MTB-bloggen - Kalle | Bicycling.se

Kalle Lööw


Kort kort i skogen

30 mar 2017

Jag vill gärna skriva något om Sweden Bike Expo som var i helgen men det är ju lite att sparka in en öppen dörr.. Men om Bicycling la upp fem bilder från Mässan i Gbg tidigare i mars så la de upp noll bilder från mässan i Älvsjö. Om något var positivt så fick jag i alla fall ta med mig cykeln in, för det fanns ingen säker parkering utanför. Ryktet säger att det även nästa år kommer att vara två cykelmässor i mars. Och båda i Stockholm. Låt oss hoppas att det inte blir så.

Fick min Epic servad förra veckan så nu är den som ny. Dock vet jag inte varför min husmek envisas med att pysa ut luften ur däcken, alltid minimalt lufttryck. Funkar inte för mig, jag vill ha hårda däck, har säkert med mina 96 kilo att göra. Föredrar minimalt rullmotstånd före bekvämlighet. Är äntligen igång med träningen igen, två fantastiska rundor i Nackareservatet den här veckan och två spinningpass. Premiär för kortkort i måndags, hur nice?!

 

Söndag.

Måndag.

Jennie och Jenny vann sina klasser i Cape Epic. Från mitt perspektiv framför datorn var det aldrig direkt spännande, knappt jobbigt. Efter segrarna i prologen så kändes det solklart. Dock kunde allt tagit slut för Jennie på fjärde etappen. Värsta rivalerna hade fått en lucka och såg sin chans, Jennie och Esther jagade efter men då blir plötslig Esther man-prejjad av stigen och fastnade uppe i ett träd: 

https://www.facebook.com/capeepic/videos/10155257826518319/


Jag frågade Jennie hur hon upplevde situationen:

  • Ja, en snabb sekund trodde jag att det var över, hon small i så hårt men kanske grenarna fångade upp henne istället för trädet. När hon väl kom upp så sa hon att hon hade ont i bröstet och det är ju aldrig bra. Tankarna gick väl ungefär att: -Shit nu är det över. Sen var det i stil med att vi måste få upp henne snabbt för de andra är långt före. När vi väl kom ur skogen var det bara gasen i botten som gällde. Jag tog i allt jag hade och bara tittade bak då och då för att vara säker att hon var med. Jag fick extra krafter just då, kände mig urstark för det fanns inget annat alternativ än att komma ikapp ;)

Jag försöker leva mig in hur de kände sig när de är tillbaka på cyklarna igen, fulla med adrenalin, urstarka lungor och ben och så jävla inställda på att komma ifatt. Snacka om intensiv upplevelse och snacka om stark prestation.

Igår var jag förbi Bon Mec på Henriks och Patriks release av Velochef del 2. Hade hoppats på smaskiga energikakor men fick hålla tillgodo med ost och trevligt sällskap. Osten tog mig i alla fall igenom 75 minuter spinning efteråt.

Note to self att aldrig igen boka in öl/vinprovning och utvecklingssamtal med kocken efter ett spinningpass, det ser inte bra ut när man somnar sittandes..

Cape Epic

17 mar 2017

På söndag går starten av ABSA Cape Epic, världens största etapplopp sett till antal elitåkare och mediaintresse. Fyra svenskar är nere för att köra, Jennie Stenerhag i dam, Jenny Rissveds i mix och Calle Friberg/Matthias Wengelin i herr.  

Världseliten är på plats, dessutom bl.a. cykelkrosslegenden Sven Nys samt före detta Springbokspelarna John Smit och Joel Stransky. Joel Stransky gjorde samtliga poäng för Sydafrika när de vann VM-finalen 1995 på hemmaplan mot All Blacks. Snacka om att han är stor där nere.

Joel Stransky avgör VM-finalen på en dropkick.  

Det är fyra personer som genomfört samtliga 13 Cape Epic, kallade the Last Lions. De har belönats med gulddetaljer till sina cyklar som är möjligt att spotta för dem med skarpa ögon längs med banan.

Åtta krävande etapper och förutom en kortare prolog så är längden 78-112 km och höjden 1 350-2 750. Addera 35-40 grader varmt på det. Queen Stage är etapp 6 som har en nasty klättring (Groenlandberg) i sand och sten som är 9 kilometer lång och lyfter 600 höjdmeter.

I jämförelse är Lidingöloppet MTB 61,3 km långt och 1 056 meter högt. Addera solsken och 19 grader varmt så har du en fantastisk dag på cykeln, no more, no less. Bara dryga sex veckor kvar nu.

Jag tog mig friheten att störa Jennie Stenerhag i förberedelserna med några dumma frågor:

Hej Jennie, hur är känslan just nu?

- Hej Kalle, det är lite nervöst men också förväntansfullt. Helt ärligt så vill jag bara att vi ska starta nu! Cape Epic finns med i tankarna i så många månader så när vi är så här nära vill jag bara köra i gång.

Med Jennie i Stellenbosch.

Har förberedelserna gått enligt plan?

- Ja det tycker jag! Visst finns det små detaljer som kanske inte hunnits med eller tävlingar som inte gick som det var tänkt (som när jag inte kunde starta för jag blev magsjuk under natten innan en 2 dagars tävling), men i det stora hela så har det gått enligt plan.

Hur laddar du mentalt inför ett så krävande etapplopp? 

- Det är svårt att beskriva hur man laddar mentalt, det gäller nog mest att ha rätt inställning och veta vad som kommer. Jag känner mig mentalt förberedd.

Hur är stämningen i svensklägret?

