Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Mallorca 312. Inte riktigt som planerat.

1 maj 2016

Jahopp. Då har man kört Mallorca 312 igen. Det här var den fjärde gången jag stod på startlinjen. Första gången slutade med att jag cyklade in i en bergvägg. Mallorca 312 2014 och Mallorca 312 2015 gick mycket bättre. Som jag skrev tidigare så har de ändrat banan lite så man kan välja mellan tre olika längder. Det fiffiga är att man anmäler sig till loppet och väljer själv vilken distans man vill köra under tiden man cyklar. Det första valet sker i Valdemossa där man svänger vänster för den kortaste distansen, 167 km, och till höger för de två längre. Om man har kört den längre rundan så kan vid målet välja om man vill gå i mål eller fortsätta ut på den längsta rundan som är 312 km. Loppet går alltså inte runt Mallorca som tidigare. Det tycker jag själv var det roligaste men rent logistiskt så är det nya upplägget mycket bättre. Nu fick vi till och med njuta av helt avstängda vägar. Värsta proffsloppet alltså! Från Stockholm CK var vi ca 20 pers som ställde upp. 

Dagen började tidigt. Väckarklockan ringde redan 04:30 och starten gick 07:00. Jag och brorsan hade lite flyt och lyckades tjata in oss i teambussen så vi slapp cykla till starten. Cissi var en sann hjältinna som gick upp mitt i natten för att köra oss dit. Jag hoppas jag kan bjuda tillbaka nån dag. Väderutsikterna för dagen var som en vanlig vårdag i Stockholm. Regn hela dagen och runt tio grader varm. I Pollenca regnade det när vi stack men i Alcudia, där starten är, var det uppehåll och inte helt jättekallt. Vi kom dit i god tid och lyckades ta en bra startplats. I år var det 4400 anmälda till loppet så det var extra viktigt att få en bra plats i fållan. 

Starten gick och vägen genom Alcudia fylldes av förväntansfulla cyklister. När vi närmade oss Pollenca cyklade vi in i regnet. Vi fick i alla fall en mil utan regn. i år låg jag längre fram i klungan när vi kom till första stigningen i Col de Femenia. Tyvärr kändes inte benen lika som år förra året då de var som sprattlande illrar. I år var de mer som överkörda grävlingar fyllda med bajs. "Det här blir en tung dag" var min första tanke. Hjärta och lungor kändes bra men benen ville inte alls vara med.

-Vi har fått nog med ditt skit nu. Vi vill vara hemma och titta på Ex on the beach och dricka vin! Skrek de. "Håll käften benjävlar och gör som jag säger tänkte jag. -I helvte heller svarade benen. Så höll det på ända tills jag jämkade med mig själv och gick med på att vika av åt vänster i Valdemossa åt den korta rundan. Men innan dess skulle jag hinna frysa arslet av mig ner för Puig Major och se Jonas Bohr stå i vägkanten med ett brutet nyckelben och nio (!) knäckta revben. Jag stannade till för att se om det fanns nåt jag kunde göra men Sebastian hade redan läget under kontroll. En spanjor ringde ambulans och Jonas var på fötterna. Märkbart chockad men ändå kontaktbar så jag rullade vidare.

Jonas hade kommit in för snabbt i en kurva och gått omkull stenhårt. På en sekund var hans uppladdning för VM över. Han hade ett riktigt motigt år förra året med ett nyckelbensbrott på just det här loppet och när han väl hade återhämtat sig och kommit tillbaka så bröt han lårbenet. Under vintern har han kämpat med rehabilitering och lyckats komma tillbaka till toppform, vilket han visade här på mallis genom att göra sönder varenda kotte i bergen. När han vurpade på loppet låg han i förstaklungan och kände sig stark. Målsättningen för VM var solklar. Vinst, bara vinst. Jag hoppas verkligen att han kommer igång snabbt och att det här inte förstör för mycket. VM går i september så det finns tid. 

