Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Tour de Ötzi. Äntligen snöfest!

12 jan 2015

I lördags gick den årliga vinterrundan Tour de Ötzi. De senaste åren har det varit lite snålt med vinterkänslan på den här rundan men i år fick vi så det räckte och blev över. SMHI hade varnat för stormen Egon som skulle dra över mellansverige. Men såna där varningar brukar alltid blekna när det väl kommer till kritan. Men inte den här gången.

De första milen till Södertälje rasslade på riktigt bra. Det var många glada laxar med i gruppen och det snackades en hel del om snöstormen och PBP och Mallorca och de kommande breveterna. En snabb fika i Södertälje och sen iväg mot Strängnäs. Fortfarande ingen snöstorm men däremot skön medvind. Lite kallt kanske. I Strängnäs skippade vi pizzerian och siktade istället in oss på en korvkiosk, som för dagen överraskade med att inte ha någon korv så vi fick nöja oss med Snickers istället. Innan vi kom till kiosken hade det precis börjat snöa lite lätt. När vi kom ut var det fullt ställ. Det var redan någon centimeter snö på backen. Det kanske skulle bli lite storm ändå. Och mycket riktigt, på 55:an på väg mot Enköping fick vi smaka på snöstorm både från sidan och rakt i facit.

När vi kom till Enköping fick vi en föraning om vad den där Egon var för en. Det började kärva till sig kan man säga. Vägarna snöade igen så vi fick hålla oss till de uppkörda hjulspåren. Efter rondellen där 55:an svänger vänster mot Uppsala följde vi vägen rakt fram mot Bålsta. Om det var kärvt i Enköping så var det ingenting mot vad det började bli nu. Snöstorm, mörker och oplogad väg. Sträckan mellan Skolsta och Bålsta går rakt genom skogen. Cyklarna krängde fram och tillbaka när däcken skar snett i hjulspåren. Jag gick ner på lilla klingan fram för att ens orka gneta vidare. Efter några kilometer gick det inte längre. Vår lilla kvartett stannade och tittade på varandra innan vi kort konstaterade att vi skulle få leda cyklarna den sista milen till Bålsta. Jag märkte direkt att det gick ganska trögt. När jag tittade ner såg jag att båda hjulen stod still. Det var packat med snö mellan stänkskärmarna och däcken. Vi skulle få bära cyklarna till Bålsta alltså. En mil kvar. Feck.

Nån i gruppen varnade för att en lastbil kom mot oss så vi hoppade ner i diket. Till vår förvåning var det en plogbil. Duktigt nöjda stod vi i diket och tittade på när plogbilen och en svans av tjugo bilar susade förbi. Ibland ska man ha lite flyt också. När den sista bilen åkt förbi hoppade vi upp och skakade bort snön från cyklarna och fortsatte. Efter en kvart hade vägen snöat igen och vi var tillbaka på ruta ett. Men nu skulle vi bara ta oss till Bålsta. Därifrån kunde jag tänka mig att ta tåget eller ringa om hämtning eller bara lägga mig på golvet på Shell tills snön smälte.

När vi väl kom fram till Shell i Bålsta var jag helt förstörd. Kall, trött, hungrig och en aning uppgiven. Som vanligt på en Ötzi så stod Gurra på macken och väntade. Han hade med sig en kasse Jägermeister men han tyckte vi såg för slutkörda ut för att få något. Jag köpte en korv, El Diablo med senap, ketchup, räksallad och rostad lök, och en cola. Mina händer skakade så mycket så räksalladen höll på att flyga av korven. Efter det toppade jag upp med en stor kaffe för värmen och koffeinet. När energin kom tillbaks så kom också modet och hoppet tillbaks. Inte fan skulle vi bryta här. Vi ska ta oss i mål. En randonneur bryter inte bara för att det är lite kallt.

Inom en timme hade alla som inte hade brutit kommit till macken. Vi fick rapporter om att några hade blivit stoppade av polisen och blivit stoppade från att fortsätta från Enköping. De hade fått sätta sig på ett tåg istället. Jag tror inte de var så jätteledsna för det egentligen. Det är ändå ett giltigt skäl att bryta.