- Jag har inte träffat några andra svenskar så det kan jag inte svara på. :-)

Hur är stämningen i Stellenbosch?  

- Allt handlar om Epic för tillfället och det är mycket internationella cyklister här just nu och de flesta är nog här för Epic. Det märks i cykelaffärerna också att Epic är på gång, de har mycket att göra :-)

Å cykeln går bra?

- Min Scott Spark RC World Cup är helt fantastisk och fungerar helt som den ska, jag fick den i december och har inte haft några problem alls! Jag kommer att uppskatta Eagle kassetten i alla de långa branta backarna nästa vecka.

Tack Jennie!

Jennie fick bryta förra året och tvingades till hjärtoperation kort efteråt. Men är nu tillbaka starkare än någonsin. När vi var nere i december körde vi delar av några etapper på 2016 års bana, brutalt! Känns som att vi på fyra dagar fick ihop tillräckligt med kilometer och höjdmeter för att täcka in en etapp. 

Här på hemmaplan skiner solen riktigt gött runt lunchtid. Det är något speciellt med första vårdagarna när man vinterpendlat sig igenom mörker och kyla. Som en pånyttfödelse.

Lunchdate.

Coffee made me do it

13 dec 2016

Hallå och välkomna! Bloggpremiär för mig och jag är full med huvudbry. Kommer någon att läsa? Kommer någon att bry sig? Kommer jag att få nya vänner? Eller kanske ovänner? Vi får se. Först ett stort tack till Lidingöloppet MTB och Bicycling som ger mig detta utrymme!

I dagsläget är det fortfarande luddigt vad jag ska skriva om men det jag funderat mycket på är: -Varför gillar jag MTB? Jag tror att den frågan blir röda tråden, att förklara för mig själv, så att jag kan sätta ord på det och inspirera fler. Förhoppningsvis kan jag även hjälpa er som läser att förstå, förklara och motivera för er själva och andra. Så att vi kan sprida ordet, ta över världen. Hoppas vi kan hjälpas åt med det.  

Utöver att skapa en ny världsordning antar jag att det blir lite kaffesnack och tankar kring sånt som händer i livet i övrigt. Säg till om det blir outhärdligt.  

För att krydda till det lite extra har jag som målsättning att dricka två koppar ljusrost innan varje text, så att innehållet blir härligt koffeinstint.

Coffee made me do it.

Då börjar vi.

Igår kväll kom jag hem från Sydafrika där jag och ett gäng andra cafécyklister stökat runt i Stellenbosch tillsammans med MTB-proffset Jennie Stenerhag. Helt f##king j###la unbelievable på ren koffeinsvenska!!!

Jennie bor sedan drygt 10 år i Stellenbosch, i alla fall på vintern. Från maj till oktober vinner Jennie tävling efter tävling hemma i Sverige, i år bl.a. långloppscupen och Cykelvasan. Jennie siktar närmast på att vinna världens största etapplopp, Cape Epic, i som går i mars. På våra fyra cykeldagar samlar vi ihop tillräckligt med kilometer och höjdmeter för en dryg etapp, så hårt är det. EN!

Jennie har alpin bakgrund men bytte snart till MTB. Efter en ryggskada började hon cykla landsväg men var ganska snart tillbaka i skogen igen. Som Jennie själv uttrycker det, med ett leende, full med adrenalin- och endorfiner, efter en fantastisk utförskörning: -När jag är här kan jag inte fatta att man vill vara i den där skiten! Och syftar på att trängas med bilar på landsvägen. Och vi håller såklart med. Det vi ser är mäktigt, vyerna är svåra att beskriva. Berg och vindalar. Klättringarna är oändliga. En trail heter g-spot. Ni förstår. Det är lugnt och stillsamt. Det enda vi hör är våra egna andetag när vi klättrar (och kanske tvivlet när det börjar blir riktigt jobbigt). En gång störs vi av en besprutningsmaskin som tömmer sitt innehåll över vinrankorna (Köp ekologiska viner, på riktigt).

Jennie har antingen morgontränat innan hon möter upp eller så ska hon träna efteråt. Under luncherna är vi öppenhjärtliga med hur bra vi tycker att allt är. -Just another day in South Africa, säger Jennie och skrattar. Och så är det. Otroligt bra cykling inom några minuter från bostaden, överkomligt prissatt fine dining till både lunch och middag och strålande sol. Men skulle vi vilja byta med Jennie? Nej, ingen av oss. Vi känner flera gånger att cyklingen är på gränsen, att vi pressas för hårt, att det är för varmt. Fyra dagar är tillräckligt, vi är turisterna, Jennie är proffset. Men självklart saknar vi cyklarna så fort vi återlämnat dem, då har vi glömt lidandet, det är så vi funkar. Jennie är på en annan level, extremt professionell och strukturerad i sitt arbete, hon vet vad hon gör och hur mycket hon måste träna. Inspirerande och lärorikt på alla plan.

I planeringen inför resan luskar jag reda på att Jennie är sponsrad av en öltillverkare med bryggeri nära Stellenbosch. Jennie fixar såklart en rundtur av manager och brew mistress Anja. Vi är alla imponerade av Anja som skulle klå oss i både cykling och att dricka öl (och då är vi ändå gamla ärrade rugbyspelare). Där finns även ett kafferosteri och de gör sin egen choklad. Stället är boss. 

Mer text, bilder och filmer från Stellenboch kommer senare i veckan. Då ska jag även beskriva hur det är att dela rum med en person som fiser så att vårt Wi-Fi lägger av..



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!