MTB-bloggen - Kalle | Bicycling.se

Kalle Lööw


Mountainbikeskolan

2 maj 2018

MTB-kurserna duggar tätt nu! Spenderade lördag och söndag i och runt Hellasgården tillsammans med tre instruktörer och cirka 20 andra MTB-cyklister. Mountainbikeskolan startades 2014 av Daniel Buckard och det är cirka 10 instruktörer som leder kurser på olika nivåer, i Stockholm samt Örebro (där bl.a. heltidsproffset Mattias Wengelin instruerar). Mountainbikeskolan erbjuder en mängd olika alternativ, från nybörjare till avancerade fortsättningskurser samt även tjej- och företagsgrupper. I helgen var det en fullbokad två-dagarskurs, nivå 2. Teori och fika/lunch genomförde vi i helklass, under cyklingen delade vi in oss själva i tre grupper eftersom kunnandet och erfarenheten var varierande, en deltagare hade genomfört Cape Epic och en annan hade aldrig varit i skogen förut.

Stort fokus på teknisk cykling vilket krävs för att kunna cykla i Nackareservatet på ett tryggt och elegant sätt. För det är en enorm skillnad att se en skolad cyklist tackla ett ”dramatisk” parti jämfört med en cyklist som inte är så teknisk men med ett obrytt förhållningssätt till livet och rörliga kroppsdelar. Båda kanske klarar hindret men den ena är definitivt stiligare att titta på.

Variation mellan teknikövningar på en grusplan samt cykling på de mest klassiska stigarna; Dow Jones, Tre Amigos, Hundbenet, Roswell, 112 och allt vad de heter.

Samling runt min S-Works Camber 

Samling runt min S-Works Camber

Lördagen hade strålande väder och vi kunde köra på rätt bra i skogen. Magnus, vår instruktör, stannade upp vid olika svårigheter, instruerade möjliga angreppssätt och sedan fick vi testa tills vi klarade/kraschade. Eller skita i det om vi ansåg hindret fööör dramatiskt. Ofta handlar rädslan om ett ”mind-fxxk” där den tänkta linjen kanske inte är så svår men omgivningen gör att det ser omöjligt ut. Här är grupptryck en viktig del av lärandet i utbildningen.

En sten i vägen

En sten i vägen.

På söndagen kom det regn och det blev följaktligen också rätt livsfarligt i skogen, som kryllar av stenar och rötter. Jag känner mig alltid helt värdelös i vätan och då brukar diskussionen om däcktryck kulminera. Jag vill pumpa så hårt det går medan alla andra verkar tycka slanglöst med lägsta möjliga tryck. Efter söndagens slirande är jag beredd att tänka om, men först ska jag köpa ett par nya däck, Specialized Butcher/Slaughter eller Schwalbe Magic Mary/Minion eller Maxxis Highroller 2. Men det blir efter Lidingöloppet, där ska jag köra på Specialized Renegade.

Advanced gruppen

Advanced gruppen

Magnus gjorde sitta bästa för att utmana oss och helgen har gett resultat, Nacka känns plattare och jag klarar fler tekniska partier än tidigare. Att spendera så mycket tid på stigarna i skogen var också en fysisk utmaning som jag kände av till igår tisdag. På ett skönt sätt eftersom jag aldrig ramlade och slog mig.

Mer info om Mountainbikeskolan hittar ni såklart på www.mountainbikeskolan.se

Gå en kurs för att kunna cykla snyggt och säkert!

Lidingöloppet MTB-läger

23 apr 2018

I helgen var jag på Rönneberga konferens för Lidingöloppets MTB-läger, igen. Jag tyckte förra året var bra men det här året var faktiskt ännu bättre. Lärorikt i en härlig miljö med fantastisk mat och skön stämning.

Fullbokat med 35 deltagare och flera personer på kölistan. Ni som är intresserade bör boka tidigt nästa år. Inte lika många tjejer som förra året, ett åldersspann på imponerande 50 år och varierande kunnande/ambitioner.

