Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Randopremiär för herr Mölleborn.

11 apr 2016

I lördags var det dags för Barkarbys 20-mils brevet. Vi körde den här rundan första gången förra året och redan då slog vi deltagarrekord med 68 startande. I år hade vi 80 anmälda innan anmälan stängdes. Nu har jag inte hämtat startkorten i målet än så jag vet inte exakt hur många som körde. Men det bör vara några fler än sist. 

Klungan rullade iväg genom förorterna och vips var vi i Sigtuna där första kontrollen var. Vi stämplade snabbt och väntade tills alla i gruppen var klara innan vi stack vidare. Efter Sigtuna kom vi ut på de fina vägarna förbi Uppsala och tog sikte mot nästa kontroll i Järlåsa. Här delades gruppen av och nu var vi ett ett gäng på tio gubbar som rullade på i en fin kedja. Hälften Randonneur Stockholm och hälften Stockholm CK. 

Jag kände mig pigg i benen och kroppen och milen flög förbi. Jag är van att cykla ensam så jag blir alltid lika överraskad hur lätt det går i en bra klunga. Någon timme senare var vi redan framme i Skokloster där dagens näst sista kontroll var. Där tog vi bara ett snabbt stopp, jag hann i alla fall dricka en Cola och fota den gamla macken som nu är ett café. 

Nu var det bara 4 mil kvar. Benen var fortfarande pigga och gruppen körde lugnt och fint ihop. Vi hade en tjock Australiensare med ett tag men han tappade taget efter Skokloster. Inte ens mina uppmuntrande ord " come on fatty fatty" hjälpte.  

Spurten för Barkarbyskylten blev lite knas när en bil stökade i sista rondellen. Niklas den räven slank förbi och knep skylten. Om inte bilen hade kommit så hade jag självklart tagit spurten, men det visste ni ju sen tidigare. Efter 6:26 kastade vi in korten i baren och och beställde varsin öl. På Lilla Barkarby blev det livat värre när ölen fortsatte att dansa in på borden. Jag lämnade efter någon timme när jag hade druckit mig mätt. När jag kom ut möttes jag av ett totalt kaos bland cyklarna. Vi hade lyckats klämma in 30-40 cyklar på uteserveringen, som var stängd som tur var. Nöjd som en brax vinglade jag hem på cykeln. 

Tack för en strålande dag!

Paris Brest Paris 2015.

22 aug 2015

Jaha, nu är jag hemma igen och sitter på altanen med svullna fötter och domnade händer. Paris Brest Paris är över och det är dags att samla ihop tankarna om loppet. Vad hände egentligen? Vi hade som mål att köra på under 50 timmar. Vi var ganska nära sist så det målet var inte för hårt draget. Vi skulle bara behöva slipa bort 1,5 timmar sedan sist. 

Planen var enkel. Cykla lugnt och samlat och ta korta stopp. I vårt gäng var vi jag, min brorsa Calle, Toni, vår engelska kompis John och Niklas Wennberg. Niklas halkade in på slutet men jag visste sedan tidigare att han både var riktigt stark och att han skulle vara grymt disciplinerad på stoppen. Vi var en bra grupp för att göra en bra tid. Men om man siktar på att köra ännu snabbare eller vara förste svensk i mål så ska man cykla ensam. Då kan man göra precis som man vill och man är garanterat snabbare på kontrollerna. Men som sagt, vårt mål var inte att vara först i mål. Gruppen skulle hålla ihop och göra en bra insats tillsammans. 

Vi startade i den första gruppen 16:00 på söndagen. Det brukar vara ganska stöktigt med mycket vurpor och allmän oreda i starten men i år hade de minskat startgrupperna så det gick faktiskt riktigt bra. Såna här randonnélopp brukar dra till sig folk som är helt ovana vid gruppkörning så det gäller att vara uppmärksam när klungan är stor. Folk härjar och vinglar över hela vägbanan och rätt var det är kan någon stanna mitt i klungan för att ta upp en banan. Men i år flöt det fint. Kanske för att vi höll oss i den främre delen av förstaklungan. 

Det gick förvånansvärt enkelt att hänga med förstaklungan. Eftersom de flesta av snabbåkarna har support vid varje kontroll så visste vi att vi inte skulle kunna hänga med hur länge som helst. De egentligen bara behöver springa in och stämpla och komma ut till en fulladdad cykel medan vi skulle behöva köa för vatten och försöka hitta nåt att äta. Plus att vi var fem stycken i gruppen. Det var egentligen bara en tidsfråga innan vi skulle behöva släppa. Nu blev det så att vi fick släppa lite tidigare än planerat. Efter 12 mil i en brant och ganska lång backe så hoppade kedjan när jag skulle växla ner på lillklingan fram och kilades fast mellan vevpartiet och ramen. I huvudet skrek jag könsord och långa haranger av svordomar. Men det hjälpte inte, jag var ändå tvungen att stanna och kladda ner fingarna för att få loss kedjan. 