Till sist drog vi på oss våra blöta ytterkläder igen och gjorde oss redo för de sista 3,5 milen till Barkarby. Vi tog adjö av Gurra och gav oss ut i mörkret. Snöfallet hade slutat. Vägarna var hyfsat uppkörda och vi hade både korv och kaffe i magarna. Livet på en pinne helt enkelt. Efter 10,5 timmar och 20 mil sladdade vi in på Lilla Barkarby satte oss i KBCKs bås nere i hörnet. Vilken fantastisk runda. Äntligen en Ötzi så som den ska vara. Ett stort tack till Erik, Oscar, Gustav och Fredrik för bra sällskap.    

Starkt kört ni som tog er i mål och ett tack till er som startade och ni som följde oss på Happy mtb. Det här var för jäkla skoj ändå. 

/Johan 

Randonnépremiären!

6 jan 2014

Trots vädret så får man nog kalla randonnépremiären för en succé. Dagen innan start var det nästan 60 anmälda. Efter nattens sedvanliga gallring kom det 50 pers till start för att köra de 20 vackra milen runt Mälaren. Hotellpersonalen på Welcome Hotell måste ha undrat vad som var på gång. Helt plötsligt fylldes hela receptionen med cyklister som härjar runt och hämtar gula kort av en liten kille i ena hörnet. 

Foto: Ulf Eweman

Foto: Ulf Eweman

Jag hade tänkt hålla ett litet anförande innan start där jag skulle hälsa alla välkomna till Randonneur Stockholms första brevet och lite allmänt om stämplingarna och hur man hittade till Lilla Barkarby där målet var. Men allt det försvann när jag såg att klockan var över åtta när jag var klar med kortutlämningen så jag pekade stressat mot vägen och skrek NU KÖR VI! Om nån vill hyra in mig som talare så kan ni kontakta min agent...

Det var ett mäktigt tåg med cyklister som rullade genom den mörka förorten. Tyvärr fick jag inte upp telefonen så jag kunde fota. Det regnade lite lätt så den låg väl inpackad i en plastpåse i fickan. Det är inte helt lätt att styra en så stor grupp men vi lyckades i alla fall ta oss genom stan. Gruppen delades ganska snabbt upp i flera bitar och jag hamnade nånstans i mitten med tre-fyra andra. Vi rullade på i fin fart ut mot första stämplingen i Södertälje. Där mötte vi förstagruppen som precis var på väg därifrån. När vi körde ut från Södertälje mötte vi också Anders och Peter från Happymtb som stod och filmade, den filmen som var i förra blogginlägget. 

Efter Södertälje ökade regnet ordentligt. Nu var allt blött och kallt. Mellan Södertälje och Strängnäs är det fem mil, de fem milen var nog rundans värsta och jag började ana att det här kunde sluta i ren misär. Men efter stämplingen i Strängnäs avtog regnet och någon timme senare kikade till och med solen fram en stund. Vi hade inte ens motvind på 55:an. Vart tog lidandet vägen? 

Vår lilla grupp gnetade vidare och kom till slut till kontrollen i Bålsta. Där träffade vi Gurra G som bjöd alla på Jäger. Klart uppskattat! När vi höll på att göra oss i ordning för att sticka så kom Gunnar Ohlanders in. Han hade kommit 40 minuter för sent till starten men Anders hade väntat på honom så han kunde få ett kort ändå. Gunnar hade sedan cyklat ensam hela vägen. Vi väntade en liten stund så han kunde hänga med oss. I värsta fall kunde han få dra oss hela vägen hem. Han är ju ändå rätt van vid att cykla själv, RAAM-finisher som han är. 

Den sista biten från Bålsta känns alltid så skön. Jag har cyklat den en miljon gånger så jag kan varenda kurva och backe. När vi lämnade macken slog vi på lysena. Snabbgruppen körde säkert hela vägen utan lampor. Det har nog aldrig hänt förut. En mil innan målet fick Gunnar punka. Jag stannade och gjorde honom sällskap. Det var ändå delvis mitt fel att han punkade. Jag hade insisterat på att vi skulle ta cykelvägen mellan Bro och Kungsängen och det var DÖDSGRUSET från cykelbanorna som hade gnagt sig in i hans crossdäck. En liten stund senare var på Lilla Barkarby där Anders och hans medhjälpare tog emot oss i sekreteriatet. 

