Mallorca 312. Blod, svett och tårar. - Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Mallorca 312. Blod, svett och tårar.

22 maj 2013
av: Johan Mölleborn

Nu börjar det bli dags att skriva lite om Mallorca 312. Jag skrev lite om det på min andra blogg men det kan ju vara kul om det händer nåt här också.

Vi flög ner på fredagen och kom till hotellet vid 2-tiden. Jag och Anders skruvade ihop cyklarna och rullade iväg till startområdet för att hämta nummerlappar och cykeltröjan som ingick i anmälningsavgiften. Det första som slog mig var hur stort det var med cykling på Mallorca, och framför allt Alcudia. Det var cyklister och cykelbutiker överallt. På hotellet där start och mål var så var det späckat med cyklister.

På lördagen ringde klockan redan 05:30. Jag smög upp för att inte väcka familjen och raffsade ihop kläder och gel och flaskor och regnjackan och begav mig mot hotellentrén där jag skulle möta Anders. Sen rullade vi mot starten. Det var mörkt, kallt och regnet låg i luften. Vid starten var det full aktivitet. I startfållan träffade jag Kent från Team Norrbotten och började surra med honom. När starten gick så hängde vi ihop och fortsatte att snacka. När väl backarna kom och pace-motorcykeln släppte oss så hängde vi fortfarande ihop.

Vi höll bra fart i backarna och jobbade ikapp flera grupper. Det var svårt att få en uppfattning om hur vi låg till i stort men vi bör ha varit ganska långt fram. Regnet hängde fortfarande i luften och ju högre upp vi kom så blev det bara blötare och blötare. På toppen av Puig Major var det mörkt och disigt. Molnen var så låga så vi körde igenom dem. Detta gjorde också att tunneln som i vanliga fall är mörk och läskig var helt kolsvart. Del blev det som att köra in huvudet i ett sotararsle. Kolsvart och äckligt. Ingen i vår grupp såg nånting. Folk började skrika runtomkring och jag kände hur någon touchar till mitt bakhjul. I vanliga fall hade man stannat och låtit ögonen vänja sig en minut men då hade man blivit nermejad bakifrån. Det var ju 1000 startande på loppet så jag hade ingen lust att stå där som ett fån när nästa klunga kom.

Till slut tappade jag orienteringen och kände hur cykeln åkte åt höger. Det tog bara nån sekund innan jag dundrade in i bergväggen. Jag såg blixtar och stjärnor, precis som i tecknade filmer, sen blev det svart nån sekund. Jag minns att jag rullade ihop mig som en boll för att inte bli påkörd. Efter en stund kom en bil som stannade. Han frågade hur det var med mig och jag svarade att jag inte hade brutit nåt men att det kändes konstigt i ansiktet. Jag misstänkte att jag blödde litegrann men var helt inne på att fortsätta loppet. Chocken och adrenalinet dövade smärtan bra. Bilkillen, Howard, bad mig att stå framför billyset för att kunna se, sen sa han lugnt "ok, no more race for you".

När jag kommit ut från tunneln kollade jag först cykeln och konstaterade att bakväxeln var stukad, växelhandtagen satt rakt in och det mesta såg ut att sitta snett. Min hand hade fått sig en ordentlig kyss så jag kunde nätt och jämt slå tillbaka handtagen. Det droppade blod från ansiktet på mig så jag tog av mig hjämen och Howard ringde ganska snabbt efter en ambulans. No more race alltså.

På sjukhuset fick jag snabb och bra service. De gjorde en skallröntgen och konstaterade att det inte var nån inre blödning. Sen syddes jag ihop och fick ett eget rum med utsikt över bergen. Grym start på semstern!

Några dagar senare så hade huvudvärken släppt så pass att jag kunde hyra en cykel och köra några rundor. Mallorca är verkligen toppen att cykla på. Vi körde en runda upp i bergen och en ner mot San Salvador. Den senare var en riktig hit. Utsikten från toppen var helt makalös.

Loppet då? Jo det var riktigt bra. Bra organiserat, förutom tunneln där de borde haft lysen eller pace av motorcyklar. Anmälningsavgiften var 55 euro och då ingick all mat och dryck på kontrollerna, en cykeltröja, en t-shirt till de som kom i mål, pasta party och cocktailparty efter målgång. Jag kan absolut rekomendera det här loppet. Jag kommer köra det igen nästa år. Men då ska jag inte vurpa och så ska jag ha beställt sol. Nu är det 339 dagar kvar så det är bara att sätta igång med uppladdningen.

 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofyra med siffror i fältet här


Kommentarer


2013-05-25 10:38   Nils Calmsund

You live and you learn, bättre lycka nästa gång :-)

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!