Just i den backen blev vi ikappkörda av startgrupp B som hade startat 15 minuter efter oss. Det var tydligen där de riktiga snabbåkarna var. De hade alltså kört ikapp 15 minuter på mindre än 15 mil. När jag väl hade fått ordning på kedjan och kommit över krönet så var det fullständigt kaos med klungan. Det som tidigare hade varit en fin samlad klunga var nu utspridda spillror av grupper och enskilda cyklister utspidda över vägen. Vår grupp återsamlades på vattenkontollen i Mortagne och vi återgick till vår plan att cykla lugnt och ta korta stopp. En annan del av planen var att vi inte skulle ta några sovstopp. Vi skulle köra två dygn utan sömn. I teorin borde det funka men man vet aldrig hur kroppen reagerar. Det där är också en nackdel med att köra i en grupp. Vi blev aldrig snabbare än den långsammaste eller sömnigaste i gruppen. Det är däremot mycket roligare att uppleva några sömnlösa dygn tillsammans med kompisar. 

Jag kommer skriva en lite mer uttömmande text i Bicyclings papperstidning snart så just nu får ni nöja er med en lite avskalad version. Om jag ska vara ärlig så har jag inte hunnit sortera minnena riktigt än. 

Vi nådde vändpunkten i Brest efter 22,5 timmar och det såg riktigt bra ut. Men som jag skrev tidigare så är inte gruppen snabbare än den tröttaste. Här började backarna, sömnbristen och distansen kännas av. Paris Brest Paris är backigare än man kan tro. Det är strax över 12000 höjdmeter fördelat på en jävla massa korta och branta backar. Det känns i benen kan jag lova och det märks mest på hemvägen från Brest. Fram till Brest kan man köra på glatt humör och vetskapen att man är halvvägs på loppet. När man sedan stämplar i Loudeac för andra gången och har 45 mil kvar så får man plocka fram pannbenet och börja nöta på det på riktigt. 

Vi hade lämnat in väskor med mat till Magnus Bergdahl från Örebrocyklisterna som han skulle köra ut till Loudeac. Det jobbet skötte han så proffsigt som man skulle kunna önska.  När vi kom dit hade han redan lagt fram våra väskor och var redo att hjälpa till så fort man ville något. Ibland innan till och med. Han var ansvarig för 80 personers väskor och gav alla dessa samma superba service. Det går inte att tacka en sån kille nog. 

På kontrollen i Loudeac tog vi lite längre stopp eftersom vi hade våra väskor där. I väskorna hade vi påfyllning av bars och gel men även bröd och mjukost. Här passade vi på att sitta ner och fylla på ordentligt. De andra kontrollerna gick vi oftast igenom utan att sitta. Stämpla, fylla vatten och pinka var rutinen annars. 

Efter Loudeac gjorde vi oss redo för den andra natten utan sömn. Den här natten var det jag hade fruktat för under planeringen. Skulle vi klara att köra den utan sömn? I teoring skulle det gå eftersom vi hade tagit det så pass lugnt under första halvan av loppet. Men man vet aldrig. Man kan aldrig veta när John Blund kommer och knackar på axeln. Några av oss fick en påhälsning redan under första natten medan jag fick min mellan Brest och Carhaix. Där hade jag en halvtimme som jag mer eller mindre sov mig genom. Väldigt otrevlig upplevelse som kan bli rent vidrig på natten. På dagen kan du alltid försöka fästa blicken på något eller bara titta på omgivningarna. Men på natten finns ingenting. Ingenting förutom det som din lampa lyser upp. Det förvärras lite när man kör i en liten grupp eftersom lamporna från de som ligger bakom skapar skuggor som dansar runt på vägbanan och upp på träden i vägkanten. Det är inte ovanligt att man får hallucinationer vid sådana tillfällen. När hjärnan inte kan urskilja riktiga former så hittar den på egna lösningar. Oftast ganska långt från verkligheten.

