MTB-bloggen - Kalle | Bicycling.se

Kalle Lööw


Tillbaka!

15 feb 2018

Hallå! Det är riktigt roligt att vara tillbaka här i bloggen och det är lika kul att vara tillbaka i Sverige igen. Jag har senaste sex veckorna tråkat mina vänner och bekanta med sommarcykelbilder från Australien vilket jag tänkte bespara er, åtminstone tills att vädret blir lite bättre.

Jag har några saker jag vill berätta från 2017 innan jag blickar framåt och mot Lidingöloppet 2018. Tänkte börja från slutet, jag och sambon tillbringade sista veckan av året i Ivalo och Saariselkä, i norraste Finland. Spanska sambon ville uppleva ”redig” vinter och jag ville i så fall cykla fatbike. No bike, no like.

På plats i Saariselkä plockade jag ut en fin hyrcykel i min stora storlek (!) och fick info om lämpliga cykelleder (det går bra att cykla i skoterspåren men undvik längdskidspåren). Monterade lampa och actionkamera och rullade iväg bort mot skidområdet. Det var inte helt lätt att följa instruktionerna men efter en kort klättring och skön nedförsskörning kom jag till en lift. Tänkte att det skadar väl inte att fråga om jag får ta med cykeln upp och visst, det gick bra, bara jag har liftkort. Sjukt, cykla i skidsystemet!

Så tillbringade en hel dag med att frysa röven av mig i liften och cykla som fan nedför skidbackarna, lätt det roligaste jag gjort norr om polcirkeln! Temperaturen var runt 25 minusgrader så halvvägs ner i backen var jag tvungen att stanna och göra en femminutersklättring för att stå ut med kylan.

Kallt!

När det blev helt outhärdligt kunde jag smita in i toppstugan för kaffe, mat eller finska klassikern minttu vodka hot chocolate. Nästa gång ska jag ha helt vattentäta byxor som inte blir blöta av att sitta i liften.

Hur klär man sig för att cykla i 25 minusgrader? Jag hade min (favorit) Gore Thermiumjacka, Castelli Pro BIB-tights, Gore Phantom vindbyxor, Diadora Polartex Plus vinterskor med damasker från Grip Grap, värmesulor från Kjell & Company, merinounderställ, fleecetröja, buff, dubbla mössor och rejäla skidhandskar. 

Finnarna sa att när det är så kallt spelar det inte så stor roll vad man har på sig, man måste röra sig.

Jag vill verkligen åka tillbaka, kanske i augusti för etapploppet https://saariselkamtb.com/ eller för att cykla i skidbacken igen. Enligt uthyraren ska byggas en skicrossbana som kommer vara tillgänglig för fatbikecyklar, låter helt sjukt kul.

Har aldrig varit utanför Helsingfors förut, verkar inte som att så många andra svenskar heller varit det? Enligt ägarna till vårt Guesthouse så var jag den första svensken de haft som gäst sedan de öppnade för fem år sedan. Vi svenskar är ju annars överallt.

Snart tillbaka med lite mer om Le Mond XC Club, stay tuned!

Lidingöloppet gav mersmak

8 maj 2017

Lidingöloppet MTB done and dusted. Det har varit en rolig tid från december till nu; bloggen, förberedelserna och livet i övrigt. Jag trivs med att ha små mål, ett "event" att se fram emot och fokusera på. Prestationen i sig är kanske inte så viktig, längre. Bra eller dåligt vet jag inte men sunt intalar jag mig. Jag har tävlat, vunnit och förlorat tillräckligt. Nu vill jag ta ut mig lagom, inte gräva för länge eller för djupt. Jag sparar de sista krafterna till mitt civila liv. Balans. (Här kommer dom, bortförklaringarna!) 

Sista veckorna har varit helt ok ur förberedelsesynpunkt. Träningshelgen var såklart det roligaste och mest minnesvärda. Jag fick in några gympass, ett spinningpass och några rundor i skogen. Frisk och kry. Starka ben men inte så mycket flås, fast tillräckligt bra för att jag med säkerhet skulle ta mig runt.

