Jenny Ws version av Ötzi randonné - Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Jenny Ws version av Ötzi randonné

7 jan 2014
av: Johan Mölleborn

Jenny Westerlund från Hässleholm var i lördags med på Tour de Ötzi randonné. Efteråt skrev hon en Ride Report på Happymtb som var riktigt kul och inspirerande. Så jag frågade henne om jag inte kunde få lägga ut den här också, och det fick jag. Det är mycket text och få bilder men klart värt att läsa. På nåt sätt anar jag att vi kommer få se henne på PBP om två år. 

Jag vet inte varför jag gör det. Är det för att det är skoj eller är det prestationen i sig? Att cykla längre lopp har något visst över sig. Det har något melankoliskt och vackert och en magisk dragningkraft att ge sig in i något som man inte är säker på att man klarar. Jag menar. Det kan ju gå... :) Nu har jag cyklat två stycken 200km randonne-lopp. En sak är säker. 20 mil kan var olika långt (ja faktiskt) och det ena loppet är inte det andra likt. I september gjorde jag mitt första brevet (heter det så?) och det kändes som om jag flög fram. Det var deffinitivt inte den kännslan jag hade denna gång. 

Jag hade läst i Ötzi-tråden sen den skapades och sen september har jag längtat efter nästa lopp. Med detta milda vintervädret så var det ju faktiskt ok att cykla racer. Jag tag mod till mig och ställde frågan om det kunde vara ok att cykla Ötzi med racer och blev rekommenderad att köra med grövre däck och dessutom stänkskärmar, dels för att minimera punkarisken och dels för att det kunde bli halt, så jag slog det ur hågen. Jag ville ju så det värkte men jag ville inte heller riskera att gå omkull och jag hade verkligen inte lust att cykla 20 mil asfalt på MTB. Så hade jag en utmärkt ursäkt att inte cykla Tour de Ötzi. Jag hade helt enkelt ingen lämplig cykel. 

Efter lite tramsande i denna tråden på nyårsafton om ötzi så ställde jag frågan – mest på skoj - om att få låna en cykel med dubbdäck och skärmar och det var tydligen inga problem. Jannetuba brukade cykla ötzi, skrev han, men kunde inte i år och lånade gärna ut sin cross till mig. Det finns uppenbarligen de som gör vad som helst för att dra ner sina medcyklister i randonneurträsket. Jag trodde inte det var sant! Skulle jag ändå få cykla? Men jag var ändå tveksam. Var cykeln rätt storlek. Nja den var ju rätt så liten för en långskånk som jag. Men om viljan finns så går det. Efter riklig korrenspondans med tabeller och mätningar så var inte ramstorleken någon ursäkt längre. Jag ringde lilla mamma i Stockholm och frågade om hon ville ha besök och om hon kunde vara barnvakt på lördagen. Inga probelm. Fasen oxå. Nu hade jag inga ursäkter kvar längre. Dagen efter anmälde jag mig så det var bara att börja packa bilen. In i det sista stod jag och tummade på min racer. Det kändes riktigt konstigt att köra hemifrån utan att ta med en enda cykel. Tänk om det inte skulle funka med Jannes cross? Men har jag bestämt mig för att genomföra något så är det inte mycket som kan hindra mig. Det ska gå. 

På torsdagen fick jag nöjet att träffa Jannetuba och vi lastade in Corratecen i min bil. Fredagen shoppade jag lite och ägnade mig åt att skruva, rengöra och smörja hans cykel. Bl.a så bytte jag till min egna sadel och vände på styrstammen för att få upp styret lite. 

Jag tog en kort testrunda på fredag kväll och kände redan då att jag kommer få problem med händer, axlar och nacke pga ett för stort dropp, för mycket tyngd framåt och en i övrig hyfsat obekväm sittstil på crossen. Nåja. Det är bara 20 mil. 