Som tur var så klarade jag mig utan några större svackor på natten. Vi gnetade oss vidare och längtade efter solljuset. När solen väl kom upp så visste jag att vi inte borde ha mer än tio timmar kvar. Om allt gick enligt planen så skulle vi vara i mål innan 18 på kvällen. Proportionerna blir helt upp och ner på såna här lopp. När vi stämplade i Mortagne au Perce så hade vi "bara" 30 mil kvar. När man sedan bryter ner det till nästa kontroll i Villain där vi bara hade 22 mil kvar så börjar man verkligen känna lukten av målet. Nåja, lukten av ett hundratal slutkörda randonneurer kanske inte är så lockande men i mitt huvud fanns doften av vin och en svalkande dusch. 

Med 15 mil kvar så tackade Calle för sig. Han hade inte hämtat sig från natten och nu började hans hälsenor ge upp. Det började med att han fick skavsår i röven så han inte kunde sitta så han var tvungen att stå upp upp. Sen tog det knappt ett halvt dygn innan hälsenorna gav upp. Det ena ger det andra kan man säga. Just när Calle vinkade hejdå så kollade jag klockan och räknade för den 500:ade gången ut hur snabbt vi skulle behöva cykla för att klara vårt mål. Nu var det dags att lägga på en rem. Vi hade varit alldeles för långsamma från Brest och hit. Var hade all tid tagit vägen? Det räcker inte att ta korta stopp man måste ha tryck på pedalerna också. Skulle vi ens klara målet?

Med tio mil kvar vaknar äntligen John. Han är grymt stark och kan verkligen göra skillnad när han vill. Men än så länge hade han varit trött och hållit tillbaka på krafterna. Nu ökade vi. Nu tog han en förning på tre mil i strax under 40. Jag, Toni och Niklas fyllde på. Mer fart. Det är fan knappt om tid för att klara målet. Vi måste ha mer fart. Turligt nog så planar det ut lite de sista tio milen så vi avverkade mil efter mil i bra tempo. Tripmätaren kämpade mot klockan och tripmätaren började få övertaget. Sub 50 var givet. Men hur mycket mer kunde vi önska på? Fortsätt bara. Håll fullt. 

Med 15 km kvar ser jag att det finns en god chans att komma in under 49 timmar. Go go go! Skrek jag till Niklas och Toni. Vi kan klara 49 timar. Håll fullt nu! Vi körde verkligen så snabbt vi kunde de sista milen. Att komma in precis under 49 timmar var inte nog. Vi skulle ha lite marginal också. Det brittiska rekorde var tidigare på 49:05 och eftersom John är engelsman så fick han såklart ny energi att ta det. 

Efter 123 mil och 48:53 sladdade vi till slut in i mål. Överlyckliga och svintrötta. John tog det nya brittiska rekordet och vi hade slagit det gamla svenska rekordet med en timme. Däremot hade Krister Jönsson redan gått i mål på 47:24 och hade således satt det nya Svenska rekordet. Nåja, andra bästa svenska tid genom tiderna kan man väl leva med. Calle kom in på hedersvärda 49:37 med en ordentlig marginal till målet. 

Tack till alla som peppade på Happymtb och Facebook och alla som jag träffade i Frankrike och ett jättetack till Calle, Toni, Niklas och John för en riktigt bra runda. Vi hade kunnat göra ännu bättre men det får vi visa om fyra år. 

/Johan 

60 mil med extra allt. Äntligen super randonneur!

26 maj 2015

Jaha, då var man Super Randonneur då. Och äntligen kan jag anmäla mig till Paris-Brest-Paris. I lördags körde vi den avslutande 60-milaren från Barkarby som går upp till Rättvik och tillbaks via Falun. 28 glada laxar kom till start i lördags och 25 glada och trötta Super Randonneurer gick i mål på söndagen. Det här blev en sån där runda där det bjuds på allt. Motvind, medvind, kantvind, sol, regn, kyla. Men aldrig någon riktig värme. 

Redan från starten bildades en grupp som mer eller mindre höll ihop under hela rundan. Vi var en ganska jämn grupp med hyffsat erfarna randonneurer. Några mer erfarna än andra. Tex Gunnar som körde RAAM för några år sedan, Bengt och Niklas som kör breveter varenda helg, Amir som har klämt minst 50 mil i veckan det senaste halvåret, Janne som körde 130-milaren i Skottland förra året, Ari som har kört varenda långlopp som finns, Toni som har kapacitet att köra sönder vilken klunga som helst, Daniel som gjorde mos av mig under den här rundan förra året, Calle som både kör randonné och tävlar i H40, och så jag då, som mest skrävlar om hur duktig jag är på bloggen men som aldrig är ute på vägarna.

