Vilken dag det blev, bästa möjliga väder och peppad stämning i spåret och på Lidingövallen. Jag brukar vifta med känselspröten just när det gäller stämning, mycket p.g.a. att jag gärna jämför med atmosfären inom rugby, i vars kultur jag frotterat mig, till och från, sedan drygt 15 år tillbaka. Rugby är kanske den öppnaste av alla sporter och det beror förmodligen på att du som spelare är helt beroende av dina lagkompisar, att de ställer upp för dig. Du måste helt enkelt vara en reko typ. Det beror också på att inom rugby visar du hur tuff och lojal du är på planen, så umgänget vid sidan om är prestigelöst och avslappnat. Det finns inget mer att bevisa. Detta skulle väl även kunna vara en passande beskrivning av förutsättningarna inom cykelsporten?

Men cyklingen har ytterligare en dimension; kampen mot den långvariga smärtan. Här får ni rätta mig om jag har fel men min erfarenhet är att fler cyklister än andra atleter har ett behov av att ”sluta sig” innan och under ett lopp, för att kunna hantera ansträngningen. Och att detta fenomen i sin tur påverkar atmosfären. Jag skriver detta mer som en liten spaning än som kritik. Det säger en hel del om hur tuff cykelsporten är och vilken seriös inställning som finns inom cykelkulturen.

I alla fall, på Lidingövallen upplevde jag en ovanligt öppen och vänskaplig atmosfär. Flera gånger kom jag på mig själva att fastna med mobilen istället för att umgås med de som var i närheten, glädjande nog så var det andra som hade mer social närvaro och tog kontakt, kända som okända. Riktigt trevligt.

Bon Meq stod för cykelservicen på Lidingövallen.

Skönt med start 12:02. Alarmet ringde vid samma tid som vanligt och jag kunde arbeta två timmar i caféet innan jag rullade ut mot Lidingö. I solskenet. På Lidingövallen pratade jag bl.a. med gubbarna på Bon Meq, tjejerna i Team She Rides, grabbarna i TUG och med chefredaktör Breece, innan jag rullade bort till start. Tog beslutet att behålla min plats i startgrupp 1D, tänkte att jag nog inte skulle vara i vägen mer i den gruppen än i någon annan grupp.

Min målsättning var att inte bli avhängd i första backen så jag trampade på duktigt över första krönet och hade uppskattningsvis 20% av elitklass bakom mig. Jag avancerade på platten för att stjäla ytterligare några placeringar, vilket visade sig helt onödigt då det tjockat ihop sig vid första skarpa vänstersvängen. Väl inne i skogen så drogs fältet ut och tio minuter efter start fann jag mig helt alena på stigen, dock ivrigt påhejad av de lokala fansen.

Jag hade bestämt mig för att hålla en något högre ansträngningsnivå jämfört med förra året så första halvtimmen var tuff, pulsen pendlade mellan 80% och 93%. Kanske är ordentlig uppvärmning något att tänka på till nästa år. Och att ta det lugnare första kilometrarna.  

I Abborrebacken hann de tre första damerna ikapp mig, de malde på i stillhet och efter ytterligare tio minuter kom Ingrid och Hanna från She Rides ikapp, sprudlande och med glatt humör. Den tredje She Rides-tjejen Suz körde ikapp mig efter cirka fyra mil, då var hon rejält trött. Såg hennes ansträngningsgraf och ungefär 90% av loppet låg hon i zon 5 och resterande i zon 6. För mig är det otroligt imponerande att kunna ligga på en så hög ansträngningsnivå i två timmar och 30 minuter. Pro.

Skillnaden mellan att cykla loppet på min nya Camber jämfört med förra årets Epic var större än jag trodde. Givetvis låste jag båda dämparna men ändå kom cykeln i gungning så fort marken var ojämn, och det var svårt att få momentum i pedalandet. Jag hör många kritisera Specializeds Brain-dämpare men jag saknade dem.

Volontärerna gjorde ett strålande arbete med att peka riktning och stoppa bilar. Och kul med musik och hejarklack i de tuffaste klättringarna.

Ungefär fem kilometer från mål var vi en grupp på sju-åtta personer som körde om varandra om vartannat, jag hittade en utmaning i att försöka köra smart men samtidigt inte bara snylta på de andras ryggar. Med dryga kilometern kvar hade jag en svans av cyklister bakom mig och jag hann ikapp en framförvarande cyklist som gav mig några sekunders vila innan spurt. Jag kände, eller inbillade mig, att det var flera i gruppen som ville vara först över mållinjen.

