Dags att knyta ihop Lidingösäcken - MTB-bloggen - Kalle | Bicycling.se

Kalle Lööw


Dags att knyta ihop Lidingösäcken

11 maj 2018
av: Kalle Lööw

Vilken dag det blev, bästa möjliga väder och peppad stämning i spåret och på Lidingövallen. Jag brukar vifta med känselspröten just när det gäller stämning, mycket p.g.a. att jag gärna jämför med atmosfären inom rugby, i vars kultur jag frotterat mig, till och från, sedan drygt 15 år tillbaka. Rugby är kanske den öppnaste av alla sporter och det beror förmodligen på att du som spelare är helt beroende av dina lagkompisar, att de ställer upp för dig. Du måste helt enkelt vara en reko typ. Det beror också på att inom rugby visar du hur tuff och lojal du är på planen, så umgänget vid sidan om är prestigelöst och avslappnat. Det finns inget mer att bevisa. Detta skulle väl även kunna vara en passande beskrivning av förutsättningarna inom cykelsporten?

Men cyklingen har ytterligare en dimension; kampen mot den långvariga smärtan. Här får ni rätta mig om jag har fel men min erfarenhet är att fler cyklister än andra atleter har ett behov av att ”sluta sig” innan och under ett lopp, för att kunna hantera ansträngningen. Och att detta fenomen i sin tur påverkar atmosfären. Jag skriver detta mer som en liten spaning än som kritik. Det säger en hel del om hur tuff cykelsporten är och vilken seriös inställning som finns inom cykelkulturen.

I alla fall, på Lidingövallen upplevde jag en ovanligt öppen och vänskaplig atmosfär. Flera gånger kom jag på mig själva att fastna med mobilen istället för att umgås med de som var i närheten, glädjande nog så var det andra som hade mer social närvaro och tog kontakt, kända som okända. Riktigt trevligt.

Bon Meq

Bon Meq stod för cykelservicen på Lidingövallen.

Skönt med start 12:02. Alarmet ringde vid samma tid som vanligt och jag kunde arbeta två timmar i caféet innan jag rullade ut mot Lidingö. I solskenet. På Lidingövallen pratade jag bl.a. med gubbarna på Bon Meq, tjejerna i Team She Rides, grabbarna i TUG och med chefredaktör Breece, innan jag rullade bort till start. Tog beslutet att behålla min plats i startgrupp 1D, tänkte att jag nog inte skulle vara i vägen mer i den gruppen än i någon annan grupp.

Min målsättning var att inte bli avhängd i första backen så jag trampade på duktigt över första krönet och hade uppskattningsvis 20% av elitklass bakom mig. Jag avancerade på platten för att stjäla ytterligare några placeringar, vilket visade sig helt onödigt då det tjockat ihop sig vid första skarpa vänstersvängen. Väl inne i skogen så drogs fältet ut och tio minuter efter start fann jag mig helt alena på stigen, dock ivrigt påhejad av de lokala fansen.

Jag hade bestämt mig för att hålla en något högre ansträngningsnivå jämfört med förra året så första halvtimmen var tuff, pulsen pendlade mellan 80% och 93%. Kanske är ordentlig uppvärmning något att tänka på till nästa år. Och att ta det lugnare första kilometrarna.  

I Abborrebacken hann de tre första damerna ikapp mig, de malde på i stillhet och efter ytterligare tio minuter kom Ingrid och Hanna från She Rides ikapp, sprudlande och med glatt humör. Den tredje She Rides-tjejen Suz körde ikapp mig efter cirka fyra mil, då var hon rejält trött. Såg hennes ansträngningsgraf och ungefär 90% av loppet låg hon i zon 5 och resterande i zon 6. För mig är det otroligt imponerande att kunna ligga på en så hög ansträngningsnivå i två timmar och 30 minuter. Pro.

Skillnaden mellan att cykla loppet på min nya Camber jämfört med förra årets Epic var större än jag trodde. Givetvis låste jag båda dämparna men ändå kom cykeln i gungning så fort marken var ojämn, och det var svårt att få momentum i pedalandet. Jag hör många kritisera Specializeds Brain-dämpare men jag saknade dem.

Volontärerna gjorde ett strålande arbete med att peka riktning och stoppa bilar. Och kul med musik och hejarklack i de tuffaste klättringarna.

Ungefär fem kilometer från mål var vi en grupp på sju-åtta personer som körde om varandra om vartannat, jag hittade en utmaning i att försöka köra smart men samtidigt inte bara snylta på de andras ryggar. Med dryga kilometern kvar hade jag en svans av cyklister bakom mig och jag hann ikapp en framförvarande cyklist som gav mig några sekunders vila innan spurt. Jag kände, eller inbillade mig, att det var flera i gruppen som ville vara först över mållinjen.

Jag gick in som tvåa i de trånga kurvorna innan vi kom in på löparbanan och väl där drog jag igång min spurt lugnt och försiktigt för att inte trampa av kedjan eller något annat. Jag accelererade genom kurvan och väl ute på rakan så gled jag ifrån de andra, överlägset, hur fånigt det än kan tyckas. Jag kom på typ 486:e plats av alla startande.

She Rides

Med tjejerna i She Rides.

Resultatet tio minuter långsammare än förra året och det har sina förklaringar, sämre tränad och inte samma race-maskin. Känner liiite revanschlusta och en ganska stor lust att köpa en ny snabb hardtailram, eftersom jag kommer att cykla dessa snabba och relativt otekniska lopp många gånger framöver. Det är riktigt kul.

Stort tack till Lidingöloppet och Bicycling för utrymmet, riktigt roligt att få vara med i år igen!

 

Livet går vidare.

I söndags cyklade vi som tokiga ut till Ingarö för att köpa glass, i tisdags cyklade vi som tokiga Lanterne Rouge och igår torsdag cyklade vi som tokiga i Hellasskogen. Imorrn ska jag stigcykla mellan Hammabybacken och Handen med ett gäng tokiga kompisar. Det gläder mig att jag bara på några veckor har kunnat cykla mer än vad jag gjorde hela förra året.

Kategorier:
MTB Tävlingar XC 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtioett med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!