Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Randonnépremiären!

6 jan 2014

Trots vädret så får man nog kalla randonnépremiären för en succé. Dagen innan start var det nästan 60 anmälda. Efter nattens sedvanliga gallring kom det 50 pers till start för att köra de 20 vackra milen runt Mälaren. Hotellpersonalen på Welcome Hotell måste ha undrat vad som var på gång. Helt plötsligt fylldes hela receptionen med cyklister som härjar runt och hämtar gula kort av en liten kille i ena hörnet. 

Foto: Ulf Eweman

Foto: Ulf Eweman

Jag hade tänkt hålla ett litet anförande innan start där jag skulle hälsa alla välkomna till Randonneur Stockholms första brevet och lite allmänt om stämplingarna och hur man hittade till Lilla Barkarby där målet var. Men allt det försvann när jag såg att klockan var över åtta när jag var klar med kortutlämningen så jag pekade stressat mot vägen och skrek NU KÖR VI! Om nån vill hyra in mig som talare så kan ni kontakta min agent...

Det var ett mäktigt tåg med cyklister som rullade genom den mörka förorten. Tyvärr fick jag inte upp telefonen så jag kunde fota. Det regnade lite lätt så den låg väl inpackad i en plastpåse i fickan. Det är inte helt lätt att styra en så stor grupp men vi lyckades i alla fall ta oss genom stan. Gruppen delades ganska snabbt upp i flera bitar och jag hamnade nånstans i mitten med tre-fyra andra. Vi rullade på i fin fart ut mot första stämplingen i Södertälje. Där mötte vi förstagruppen som precis var på väg därifrån. När vi körde ut från Södertälje mötte vi också Anders och Peter från Happymtb som stod och filmade, den filmen som var i förra blogginlägget. 

Efter Södertälje ökade regnet ordentligt. Nu var allt blött och kallt. Mellan Södertälje och Strängnäs är det fem mil, de fem milen var nog rundans värsta och jag började ana att det här kunde sluta i ren misär. Men efter stämplingen i Strängnäs avtog regnet och någon timme senare kikade till och med solen fram en stund. Vi hade inte ens motvind på 55:an. Vart tog lidandet vägen? 

Vår lilla grupp gnetade vidare och kom till slut till kontrollen i Bålsta. Där träffade vi Gurra G som bjöd alla på Jäger. Klart uppskattat! När vi höll på att göra oss i ordning för att sticka så kom Gunnar Ohlanders in. Han hade kommit 40 minuter för sent till starten men Anders hade väntat på honom så han kunde få ett kort ändå. Gunnar hade sedan cyklat ensam hela vägen. Vi väntade en liten stund så han kunde hänga med oss. I värsta fall kunde han få dra oss hela vägen hem. Han är ju ändå rätt van vid att cykla själv, RAAM-finisher som han är. 

Den sista biten från Bålsta känns alltid så skön. Jag har cyklat den en miljon gånger så jag kan varenda kurva och backe. När vi lämnade macken slog vi på lysena. Snabbgruppen körde säkert hela vägen utan lampor. Det har nog aldrig hänt förut. En mil innan målet fick Gunnar punka. Jag stannade och gjorde honom sällskap. Det var ändå delvis mitt fel att han punkade. Jag hade insisterat på att vi skulle ta cykelvägen mellan Bro och Kungsängen och det var DÖDSGRUSET från cykelbanorna som hade gnagt sig in i hans crossdäck. En liten stund senare var på Lilla Barkarby där Anders och hans medhjälpare tog emot oss i sekreteriatet. 

Foto: Ulf Eweman

Puben var redan full av folk från snabbgruppen. Det stackars stället luktade riktigt surt och fränt efter alla blöta och skitiga cyklister. Men ägaren Hanna försäkrade mig att det faktiskt hade luktat värre när han hade lastat in ett parti Belgisk ost. 

