MTB-bloggen - Kalle | Bicycling.se

Kalle Lööw


Äntligen ute i skogen igen

22 feb 2017

Så fick jag äntligen komma ut i skogen, och på årets hittills vackraste dag dessutom. På ett sätt är det härligt att kunna dra på dubbdäcken i vinterrusket och cykla vidare som inget hänt. Men cykelkänslan, alltså känslan av samspelet mellan underlag, cykel och jag själv, finns inte kvar. Dubbarna förvandlar cykeln till ett själlöst redskap som tar dig från punkt A till punkt B. Cykelglädjen dödas. Dessutom käkar dubbarna slang så dags att kassera dem..

Så har min cykling sett ut sedan jag kom hem från Sydafrika i mitten på december. Kallt, mörkt, blött, och själlöst. Nu kan ni kanske förstå glädjen av att smita från kontoret, ta hissen ner i källaren, byta om och rulla ut i solen och direkt in i Nackareservatet.

 

Marken är hård och bitvis isig men vi klarar oss med enbart adrenalinpåslag. Det rullar faktiskt otroligt lätt, cykeln sprätter och vi flyter fram över det frusna underlaget. Hade nästan glömt hur fantastiskt mycket jag gillar min cykel, dessutom med ny bredare framsula (2.3) som gör att jag känner mig tryggare och mer kontrollerad än med tidigare 2.0. Solen värmer i ansiktet och kläderna är perfekt tempererade. Testade mössan och benvärmarna jag fått av 2XU och de satt mycket bra, särskilt benvärmarna för det kan bli en blodig röra om de skaver i knävecket. Min kollega Rickard, a.k.a. Mr X, guidade runt, ständigt nya stigar, Nackareservatet är en levande organism, nya stigar uppstår och gamla försvinner. Jag slutar aldrig att förvånas över att det alltid går att hitta nya spår, trots att jag stökat runt där i 15 år. Rickards och min plan är att vi ska fortsätta att köra en lunchtur per vecka, minst. Vår egen hemliga klubb på kontoret. Lunchcykling är fincykling med enorma mängder själ.

Jag har jobbat mycket senaste veckorna och slarvat med maten (sambon har varit i Florida). Utan att ha vägt mig känns det som att jag droppat några hekton. Eller så är det en kombination av lätt cykel, skönt gummi och solen i ansiktet som gör att det bara rullar på utan större ansträngning.


Ikväll blir det ett nytt besök till Access Rehab för uppföljning av kroppsscreeningen jag gjorde för två veckor sedan. Tydligen är jag lite svagare på vänster sida så jag ska få ett program för att balansera upp muskulaturen. Snart mars så nu är det verkligen hög tid att börja träna.      

Förresten, jag fick hjälp med att kränga på framdäcket. Först tog jag med kadavret till caféet där min husmek Jonas gjorde ett försök men det slutna bara med två trasiga verktyg. Knallade istället bort till fina Bon Meq och där lyckades de äntligen. Men gubben han fick slita, det blev till och med ett klädbyte mitt i. Bakdäcket vete fan om jag ens orkar ge mig på..

Snart mars, helt otroligt!

Throwback till Moab

16 feb 2017

Tack Facebook för påminnelsen, det är tydligen två år sedan vi spenderade en knapp vecka i Moab, Utah; "the home of the greatest mountain biking on the planet". Vi tajmade in säsongsöppningen perfekt och var helt ensamma på stigarna. Svårt att beskriva landskapet men tror att bilderna talar för sig själv, det är helt otroligt.

Bild från första dagen och vi var fortfarande lite ovana vid hyrcyklarna. 

Bilderna nedan är från sista dagen då vi äntligen kände oss redo för Slickrock trail, enligt amerikanerna världens mest berömda stig. Eller stig och stig, sandstenen hade en färgmarkering vi fick följa i cirka 17 kilometer. Det blev ganska många stopp för att ta bilder och njuta men vi var duktigt trötta när vi kom tillbaka.

Sliten och i behov av energi.

Såja. Redo för en helg i Vegas!

Hårt slit, med ny motivation.

6 feb 2017

Det blir tyvärr inte mycket cyklat i nuläget, faktiskt bara mellan hem, café och kontor. Inget gymmande heller. Beror på att vi byter ut i stort sett hela personalstyrkan, inklusive kock. Så tiden går till intervjuer och introduktion. Jobb jobb jobb. Vi var nära att ge upp caféet för några veckor sedan, sälja av en del av aktierna och släppa driften. Ekonomiskt fördelaktigt men konceptet intresserade oss inte. Jag brinner för cyklingen och communityn vi byggt upp, jag är inte särskilt intresserad av att äga ett café med fulkaffe och chokladfontän. Så vi ångrade oss i sista stund, hittade ny kraft och motivation. Caféet har varit en bisyssla för både mig och min sambo Corina men snart ska jag testa baristayrket på heltid. Vi har inte alltid varit supernöjda med hur caféet utvecklats, med säkerhet beroende på att vi vid start inte hade någon erfarenhet samt att vi förlitat oss på att personalen ska förvalta och utveckla. Allt medan jag och Corina satt på våra kontor och led över hur saker och ting mestadels gick fel. 2015 betalade vi ut lön till 34 personal, 2016 till 23 personal, lite mindre rörigt men tjena att det går att driva café utan att själv vara närvarande.  

Med hjälp av ett antal fina vänner har vi målat om och fräschat upp. Värmande att det finns fler än Corina och jag som tycker att Le Mond är viktigt, och gärna tillför vad de kan för att caféet ska fortsätta existera. 

 

Anyway. Jag gjorde lite olika tester under december och januari. Min fråga till läkarna var: Varför jag alltid blir sjuk när jag tränar hårt? Negativa resultat, allt ser bra ut, (tyvärr?) Varken allergier eller astma. Har hört att testerna via vårdcentralen inte visar något, att man behöver göra IgG-analyser och skicka proverna till Tyskland eller Holland. Ja inte vet jag.. Vid astmatestet fick jag i alla fall testa Bricanyl, dock utan förbättring av mina resultat. Sämre faktiskt, vad det nu betyder? Skakar på huvudet åt att jag träffat två läkare senaste året som båda sagt att det här är medicinen som norska skidåkarna använder, men i enoooooorma doser.  

Läste igår att mtb är den hetaste trenden inom cykling. Efter el-cyklar. Så med andra ord är MTB den hetaste trenden inom cykling. Inget ont om el-cyklar, jag använder en på mitt dagjobb och det är smidigt. Jag dagdrömmer dock inte om en ny el-cykel, jag dagdrömmer om stigcykel att leka med i skogen. Hellas och Nackareservatet ska tydligen vara fint just nu, jag lyssnar med både upphetsning och avundsjuka på de MTB-cyklister som hittar till caféet efter sina rundor. Jag gläds av att höra hur roligt det är i skogen, samtidigt som jag plågas av att inte kunna vara där. Business before pleasure.

För två helger sedan tror jag vi hade 40 cyklister på caféet, i mitten av januari, det är galet. Nu i lördags kom det in en cyklist med det bredaste leendet jag sett. Hen hade cyklat så mycket sammanhängande trails att hen inte kunde sluta skratta. Förmodligen också påverkad av en lyckad hemmamatch natten innan. En bra dag i kalendern helt enkelt.

Jag har känt lite stress över att Lidingöloppet är det enda eventet jag hittills bokat in i år så jag blev väldigt glad i veckan när jag blev inbjuden till Lidingöloppets träningshelg i slutet av april. Inklusive boende på Rönneberga. Ser fram emot det!



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!