Calle (Friberg) och Henrik (Sparr) levererade smarta svar även på dumma frågor och de delade upp gruppen när det var behövligt. Både Calle och Henrik är väldigt inspirerande i sitt förhållningssätt, de är personliga och professionella samtidigt, har hög energi, är tydliga och strukturerade men också lekfulla. Det blir aldrig tråkigt. Ibland är det svårt att tro att det finns så mycket stenhård betong innanför deras pannben, de skojar och verkar emellanåt mänskliga (hårt pannben är inte att förväxla med den betongkeps som drabbade vissa av oss andra under lägret). Calle och Henrik kom på 23:e plats i Cape Epic för en dryg månad sedan, ett resultat som säkert varit annorlunda om de haft bättre möjligheter att förbereda sig. Att prestera resultat i världseliten kräver sin uppbackning.

 

Fredag

Incheckning klockan 16:00, sedan hälsade vi på varandras high-endcyklar innan vi rullade delar av Rönnebergas MTB-spår i den sena eftermiddagssolen. Termometern visade 23 grader, även om jag tyckte det var gött så var det inget jämfört med de tillresta norrlänningarna, som fortfarande har en meter snö att smälta bort därhemma. Mitt ofrivilliga träningsuppehåll på dryga två månader gjorde att jag fick kämpa för att hänga med, även om det inte gick särskilt fort i skogen. Avslut med middag och mekanikersnack; justering av växlar och bromsok, sadelposition, däckval, däcktryck, etc.

 

Lördag

Frukost 08:00 och sedan rullade vi mot Bosön, backarna vid Grönsta och illa omtalade Abborrebacken, som är 550 meter lång och 48 meter hög. Det viktigaste gällande de 4-5 knepigaste backarna är att komma in först för att slippa köbildning och att i värsta fall behöva klicka ur. Så ett tips från coachen är en kort spurt innan backarna, förutom om ni ser mig, då lägger ni er bakom!

 

Efter lunch smälte vi maten och lyssnade på MIPS som berättade om vetenskapligheten bakom deras verksamhet. MIPS hq ligger i Täby och sysselsätter cirka 25 personer med att bygga hjälminredning, som är tänkt att minska risken för rotationstrauman i samband med fall. Hjälmar görs i olika material, EPS är engångshjälmar som måste kasseras efter fall, EPP klarar flera smällar, exempelvis hockeyhjälmar. MIPS graderar säkerheten hos varje hjälmmodell där låga nummer betyder hög säkerhet. Jag trodde att det var viktigast att skydda bakhuvudet men enligt MIPS sker 80% av fallen framåt. MIPS menar också att huvudet inte faller rakt mot marken/stenen/trädet, utan i vinkel vilket medför att hjärnan sätts i rotation = dåligt. Jag har arbetat en del med personer som fått förvärvade hjärnskador så jag har stor respekt för att skydda huvudet mot yttre slag. Cykla inte utan hjälm. Även om det än så länge saknas vetenskapliga bevis för att MIPS minskar skadorna så tror jag ändå på deras idé, surt bara att jag köpte en KASK förra veckan utan MIPS, KASK verkar vara det enda hjälmföretag som inte samarbetar med MIPS. Till och med POC och MIPS är vänner numera, efter att ha legat i fejd med varandra en tid. Förhoppningsvis kan jag hitta en passande MIPS-hjälm (jag har KASK-huvud) innan sommarens MTB-resor. På tal om säkerhet så fick jag hem en ny ryggsäck med säkerhetsplatta i förra veckan, EVOC Enduro Blackline i storlek XL. Lite oklart om den är på 16 eller 18 liter men tillräckligt rymlig för hela MTB-lägrets packning och inte för stor eller tung för en vanlig tisdagsrajd. Har cyklat fyra mil med den, Än så länge är jag väldigt nöjd, bra passform och jag blev inte svettig på ryggen.