Lördag morgon vaknade tidigt. Är det dax? Får jag gå upp nu? Nä. Klockan var bara 03:00. Suck. Klockan fyra gick jag upp och kollade ut genom rutan. Regn. +5'c och regn. Jag skulle haft min racer med mig. Jag käkade grötfrukost och bredde två mackor som jag stoppade i fickan. Eftersom jag tvivlade på att jag skulle vara körbar efter cykelturen samt att jag planerade för lite afterbike på LB (Lokal Bar? Nä. baren Lilla Barkarby) så hade jag tvingat min mamma att skjutsa mig. Jag väckte henne kl 06:00. En halvtimme senare satt vi i bilen på väg mot Barkarby. Det var ingen trafik att snacka om så tidigt på lördagsmorgonen men det var en del vägbyggen som gjorde att vi körde lite fel men vi var ju ute i god tid så, ingen stress. Väl på plats på hotellet möttes jag av glada ansikten och flera stycken hälsade på mig med mitt namn. Märkligt. Kände alla mig eller? Alla känner apan.... Jag skulle lösa ut mitt stämpelkort och upptäckte att jag hade glömt mina kontanter. Damn. Tur lilla mamma inte hade åkt ännu och hade pengar. Hon fick betala min startavgift och det är banne mig STORT! Hon som skakar på huvudet och ojar sig över detta dårskap som jag börjat med. 

På parkeringen träffade jag Hasse#7 och bytte några ord medan jag stod och fixade det sista med cyklen, kläder, gps + ANNAT. Jag hade ingen koll på tiden och helt plötsligt började en imponerande flod med cyklister välla ner från hotellets entre. Jäklar! De drar nu. Bäst att hänga på. Från första tramptag kände jag att detta kommer bli tungt. Jag hängde på bra i början men dubbdäcken krävde sin tribut och efter ett par mil gav jag upp och bestämmde mig för att jag får ta det in min egen takt. Det betydde att om jag var tvungen att cykla solo så fick det bli så. Jag tänkte inte bränna ut mig bara för att hänga på någon och det var ingen som skulle vilja ligga bakom mig heller eftesom jag hade en dålig kompislapp. Jag vill inte vara en som suger hjul utan att hjälpa till själv. No way. Solo fick det bli. 

Ni som bor i vår vackra huvudstad, måhända är ni hemmablinda. Jag som är född i stan men utflyttad som litet barn känner mig som en turist varje gång jag är innaför tullarna. Det var en grått och regnigt men vilken mäktig syn det var för en från landet att cykla över alla broar och se alla hus som hänger över kanten ner mot Mälarens vatten. Det finns ändå någon medfödd kärlek till storstaden och betongen som letade sig ända in i hjärteroten där jag banade min väg genom regnet. 

Hittade en och annan på vägen som jag kunde samarbeta med. Jag cyklade några mil med en triatlet med blå jacka. Jag minns inte vad du sa att du hette. Till och från cyklade vi i bredd och snackade och ibland var det stor lucka mellan oss. 

Där träffade jag två pratglada finnar som frustade av skratt och skakade på huvudet när jag berättade vart vi skulle cykla. 

Stora finnen: -"Den rundan brukar jag oxå cykla, fast på sommaren." 
Jag, intresserat: -"Jaså?" 
Den andre finnen: -"Men det är ju på motorcykel." 
Lång tystnad 
Gapskratt 

Någonstans på de vackra vägarna mellan Södertälje och Strängnäs mötte jag en ensam cyklist. Tänkte att han hade gett upp och skulle cykla hem. Kan det vara lönt att vända när man nästan kommit halvvägs men jag hörde att det var en som hade vänt efter 7 mil. Det kanske var honom jag mötte :) 
Innan Strängnäs drog Blå Jackan iväg men vi träffades på kiosken i Strängnäs för andra stämpeln (12:40). 