Jag gick in som tvåa i de trånga kurvorna innan vi kom in på löparbanan och väl där drog jag igång min spurt lugnt och försiktigt för att inte trampa av kedjan eller något annat. Jag accelererade genom kurvan och väl ute på rakan så gled jag ifrån de andra, överlägset, hur fånigt det än kan tyckas. Jag kom på typ 486:e plats av alla startande.

Med tjejerna i She Rides.

Resultatet tio minuter långsammare än förra året och det har sina förklaringar, sämre tränad och inte samma race-maskin. Känner liiite revanschlusta och en ganska stor lust att köpa en ny snabb hardtailram, eftersom jag kommer att cykla dessa snabba och relativt otekniska lopp många gånger framöver. Det är riktigt kul.

Stort tack till Lidingöloppet och Bicycling för utrymmet, riktigt roligt att få vara med i år igen!

Livet går vidare.

I söndags cyklade vi som tokiga ut till Ingarö för att köpa glass, i tisdags cyklade vi som tokiga Lanterne Rouge och igår torsdag cyklade vi som tokiga i Hellasskogen. Imorrn ska jag stigcykla mellan Hammabybacken och Handen med ett gäng tokiga kompisar. Det gläder mig att jag bara på några veckor har kunnat cykla mer än vad jag gjorde hela förra året.

Nu är jag FÄRDIG med min träning inför Lidingöloppet på lördag. Planen höll hyfsat, i fredags tog jag en extra vilodag men jag cyklade mer än vad jag räknat med under både lördag och söndag. Det blev även en vilodag på valborgsmässoafton, istället för träning gick jag med personalen till Thailändska Tigern, men det är en helt annan historia. I tisdags tränade jag maxstyrka ben och senare cyklade jag ut på Färingsö i kvällssolen. Gött. Jag mötte utan att överdriva 100 cyklister mellan Brommaplan och Ekerörondellen, kul med så många cyklister men mindre kul att nästan inga hälsar. - Hej hej, sa jag men inget svar och jag kände mig som en tiggare på stan.

Igår onsdag ville jag köra ett tömningspass och velade mellan att cykla Le Peloton CX på min Camber eller hänga med Lanterne Rouge på landsvägen ut till Gustavsberg. Cykla själv eller i sällskap? Valde sällskap och det var härligt att rulla iväg med 25 andra från caféet men mindre härligt att bli avhängd redan i Nacka. Kände mig helt FÄRDIG. På platten kändes det ok och jag kunde hålla hjul men i backarna hade jag inte en chans, mot någon. Med förra veckans strikta diet har jag tappat några kilo, bland annat körde jag en klassisk italienare och drack enbart ett glas rödvin efter att vi varit ute och cyklat. Men jag är fortfarande för tung, 97 kilo blir en utmaning att hantera på lördag.

I morse kom jag knappt ur sängen, träningsvärk i ben, rumpa och allmänt FÄRDIG. Som tröst har jag inlett kolhydratladdningen, kanske det bästa med att vara cyklist. Inför förra årets Lidingölopp körde jag rödbetsladdning, det var roligt i en dag men sedan mådde jag mest illa, funkade inte alls för mig. Inför tidigare lopp har jag använt Enervit och det har fungerat bra. Inför helgen blir det en blandning av Enervit, choklad och godis. Känns tryggt och beprövat. Och fylla på med magnesium och järn. Har bestämt mig för att cykla med vattenrygga på lördag, fylld med elektrolyter. Övrig föda blir en energibar på startlinjen och två gels gömda i byxorna.

Utifrån gårdagens avhängning har jag bestämt mig för att kliva tillbaka ett startled, om det är möjligt. Anmälde mig till tävlingsklass men det var i slutet av januari när jag cyklat 200 mil och 20 000 höjdmeter på tre veckor. Nu är formen usel i jämförelse. Tyvärr, för jag såg fram mot att prestera en bra tid.

Under förra årets Lidingölopp mådde jag rätt risigt första timmen (rödbetorna) men sedan blev det bättre, jag hittade min sweet spot med lagom ansträngning och fick en behaglig resa till mållinjen. Kanske ska jag sikta på högre ansträngningsnivå i år, jag skulle inte vilja beskriva det som en kommande mjölksyrafest men åtminstone komma i mål och känna att jag gjort allt vad som är rimligt för en 43-årig halvtränad amatör utan direkta prestationsambitioner. Min förhoppning är att de långa och långsamma milen tidigare i år har lagt en grund för att jag ska hålla distansen ut, det är när pulsen blir riktigt hög som jag kroknar lättare än vanligt. Så jag hoppas jag tål många pulstoppar innan jag bonkar totalt.

