Stockolms stad har sedan en tid tillbaka en Översiktsplan som för första gången i Stockholms historia pekar ut cykel som en grundläggande planeringsförutsättning när staden ska byggas ut. Vidare finns en Framkomlighetsstrategi som prioriterar cykeln och att cykeln ska ha mer plats i transportsystemet. Avslutningsvis finns en Cykelplan som pekar ut ett sammanhängande cykelvägnät, nödvändig standard och omfattning på cykelinfrastrukturen för att skapa goda förutsättningar för cykeltrafik i staden.

När det sedan kommer till att förverkliga orden och målen i dessa styrdokument blir det mer besvärligt. Vi ser, hör och kan läsa att vi är tillbaka i tidigare planeringsideal där bilen sätts högst. Det moderata trafikborgarrådet Ulla Hamilton uttrycker det så här i Mitt i Östermalm och Östermalmsnytt:

"Vi kan inte riva hus för att få fram mer cykelbanor, det kommer fortfarande att vara trångt att cykla i innerstaden."

"Vi har ändå den innerstad vi har. Det finns inte mycket utrymmen att bygga bredare cykelvägar på. Många måste trängas. Det kräver att vi börjar visa varandra större hänsyn."

Ulla Hamilton får också stöd av sin partikamrat, infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd. Så här säger hon till TT:

Det finns en optimal lösning på problemen med cykelsäkerheten, enligt infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Men hon tror aldrig att den kommer att bli genomförd.

”Det bästa vore att ha separata cykelbanor överallt, där bilar och cyklister slipper mötas. Och där man dessutom kunde ha olika filer för dem som cyklar olika snabbt. Men det är trångt om utrymme i stora städer som Stockholm"

 "Det skulle dessutom vara dyrt. Därför måste vi hitta olika lösningar på olika platser."

Här får vi då svart på vitt att det som planer och styrdokument pekar ut som prioriterat och ska få mer plats aldrig kommer att förverkligas av moderaterna. Det är för trångt, det finns inte plats, det är för dyrt, vi har de förutsättningar vi har och det går inte att ändra på är vad moderaterna säger. Vad de säger är att det på Strömbron aldrig kommer att vara möjligt att ta ett körfält från biltrafiken och göra om till cykelbanor.

Cyklister från Strömbron, cykelbanan 1,50 meter bred. Fyra körfält

På Stadsgårdsleden kommer dödsolyckorna fortsätta ske med jämna mellanrum då cyklister och turister tvingas dela på ett allt för begränsat utrymme. Det kommer inte heller vara möjligt att skapa cykelbanor på Långholmsgatan då såväl buss- som biltrafik är prioriterat före cykeltrafik - ”Vi har ändå den innerstad vi har.”

Långholmsgatan, cykelbanor får inte plats.

Orden vad gäller cykel i dessa beslutade styrdokument är alltså inget annat än luftslott, dimridåer som är till för att ge sken av storslagna cykelsatsningar och måla upp bilder av en cykelstad på väg mot världsklass…

Så då har vi klarlagt att i moderaternas Stockholm går det inte att göra något åt den situationen vi har, det befintliga går inte att ändra på, det är som det är. Men hur är det då när staden växer, när staden bygger nytt, när det så att säga är ett mer eller mindre blankt papper eller en blank ritning man har att utgå från. När det inte finns befintliga hus eller gator som ställer till besvär, när det finns mer yta att arbeta med, när staden också får intäkter att omsättas i infrastruktur. Hur lyckas staden då, kommer vi närmare målen i styrdokumenten om att cykeln är en grundläggande planeringsförutsättning, att standarder i handböcker och cykelplan kan förverkligas, att cykeln prioriteras, ges utrymme och ges goda förutsättningar?

I kommande delar i serien om moderat cykelpolitik kommer jag gå igenom några projekt som nyligen har färdigställts i Stockholm och där det funnits förutsättningarna för att skapa bra cykelinfrastruktur. Hur har det gått i dessa projekt?

Fler inlägg i serien:

• Moderat cykelpolitik del 2
• Moderat cykelpolitik del 3
• Moderat cykelpolitik del 4
• Moderat cykelpolitik del 5
• Moderat cykelpolitik del 6
• Moderat cykelpolitik, avslut och summering