 

På eftermiddagen tränade vi teknik och det trillades till höger och vänster. Även jag fick bita i gräset vilket egentligen bara kändes bra, som en reality check. På kvällen trängdes vi i pubbelpoolen, drack öl och ljög lagom om våra cykelbedrifter.

 

Söndag

Efter frukost vände jag på styrstammen och tog bort en distans för att göra min S-WORKS Camber redo för race. Jag ska också montera en 36-klinga fram snarast jag kan. Calle och Henrik kör vanligen med 36 fram och ibland 38 men det är inte alla cyklar som har plats för det. Nu är mitt största huvudbry hur jag ska förse mig med vätska under loppet, flaskhållaren på min Camber sitter för långt ner för att jag ska kunna använda den på ett säkert sätt under loppet så antingen köper jag en flaskhållare till sadeln eller så kör jag med en vattenrygga. Jag är också lite sugen på att testa Maurtens energidryck under loppet. Men jag måste prova innan.

 

Anyway, idag lite mer fysiskt och tekniskt utmanande cykling. Även om Lidingöloppet MTB inte är tekniskt krävande så finns det gott om stökiga stigar på ön, riktigt trevligt. Vi avslutade med en stafett där mitt lag, The Lemondheads, kom på en överlägsen andraplats. Laget som kom sist hade oturen att tappa bakhjulet 10 meter ifrån mållinjen, tveksamt om det hänt förut?

Ytterst tacksam för att både Lidingöloppet MTB och Rönneberga konferens ville viga en plats till mig i år igen, grymt bra helg och suverän förberedelse inför loppet om två veckor.

Min fysiska kapacitet är inte som den var i slutet på januari, då hade jag avverkat 200 landsvägsmil och 20 000 höjdmeter på tre veckor. Dock tror jag inte det ska ta så lång tid att ta mig tillbaka dit med rätt träning, fokus och lite tur. Min plan ser ut som följer:

Måndag 23    Styrketräning          Maxstyrka ben + core

Tisdag 24      Intervallträning       Hammarbybacken eller spinning (regn)

Onsdag 25     Långpass               Lanterne Rouge med Cafécykling Le Mond

Torsdag 26    MTB                       LMXCC + Hammarbybacken

Fredag 27     Vila                                                  

Lördag 28     MTB                       Mountainbikeskolan + Hammarbybacken

Söndag 29    MTB                       Mountainbikeskolan + Hammarbybacken

Måndag 30    Styrketräning         Maxstyrka ben + core

Tisdag 1        Intervallträning      Hammarbybacken eller spinning (regn)

Onsdag 2      Styrketräning         Maxstyrka ben + core

Torsdag 3     Vila

Fredag 4       Vila

Lördag 5       Lidingöloppet MTB

Le Mond XC Club

7 mar 2018

Åkte på en rejäl släng av influensan och har fortfarande inte återhämtat mig helt och fullt, så tyvärr varken träning eller cykling just nu. Men att dricka kaffe och planera cykelresor är inte dumt det heller, i juli blir det MTB både på Island och runt Lake Tahoe. Can´t wait!

Facebook svämmar över av reseerbjudanden som jag vill åka på, guidade turer i Nepal, enduro på Madeira, crosscountry i Italien och Turkiet, etc.. Finns det något bättre än cykelresor? Så mycket roligt men så lite tid.

Men på tal om kaffe, för några veckor sedan gick jag en master barista course i Melbourne. En veckas kaffestudier i vad som anses vara den ”hetaste” caféstaden just nu. Fick med mig mycket inspiration och förhoppningsvis kan vi snäppa upp kaffekvaliteten ytterligare på caféet under våren.

Sverige är en kaffedrickande nation och vi har som ni vet en stark fikakultur som är välkänd över hela världen. Enligt legenden kommer ”fikan” från kyrkliga sammankomster back in the days. Efter kyrkomötet träffades folk i församlingshemmet eller motsvarande för att samtala. Och dricka kok- eller bryggkaffe. Kaffets kvalitet var inte det viktigaste, utan själva stunden tillsammans.