En efter en ramlade det in nöjda randonneurer. Varenda en fick en applåd av oss andra som satt där och fyllde på reserverna med mat och öl. När den sista stämplade kunde vi konstatera att av de 50 som hade startat så hade 47 kommit i mål. Tio sms senare från fru Mölleborn tackade jag för mig och rullade hemåt. Nöjd och trött. Vilken premiär! 

Tack alla som kom. Både ni som cyklade och ni som hjälpte till vid målgången, och ni som följde oss på Happymtb

/Johan

Vintercykling. Med hopp om vår.

24 mar 2013

Nu börjar man blir rätt sugen på vår och bar asfalt. Igår blev suget så stort att jag och Toni körde ett varv runt Mälaren. Korta varvet alltså. Samma runda som Tour de Ötzi. Det långa varvet sparar vi tills dubbdäcken tas av. Himlen var klarblå redan vid sextiden när vi rullade ut från Barkarby. Cykelvägarna var som vanligt isiga och söndergrusade. Tur att vi körde dubbdäcken. Vanliga räserdäck hade totalhavererat i DÖDSGRUSET. Ute på de större vägarna var det snö och isfritt. Vägen från Alby till Södertälje sviker aldrig, där är det alltid motvind. 

Vi kom till Södertälje strax efter åtta och lyxade till med en mumiebulle och lite dricka. Just dricka är lite bökigt när man cyklar på vintern. Om man har flaskorna i flaskhållarna så fryser de på någon timme och om man har de i ryggfickan, som vi hade, så är det omöjligt att fa tag på de med tjocka vantar. Man kan förstås köra med Camelbak, men hur lökigt ser inte det ut?

När vi kom till Strängnäs var vi ganska mätta på motvind och dubbdäckssmatter så där fikade vi igen. Benen var rätt crispiga av vätskebrist så jag hällde i mig en Cola och två såna där kemiskt blåa sportdrickor och en korv. Utanför blåste det fortfarande kallt. Det var 12 minus när vi startade och den kylan höll i sig ganska länge. Framåt lunch började solen värma lite men i skuggan var det lika svinkallt som tidigare. 

När man cyklar i kyla ska man se till att inte klä sig för varmt. Då blir man bara svettig och fryser ännu mer. Eftersom jag inte lever som jag lär så klädde jag mig för varmt och blev således svettig och kall och vätsketömd. Men smart som jag är så hade jag med mig en tunn underställströja och bytte min tjocktröja mot den tunna halvvägs. Och vips så var jag varm igen. Jag passade samtidigt på att byta mina tjocka vantar mot ett par tunna längdskidshanskar. På huvudet hade jag en ullmössa med skärm. Under jackan hade jag först en nät-undertröja, sen en Prima cykeltröja i ull och coolmax (grymt mullig) och över det en tunn underställströja som kröntes av en blå KBCK-jacka. 

Undertill då? Äntligen tänker ni nu. Nä inget sånt, bara cykelbyxor med ett par långtights över. Fötterna stoppades ner i ett par ull/coolmax-strumpor, Shimano vinterskor och tjocka skoöverdrag. 

Resten av rundan rasslade på i bra fart. Toni är stark så när man blir trött så kan man lita på att han mosar vidare i motvinden. Det är nåt speciellt med den här rundan. När man kommer till Enköping så känns det som att man är framme. Då är det bara transport till Bålsta där vi alltid fikar på vinterrundorna, men aldrig på sommarrundorna. Sen är det bara några backar kvar innan man ska trängas med IKEA-zombies som sitter i sina bilar med skrikande barn och uppgivna blickar bara ett andetag från total härdsmälta. 

Efter 20 härliga mil sladdade vi in på vår klubblokal Lilla Barkarby och besällde varsin Belpils samtidigt som vi stolpade förbi baren på väg ner till klubb-båset. Vilken härlig dag. Om några veckor slipper vi dubbdäcken. Då jävlar!

KBCKs 20-mils brevet. Några veckor senare.