Ska lämna in Cambern på service ikväll, lyxigt att bo 100 meter från Cykelspecialisten vid Hornstull. Även om jag köpte min cykel i Specialized Concept Store så kan jag få den servad hos min LBS. Får inte glömma att köpa en ringklocka också.

Anyway, hoppas vi ses på lördag! Inför förra årets lopp skrev jag kaxigt att ni inte skulle bli så ledsna om ni blir omkörda av mig men i år vill jag nog säga att ni borde bli ledsna om ni blir omkörda av mig! :-) Lycka till i vilket fall!

I helgen var jag på Rönneberga konferens för Lidingöloppets MTB-läger, igen. Jag tyckte förra året var bra men det här året var faktiskt ännu bättre. Lärorikt i en härlig miljö med fantastisk mat och skön stämning.

Fullbokat med 35 deltagare och flera personer på kölistan. Ni som är intresserade bör boka tidigt nästa år. Inte lika många tjejer som förra året, ett åldersspann på imponerande 50 år och varierande kunnande/ambitioner.

Calle (Friberg) och Henrik (Sparr) levererade smarta svar även på dumma frågor och de delade upp gruppen när det var behövligt. Både Calle och Henrik är väldigt inspirerande i sitt förhållningssätt, de är personliga och professionella samtidigt, har hög energi, är tydliga och strukturerade men också lekfulla. Det blir aldrig tråkigt. Ibland är det svårt att tro att det finns så mycket stenhård betong innanför deras pannben, de skojar och verkar emellanåt mänskliga (hårt pannben är inte att förväxla med den betongkeps som drabbade vissa av oss andra under lägret). Calle och Henrik kom på 23:e plats i Cape Epic för en dryg månad sedan, ett resultat som säkert varit annorlunda om de haft bättre möjligheter att förbereda sig. Att prestera resultat i världseliten kräver sin uppbackning.

Fredag

Incheckning klockan 16:00, sedan hälsade vi på varandras high-endcyklar innan vi rullade delar av Rönnebergas MTB-spår i den sena eftermiddagssolen. Termometern visade 23 grader, även om jag tyckte det var gött så var det inget jämfört med de tillresta norrlänningarna, som fortfarande har en meter snö att smälta bort därhemma. Mitt ofrivilliga träningsuppehåll på dryga två månader gjorde att jag fick kämpa för att hänga med, även om det inte gick särskilt fort i skogen. Avslut med middag och mekanikersnack; justering av växlar och bromsok, sadelposition, däckval, däcktryck, etc.

Lördag

Frukost 08:00 och sedan rullade vi mot Bosön, backarna vid Grönsta och illa omtalade Abborrebacken, som är 550 meter lång och 48 meter hög. Det viktigaste gällande de 4-5 knepigaste backarna är att komma in först för att slippa köbildning och att i värsta fall behöva klicka ur. Så ett tips från coachen är en kort spurt innan backarna, förutom om ni ser mig, då lägger ni er bakom!

Efter lunch smälte vi maten och lyssnade på MIPS som berättade om vetenskapligheten bakom deras verksamhet. MIPS hq ligger i Täby och sysselsätter cirka 25 personer med att bygga hjälminredning, som är tänkt att minska risken för rotationstrauman i samband med fall. Hjälmar görs i olika material, EPS är engångshjälmar som måste kasseras efter fall, EPP klarar flera smällar, exempelvis hockeyhjälmar. MIPS graderar säkerheten hos varje hjälmmodell där låga nummer betyder hög säkerhet. Jag trodde att det var viktigast att skydda bakhuvudet men enligt MIPS sker 80% av fallen framåt. MIPS menar också att huvudet inte faller rakt mot marken/stenen/trädet, utan i vinkel vilket medför att hjärnan sätts i rotation = dåligt. Jag har arbetat en del med personer som fått förvärvade hjärnskador så jag har stor respekt för att skydda huvudet mot yttre slag. Cykla inte utan hjälm. Även om det än så länge saknas vetenskapliga bevis för att MIPS minskar skadorna så tror jag ändå på deras idé, surt bara att jag köpte en KASK förra veckan utan MIPS, KASK verkar vara det enda hjälmföretag som inte samarbetar med MIPS. Till och med POC och MIPS är vänner numera, efter att ha legat i fejd med varandra en tid. Förhoppningsvis kan jag hitta en passande MIPS-hjälm (jag har KASK-huvud) innan sommarens MTB-resor. På tal om säkerhet så fick jag hem en ny ryggsäck med säkerhetsplatta i förra veckan, EVOC Enduro Blackline i storlek XL. Lite oklart om den är på 16 eller 18 liter men tillräckligt rymlig för hela MTB-lägrets packning och inte för stor eller tung för en vanlig tisdagsrajd. Har cyklat fyra mil med den, Än så länge är jag väldigt nöjd, bra passform och jag blev inte svettig på ryggen.