Fikapausen flyttade in på arbetsplatserna, kaffemuggen i hand gav ett legitimt alibi för att ta ett break från arbetet (Det sägs att IKEA har påverkat fikastundens längd genom att sätta en ny standard för muggarnas storlek). Kaffet kom från kaffemaskiner och dess dåliga kvalitet var ett tacksamt samtalsämne.

I början av 90-talet kom espresson till Sverige och 10 år senare startade det första mikrorosteriet och vi introducerades för specialkaffe. Vi svenskar upptäckte att kaffe faktiskt kan smaka gott. Skillnaden mellan specialkaffe och kommersiellt kaffe får jag nog återkomma till, det kräver sitt eget blogginlägg.

Tänkte avsluta med att berätta om Le Mond XC Club som vi startade i höstas. LMXCC är egentligen bara en facebookgrupp än så länge, där vi bjuder in medlemmarna till cykelturer. På torsdagar kör vi ”Frejloopen” och på söndagar lite olika. Meningen är att Frejloopen ska vara ett kort och intensivt träningspass, förberedande inför exempelvis Lidingöloppet. Vi kör samma runda varje gång och man kan tävla mot sin egen tid på Strava. Söndagar är mer i utflyktsform. Sök upp oss på facebook och join the fun. 

Vid starten av Frejloopen.
Mörkercykling, riktigt nice om man har bra lampor.

 

Frej - kort och intensiv!

Som ni kanske minns var det en relativt regnig höst så vi fick avbryta torsdagsturerna lite tidigare än vi tänkt, för att inte slita för mycket på Frejloopen. Ser nu fram emot att komma igång igen!

Lidingöloppet gav mersmak

8 maj 2017

Lidingöloppet MTB done and dusted. Det har varit en rolig tid från december till nu; bloggen, förberedelserna och livet i övrigt. Jag trivs med att ha små mål, ett "event" att se fram emot och fokusera på. Prestationen i sig är kanske inte så viktig, längre. Bra eller dåligt vet jag inte men sunt intalar jag mig. Jag har tävlat, vunnit och förlorat tillräckligt. Nu vill jag ta ut mig lagom, inte gräva för länge eller för djupt. Jag sparar de sista krafterna till mitt civila liv. Balans. (Här kommer dom, bortförklaringarna!) 

Sista veckorna har varit helt ok ur förberedelsesynpunkt. Träningshelgen var såklart det roligaste och mest minnesvärda. Jag fick in några gympass, ett spinningpass och några rundor i skogen. Frisk och kry. Starka ben men inte så mycket flås, fast tillräckligt bra för att jag med säkerhet skulle ta mig runt.

Vilade från träning torsdag och fredag. Testade också något nytt; att ladda depåerna med rödbetor. För uthålligheten. Första drinkarna smakade underbart men på morgonen innan loppet tog det emot. Magen var inte supernöjd och jag var illamående när jag cyklade till caféet. Kanske berodde det på syntkonsert på Friends med middag och fri bar kvällen innan, men knappast troligt. På caféet åt jag en ostmacka och en acái-bowl, superbäret från amazonas med massa bra energi och utan socker. Det var visst surfare och capoeirare som var först med att ta bäret ur djungeln. Och jag tycker det funkar, dessutom upplever jag ett lyckorus. Men det kanske beror på; cykla + känna sig pigg = ger den effekten.

Anyway, kokade stuvning, blandade sportdryck och fixade/trixade innan jag kunde ta cykeln mot Lidingö. Med 80 minuter till start var jag en aning stressad. Men det var lugnt. Vid startområdet mötte jag Tony Helmersson, en av ledarna på träningshelgen. Tony flinade sådär som bara en person med en riktigt lurig räv bakom örat kan göra. Tittar man noga så ser man det. Han är trots allt gammal mästare i både downhill och speedbike. Galet. Tony var pepp!