Jag käkade en trött grillkorv med alldeles för mycket senap och ketchup och råkade pga tunnelseende ockupera personalens toa vars dörr prydes av en stor röd skyllt ”Endast personal”. Det hade slutat regna så jag bytte till torra strumpor och handskar. Vill understryka att torra stumpor är himmelriket på jorden när man är trött, kall och frusen. Modet tilltog igen och Blå Jackan och jag tog sällskap en bit till. Vi blev ikappcyklade av en liten grupp efter Strängnäs och jag mer eller minde beordade Blå Jackan att dra med dem och han var väluppfostrad och gjorde som han blev tillsagd. Vi träffades inte mer. Jag antar det gick bra för dig. 

Vägarna efter Strängnäs var breda och raka och bjöd på mycket mentalt motstånd. Kan lugnt säga att det var lite (läs jävligt) kämpigt att hålla de mörka tankarna borta och jag hade stundom lust att bara ge upp. Varje busskur jag passerade såg inbjudande ut. Men sen då? Ingen kommer ju och hämtar upp mig. Över min döda kropp att jag tänker ringa morsan. Stannar jag kommer jag bara dra ut på eländet, tänkte jag. Nä. Bara att trampa på. Kroppen värkte och ömmade på nämnda och onämnda ställen. Hur svårt ska det va att cykla ynka 20 mil?! Va?! När jag kommer fram ska jag Aldrig Cykla Mer :( Någon mil innan Bålsta, där den sista stämpeln innan mål skulle kirras, kom skymningen och det bet till av kyla i kinderna. Det hade börjat regna igen och jag hoppades i tysthet att det skulle frysa till. Jag hoppades det skulle komma snö så jag skulle få nytta av dubbdäcken. 

Sliten stapplade jag in på macken och hämtade stämpeln. Där satt en skäggig typ och hälsade mig med ett varmt leende och ett ”-Äntligen! Det är ju dig jag har väntat på”. Snacka om att jag blev paff när han presenterade sig som GurraG. Gurra. Du gjorde verkligen min dag. Hade det inte varit för dina värmande ord och Jägermeister vet jag inte om jag hade klarat det. 

Jag kostade på mig en lång paus (ca 40 minuter) i Bålsta och fick en pratstund med Gurra. Just när jag skulle dra så kom det två cyklister. Jag som trodde jag var sist. Jag språkade lite med dessa och bad om att få hänga på. Det gick bra sa de. Jag var trött och var inte till någon hjälp över huvud taget. Väl i mål fick jag reda på att det var självaste Bengt Sandborgh som hade släpat och dragit på mig de tre sista milen. Jag är rädd för att du och din kompis fick vänta på mig fast jag sa att jag ville släppa. Tack och tack och tack för hjälpen den sista biten. 



Vi hittade Lilla Barkarby, krogen tillika klubblokal där vi stämplade 18:15 och där var stämningen på topp och fullt med glada cyklister som apploderade när vi klev in. Det blev att beställa en Bel pils (och en till) Som cyklist är det nog stor fördel med låg intelligens samt alzheimer's. Tänk så fort det går att glömma allt det jobbiga. Det tog mig 10 timmar och 15 minuter att cykla 200 km. Det tog mig ungefär lika lång tid att glömma och förlåta. Nu vill jag cykla igen.

På LB blev det massor av cykelsnack och utbyte av intryck av dagen. Kul att träffa alla happiter och bloggare som jag bara läst om. 

Dagen efter återställde och återbördade jag crossen till sin ägare. Jag hade tänkt att jag får skaffa någon present till Janne eftersom han var så snäll och lånade ut sin cykel. En flaska vin funkar ju alltid. När jag var på bolaget på fredagen så fick jag någon minnesbild av att Janne har någon slags blogg om vin (och cyklar). Öppnar den och läser lite. Men skit, alltså. Han är ju vinexpert. Hur ska jag våga köpa vin till honom nurå? Ska jag köpa en tvål istället? Jag rådfrågade personalen på systembolaget som vägledde mig i druvjosdjungeln. Det verkar som om Janne blev nöjd i alla fall. 

Att bilen inte ville starta när jag skulle hem till Skåne är en helt annan historia. 

Nu ska jag dricka upp mitt julklappsvin 

/Jenny W

 


Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtio med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!