13 mar 2013

Hoppla, här var det tyst. Det verkar inte vara nån som sköter den här bloggen åt mig. Dåligt! Jag kan väl bjuda på en rapport från KBCKs 20-milare som gick den 16:e februari. Om ni känner igen några delar från min andra blogg så är det inte så konstigt, det här är lika plankat som bidragen i Melodifestivalen. Vassego!

För några lördagar sen tog KBCK det stora klivet ut i randonnévärldens finrum med en egen officiell brevet. Innan personalen på Welcome hotell i Barkarby hann blinka var receptionen full med cykelsugna gubbar som viftade med pengar och stämpelkort. En stund senare rullade gruppen iväg mot stan. De första milen genom stan gick ryckigt på de bitvis sorgligt underhållna cykelvägarna. När vi väl kom ut till Bergslagsvägen, som var snöfri och fin som ett vardagsrumsgolv, hade vi redan tappat en kille. Han hade fått punka i Spånga och stod där utan vettig pump och svor. Efter ett tag fick jag ett sms att han hade åkt hem istället. I Södertälje fyllde vi fikadepåerna med mumiebullar och redbull. Det här var dagens första stämpling och cyklist nummer två valde att åka hem.


Den riktiga cyklingen börjar efter Södertälje. Nu sträckte vi ut på landsvägen och njöt av knastret från dubbdäcken. Milen rullade på i bra fart och vips så var vi i Strängnäs. Här tog vi en stå-fika på kiosken där vi brukar fylla vatten och äta glass på sommaren. Uteserveringen såg inte lika lockande ut nu. Några stunder av tid senare cyklade vi genom Enköping och fortsatte mot Bålsta. Gruppen höll fortfarande ihop och tempot var bra. Imponerande att folk är så starka redan nu. Det hördes inte ett enda gnäll och hela gänget såg ut att trivas. De sista milen från Bålsta gick som en dans och vips så var vi framme.



I Barkarby stod Hanna i baren och väntade och vid KBCKs egna bås satt Tille, kvällens protokollförare. Tolv skitiga gubbar haltade in och slog sig ner och beställde varsin Belpils. Sen var afterbiken igång. Nu skulle det dunkas ryggar och historier om hårda förningar och krampande ben kryddades efter varje klunk öl. Under kvällen rasslade det in fler för att hjälpa till med afterbikandet. Det sista jag minns är att Hanna kom ut med några Gregorius och att Toni dansade in med famnen full av Rochefort tior. Sen var det ridå. Tack och adjö. Precis som det ska vara.

Gjorde ett försök på en sjö.Blev blöt. Såg gubbe. Drack öl.

16 jun 2012

Jag och Anders var väl de enda i hela Sverige som inte cyklade runt Vättern idag. Vi cyklade runt en annan sjö istället, nämligen Mälaren. SMHI hade lovat pissväder hela helgen så det var bara att välja en dag att bli blöt. Det var uppehåll när vi stack från Hässelby men vinden var riktigt tröttsam. Efter Södertälje kom regnet och vi bestämde ganska snabbt att vi skulle smita över bron från Strängnäs till Enköping. Milen rullade på ganska bra trots vind och regn. Jag har kört den här rundan några gånger i sommar så det var bara att stänga av huvudet och trampa på. Vi unnade oss ett snabbt vattenstopp i Strängnäs och några sporadiska pinkstopp. Efter 20 mil var vi värda en öl på LB innan vi pep hem. Hälsenan kändes rätt ok under tiden jag cyklade men nu är den stel igen. När ska den lära sig? Imorgon ska jag bjuda på århundradets tips. Missa inte det!

Det var ju som sagt några som cyklade runt Vättern också. Det slogs rekord i år igen. Det där med sub 7 verkar vara helt ute. Magnus Bäckstedt och hans gäng i Ride of Hope drämde till med 6:37 med ett snitt på 45,37km/h!! Masklungan var inte så långt efter på 6:41. Contigänget slipade ner förra årets tid till 7:08. Trots skitväder så verkar det ha gått undan alltså. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!