Ingen kö vid nummerlappsutdelningen så jag hade oroat mig i onödan, som vanligt. 15 minuter innan start var jag färdigmonterad och redo. Otroligt bra förresten med start 12.05, oftast brukar motionslopp betyda bagarväckning 04.30 eller kanske till och med starttid 01.30. Nu hann jag till och med jobba två timmar innan start. Tummen upp. 

Hälsade på några jag kände men ingen var särskilt pratsugen, alla i sin egen bubbla. Körde med undertröja och armvärmare vilket visade sig vara helt perfekt i den 14 gradiga luften. Färre tjejer vid starten än jag förväntat mig, lite trist. På lägret var det nog en fjärdedel tjejer, vilket gav utmärkta möjligheter till mansplaining: Du borde sänka sadeln lite, mer luft i däcken, osv. Mansplaining och Lidingö går väl hand i hand? Vilka fördomar va.. 

När vi i startled 2 rullar ut i sakta mak så känner jag mig fortfarande kräkfärdig, är grinig på rödbetorna men eftersom det går ganska långsamt p.g.a. trängseln är det ok. Jag mår fint. Det tar en timme innan det släpper och jag börjar piggna till. Innan dess har vi avverkat ett antal backar som ingen berättat om och dessutom Abborrebacken. När man är förberedd så känns det lättare. Abborrebacken gick inte snabbt, långsammare än på träningshelgen men jag kom upp i gott skick och hade gärna rullat ner på bakhjulet som herr Friberg. Fick i alla fall till några valpiga småskutt. Inte lika trångt längre och jag hittade en grupp medcyklister som såg ungefär lika starka ut som mig, tyckte jag. Undrar om dom tagit det som en komplimang? Är man nyfiken på hur snabbt man kör är det bara att titta sig omkring, hur ser dom andra ut? Vikt, ålder, fitness och så vidare. Jag insåg till min förtret att jag inte höll 3.25 Cykelvasatempo men ok ändå. Vi var ett gäng tungviktare som körde hyfsat samma lika i uppförsbackarna. Vi körde dock aldrig som någon grupp, det var lite som cafécyklingen. Ibland när jag tyckte det gick för långsamt gick jag upp och drog. Men jag hade inte så mycket att trycka ner i pedalerna och snart var de förbi igen. Hur gick det där till, nyss så otroooligt långsamt och plötsligt viner de förbi..

En kilometer efter varvning börjar benen signalera. Inte supermycket men jag noterade det. Många börjar se riktigt krispiga ut, som när man varit på krogen, missat sista bussen och måste gå hem en mil i regnet halv fem på morgonen. Men jag behövde inte gräva så djupt. Jobbigt men överkomligt. Drack totalt en dryg halvliter sportdryck, tog fyra GT och två gels. Jag hörde Calle Friberg säga att han aldrig tar annat än gels under loppen så det ville jag testa. Inga bars alltså. Borde druckit lite mer men fick inte upp lockeländet på min flaska under sista två milen.

Det är en händelserik bana, tiden går snabbt. Cykelvasan känns mycket längre, det är en härlig klassisk väg men lite småtrist ibland. I startfållan hörde jag någon säga att slutet är längre än vad man tror så jag sparade på krafterna och höll spaning efter hammaren. Vid 60 kilometersskylten pointade jag ut vilka som absolut inte fick komma före mig i mål. Tyvärr kom målet snabbare än jag trott och när jag kom in på målkurvan/rakan trodde jag det var två kilometer kvar. Fick ändå på en spurtrökare och tog två cyklister inne på stadion, helt oviktigt visade det sig men vadåda. Fick ner tiden under 2.46, en kvart snabbare än vad jag tänkt mig. Kom i mål lagom till priscermonin, det brukar vara så, och alla jag träffade hade kört snabbare än mig men jag var ändå nöjd. Jag mådde bra, hade tagit ut mig "lagom" och jag hade framförallt haft roligt. Inte bara bett till gudarna efter mållinjen och att smärtan skulle ta slut. Det kan man ju också göra men inte jag, idag.