När jag väl hade tagit beslutet att vika av på korta rundan så svarade benen genom att piggna till. Nu hade jag bara 6 mil plattkörning kvar och jag hamnade i en grupp som körde bra. Det var jag, en tysk, en engelsman, en spanjor och några som jag inte hann bestämma ursprungsland innan vi hängde av dem. Vi tryckte på ordentligt och efter ett tag var vi bara fyra. Efter en lång utförskörning gick en av killarna komkull. Ironiskt nog i samma kurva som Jonas hade vurpat och knäckt nyckelbenet i förra året. "Min" tyska kille klarade sig bättre så vi kunde fräsa vidare efter en snabb body check. Strax efter hängde vi av den fjärde så vi var nu bara tre. I den sista vätskekontrollen fyra mil innan mål tackade tyskjäveln för att vi hade väntat när han vurpade genom att försöka sticka själv. Men lillebror Mölleborn var kvick på fötterna och greppade en halv banan och jagade efter. Kvar stod engelsmannen och såg förvånad ut. 

Tysken och jag körde vidare. Nu var han riktigt harig i nerförsbackarna och det utnyttjade jag såklart genom att trycka på nerför så han fick jaga ikapp på platten. Nu skulle han få lida för att han hade försökt sticka. Ganska precis en mil innan mål blev vi ikappkörda av en grupp på sex till synes riktigt starka gubbar. Mitt mål var att hänga med så länge jag orkade. Efter ett tag märkte jag det bara var en av dem som hade nåt att komma med. Det var en lång kille i MTN Qhubeka-dress med matchande cykel. Det kan ha varit en från laget som körde nån välgörenhetsgrej. Jag såg en kille från Giant Alpecin som garanterat var proffs, men han verkade ta loppet som ett distanspass. De andra i gruppen var helt färdiga och orkade inte ens täcka luckor. Nu hade jag piggnat till och kände mig riktigt pepp. Målgången är lite festlig. Man gör en 180-gradare i en rondell två hundra meter innan mål så det gällde att hålla sig långt fram där. Jag kom in som tredje man och direkt efter rondellen spurtade jag för kung och fosterland. Det höll och jag lyckades spurta till mig en 52:a plats. Faktiskt rätt nöjd med det. 

Kall som en nyfiskad nordhavsräka satt jag ensam i pastapartytältet och fyllde ansiktet med en tallrik pasta innan jag rullade hem till Pollenca. Rätt nöjd ändå. Det är faktiskt rätt kul att cykla i berg och spurta och hålla på. Men det är inte alltid kroppen vill göra det som huvudet vill. 

Brorsan däremot hade en riktigt bra dag. Han körde 23-milaren och kom in på en strålande 8:e plats. Riktigt bra jobbat. Afterbiken blev lyckad och på kvällen satt hela gänget i baren och delade krigshistorier. Idag har vi haft vilodag och imorgon blir det en bergsrunda med Sacalobra. Får se om jag skriver nåt om det. Mors! Will I do it again? You bet!

Foto: Sportograf.

Kompiskamp, höjdprofiler och tångräkan Mölleborn.

6 feb 2016

Ni kanske kommer ihåg att jag gav mig på kompiskampen i början av vintern. Jag gjorde ett första test som gick hyfsat men sen blev det inget mer. Hela december gick åt att kämpa mot mina egna demoner och att överhuvudtaget komma upp på cykeln och träna så kompiskampen lades åt sidan ett tag. Men igår var det dags igen. Innan jag korkade upp vinet och dukade fram fredagstacosen till ungarna så klämde jag av en liten kompiskamp. Jag har gått ner fyra kilo sedan toppnoteringen i julhelgen och träningen har rullat på fint. Jag har kört fem pass i veckan med blandad intensitet och längd. Allt från 30 minuters lunchpass till längre distanspass. Jag har även hängt med på Stockholm CKs stenhårda spinningpass som leds av Daniel Godman. De passen är så hårda att jag räknar ner varje minut tills de är slut. 