Tack vare den stora gruppen så jobbade vi effektivt genom kant/motvinden som höll i sig hela vägen upp till Rättvik. Vi försökte ta lite kortare stopp på bensinmackar så inte tiden skulle rinna iväg för mycket. Det var inte heller någon direkt värme att prata om. Så fort solen gick ner blev det riktigt kallt. De sista timmarna innan vi kom till Falun så var det så kallt så jag skakade. Jag hade planerat att klä på mig ordentligt i Falun så nu fick jag istället stå mitt kast och frysa som en hund. Enligt GPS-spåret så skulle vi köra en liten avstickare utmed vattnet så vi kom förbi Henrik Öijers hus. Men just nu höll vi på att frysa ihjäl så vi bestämde vi oss för att köra raka vägen till Falun istället. När vi äntligen kom till värmen på Statoil i Falun så kollade jag igenom alla kommentarer och hejarop på Face så såg jag att Henrik hade stått och väntat på oss utanför sitt hus med sportdricka. Det var väl självaste fan. Här hade vi cyklat 40 mil och när någon väl försökte göra nåt extra för oss så lyckades vi missa det. Tack för omtanken Henrik. Nästa år kör vi rätt väg. 

På macken i Falun klädde vi på oss och förberedde oss för natten. När vi rullade därifrån började det regna. Man kan säga att regnet och kylan gifte sig. Det blev en magisk kombination för att suga musten ur oss. När vi väl kom till Mc Donalds i Hedemora så var rejält frusna och hungriga. Från Hedemora är det 15 mil till nästa ställe att få mat och dricka. Jag hade förra årets runda i huvudet och mindes hur otroligt dryg den här biten var så jag packade ner en liten hamburgare i ryggfickan som jag tänkte festa till på när solen gick upp. Till skillnad från året innan så kände jag mig riktigt pigg och fräsch hela natten och precis som planerat så plockade jag upp hamburgaren när solen gick upp. Samtidigt som resten av gänget stod och pinkade i ett dike så mumsade jag på min lilla fickljumna burgare. Vilken fest! 

Milen rullade på och till slut kom vi till Welcome Hotell i Barkarby. Jag var fortfarande pigg och kunde konstatera att jag hade tagit mig igenom dygnet utan några större svackor eller problem. När startkorten var stämplade och inlämnade i receptionen rullade jag, Toni och Bjorre hem till mig där det väntade korv och öl. Vi skålade för vår förträfflighet och för att vi var klara med brevetserien. Nästa stopp är Paris-Brest-Paris. Det skålade vi också för. 

En natt och en dag upp till Gävle och tillbaks.

10 maj 2015

Nu är randonnésäsongen på gång på allvar. Igår körde vi vår 40-milare från Barkarby. Det festliga med den här rundan är att vi startar på kvällen så vi får uppleva det magiska med att cykla på natten och se när solen går upp. Som bonus kan vi även ha afterbike på Lilla Barkarby. 

Jag var på plats på Lilla Barkarby en timme innan start för att förbereda startkorten och när klockan slog elva så stod tjugiofem cykelsugna randonneurer utanför restaurangen redo att ta sig an natten. Vi delades ganska snabbt upp i grupper. Vår grupp på femton man höll ett sansat tempo till Upplands Väsby sen var det någon som tyckte att vi skulle köra kedja, en klassisk Vättern-kette. Det urartade såklart till ett olidligt högt och ryckigt tempo. På Statoil i Uppsala hälsades vi välkomna av killen i kassan. Han kände igen oss från förra året. Efter kaffe och mumiebulle i Uppsala enades vi om att hålla igen lite på tempot så vi kunde utnyttja styrkan vår grupp, inte tvärtom. Tro´t eller ej men det funkade faktiskt. 

Natten var kall. Enligt min GPS så hade vi bara en plusgrad. Det var inte så märkligt att jag frös som en hund när jag tittade på när Bjorre och Michel lagade punkor. Natten gled förbi utan några större intryck. Det var stjärnklart och vår grupp susade fram i dubbla led. Gamla E4:an nattetid bjuder inte på några större överraskningar. Det enda som hände var de två punkteringarna och att de hade grusat ett parti förbi Tierp. Dragon Gate såg ut som vanligt när vi susade förbi i månljuset. Märkligt bygge det där. 

Lagom till att solen hade gått upp sladdade vi in på Statoil i Gävle. Gruppen var fortfarande intakt och alla såg förhållandevis fräscha ut. Jag köpte den största kaffen de hade och åt en trekantsmacka med kyckling och bacon. Livet som randonneur är inte mer spännande än så. Mumiekaffe, mumiebulle och nån gång ibland även en mumietrekantsmacka. När alla var klara så rullade vi vidare mot Sandviken.