Foto: Ulf Eweman

Puben var redan full av folk från snabbgruppen. Det stackars stället luktade riktigt surt och fränt efter alla blöta och skitiga cyklister. Men ägaren Hanna försäkrade mig att det faktiskt hade luktat värre när han hade lastat in ett parti Belgisk ost. 

En efter en ramlade det in nöjda randonneurer. Varenda en fick en applåd av oss andra som satt där och fyllde på reserverna med mat och öl. När den sista stämplade kunde vi konstatera att av de 50 som hade startat så hade 47 kommit i mål. Tio sms senare från fru Mölleborn tackade jag för mig och rullade hemåt. Nöjd och trött. Vilken premiär! 

Tack alla som kom. Både ni som cyklade och ni som hjälpte till vid målgången, och ni som följde oss på Happymtb

/Johan

Film från Tour de Ötzi randonné.

5 jan 2014

Innan jag skriver ihop något om lördagens 20-milare så bjuder jag på en film. Happymtb var på plats när vi körde genom Södertälje. Man längtar verkligen tillbaks nu när man ser filmen. Tider och deltagarlista finns på Randonneur Stockholm. Enjoy!

Snyggt filmat och klippt Anders och Peter!

KBCKs 20-mils brevet. Några veckor senare.

13 mar 2013

Hoppla, här var det tyst. Det verkar inte vara nån som sköter den här bloggen åt mig. Dåligt! Jag kan väl bjuda på en rapport från KBCKs 20-milare som gick den 16:e februari. Om ni känner igen några delar från min andra blogg så är det inte så konstigt, det här är lika plankat som bidragen i Melodifestivalen. Vassego!

För några lördagar sen tog KBCK det stora klivet ut i randonnévärldens finrum med en egen officiell brevet. Innan personalen på Welcome hotell i Barkarby hann blinka var receptionen full med cykelsugna gubbar som viftade med pengar och stämpelkort. En stund senare rullade gruppen iväg mot stan. De första milen genom stan gick ryckigt på de bitvis sorgligt underhållna cykelvägarna. När vi väl kom ut till Bergslagsvägen, som var snöfri och fin som ett vardagsrumsgolv, hade vi redan tappat en kille. Han hade fått punka i Spånga och stod där utan vettig pump och svor. Efter ett tag fick jag ett sms att han hade åkt hem istället. I Södertälje fyllde vi fikadepåerna med mumiebullar och redbull. Det här var dagens första stämpling och cyklist nummer två valde att åka hem.


Den riktiga cyklingen börjar efter Södertälje. Nu sträckte vi ut på landsvägen och njöt av knastret från dubbdäcken. Milen rullade på i bra fart och vips så var vi i Strängnäs. Här tog vi en stå-fika på kiosken där vi brukar fylla vatten och äta glass på sommaren. Uteserveringen såg inte lika lockande ut nu. Några stunder av tid senare cyklade vi genom Enköping och fortsatte mot Bålsta. Gruppen höll fortfarande ihop och tempot var bra. Imponerande att folk är så starka redan nu. Det hördes inte ett enda gnäll och hela gänget såg ut att trivas. De sista milen från Bålsta gick som en dans och vips så var vi framme.



I Barkarby stod Hanna i baren och väntade och vid KBCKs egna bås satt Tille, kvällens protokollförare. Tolv skitiga gubbar haltade in och slog sig ner och beställde varsin Belpils. Sen var afterbiken igång. Nu skulle det dunkas ryggar och historier om hårda förningar och krampande ben kryddades efter varje klunk öl. Under kvällen rasslade det in fler för att hjälpa till med afterbikandet. Det sista jag minns är att Hanna kom ut med några Gregorius och att Toni dansade in med famnen full av Rochefort tior. Sen var det ridå. Tack och adjö. Precis som det ska vara.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!