Jag fick till ett riktigt bra test igår. Jag lyckades till och med lägga in en liten effektökning den sista minuten. Snittet slutade på 280,75 watt. Med min nya vikt på 64 kilo så blir det 4,39 watt/kilo. Riktigt nöjd med det. Det är absolut inte omöjligt att höja effekten med 20 watt till sommaren samtidigt som vikten kan filas ner några kilo till. Nu är jag pepp på att klämma ur de där sista 20 watten som saknas. Handsken är kastad så att säga. 

I år kommer jag lägga lite energi på att skrapa av onödig vikt på kroppen. Om man tar en titt på höjdprofilerna på tre av loppen jag ska köra i sommar så behöver man inte vara nån kärnfysiker för att lsita ut att jag har en del att tjäna på att väga lätt. Jag har som mål att vara nere på 60 kilo när jag åker till Mallorca i slutet av april. Än så länge har det gått riktigt bra. Men det lär kärva till sig när grillsäsongen sätter igång.

  

Mallorca 312 - 4300 höjdmeter.

Jotunheimen runt - 4600 höjdmeter.

Tour de Mont Blanc - 8000 höjdmeter.

/Peppmölle

Mallorca 312

3 maj 2015

Jaha, här sitter jag på en solig balkong i Alcudia. Benen har varit helt bajskorviga sen loppet. Under veckan har vi klämt av ca 100 mil och sista dagen körde vi en backrunda på 17 mil med Col de Femenia, Sa Calobra, Puig Major, Sollerpasset och Orient. En perfekt avslutning på en perfekt vecka. Men loppet då?

Jo det startade bra. Jag rullade med fram till första backen, Femenia, där jag stannade för ett snabbt pinkstopp. Som gubbe så måste man tillåta sig sånt. Sen började jag jobba uppför backen. Benen kändes jättebra så jag la mig till vänster och körde om varenda kotte som låg framför. Efter ett tag kom jag ifatt de som höll samma hastighet som mig och det bildades en liten klunga. Vi körde bra och höll ihop över de sista topparna innan det planar ut vid Calvia. Där stannade jag snabbt för att fylla vatten i en depå men de andra hade tydligen langning så de susade bara förbi. Nu var jag lämnad med två trötta tyskar, en smal italienare och en sprättig engelsman. Jag och engelsmannen fick ta ansvaret och drog gänget genom Palma och Arenal och när vår ojämna grupp gnetade på i slakmotorna mot södra delen av ön. Efter ett tag surrade jag lite med italienaren som kom från norra Italien. Självklart började jag prata om deras viner men han såg bara ut som en fågelholk. Barolo, Nebbiolo, Barbaresco försökte jag igen. Fortfarande fågelholk. Vi pratade inget mer den dan.

Det är väldigt viktigt att man hamnar i en bra grupp på den sista halvan av loppet och med den här gruppen slötaskar så var jag väl medveten om att vi snart skulle bli ifattkörda när som helst. Och visst blev vi det. Efter 22-23 mil kom det ett stort gäng bakom oss. Äntligen! Tänkte jag och såg fram emot att lägga mig i svansen och susa med. I gruppen såg jag min brorsa Calle som jag hade ställt av i bergen femton mil tidigare. Han hade kört omkull i en nerförsbacke och var skrubbad på varenda kroppsdel. Vi morsade och snicksnackade lite. Och precis då trasslade han in kedjan mellan ramen och vevpartiet så han blev tvungen att stanna. Jag stannade också och vips så var klungan borta.

Det var lönlöst att försöka komma ifatt. De höll 45-50 km/h och vi var bara två pers som inte ens såg klungan längre. Vi hade inte så där överdrivet mycket sprätt kvar i benen heller om jag ska vara ärlig. Några mil senare kom vi ifatt några tyskar som släpade på ett gäng tröttingar. Vi fick igång ett bra samarbete med tyskarna men gänget bakom skakade bara på huvudena och vägrade att hjälpa till. I de sista backarna försökte vi hänga av tröttgänget men de klamrade sig fast. Det var ganska givet att de sparade sig för spurten.