På eftermiddagen tränade vi teknik och det trillades till höger och vänster. Även jag fick bita i gräset vilket egentligen bara kändes bra, som en reality check. På kvällen trängdes vi i pubbelpoolen, drack öl och ljög lagom om våra cykelbedrifter.

Söndag

Efter frukost vände jag på styrstammen och tog bort en distans för att göra min S-WORKS Camber redo för race. Jag ska också montera en 36-klinga fram snarast jag kan. Calle och Henrik kör vanligen med 36 fram och ibland 38 men det är inte alla cyklar som har plats för det. Nu är mitt största huvudbry hur jag ska förse mig med vätska under loppet, flaskhållaren på min Camber sitter för långt ner för att jag ska kunna använda den på ett säkert sätt under loppet så antingen köper jag en flaskhållare till sadeln eller så kör jag med en vattenrygga. Jag är också lite sugen på att testa Maurtens energidryck under loppet. Men jag måste prova innan.

Anyway, idag lite mer fysiskt och tekniskt utmanande cykling. Även om Lidingöloppet MTB inte är tekniskt krävande så finns det gott om stökiga stigar på ön, riktigt trevligt. Vi avslutade med en stafett där mitt lag, The Lemondheads, kom på en överlägsen andraplats. Laget som kom sist hade oturen att tappa bakhjulet 10 meter ifrån mållinjen, tveksamt om det hänt förut?

Ytterst tacksam för att både Lidingöloppet MTB och Rönneberga konferens ville viga en plats till mig i år igen, grymt bra helg och suverän förberedelse inför loppet om två veckor.

Min fysiska kapacitet är inte som den var i slutet på januari, då hade jag avverkat 200 landsvägsmil och 20 000 höjdmeter på tre veckor. Dock tror jag inte det ska ta så lång tid att ta mig tillbaka dit med rätt träning, fokus och lite tur. Min plan ser ut som följer:

Måndag 23    Styrketräning          Maxstyrka ben + core

Tisdag 24      Intervallträning       Hammarbybacken eller spinning (regn)

Onsdag 25     Långpass               Lanterne Rouge med Cafécykling Le Mond

Torsdag 26    MTB                       LMXCC + Hammarbybacken

Fredag 27     Vila                                                  

Lördag 28     MTB                       Mountainbikeskolan + Hammarbybacken

Söndag 29    MTB                       Mountainbikeskolan + Hammarbybacken

Måndag 30    Styrketräning         Maxstyrka ben + core

Tisdag 1        Intervallträning      Hammarbybacken eller spinning (regn)

Onsdag 2      Styrketräning         Maxstyrka ben + core

Torsdag 3     Vila

Fredag 4       Vila

Lördag 5       Lidingöloppet MTB

Var hos läkaren igår och fick klartecken att börja träna så smått. Har känt mig risig sedan februari och även igår, lite märkligt/genant att testerna inte visade några avvikelser. Har tyvärr haft en ful ovana att träna med halsont vilket förorsakat många månader av vila och återhämtning. Men nu sa doktorn att de inte kan se några indikationer på allvarligare (?) infektioner, inga streptokocker och mitt EKG är stabilt. Ride on.

I morgon inleds Lidingöloppets MTB-läger på Rönneberga och jag var fram till igår osäker på om jag överhuvudtaget skulle kunna vara med. Men nu är planen för morgondagen riktigt trevlig; först fixa frukost till Le Peloton vid 07:00, cyklisterna börjar närma sig 30 till antalet nu. Sedan arbeta fram till lunch på kontoret, hem och packa ryggsäcken och slö-rulla i solskenet ut mot Lidingö. Enbart maten på Rönneberga är tillräcklig för att motivera en vistelse där, nu ska jag dessutom få lyssna på Calle Friberg, Henrik Sparr, m.fl. i ämnen jag faktiskt är intresserad av, det känns förmånligt. Jag har inte så bra koll vilka andra som ska dit men det blir säkert skönt häng i år också.

