Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Kompiskamp, höjdprofiler och tångräkan Mölleborn.

6 feb 2016

Ni kanske kommer ihåg att jag gav mig på kompiskampen i början av vintern. Jag gjorde ett första test som gick hyfsat men sen blev det inget mer. Hela december gick åt att kämpa mot mina egna demoner och att överhuvudtaget komma upp på cykeln och träna så kompiskampen lades åt sidan ett tag. Men igår var det dags igen. Innan jag korkade upp vinet och dukade fram fredagstacosen till ungarna så klämde jag av en liten kompiskamp. Jag har gått ner fyra kilo sedan toppnoteringen i julhelgen och träningen har rullat på fint. Jag har kört fem pass i veckan med blandad intensitet och längd. Allt från 30 minuters lunchpass till längre distanspass. Jag har även hängt med på Stockholm CKs stenhårda spinningpass som leds av Daniel Godman. De passen är så hårda att jag räknar ner varje minut tills de är slut. 

Jag fick till ett riktigt bra test igår. Jag lyckades till och med lägga in en liten effektökning den sista minuten. Snittet slutade på 280,75 watt. Med min nya vikt på 64 kilo så blir det 4,39 watt/kilo. Riktigt nöjd med det. Det är absolut inte omöjligt att höja effekten med 20 watt till sommaren samtidigt som vikten kan filas ner några kilo till. Nu är jag pepp på att klämma ur de där sista 20 watten som saknas. Handsken är kastad så att säga. 

I år kommer jag lägga lite energi på att skrapa av onödig vikt på kroppen. Om man tar en titt på höjdprofilerna på tre av loppen jag ska köra i sommar så behöver man inte vara nån kärnfysiker för att lsita ut att jag har en del att tjäna på att väga lätt. Jag har som mål att vara nere på 60 kilo när jag åker till Mallorca i slutet av april. Än så länge har det gått riktigt bra. Men det lär kärva till sig när grillsäsongen sätter igång.

  

Mallorca 312 - 4300 höjdmeter.

Jotunheimen runt - 4600 höjdmeter.

Tour de Mont Blanc - 8000 höjdmeter.

/Peppmölle

Anmäld till Jotunheimen runt!

11 jan 2016

Som jag skrev tidigare så har energin och träningsglädjen äntligen kommit tillbaka. Idag var jag till och med så peppad att jag anmälde mig till Jotunheimen runt. Det får bli mitt "stora" lopp för året. Det roliga med Jotunheimen är att man kan köra det som en långt härligt äventyr men man kan också köra det som ett riktigt lopp. Mitt mål är att hänga kvar i förstaklungan så länge som möjligt. Förra året fick jag nåt knas med kroppen och tappade de snabba grupperna direkt efter start. I år kommer jag förhoppningsvis vara bättre förberedd och framförallt vara mer fokuserad på loppet. Om ni har lite tid över så kan ni läsa om när jag och brorsan körde Jotunheimen runt förra året. 

För er som inte nöjer er med 43 mil och 4500 höjdmeter utan vill ha nåt lite mastigare att sätta tänderna i så öppnades i dagarna anmälningarna för två andra små praliner. Sverigetempot och 1001 Miglia Italia. Sådärja, kom inte och säg att det inte finns några utmaningar för i sommar! 

Jotunheimen rundt. 43 härliga mil i norska fjällen.

7 jul 2015

I helgen var det dags att köra Jotunheimen runt igen. Jag körde det 2007 sist och har i flera år försökt få till det igen. Nu var det äntligen dags. Jag och brorsan fräste iväg efter jobbet och tog ett nattstopp i Årjäng. Utanför hotellet stod ett jättestort troll och blängde på oss och på uteserveringen satt ett gäng fulla norska pensionärer och skrålade. Det började bra. När vi skulle ställa in GPSen på Laerdal ville den ha en gata att navigerra till. Jag hade läst namnet nånstans men glömt bort det så brorsan började läsa olika gatnamn för att se om jag kände igen något. Efter ett tiotal gatunamn som inte stämde sa han "nu har jag hittat det. Det här måste vara rätt, Lemvägen" -Låter prima, kör på det. 

Loppet är väldigt välorganiserat. Man kan lämna en dropbag till varje depå utmed rundan. Man kan också lämna en väska som körs till målet. Start och mål är nämligen i olika byar. Allt detta ingår i anmälningsavgiften. Eftersom jag och brorsan är åt det blygsamma hållet så valde vi att lämna dropbagar till två depåer.

Det var strålande väder vid starten. Jag velade in i det sista hur jag skulle klä mig men till slut bestämde jag mig för att starta i min snygga långärmade Randonneur Stockholm-tröja. Jag visste att den skulle bli Galet varm i början men att det skulle vara kallt som satan på natten. Tidigare år har det varit snöstorm på fjälltopparna man cyklar över.

Efter startsignalen rullade vi iväg ut genom Laerdal och bort mot bergen. Det tog bara några hundra meter innan jag kände att nåt inte stämde. Jag fick inte ut någon kraft i benen. Jag försökte hänga med förstaklungan men släppte ganska snabbt. Det kändes som om bukfettet smälte och pressades ut i blodet och orsakade en massiv förstoppning blodomloppet. Benen kändes livlösa och jag ville bara vända och åka tillbaka till Laerdal lägga mig i ett soptunna. Jag rann genom klungan, och nästa, och nästa. Till slut låg jag bakom en gubbe med skolios. Äntligen kunde jag hänga med. Det var den enda ryggen jag kunde följa. Så krokig var jag. 

