MTB-bloggen - Kalle | Bicycling.se

Kalle Lööw


Dags att knyta ihop Lidingösäcken

11 maj 2018

Vilken dag det blev, bästa möjliga väder och peppad stämning i spåret och på Lidingövallen. Jag brukar vifta med känselspröten just när det gäller stämning, mycket p.g.a. att jag gärna jämför med atmosfären inom rugby, i vars kultur jag frotterat mig, till och från, sedan drygt 15 år tillbaka. Rugby är kanske den öppnaste av alla sporter och det beror förmodligen på att du som spelare är helt beroende av dina lagkompisar, att de ställer upp för dig. Du måste helt enkelt vara en reko typ. Det beror också på att inom rugby visar du hur tuff och lojal du är på planen, så umgänget vid sidan om är prestigelöst och avslappnat. Det finns inget mer att bevisa. Detta skulle väl även kunna vara en passande beskrivning av förutsättningarna inom cykelsporten?

Men cyklingen har ytterligare en dimension; kampen mot den långvariga smärtan. Här får ni rätta mig om jag har fel men min erfarenhet är att fler cyklister än andra atleter har ett behov av att ”sluta sig” innan och under ett lopp, för att kunna hantera ansträngningen. Och att detta fenomen i sin tur påverkar atmosfären. Jag skriver detta mer som en liten spaning än som kritik. Det säger en hel del om hur tuff cykelsporten är och vilken seriös inställning som finns inom cykelkulturen.

I alla fall, på Lidingövallen upplevde jag en ovanligt öppen och vänskaplig atmosfär. Flera gånger kom jag på mig själva att fastna med mobilen istället för att umgås med de som var i närheten, glädjande nog så var det andra som hade mer social närvaro och tog kontakt, kända som okända. Riktigt trevligt.

Bon Meq

Bon Meq stod för cykelservicen på Lidingövallen.

Skönt med start 12:02. Alarmet ringde vid samma tid som vanligt och jag kunde arbeta två timmar i caféet innan jag rullade ut mot Lidingö. I solskenet. På Lidingövallen pratade jag bl.a. med gubbarna på Bon Meq, tjejerna i Team She Rides, grabbarna i TUG och med chefredaktör Breece, innan jag rullade bort till start. Tog beslutet att behålla min plats i startgrupp 1D, tänkte att jag nog inte skulle vara i vägen mer i den gruppen än i någon annan grupp.

Min målsättning var att inte bli avhängd i första backen så jag trampade på duktigt över första krönet och hade uppskattningsvis 20% av elitklass bakom mig. Jag avancerade på platten för att stjäla ytterligare några placeringar, vilket visade sig helt onödigt då det tjockat ihop sig vid första skarpa vänstersvängen. Väl inne i skogen så drogs fältet ut och tio minuter efter start fann jag mig helt alena på stigen, dock ivrigt påhejad av de lokala fansen.

Jag hade bestämt mig för att hålla en något högre ansträngningsnivå jämfört med förra året så första halvtimmen var tuff, pulsen pendlade mellan 80% och 93%. Kanske är ordentlig uppvärmning något att tänka på till nästa år. Och att ta det lugnare första kilometrarna.  

I Abborrebacken hann de tre första damerna ikapp mig, de malde på i stillhet och efter ytterligare tio minuter kom Ingrid och Hanna från She Rides ikapp, sprudlande och med glatt humör. Den tredje She Rides-tjejen Suz körde ikapp mig efter cirka fyra mil, då var hon rejält trött. Såg hennes ansträngningsgraf och ungefär 90% av loppet låg hon i zon 5 och resterande i zon 6. För mig är det otroligt imponerande att kunna ligga på en så hög ansträngningsnivå i två timmar och 30 minuter. Pro.

Skillnaden mellan att cykla loppet på min nya Camber jämfört med förra årets Epic var större än jag trodde. Givetvis låste jag båda dämparna men ändå kom cykeln i gungning så fort marken var ojämn, och det var svårt att få momentum i pedalandet. Jag hör många kritisera Specializeds Brain-dämpare men jag saknade dem.

Volontärerna gjorde ett strålande arbete med att peka riktning och stoppa bilar. Och kul med musik och hejarklack i de tuffaste klättringarna.

Ungefär fem kilometer från mål var vi en grupp på sju-åtta personer som körde om varandra om vartannat, jag hittade en utmaning i att försöka köra smart men samtidigt inte bara snylta på de andras ryggar. Med dryga kilometern kvar hade jag en svans av cyklister bakom mig och jag hann ikapp en framförvarande cyklist som gav mig några sekunders vila innan spurt. Jag kände, eller inbillade mig, att det var flera i gruppen som ville vara först över mållinjen.

