan rasslade igång 04:30. När jag samlat ihop mig själv och det jag skulle ha med så cyklade jag till Barkarby där start och målområdet var. Det var redan fullt med folk på plats. Stämingen och vädret var på topp. Jag hälsade och morsade på folk jag kände och hämtade ut min startlapp. En stund senare gick starten. Vi rullade i samlad klunga in mot stan samtidigt som ett par motorcyklar stoppade all trafik på vägen. De gjorde ett strålande jobb. Vid Botkyrka kyrka stannade hela gruppen och motorcyklisterna vinkade hejdå. Vi samlade ihop Bärsärkargruppen och gick igenom hur vi tänkte lägga upp rundan med lunchstopp och så. Sen satte vi fart. Full fart. 

Det kördes som att det inte fanns någon morgondag tills vi stannade i Läggesta för att fylla på vatten. Kiosken var stängd men Lars-Erik passade på att läxa upp oss och lyckades styra upp en roterande kedja. Det var nog bra det. Gruppen hade antagligen legat spridd över hela Mälardalen om vi hade fortsatt på det sättet. Men kul var det. Vi hade snittat 40 km/h till Läggesta och efter uppläxningen så höll vi nästan samma fart men med mindre arbetsinsats. Milen rullade på riktigt fint och vi kom till Torshälla golfklubb en halvtimme för tidigt. Men de lyckades ändå lassa ut mat åt oss. Fyrtio minuter senare satt vi på cyklarna igen.

Vädret var verkligen på topp. Aningens varmt kanske om man får gnälla lite. Framåt Västerås så började vi leta efter ett bra ställe att äta på. Lars-Erik var hungrig och ville helst äta på Mc Donalds men han blev nerröstad och istället stannade vi på en mack där han stressåt en macka. 5 kilometer senare bonkade han och släppte gruppen. Inte ens Tonis förslag om att köra upp en tempopinne i rektum fick fart på honom. Sen östes det vidare. 

Fler och fler la sig bakom klungan. Till slut var det bara halva gänget som drog. Eftersom jag var ledare så bestämde jag mig för att vara med i rotationen hela vägen. Med facit i hand så kanske jag skulle gått ner och vilat en stund. När vi började närma oss Bålsta började jag få svårt att hålla farten. Till slut blev varje rotation en kamp. Men jag gnetade vidare. Värmen gjorde också så jag blev extra tilltygad. I en backe mellan Bro och Kungsängen tog kraften slut. Helt och hållet. Jag sjönk som en sten genom klungan och kunde bara titta på när de andra susade upp för backen. Jag gjorde några tafatta försök att komma ifatt men benen var helt värdelösa. I vanliga fall kan man oftast skärpa till sig och tvinga benen att arbeta. Det gick inte igår. Jag bara hängde över styret och dräglade med öppen mun. 

Det gjorde inte ett smack att jag bonkade. Jag blev nästan glad av det. Känslan att köra sig helt fördärvad är oslagbar. Man hittar alltid nya sidor hos sig själv. Så länge lidandet inte blir för långvarigt. Nu hade jag bara två tragiska mil kvar så det var inget problem. Den sista biten körde jag tillsammans med en annan kille som hade fått kramp. Han verkade också vara nöjd med dagen trots allt.    

Efter 33 mil och 11 timmar staplade jag äntligen över mållinjen. Helt förstörd. Jag stod först och glodde som nyuppdragen brax sen hittade jag en dunk med kall saft och fick en varmkorv som jag tryckte in i ansiktet. När jag hade hämtat mig så pass att jag kunde konversera tackade jag gruppen för att de hade haft sönder mig sen gick vi till baren och beställde varsin öl. Jag var inte ensam om att vara trött för en stund senare svimmade en i sällskapet. På kvällen hade vi kräftskiva, jag bonkade där också. 

Tack Fredrikshof, Tell Hermanson och Bärsärkargänget för en strålande dag!

/Johan

Tumbas 20-tmilare är ett av årets bästa vårtecken och enligt Randonnékalendern är det tydligen vår imorgon. Det går i och för sig breveter på fler ställen i helgen, bland annat Malmö, Trollhättan och Västerås. Sen är det i full gång. I april kommer det köras breveter till höger och vänster varenda helg och i maj blir det ännu mer. Nu längtar jag faktiskt lite efter brevethetsen som uppstår när det närmar sig PBP. Jag kommer inte köra nån brevet i helgen, om nån nu undrade det, utan jag har tänkt att välkomna våren med att cykla runt Mälaren med Sveriges tjockaste australiensare.    