När man kommer till Can Picafort är det bara åtta kilometer kvar. Helt plötsligt var flera av de som tidigare bara legat på rulle och skakat på huvudet upp i täten och härjade för att positionera sig för avslutningen. Fan heller tänkte jag och började själv positionera mig så jag låg rätt till. Rätt var det var så såg vi målet några hundra meter fram och spurten var igång. Då gav jag det sista jag hade. All in! Jag kom ifatt och gick förbi sen höll jag stumt tills jag korsade mållinjen som första man. Efter mig kom Calle. 

Det kan tyckas vara löjligt att spurta om plats hundra långt efter tätklungan men det kändes riktigt bra att ställa av de som hade legat bak och lökat de sista fem milen. Det var också riktigt härligt att ge igen på brorsan efter den nesliga spurten på Alpentraum i höstas. I målområdet var det full fart. Vi satte oss ner på en gräsmatta och försökte äta paella samtidigt som benen krampade och hade sig. Vilken dag och vilken härlig spurt. Den roligaste biten på loppet är de första tio milen i bergen. Sen blir det lite långdraget och tråkigt. Men när man väl är i mål så glömmer man snabbt det tråkiga och man kommer bara ihåg det roliga och alla underbara människor som hjälpte till på kontrollerna. Jag lär väl komma tillbaka nästa år också. 

Film från Mallorca 312

5 maj 2014

Här kommer ett liten film från loppet. Jag sitter redan och planerar nästa års resa...

Mallorca 312.

3 maj 2014

Nyss hemkommen efter en fantastisk vecka på Mallorca. Nu ska jag försöka samla ihop minnena från loppet Mallorca 312 och med lite tur få ut några ord om det. När vi landade på fredagen så regnade det. Jag hade bestämt mig innan att om det regnade på loppet så skulle jag strunta i det eller köra den kortare varianten. Under tiden regnet vräkte ner så skruvade vi ihop cyklarna och packade upp våra kläder. Efter ett tag avtog regnet och solen kikade fram igen så när det var dags att cykla iväg och hämta startlapparna så var det redan torrt. 

Vid nummerlappsuthämtningen var det full fart. Trots att det var 1600 personer som skulle köra så tog det inte mer än fem minuter att hämta kassen med startnummer och den officiella cykeltröjan som ingår i de femtio euro som loppet kostar. När det var klart så rasslade vi runt och tittade på kläder och cyklar. I Assosbutiken skulle Miguel Indurain komma och visa upp sig lite senare. Vi nöjde oss med att titta på hans fräsiga tempocykel innan vi åkte tillbaks till hotellets buffé. 

På morgonen möttes vi utanför hotellet. Jag, Calle, Anders och Jonas. Sen rullade vi till starten. Det var mörkt men ganska behaglig temperatur så jag lät knävärmarna ligga hemma. Vid startområdet var det full fart. De körde hög musik och en spanior snackade oavbrutet i högtalarna medan startfållan fylldes upp. De som hade tänkt ta sovmorgon på den gatan fick sig en överraskning. Strax efter sju släpptes vi iväg. Jag rullade lugnt med i det utdragna tåget av cyklister. Många låg i mötande fil och tryckte på för att komma längre fram. Jag nöjde mig med att rulla med och försöka undvika krockar.

När vi väl kom till backarna så gick det väldigt lätt. Jag trampade ifrån den gruppen jag låg med och kände mig väldigt lätt uppför. Jag har försökt gå ner lite i vikt inför loppet och på fredagen vägde jag 62,8. Det verkade ge resultat. De första tio milen som går genom bergspartiet förbi Puig Major kändes bara roligt. Ett tag hängde jag med två killar på varsin Pinarello som körde i likadana Assoströjor med en engelsk flagga på ryggen. De var grymt starka. De körde lite märkligt. Det verkade som att de försökte hänga av mig i varje backe. Och till slut gjorde de det. Men i kontrollen i Calvia efter 14 mil var jag ifatt dem. Därifrån hängde jag med en grupp på 10-15 man. Det var några som gasade allt vad de hade i backarna och några som höll på att sprängas i varje backe. När vi väl hade kört genom Palma och San Arenal var vi en bra grupp på tio pers. 