Summa summarum så känns det skönt att det är över, men också tråkigt. Jag njöt igår och vill njuta igen. Men jag har massa annat att styra med nu, event och grejer på caféet, bl.a. en födelsedagsfest i veckan. Det är roligt när det kommer folk och vill boka födelsedagsfester;

- Hur många kommer? frågar jag.

- Cirka 65, svarar hen.

- Det tror du bara, svarar jag. Det kommer 40. Det gör det alltid. Om det inte är influensatider. Eller snökaos. Kanske lika universellt som som att inga människor är längre än sex personer från varandra?

Tack till Bicycling och Lidingöloppet för att jag fick möjligheten att blogga och cykla. Tack också till Rönneberga konferens, Access Rehab och 2XU. Mest tack till alla er cyklister som läst bloggen, cyklat och varit peppade på Lidingöloppet under våren. Hoppas ni hade en riktigt bra cykeldag! 

Vi ses i skogen eller på Le Mond!     

  

Det drar ihop sig!

7 apr 2017

Det har börjat pirra lite i kroppen. Förmodade anledningar: Vår, fredag, Paris-Roubaix på söndag och det är bara en månad kvar till Lidingöloppet MTB! Jag är faktiskt lite nervig, jag har aldrig kört banan så vet inte mycket mer än att det ska vara mycket upp och ner. Inte långa backar men befarar att jag kommer ha svårt att hitta en behaglig rytm. För jag gillar ändå när det är behagligt. Och med rytm. Min målvikt är 93 kilo, ganska mycket att släpa runt på och då hjälper det inte att min cykel väger som en påskkyckling.. Ser fram emot Lidingöloppets träningshelg 22-23 april, självklart för själva träningen och att hänga med alla cyklister men också för att få vara ledig. Jag har jobbat 97 dagar i sträck, om jag räknar med min födelsedag då jag faktiskt bara jobbade en halvdag. Lite segt att komma upp på morgonen och väldigt hjärntrött om kvällarna, men i övrigt fit for fight.

Ska ut och stöka i Nackareservatet med Mr X i eftermiddag (bästa avslutningen på en kontorsvecka) men jag vet inte om det är så bra träning, mest roligt och kanske med några pulstoppar. Det är ”tyvärr” för tidigt att avsluta med X antal ryck uppför Hammarbybacken, tror fortfarande att de ha liftarna igång.. Inför eftermiddagen har jag lovat mig själv att idag ska jag sänka sadeln med två centimeter, för att slippa balansera på framhjulet. Min nästa present till mig själv blir en drop-post, eller kanske en helt ny cykel med drop-post. Yes please.

Annars då. Greg LeMonds syrra ringde i förra veckan. Hon vill beställa take away: Åtta muggar och lite annat. Så igår skickade jag ett fint paket till Reno, Nevada och det kändes ju inte fy skam. Förhoppningsvis kanske det dyker upp en bild på Mr LeMond med en Le Mondmugg inom kort. Men han är busy nu, ska sälja huset, flytta till Louisiana.. 

Caféet rullar på bra, nya kocken, Thai Domi, har fått igång luncherna och vi har bra snack när vi ses. En ny märklighet bara är alla knäckta kvastskaft jag hittar i städskrubben, vem knäcker dem?? Varje vecka springer jag till järnbutiken och köper nya. I måndags kom jag tillbaka med ett spettliknande skaft och sa nöjt till Domi; -Look look! Try to break this!

Domi tittade lugnt och självsäkert på mig, svarar: -I can break it.

Och höll kvar blicken tills jag tittade bort och jag insåg direkt mitt misstag. Jaja, skaften kostar ju inte så mycket..

Avslutar med en bild från imorse. Trevlig helg!

Photo: @lepeloton

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!