Vilade från träning torsdag och fredag. Testade också något nytt; att ladda depåerna med rödbetor. För uthålligheten. Första drinkarna smakade underbart men på morgonen innan loppet tog det emot. Magen var inte supernöjd och jag var illamående när jag cyklade till caféet. Kanske berodde det på syntkonsert på Friends med middag och fri bar kvällen innan, men knappast troligt. På caféet åt jag en ostmacka och en acái-bowl, superbäret från amazonas med massa bra energi och utan socker. Det var visst surfare och capoeirare som var först med att ta bäret ur djungeln. Och jag tycker det funkar, dessutom upplever jag ett lyckorus. Men det kanske beror på; cykla + känna sig pigg = ger den effekten.

Anyway, kokade stuvning, blandade sportdryck och fixade/trixade innan jag kunde ta cykeln mot Lidingö. Med 80 minuter till start var jag en aning stressad. Men det var lugnt. Vid startområdet mötte jag Tony Helmersson, en av ledarna på träningshelgen. Tony flinade sådär som bara en person med en riktigt lurig räv bakom örat kan göra. Tittar man noga så ser man det. Han är trots allt gammal mästare i både downhill och speedbike. Galet. Tony var pepp!

Ingen kö vid nummerlappsutdelningen så jag hade oroat mig i onödan, som vanligt. 15 minuter innan start var jag färdigmonterad och redo. Otroligt bra förresten med start 12.05, oftast brukar motionslopp betyda bagarväckning 04.30 eller kanske till och med starttid 01.30. Nu hann jag till och med jobba två timmar innan start. Tummen upp. 

Hälsade på några jag kände men ingen var särskilt pratsugen, alla i sin egen bubbla. Körde med undertröja och armvärmare vilket visade sig vara helt perfekt i den 14 gradiga luften. Färre tjejer vid starten än jag förväntat mig, lite trist. På lägret var det nog en fjärdedel tjejer, vilket gav utmärkta möjligheter till mansplaining: Du borde sänka sadeln lite, mer luft i däcken, osv. Mansplaining och Lidingö går väl hand i hand? Vilka fördomar va.. 

När vi i startled 2 rullar ut i sakta mak så känner jag mig fortfarande kräkfärdig, är grinig på rödbetorna men eftersom det går ganska långsamt p.g.a. trängseln är det ok. Jag mår fint. Det tar en timme innan det släpper och jag börjar piggna till. Innan dess har vi avverkat ett antal backar som ingen berättat om och dessutom Abborrebacken. När man är förberedd så känns det lättare. Abborrebacken gick inte snabbt, långsammare än på träningshelgen men jag kom upp i gott skick och hade gärna rullat ner på bakhjulet som herr Friberg. Fick i alla fall till några valpiga småskutt. Inte lika trångt längre och jag hittade en grupp medcyklister som såg ungefär lika starka ut som mig, tyckte jag. Undrar om dom tagit det som en komplimang? Är man nyfiken på hur snabbt man kör är det bara att titta sig omkring, hur ser dom andra ut? Vikt, ålder, fitness och så vidare. Jag insåg till min förtret att jag inte höll 3.25 Cykelvasatempo men ok ändå. Vi var ett gäng tungviktare som körde hyfsat samma lika i uppförsbackarna. Vi körde dock aldrig som någon grupp, det var lite som cafécyklingen. Ibland när jag tyckte det gick för långsamt gick jag upp och drog. Men jag hade inte så mycket att trycka ner i pedalerna och snart var de förbi igen. Hur gick det där till, nyss så otroooligt långsamt och plötsligt viner de förbi..

En kilometer efter varvning börjar benen signalera. Inte supermycket men jag noterade det. Många börjar se riktigt krispiga ut, som när man varit på krogen, missat sista bussen och måste gå hem en mil i regnet halv fem på morgonen. Men jag behövde inte gräva så djupt. Jobbigt men överkomligt. Drack totalt en dryg halvliter sportdryck, tog fyra GT och två gels. Jag hörde Calle Friberg säga att han aldrig tar annat än gels under loppen så det ville jag testa. Inga bars alltså. Borde druckit lite mer men fick inte upp lockeländet på min flaska under sista två milen.