Genom hamnen i Palma hade de spärrat av en hel fil bara för oss. Vid varje korsning eller rondell stod en polis som stoppade all annan trafik. Det var bara att dundra igenom. Så var det i varenda by eller korsning. Cykeltävlingar står tydligen över allt annat i Spanien. De sista 15 milen går på den platta delen av ön. Eller platt och platt. Det finns hur många slakmotor som helst där. Efter San Arenal fick jag en riktig energisvacka. Jag kände mig helt tom. Nu hade vi lite mindre än hälften kvar. 

De starka killarna bombade på allt vad det hade i slakmotorna och kantvinden. Jag låg ganska långt bak och gjorde mig så liten som möjligt. Efter ett tag kom vi ikapp en tysk som inte körde loppet. Han lade sig brevid mig och började snacka. Jag var verkligen inte på humör för att snacka då. Jag kämpade febrilt för att inte dö eller tappa klungan. Tysken surrade på och ställde en massa frågor. Jag svarade bara "I don´t know" på allt för att han skulle tappa intresset. Till slut jag svarade "leave me alone" och på nästa fråga "please leave me alone, can´t you see I´m dying". Tysken struntade i det och frågade vidare och kom med bra tips om fin cykling. Efter det tittade jag bara ner på hjulet framför mig och ignorerade honom. Det funkade tydligen för när jag tittade upp ett tag senare var han borta.  

Vid varje kontroll fanns det vatten, Coca Cola, Aquarius, bars och gel. Funktionärerna var riktigt snabba och omtänksamma. De fyllde flaskor och slängde ut drickor. Vår grupp tog korta stopp och rullade sedan lite lugnt i några minuter så vi hann dricka eller äta innan vi satte fart igen. De där starka engelsmännen hade tydligen blivit trötta för nu viftade de att vi skulle komma upp och hjälpa till, trots att vi hade gjort det hela tiden. Efter ett tag började de skrika och härja. Om nån inte tog sin förning eller för långsamt så fick de en utskällning. Vi andra tittade på varandra och undrade vad de höll på med. Det är ju bara ett motionslopp. 

I näst sista kontrollen, 5 mil från mål, tog vi ett snabbt stopp. En grupp rullade iväg innan mig och när jag stack så stod en av engelsmännen och pumpar sitt framdäck. Ett tag senare fick vi upp farten i gruppen. Jag märkte att de två stökbritterna inte var med men brydde mig inte en sekund om det. Klungan jobbade fint ändå. I vår grupp hade vi också en tjej med, Tatiana Ruf, hon var sjukt stark och stod inte över en enda förning. Hon blev också etta av damerna.

Efter 31 härliga mil kom vi äntligen till den sista målrakan. Jag satte mig upp och lät bli att spurta. Det fanns andra i gruppen som hade gjort mer jobb så jag behövde inte löjla mig med sånt. Enligt listan så rasslade jag in på 9:44 som 58:e man och antagligen som andra svensk. Peder Olsson körde in på en imponerande 16:e plats. Han såg riktigt nöjd ut när jag träffade honom i mål. De där ledsna engelsmännen rasslade in en kvart efter mig. Säkert jättesura. Efter målgång drack jag en öl och försökte äta pasta. Ett tag senare kom Calle i mål. Nöjd och trött. 

Kortfattat kan man väl säga att första halvan är riktigt kul medan den andra halvan bara är en lång transportsträcka in till mål. Men det är klart värt att åka ner och köra det i alla fall. Ni kan lita på att jag gör det nästa år också. 

/Johan

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!