Jag gick in som tvåa i de trånga kurvorna innan vi kom in på löparbanan och väl där drog jag igång min spurt lugnt och försiktigt för att inte trampa av kedjan eller något annat. Jag accelererade genom kurvan och väl ute på rakan så gled jag ifrån de andra, överlägset, hur fånigt det än kan tyckas. Jag kom på typ 486:e plats av alla startande.

She Rides

Med tjejerna i She Rides.

Resultatet tio minuter långsammare än förra året och det har sina förklaringar, sämre tränad och inte samma race-maskin. Känner liiite revanschlusta och en ganska stor lust att köpa en ny snabb hardtailram, eftersom jag kommer att cykla dessa snabba och relativt otekniska lopp många gånger framöver. Det är riktigt kul.

Stort tack till Lidingöloppet och Bicycling för utrymmet, riktigt roligt att få vara med i år igen!

 

Livet går vidare.

I söndags cyklade vi som tokiga ut till Ingarö för att köpa glass, i tisdags cyklade vi som tokiga Lanterne Rouge och igår torsdag cyklade vi som tokiga i Hellasskogen. Imorrn ska jag stigcykla mellan Hammabybacken och Handen med ett gäng tokiga kompisar. Det gläder mig att jag bara på några veckor har kunnat cykla mer än vad jag gjorde hela förra året.

Färdig inför Lidingöloppet MTB

3 maj 2018

Nu är jag FÄRDIG med min träning inför Lidingöloppet på lördag. Planen höll hyfsat, i fredags tog jag en extra vilodag men jag cyklade mer än vad jag räknat med under både lördag och söndag. Det blev även en vilodag på valborgsmässoafton, istället för träning gick jag med personalen till Thailändska Tigern, men det är en helt annan historia. I tisdags tränade jag maxstyrka ben och senare cyklade jag ut på Färingsö i kvällssolen. Gött. Jag mötte utan att överdriva 100 cyklister mellan Brommaplan och Ekerörondellen, kul med så många cyklister men mindre kul att nästan inga hälsar. - Hej hej, sa jag men inget svar och jag kände mig som en tiggare på stan.

 

Igår onsdag ville jag köra ett tömningspass och velade mellan att cykla Le Peloton CX på min Camber eller hänga med Lanterne Rouge på landsvägen ut till Gustavsberg. Cykla själv eller i sällskap? Valde sällskap och det var härligt att rulla iväg med 25 andra från caféet men mindre härligt att bli avhängd redan i Nacka. Kände mig helt FÄRDIG. På platten kändes det ok och jag kunde hålla hjul men i backarna hade jag inte en chans, mot någon. Med förra veckans strikta diet har jag tappat några kilo, bland annat körde jag en klassisk italienare och drack enbart ett glas rödvin efter att vi varit ute och cyklat. Men jag är fortfarande för tung, 97 kilo blir en utmaning att hantera på lördag.

 

I morse kom jag knappt ur sängen, träningsvärk i ben, rumpa och allmänt FÄRDIG. Som tröst har jag inlett kolhydratladdningen, kanske det bästa med att vara cyklist. Inför förra årets Lidingölopp körde jag rödbetsladdning, det var roligt i en dag men sedan mådde jag mest illa, funkade inte alls för mig. Inför tidigare lopp har jag använt Enervit och det har fungerat bra. Inför helgen blir det en blandning av Enervit, choklad och godis. Känns tryggt och beprövat. Och fylla på med magnesium och järn. Har bestämt mig för att cykla med vattenrygga på lördag, fylld med elektrolyter. Övrig föda blir en energibar på startlinjen och två gels gömda i byxorna.

 

Utifrån gårdagens avhängning har jag bestämt mig för att kliva tillbaka ett startled, om det är möjligt. Anmälde mig till tävlingsklass men det var i slutet av januari när jag cyklat 200 mil och 20 000 höjdmeter på tre veckor. Nu är formen usel i jämförelse. Tyvärr, för jag såg fram mot att prestera en bra tid.