Det är en händelserik bana, tiden går snabbt. Cykelvasan känns mycket längre, det är en härlig klassisk väg men lite småtrist ibland. I startfållan hörde jag någon säga att slutet är längre än vad man tror så jag sparade på krafterna och höll spaning efter hammaren. Vid 60 kilometersskylten pointade jag ut vilka som absolut inte fick komma före mig i mål. Tyvärr kom målet snabbare än jag trott och när jag kom in på målkurvan/rakan trodde jag det var två kilometer kvar. Fick ändå på en spurtrökare och tog två cyklister inne på stadion, helt oviktigt visade det sig men vadåda. Fick ner tiden under 2.46, en kvart snabbare än vad jag tänkt mig. Kom i mål lagom till priscermonin, det brukar vara så, och alla jag träffade hade kört snabbare än mig men jag var ändå nöjd. Jag mådde bra, hade tagit ut mig "lagom" och jag hade framförallt haft roligt. Inte bara bett till gudarna efter mållinjen och att smärtan skulle ta slut. Det kan man ju också göra men inte jag, idag.

Summa summarum så känns det skönt att det är över, men också tråkigt. Jag njöt igår och vill njuta igen. Men jag har massa annat att styra med nu, event och grejer på caféet, bl.a. en födelsedagsfest i veckan. Det är roligt när det kommer folk och vill boka födelsedagsfester;

- Hur många kommer? frågar jag.

- Cirka 65, svarar hen.

- Det tror du bara, svarar jag. Det kommer 40. Det gör det alltid. Om det inte är influensatider. Eller snökaos. Kanske lika universellt som som att inga människor är längre än sex personer från varandra?

Tack till Bicycling och Lidingöloppet för att jag fick möjligheten att blogga och cykla. Tack också till Rönneberga konferens, Access Rehab och 2XU. Mest tack till alla er cyklister som läst bloggen, cyklat och varit peppade på Lidingöloppet under våren. Hoppas ni hade en riktigt bra cykeldag! 

Vi ses i skogen eller på Le Mond!     

  

Min cykel är bättre än din cykel

4 maj 2017

Så, nu är sista förberedelserna gjorda, bara vila och äta fram till loppet på lördag! Typ. Ska koka stuvning på lördag morgon och sedan cykla till starten på Lidingö, inte min vanliga uppvärmning. Det är uppenbarligen olika men jag trivs bäst med att köra helt slut på mig själv innan ett lopp och sedan vila i två dagar. Jag behöver inte "väcka" benen dagen innan som många andra. Igår var jag på gymmet och "maxade" i knäböj, 130kg är ändå ett ok resultat med tanke på hur lite jag tränat. På Lidingöloppets MTB-helg fick vi lära oss av Access Rehab att det är bra att maxa på gymmet. Alltså inte köra 3x10 eftersom det tränar uthållighet och inte maxstyrka. Och jag köper det, känner mig starkare. Men var orolig för skaderisken. Jag fick ett träningsprogram av Access Rehab i januari och jag har följt det sporadiskt. Men igår när jag satte mig på landsvägscykeln för första gången sedan oktober var det märkbar skillnad, hade inga problem att komma ner lågt över styret, kändes riktigt bra! Ser som vanligt mindre bra ut.

Efter gymmet cyklade jag Lanterne Rouge från caféet, på onsdagar körs det alltid samma landsvägsrunda ut mot Gustavsberg, det är stötigt och mycket sprättande uppför backarna med 4-5 fasta uppsamlingsplatser. Alla ska med hem. Lite trött i benen redan innan men tog mig hem utan större besvär, dock hjälplöst avhängd i de flesta backarna. 

I måndags körde jag Le Peloton CX-banan som är på grusväg och stig, lik Lidingöloppet bitvis. Avslutade med Hammarbybacken.. Jag känner att jag har ungefär en timme i kroppen, sedan återhämtar jag mig inte. Blir tufft på lördag helt klart. Positivt är att tekniken slipats under träningshelgen med Calle Friberg och co. Får med mig farten uppför backarna och väljer ett smartare spår i snabba kurvor och stökiga passager. Lite överraskad över att det var så lätt att förbättra cyklingen, allt sitter inte i lungor och ben.

Det var b.t.w. en mycket trevlig helg ute på Rönneberga, proffsigt upplägg och genomförande. Funderar på att anmäla mig nästa år också, bara maten är värd anmälningspriset. Sköna och kunniga ledare fångade upp 30-talet nybörjare och erfarna. Missade en del av fredagens teknikpass p.g.a. att jag tvungen att byta hela drivlinan, kassett, klinga och kedja. Ingen billig historia när man väljer att cykla på en lätt cykel. Men nu är cykeln snabb som fan! Det är viktigt att intala sig det på startlinjen.