När vi kom tillbaka till Uppsala så kom vi rakt in på upploppet till Skandisloppet. Vi hade till och med turen att se elitherrarna susa förbi i GP-loppet. Men störst av allt var att jag såg Schture och hans hund i publiken. Eller rättare sagt, han såg mig och ropade, sen såg jag honom. Shell i Uppsala bjöd inte heller på några större överraskningar. Jag tog en mumiekorv och en cola. Sen stack vi vidare mot slutstämpling och ölen som väntade i Barkarby. När vi väl kom dit så tog vi över uteserveringen och vräkte ner oss i sofforna. En efter en dansade ölen och hamburgertalrikarna in och en efter en somnade folk i sofforna. Ett tag satt halva gänget och blundade. Vilken dag! Och vilken natt! Att cykla långt och dricka öl efteråt är nog så nära meningen med livet man kan komma. 

Efter tre snabba Belpils rullade jag hem. Där bytte jag cykelkläderna mot grillkläder och tog emot våra gäster (grannarna) på altanen. Framåt natten kunde jag inte hålla mig vaken längre så jag nickade till vid matbordet. Mätt och nöjd. 40 mil cykling i benen, afterbike, grillat och vin i magen. Tackarrrr!

30 mil i Roslagen.

23 apr 2015

Hoppla vad den här veckan sprang iväg. Det har varit fullt pådrag med jobb och jobbresor och familjaktiviteter och föräldramöten och hämtning av nya cyklar och packning av gamla cyklar och kläder och planering inför Mallorca. Men var sak har sin tid. Nu tänkte jag skriva av mig lite för lördagens 30-milare. 

Vi startade som vanligt på Welcome Hotel i Barkarby. Vi hade förvarnat personalen att vi skulle komma. Den här gången skulle vi även ha målgång på hotellet eftersom Lilla Barkarby var abonnerat på kvällen. Vi var ca 30 pers som raddade upp oss utanför hotellet och styrde cyklarna mot Öregrund. Vädret var toppen. Lite kallt och blåsigt men klar himmel. 

Redan efter några kilometer fick Björn punka. Vi var några stycken som väntade på honom och när slangen var bytt så var vi sist. Efter någon timme var vi ifatt tätgruppen igen. Det var många sprattliga vår-ben i gruppen så det gick bitvis ordentligt snabbt. Det tog inte lång tid innan Toni körde ner i ett hål och fick dubbelpunktering och vips så var vi sist igen. 

Efter punkastoppet gnetade vi på igen och jagade ifatt tätgruppen en andra gång. Det var motvind hela resan upp mot Öregrund så det brände rätt duktigt i benen. På Gimorakan stod delar av tätgruppen utmed vägkanten och tittade på när någon bytte slang och vips så var vi först igen. 

I Öregrund funderade vi en stund på om vi skulle snygg-äta på någon av hamnbodarna eller om vi skulle snabbfika och rulla vidare. Vi snabbfikade. Sen var det fullt spett i medvinden. Det var sällan vi låg under 40 km/h och det var precis lika jobbigt som att gneta i motvninden. Men det är alltid roligare att åka fort. Stefan från Bålsta som är stark som ett troll gjorde livet riktigt surt för de som började bli trötta. Tack vare honom var klungan halverad innan vi kom till Knutby. 

Jag började bli riktigt krokig och höll på att falla av ett par gånger. Till sist tog energin slut helt och jag vinkade till gruppen att de kunde köra vidare utan mig. Men Calle och Stefan medlidande och drog upp mig till gruppen igen. Efter ett tag kom energin tillbaka igen. Jag hade gjort misstaget att dricka en Monster. Det innehåller ingen riktig energi utan bara en massa koffein. 

Det blir inte så mycket mat på de här rundorna. Jag fick i mig en snickers, en energibar och två flaskor sportdricka. Men inget ont som inte har något gott med sig. Det är jättebra för att gå ner i vikt och afterbiken fäster direkt. Och afterbike blev det. Efter tio och en halv timme var vi tillbaka på hotellet igen. Glada och trötta beställde vi in mat och dricka. Jag trodde att jag skulle få mat hemma så jag drack bara öl. Sen satt vi och ljög i soffan medan de andra grupperna dök in, efter en.

När jag väl kom hem fanns ingen mat så jag fick nöja mig med salami och rödvin. Inte så tokigt det heller. Imorgon åker jag till Mallorca så nästa inlägg kommer vara ett sånt där äckligt med sol och serpentiner. Mors!

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!