Rönneberga for the win.

Lidingö for the win.

Förutom maten och sällskapet är mitt fokus i helgen att förbättra tekniken. Det var verkligen en stark aha-upplevelse för mig på förra årets läger, hur stor skillnad tekniken gör, allt handlar inte om kondition.

Det är 16 dagar till Lidingöloppet och i nästa vecka måste jag lägga upp en träningsplan. Jag är ganska van vid kort förberedelsetid så det ska nog gå bra, så länge kroppen tillåter. Eftersom jag avverkade 200 kuperade mil i januari och kände mig skapligt stark anmälde jag mig till tävlingsklass och satte ett tidsmål på två timmar och 30 minuter. Men med över två månader utan träning så behöver jag tänka om. Förra året körde jag på två timmar och 45 minuter och för att vara realistisk är nog tre timmar rimligt. Precis som förra året kommer trivsel framför resultat, jag ska plåga mig lagom.

I slutet av januari.

Kan inte låta bli att delvis skylla mitt nya tidsmål på lunchrestaurangen utanför mitt kontor. Asiatiskt käk är relativt nyttigt men det spelar ingen roll om portionerna är enorma. Ibland har jag disciplin att be om doggy-bag men uppenbarligen inte tillräckligt ofta. Det är priset jag får betala när jag vägrar sponsra ICA med mina lunchpengar, sånt pysslar inte vi restaurangägare med.

Hoppas hinna med några bilduppdateringar från lägret i helgen, stay tuned!

Lidingöloppet MTB done and dusted. Det har varit en rolig tid från december till nu; bloggen, förberedelserna och livet i övrigt. Jag trivs med att ha små mål, ett "event" att se fram emot och fokusera på. Prestationen i sig är kanske inte så viktig, längre. Bra eller dåligt vet jag inte men sunt intalar jag mig. Jag har tävlat, vunnit och förlorat tillräckligt. Nu vill jag ta ut mig lagom, inte gräva för länge eller för djupt. Jag sparar de sista krafterna till mitt civila liv. Balans. (Här kommer dom, bortförklaringarna!) 

Sista veckorna har varit helt ok ur förberedelsesynpunkt. Träningshelgen var såklart det roligaste och mest minnesvärda. Jag fick in några gympass, ett spinningpass och några rundor i skogen. Frisk och kry. Starka ben men inte så mycket flås, fast tillräckligt bra för att jag med säkerhet skulle ta mig runt.

Vilade från träning torsdag och fredag. Testade också något nytt; att ladda depåerna med rödbetor. För uthålligheten. Första drinkarna smakade underbart men på morgonen innan loppet tog det emot. Magen var inte supernöjd och jag var illamående när jag cyklade till caféet. Kanske berodde det på syntkonsert på Friends med middag och fri bar kvällen innan, men knappast troligt. På caféet åt jag en ostmacka och en acái-bowl, superbäret från amazonas med massa bra energi och utan socker. Det var visst surfare och capoeirare som var först med att ta bäret ur djungeln. Och jag tycker det funkar, dessutom upplever jag ett lyckorus. Men det kanske beror på; cykla + känna sig pigg = ger den effekten.

Anyway, kokade stuvning, blandade sportdryck och fixade/trixade innan jag kunde ta cykeln mot Lidingö. Med 80 minuter till start var jag en aning stressad. Men det var lugnt. Vid startområdet mötte jag Tony Helmersson, en av ledarna på träningshelgen. Tony flinade sådär som bara en person med en riktigt lurig räv bakom örat kan göra. Tittar man noga så ser man det. Han är trots allt gammal mästare i både downhill och speedbike. Galet. Tony var pepp!

Ingen kö vid nummerlappsutdelningen så jag hade oroat mig i onödan, som vanligt. 15 minuter innan start var jag färdigmonterad och redo. Otroligt bra förresten med start 12.05, oftast brukar motionslopp betyda bagarväckning 04.30 eller kanske till och med starttid 01.30. Nu hann jag till och med jobba två timmar innan start. Tummen upp. 