 

Under förra årets Lidingölopp mådde jag rätt risigt första timmen (rödbetorna) men sedan blev det bättre, jag hittade min sweet spot med lagom ansträngning och fick en behaglig resa till mållinjen. Kanske ska jag sikta på högre ansträngningsnivå i år, jag skulle inte vilja beskriva det som en kommande mjölksyrafest men åtminstone komma i mål och känna att jag gjort allt vad som är rimligt för en 43-årig halvtränad amatör utan direkta prestationsambitioner. Min förhoppning är att de långa och långsamma milen tidigare i år har lagt en grund för att jag ska hålla distansen ut, det är när pulsen blir riktigt hög som jag kroknar lättare än vanligt. Så jag hoppas jag tål många pulstoppar innan jag bonkar totalt.

 

Ska lämna in Cambern på service ikväll, lyxigt att bo 100 meter från Cykelspecialisten vid Hornstull. Även om jag köpte min cykel i Specialized Concept Store så kan jag få den servad hos min LBS. Får inte glömma att köpa en ringklocka också.

 

Anyway, hoppas vi ses på lördag! Inför förra årets lopp skrev jag kaxigt att ni inte skulle bli så ledsna om ni blir omkörda av mig men i år vill jag nog säga att ni borde bli ledsna om ni blir omkörda av mig! :-) Lycka till i vilket fall!

Mountainbikeskolan

2 maj 2018

MTB-kurserna duggar tätt nu! Spenderade lördag och söndag i och runt Hellasgården tillsammans med tre instruktörer och cirka 20 andra MTB-cyklister. Mountainbikeskolan startades 2014 av Daniel Buckard och det är cirka 10 instruktörer som leder kurser på olika nivåer, i Stockholm samt Örebro (där bl.a. heltidsproffset Mattias Wengelin instruerar). Mountainbikeskolan erbjuder en mängd olika alternativ, från nybörjare till avancerade fortsättningskurser samt även tjej- och företagsgrupper. I helgen var det en fullbokad två-dagarskurs, nivå 2. Teori och fika/lunch genomförde vi i helklass, under cyklingen delade vi in oss själva i tre grupper eftersom kunnandet och erfarenheten var varierande, en deltagare hade genomfört Cape Epic och en annan hade aldrig varit i skogen förut.

Stort fokus på teknisk cykling vilket krävs för att kunna cykla i Nackareservatet på ett tryggt och elegant sätt. För det är en enorm skillnad att se en skolad cyklist tackla ett ”dramatisk” parti jämfört med en cyklist som inte är så teknisk men med ett obrytt förhållningssätt till livet och rörliga kroppsdelar. Båda kanske klarar hindret men den ena är definitivt stiligare att titta på.

Variation mellan teknikövningar på en grusplan samt cykling på de mest klassiska stigarna; Dow Jones, Tre Amigos, Hundbenet, Roswell, 112 och allt vad de heter.

Samling runt min S-Works Camber 

Samling runt min S-Works Camber

Lördagen hade strålande väder och vi kunde köra på rätt bra i skogen. Magnus, vår instruktör, stannade upp vid olika svårigheter, instruerade möjliga angreppssätt och sedan fick vi testa tills vi klarade/kraschade. Eller skita i det om vi ansåg hindret fööör dramatiskt. Ofta handlar rädslan om ett ”mind-fxxk” där den tänkta linjen kanske inte är så svår men omgivningen gör att det ser omöjligt ut. Här är grupptryck en viktig del av lärandet i utbildningen.

En sten i vägen

En sten i vägen.

På söndagen kom det regn och det blev följaktligen också rätt livsfarligt i skogen, som kryllar av stenar och rötter. Jag känner mig alltid helt värdelös i vätan och då brukar diskussionen om däcktryck kulminera. Jag vill pumpa så hårt det går medan alla andra verkar tycka slanglöst med lägsta möjliga tryck. Efter söndagens slirande är jag beredd att tänka om, men först ska jag köpa ett par nya däck, Specialized Butcher/Slaughter eller Schwalbe Magic Mary/Minion eller Maxxis Highroller 2. Men det blir efter Lidingöloppet, där ska jag köra på Specialized Renegade.

Advanced gruppen

Advanced gruppen

Magnus gjorde sitta bästa för att utmana oss och helgen har gett resultat, Nacka känns plattare och jag klarar fler tekniska partier än tidigare. Att spendera så mycket tid på stigarna i skogen var också en fysisk utmaning som jag kände av till igår tisdag. På ett skönt sätt eftersom jag aldrig ramlade och slog mig.

Mer info om Mountainbikeskolan hittar ni såklart på www.mountainbikeskolan.se

Gå en kurs för att kunna cykla snyggt och säkert!



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!