Kommer köra med ett brett framdäck (2.3) med ganska mycket dubb, förhoppningsvis känner jag mig trygg i rullgruset.

Blev seedad i startgrupp 2 så på lördag är nog första gången på ett lopp jag blir omkörd av fler än jag kör om. Får se hur mitt psyke klarar det där. "Everybody has a plan until they get punched in the face" som Mike Tyson sa. Precis så.  

I år har jag loggat knappt 23 timmar och 41 mil på Strava, kanske min "sämsta" säsongsöppning ever. På Strava finns förresten en grupp som heter Stockholms Explorer Klubben. "Weekend group rides to the yet unknown". Alltså landsvägcykling med inslag av grusväg. Som MTB-cyklister kan vi förstås fnissa åt detta, när cityslickerscyklisterna cyklar grusväg och får det att låta som om de är Cristofer Columbus. To the yet unknown! Ett klädmärke har bestämt att nu är det grus och packning som gäller. Man ska vara en explorer. Eller varför inte cykla "Credit Card Touring", man packar bara kreditkortet och köper det man behöver. Otroligt äventyrligt. Eller inte. Kan i så fall rekommendera dokumentären America Recycled från 2015. Två bröder cyklar mellan döende och alternativa samhällen i USA. Äter roadkills och folks sopor. Drar kanske upp en fisk ibland. Träffar människor som valt en annan väg i livet. Nya perspektiv, andra möjligheter. Explorer.

Jag är imponerad av Arminda och Viktor som jag skrivit om tidigare. De cyklar till Malaysia och i deras plan ingick bl.a. att bo hemma hos folk som de träffar längs vägen. Kliva över någons tröskel och ta emot vad som erbjuds av mat, dryck och andras perspektiv på tillvaron. Modigt. Nyttigt. Att cykla med vänner är härligt men det är inte direkt ett verktyg för personlig utveckling, snarare tvärtom. Men i en cykel finns så mycket inbyggd frihet om man bara vill. Det går såklart att utforska sin viljestyrka genom att utsätta sig för fysisk smärta. Med cykeln går det också att utforska sitt medvetande på andra plan, att cykla till möten med nya människor som inte tycker samma lika. 

Vad jag vill säga är kanske att det behövs en balans i hur vi utmanar oss. Livet är för kort för fyror i källaren. Att som motionär cykla 2000 mil på ett år kan vara ganska endimensionellt om det inte balanseras av andra utmaningar.

Sitter här och funderar på hur jag ska utmana mig själv efter Lidingöloppet och kanske trillar polletten ner nånstans uppför Abborrebacken?

Fula fula april

18 apr 2017

Spenderade helgen ute på Sörmländska landsbygden och fick ett välbehövligt break på 52 timmar från caféet. Men arrrgh vad seeegt att komma igång igen! Vila är härligt nödvändigt. Vädret var knas men det störde inte, däremot flödet i mina sociala medier... Känns överflödigt att kritisera beteenden på nätet men mitten av april får mig verkligen att bryta ihop. Varje år. Det är klart att ingen tvingar mig att ha Instagram men jag tror ändå det är viktigt för business, att uppdatera en gång ibland för att påminna om att vi fortfarande finns och för att bjuda in till diverse event och grejer. Och jag tror också att det är viktigt att följa vissa konton, framförallt företag, för att vara uppdaterad kring vad som händer i cykel- och cafévärlden.

Men alla dessa selfies från Mallis och motsvarande… Please kill me.   

Det finns en del privata konton som är inspirerande, exempelvis thebikeramble. En 23-årig tjej som cyklar jorden runt på egen hand. Vem kan inte tycka det är intressant? Bilderna är snygga och hon skriver genomtänkt med ett syfte. Unikt konto och vad jag antar en unik människa. Eller varför inte Oscar Ekstam som snäpper fina bilder och samtidigt etablerar MTB-områdena i Mönsterås och Blomstermåla. Med syfte och genomtänkt.

Men 10 selfies från en Mallisvecka?? Med påföljande #ordbajs

#killme #justdoit

Det är då det roliga och nonsensaktiga med FB och IG förvandlas till allvar, för det är galenskap. Vad man har trott är respektabla förebilder förvandlas till helt omdömeslösa... Det är klart att det finns elit och motionärer inom alla områden och jag borde kanske bara avfölja och gå vidare. Men jag måste skrika ut att detta är fel, HALLÅ!! #pinsamt #varärstilpolisen #ingenärintresseradiårheller

Vet någon förresten om det går att välja bort hashtags? Tänk om jag kunde ta bort #mallis, #mallorca, #formentor, #sacalobra från mitt flöde.. 