Efter ett tag bet jag ihop och hängde med en grupp som kom ifatt oss. Vi höll lagom tempo och jag kände hur benen började komma tillbaka. Efter någon timme kändes det som vanligt igen. Vi jobbade oss lugnt upp för första berget, Fillefjell, och jag fick lära mig ett nytt norsk uttryck, ryckepiss. Det är när man gör ett ryck i en uppförsbacke för att hinna pinka och sedan ansluta till klungan när den cyklar förbi.  

Loppet går över tre fjäll. Fillefjell, Valdresflya och Sognefjell. Vägen upp till Valdresflya är liksom Fillefjell ganska lättcyklad. Uppe på toppen lägger det fortfarande snö kvar. Jag antar att det ligger snö här året runt för det var inte så värst varmt. Någon i gruppen sa att det var två plusgrader. Det kändes när vi började cykla nerför. 85 km/h i två plusgrader gör kaos med fingrar och tår. Det var riktigt kallt. När jag tittade på de andra i gruppen så var det många som skakade så mycket så det såg ut som att cykeln vobblade. Jag hade mna långfingrade handskar i sadelväskan så jag frös duktigt om fingrarna. Av ren nyfikenhet tittade jag ner på fingrarna och de såg ut som tio skrikande danska korvar. Mitt i nerförskörningen och kylan gick solen upp och visade precis hur magisk en soluppgång kan vara. Kylan höll i sig några mil till men ibland fick man en värmande solstråle på sig och då försökte jag absorbera den så mycket som möjligt. 

Milen surrade på fint och jag kände mig stark i gruppen. En fördel med att vara van vid långcykling är att man inte behöver tänka på distansen. Ett lopp på 43 mil är "bara" 43 mil. Inte "jävulskt långa 43 mil". I matstationen i Lom, precis innan man börjar ta sig upp för Sognefjell, verkade det som att min grupp ville ta det lite lugnt och äta någonting så jag rullade iväg och då hittade jag några avhängda snabbingar från förstaklungan. Vi var från början 4 personer men en kille fick problem med benen och lungorna och möjligen hjärtat halvvägs upp för berget så han försvann. Vi andra tre höll ihop hela vägen upp. Jag trodde att jag mindes den här backen från förra gången. I mitt minne var det en lång slakmota som avslutades med tre-fyra svängar upp till tippen. I verkligheten var det något helt annat.

Vi skulle upp till 1400 meters höjd och i långa partier var lutningen över 10 procent. Vi hade nu kört 30 mil och mina ben började kännas rejält möra. På toppen visste jag att de bjöd på våfflor i depån. Energin var slut och jag ville verkligen komma upp till toppen nu. de där våfflorna kändes mer och mer lockande. För varje tramptag tänkte jag våffla. VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA!! När jag väl tippade cykeln över toppen så såg jag depån och siktade in cykeln på gubben med våffeljärnet. Våffelfest och en snabb pink på en glasiär, sen drog vi vidare. Nu var det bara tio mil kvar. På vägen upp till toppen hade vi kommit ifatt en avhängd elitkille. Han hängde med oss efter våffelfesten så nu var vi helt plötsligt fyra. Från de sista svängarna i den skarpa nerförskörningen från Sognefjell såg jag en liten by som såg ut som en överdrivet söt by i en Merklin-katalog. Solen sken och vi susade fram i fin fart utmed Sognefjorden mot Sogndal. Det spelade ingen roll att det brann om benen, vyerna var så vackra så de dämpade det värsta. 

Efter femton timmar och tre minuter rullade jag över mållinjen. Nöjd som fan. Det räckte till en 57:e plats totalt. Från att ha kännt mig som en säck skit till att ha kört riktigt bra i bergen. I målet stod brorsan och såg nöjd ut. Med all rätt. Han hade hängt med förstaklungan till mitten av Sognefjell där han hade fått släppa. Sen hade han kört solo de sista nio milen och kommit in på en hedersvärd 13:e plats. Han lyckades också sätta ett nytt svenskt rekord. Sven-Erik Viks gamla rekord på 14:06 är nu sänkt till 13:19. 

Jag kan verkligen rekommendera det här loppet. Stämningen och organisationen är suverän. Norrmännen är stenhårda och det är race på fullt allvar om man vill. Även om man inte vill tävla så får man sig en rejäl utmaning och en upplevelse som slår det mesta. Vi kommer tillbaka det kan jag lova. 


Måndagstips: Jotunheimen rundt.

10 mar 2014

Om ni för en sekund hade tappat cykelsuget så här på måndagsmorgon så kan ni ju kika på den här filmen från Jotunheimen Rundt.

Jotunheimen Rundt // Sognefjellrittet from HoydeMedia on Vimeo.

Efter det tycker jag att ni ska gå in och anmäla er till årets upplaga. Loppet startar den 4:e juli från Laerdal och är 43 mil långt och bjuder på 4300 höjdmeter. Det är ett riktigt mulligt lopp som är klart värt att köra. En sak som är lite skoj är att många missar den lilla knölen i slutet av höjdkurvan. Det är en backe med 400 höjdmeter som verkligen kan sänka en om man tror att man kan slappna av och rulla in i mål. 

Tack för tipset Jonas!

/Johan



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!