Hälsade på några jag kände men ingen var särskilt pratsugen, alla i sin egen bubbla. Körde med undertröja och armvärmare vilket visade sig vara helt perfekt i den 14 gradiga luften. Färre tjejer vid starten än jag förväntat mig, lite trist. På lägret var det nog en fjärdedel tjejer, vilket gav utmärkta möjligheter till mansplaining: Du borde sänka sadeln lite, mer luft i däcken, osv. Mansplaining och Lidingö går väl hand i hand? Vilka fördomar va.. 

När vi i startled 2 rullar ut i sakta mak så känner jag mig fortfarande kräkfärdig, är grinig på rödbetorna men eftersom det går ganska långsamt p.g.a. trängseln är det ok. Jag mår fint. Det tar en timme innan det släpper och jag börjar piggna till. Innan dess har vi avverkat ett antal backar som ingen berättat om och dessutom Abborrebacken. När man är förberedd så känns det lättare. Abborrebacken gick inte snabbt, långsammare än på träningshelgen men jag kom upp i gott skick och hade gärna rullat ner på bakhjulet som herr Friberg. Fick i alla fall till några valpiga småskutt. Inte lika trångt längre och jag hittade en grupp medcyklister som såg ungefär lika starka ut som mig, tyckte jag. Undrar om dom tagit det som en komplimang? Är man nyfiken på hur snabbt man kör är det bara att titta sig omkring, hur ser dom andra ut? Vikt, ålder, fitness och så vidare. Jag insåg till min förtret att jag inte höll 3.25 Cykelvasatempo men ok ändå. Vi var ett gäng tungviktare som körde hyfsat samma lika i uppförsbackarna. Vi körde dock aldrig som någon grupp, det var lite som cafécyklingen. Ibland när jag tyckte det gick för långsamt gick jag upp och drog. Men jag hade inte så mycket att trycka ner i pedalerna och snart var de förbi igen. Hur gick det där till, nyss så otroooligt långsamt och plötsligt viner de förbi..

En kilometer efter varvning börjar benen signalera. Inte supermycket men jag noterade det. Många börjar se riktigt krispiga ut, som när man varit på krogen, missat sista bussen och måste gå hem en mil i regnet halv fem på morgonen. Men jag behövde inte gräva så djupt. Jobbigt men överkomligt. Drack totalt en dryg halvliter sportdryck, tog fyra GT och två gels. Jag hörde Calle Friberg säga att han aldrig tar annat än gels under loppen så det ville jag testa. Inga bars alltså. Borde druckit lite mer men fick inte upp lockeländet på min flaska under sista två milen.

Det är en händelserik bana, tiden går snabbt. Cykelvasan känns mycket längre, det är en härlig klassisk väg men lite småtrist ibland. I startfållan hörde jag någon säga att slutet är längre än vad man tror så jag sparade på krafterna och höll spaning efter hammaren. Vid 60 kilometersskylten pointade jag ut vilka som absolut inte fick komma före mig i mål. Tyvärr kom målet snabbare än jag trott och när jag kom in på målkurvan/rakan trodde jag det var två kilometer kvar. Fick ändå på en spurtrökare och tog två cyklister inne på stadion, helt oviktigt visade det sig men vadåda. Fick ner tiden under 2.46, en kvart snabbare än vad jag tänkt mig. Kom i mål lagom till priscermonin, det brukar vara så, och alla jag träffade hade kört snabbare än mig men jag var ändå nöjd. Jag mådde bra, hade tagit ut mig "lagom" och jag hade framförallt haft roligt. Inte bara bett till gudarna efter mållinjen och att smärtan skulle ta slut. Det kan man ju också göra men inte jag, idag.

Summa summarum så känns det skönt att det är över, men också tråkigt. Jag njöt igår och vill njuta igen. Men jag har massa annat att styra med nu, event och grejer på caféet, bl.a. en födelsedagsfest i veckan. Det är roligt när det kommer folk och vill boka födelsedagsfester;

- Hur många kommer? frågar jag.

- Cirka 65, svarar hen.

- Det tror du bara, svarar jag. Det kommer 40. Det gör det alltid. Om det inte är influensatider. Eller snökaos. Kanske lika universellt som som att inga människor är längre än sex personer från varandra?

Tack till Bicycling och Lidingöloppet för att jag fick möjligheten att blogga och cykla. Tack också till Rönneberga konferens, Access Rehab och 2XU. Mest tack till alla er cyklister som läst bloggen, cyklat och varit peppade på Lidingöloppet under våren. Hoppas ni hade en riktigt bra cykeldag! 

Vi ses i skogen eller på Le Mond!