Fyra snabba tips för Instagram:

  • Vad för nytt kan jag tillföra mina följare?

  • Vad i min upplevelse kan inspirera och lära ut något till mina följare?

  • Har du betalat fullpris för din utrustning och ändå företagshashtaggar, think again.

  • Ny solbränna ser bäst ut i svartvitt filter.

Till helgen är det i alla fall ”Camp Lidingö” som gäller, träningsläger fredag till söndag med Calle Friberg m.fl. Boende med SPA på Rönneberga konferensanläggning, som upplagt för Instaspam.

Hoppas på en bra träningsvecka dessförinnan: Två timmar gym igår (kan knappt röra mig idag), Tisdagsrajden ikväll (det ska snöa), spinning imorrn och gym torsdag. Även om jag är cafécyklist vill jag inte göra bort mig. Vi är alla tävlingsmänniskor i grunden och vi älskar att prestera. Älskar du inte att prestera är det något fel, på riktigt. Se till att få det åtgärdat. Lovar såklart att lägga ut massa risiga bilder på mig själv och knåpa ihop dom töntigaste #hashtagsen jag kan. Anfall är bästa försvar. Men att få till en grisrosa mallisbränna blir nog svårt, prognosen säger tyvärr blektjock. Får se vilket filter som funkar bäst mot det.

Det drar ihop sig!

7 apr 2017

Det har börjat pirra lite i kroppen. Förmodade anledningar: Vår, fredag, Paris-Roubaix på söndag och det är bara en månad kvar till Lidingöloppet MTB! Jag är faktiskt lite nervig, jag har aldrig kört banan så vet inte mycket mer än att det ska vara mycket upp och ner. Inte långa backar men befarar att jag kommer ha svårt att hitta en behaglig rytm. För jag gillar ändå när det är behagligt. Och med rytm. Min målvikt är 93 kilo, ganska mycket att släpa runt på och då hjälper det inte att min cykel väger som en påskkyckling.. Ser fram emot Lidingöloppets träningshelg 22-23 april, självklart för själva träningen och att hänga med alla cyklister men också för att få vara ledig. Jag har jobbat 97 dagar i sträck, om jag räknar med min födelsedag då jag faktiskt bara jobbade en halvdag. Lite segt att komma upp på morgonen och väldigt hjärntrött om kvällarna, men i övrigt fit for fight.

Ska ut och stöka i Nackareservatet med Mr X i eftermiddag (bästa avslutningen på en kontorsvecka) men jag vet inte om det är så bra träning, mest roligt och kanske med några pulstoppar. Det är ”tyvärr” för tidigt att avsluta med X antal ryck uppför Hammarbybacken, tror fortfarande att de ha liftarna igång.. Inför eftermiddagen har jag lovat mig själv att idag ska jag sänka sadeln med två centimeter, för att slippa balansera på framhjulet. Min nästa present till mig själv blir en drop-post, eller kanske en helt ny cykel med drop-post. Yes please.

Annars då. Greg LeMonds syrra ringde i förra veckan. Hon vill beställa take away: Åtta muggar och lite annat. Så igår skickade jag ett fint paket till Reno, Nevada och det kändes ju inte fy skam. Förhoppningsvis kanske det dyker upp en bild på Mr LeMond med en Le Mondmugg inom kort. Men han är busy nu, ska sälja huset, flytta till Louisiana.. 

Caféet rullar på bra, nya kocken, Thai Domi, har fått igång luncherna och vi har bra snack när vi ses. En ny märklighet bara är alla knäckta kvastskaft jag hittar i städskrubben, vem knäcker dem?? Varje vecka springer jag till järnbutiken och köper nya. I måndags kom jag tillbaka med ett spettliknande skaft och sa nöjt till Domi; -Look look! Try to break this!

Domi tittade lugnt och självsäkert på mig, svarar: -I can break it.

Och höll kvar blicken tills jag tittade bort och jag insåg direkt mitt misstag. Jaja, skaften kostar ju inte så mycket..

Avslutar med en bild från imorse. Trevlig helg!

Photo: @lepeloton

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!