Appropå det här med "pan y agua" så får väl vi randonneurer införa vårt egna "pan, vino y jamón." 

Hoppla, här var det tyst. Det verkar inte vara nån som sköter den här bloggen åt mig. Dåligt! Jag kan väl bjuda på en rapport från KBCKs 20-milare som gick den 16:e februari. Om ni känner igen några delar från min andra blogg så är det inte så konstigt, det här är lika plankat som bidragen i Melodifestivalen. Vassego!

För några lördagar sen tog KBCK det stora klivet ut i randonnévärldens finrum med en egen officiell brevet. Innan personalen på Welcome hotell i Barkarby hann blinka var receptionen full med cykelsugna gubbar som viftade med pengar och stämpelkort. En stund senare rullade gruppen iväg mot stan. De första milen genom stan gick ryckigt på de bitvis sorgligt underhållna cykelvägarna. När vi väl kom ut till Bergslagsvägen, som var snöfri och fin som ett vardagsrumsgolv, hade vi redan tappat en kille. Han hade fått punka i Spånga och stod där utan vettig pump och svor. Efter ett tag fick jag ett sms att han hade åkt hem istället. I Södertälje fyllde vi fikadepåerna med mumiebullar och redbull. Det här var dagens första stämpling och cyklist nummer två valde att åka hem.

Den riktiga cyklingen börjar efter Södertälje. Nu sträckte vi ut på landsvägen och njöt av knastret från dubbdäcken. Milen rullade på i bra fart och vips så var vi i Strängnäs. Här tog vi en stå-fika på kiosken där vi brukar fylla vatten och äta glass på sommaren. Uteserveringen såg inte lika lockande ut nu. Några stunder av tid senare cyklade vi genom Enköping och fortsatte mot Bålsta. Gruppen höll fortfarande ihop och tempot var bra. Imponerande att folk är så starka redan nu. Det hördes inte ett enda gnäll och hela gänget såg ut att trivas. De sista milen från Bålsta gick som en dans och vips så var vi framme.

I Barkarby stod Hanna i baren och väntade och vid KBCKs egna bås satt Tille, kvällens protokollförare. Tolv skitiga gubbar haltade in och slog sig ner och beställde varsin Belpils. Sen var afterbiken igång. Nu skulle det dunkas ryggar och historier om hårda förningar och krampande ben kryddades efter varje klunk öl. Under kvällen rasslade det in fler för att hjälpa till med afterbikandet. Det sista jag minns är att Hanna kom ut med några Gregorius och att Toni dansade in med famnen full av Rochefort tior. Sen var det ridå. Tack och adjö. Precis som det ska vara.

Jag och Anders var väl de enda i hela Sverige som inte cyklade runt Vättern idag. Vi cyklade runt en annan sjö istället, nämligen Mälaren. SMHI hade lovat pissväder hela helgen så det var bara att välja en dag att bli blöt. Det var uppehåll när vi stack från Hässelby men vinden var riktigt tröttsam. Efter Södertälje kom regnet och vi bestämde ganska snabbt att vi skulle smita över bron från Strängnäs till Enköping. Milen rullade på ganska bra trots vind och regn. Jag har kört den här rundan några gånger i sommar så det var bara att stänga av huvudet och trampa på. Vi unnade oss ett snabbt vattenstopp i Strängnäs och några sporadiska pinkstopp. Efter 20 mil var vi värda en öl på LB innan vi pep hem. Hälsenan kändes rätt ok under tiden jag cyklade men nu är den stel igen. När ska den lära sig? Imorgon ska jag bjuda på århundradets tips. Missa inte det!

Det var ju som sagt några som cyklade runt Vättern också. Det slogs rekord i år igen. Det där med sub 7 verkar vara helt ute. Magnus Bäckstedt och hans gäng i Ride of Hope drämde till med 6:37 med ett snitt på 45,37km/h!! Masklungan var inte så långt efter på 6:41. Contigänget slipade ner förra årets tid till 7:08. Trots skitväder så verkar det ha gått undan alltså.