Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Framtidens cykelbana?

29 feb 2016

En cykelbana. Separerad från gående. 4,5 meter bred. Dubbelriktad. Mittlinje. Enkelt och tryggt att cykla om och mötas. Skyddsavstånd till räcke och stolpar. Ungefär så här:


Bild: Trafikkontoret Stockholms stad

Nu är detta inte enbart ett fotomontage. Det är på väg att bli verklighet. Och då ser det ut så här:

Kantstenen flyttas ut och cykelbanan breddas upp till dubbel bredd

Tidigare såg det ut så här på sträckan:

Och här kan ni tydligt se skillnaden mot förr och nu:


I bakgrunden ser vi den gamla cykelbanan. I förgrunden ser vi den nya, dubbelt så bred. Näringslivets transporter underlättas avsevärt på detta sätt!

Inga som helst problem att möta en lastcykel från MOVEBYBiKE på denna cykelbana!

Svängfesten runt trädet kommer också att försvinna och cykelbanan kommer att gå rakt förbi på andra sidan av trädet:


Foto: Luca Mara 

Ett annat problem på denna sträcka är de återkommande och stora vattensamlingarna på cykelbanan, som vintertid blir ishav. Förhoppningsvis åtgärdas detta i och med den nya cykelbanan.

Färden genom lilla Riddarfjärden och dess ishav är snart ett minne blott! Foto: Federico

Stråket är ett av Stockholms mest trafikerade cykelstråk. Upp mot 10 000 cyklister per dygn cyklar här och en stor del av västerorts cyklister passerar denna sträcka. Det är trångt, smalt, köbildning och ständiga incidenter. Hela denna förändring har varit möjlig genom en omfördelning av trafikytorna. Parkeringsplatser och körfält för biltrafiken har fått ge plats för bättre cykelförbindelser.

En mycket viktig förbättring av detta stråk och av principiell stor betydelse – detta blir förhoppningsvis utgångsläget för vidare förbättring av detta och andra cykelstråk som byggs och byggs om i Stockholm.

Framtiden kanske är här!

 

Relaterade inlägg:

Svensk konfliktdesign

25 feb 2016

Skriver idag på Expressen Debatt om det främsta kännetecknet för landets cykelinfrastruktur: GÅNG- och cykelvägar eller kanske ett bättre ord är konfliktdesign.


Andra debattartiklar:

Lekstuga på cykelvägen

22 feb 2016

Här följer en berättelse om vad du kan få uppleva på din färdväg som cyklist – en berättelse som jag tror kommer få en fortsättning - kanske a never ending story. Vi kan kalla det att ansvariga för gång- och cykelvägen har lekstuga med cykelvägen och dess trafikanter – en farlig lekstuga. På en kort liten sträcka av cykelvägen har cyklister under några år fått uppleva förvaltningens kreativitet och lekstuga vad gäller bilhinder på gång- och cykelvägen. Det började med att en ny gång- och cykelförbindelse skulle byggas i södra Stockholm. En ny bro över järnvägsspåren som skulle innebära en avsevärd genväg och förbättring. Dagarna efter att förbindelsen öppnats såg det ut så här vid brons södra landfäste:


Inte så ofta vi möter en grå och mörk betonggris mitt i vägen, på cykelvägar är det en standardlösning...

Sedan följde några, hur ska jag säga, arga samtal till förvaltningen. Betonggrisen plockades till slut bort. Den ersattes med detta:

Två bommar tvärs över hela gång- och cykelvägen. Placerade på sådant sätt att det var helt omöjligt att passera dem cyklandes – du var tvungen att kliva av cykeln och tråckla den genom öppningen. Kom du med lastcykel eller cykelkärra var det bara att försöka ta vägen förbi i diket eller vända om.

Till slut, efter ytterligare samtal till förvaltningen, plockades en av bommarna bort:


Se så bra bom och betong syns i skymningen! Ett under av trafiksäkerhet...

Sedan gick det inte lång tid innan nästa hinder på cykelvägen dök upp. Denna gång en stor sten mitt på cykelvägen vid brons norra landfäste:


Foto: Mattias Bengtsson Byström

Och kort därefter två stora stenar på cykelvägen i nära anslutning till platsen där bommarna placerats ut:


Den som placerade ut dessa stenar hade inte ens det goda omdömmet att placera dem under belysningen - det ska uppenbarligen vara en utmaning och så svårt som möjligt att upptäcka dem. Foto: Mattias Bengtsson Byström

Och här kanske vi tror att denna historia slutar. Icke sa Nicke. Dags för ytterligare lite hinder på vägen. Denna gång i norra änden av cykelvägen. En kombination av stenar och bommar – denna gång färgglada för att hålla humöret uppe!

Självklart gick det inte att cykla förbi dessa hinder. Eller vänta, det gör det ju visst. Titta till höger i bilden nedan, en liten in-/utfart för biltrafiken bredvid cykelvägen. Där bommen oftast stod öppen. Tänkte inte på det! Och det kan jag säga er – det gjorde inte förvaltningen heller!

Och då kan vi ju lätt räkna ut att sagan inte tar slut här heller. De färgglada stenarna plockas bort och ersätts av några rejäla betongblock:


Foto: Mattias Bengtsson Byström

Men sagan fortsätter, den verkar inte ha något slut – a never ending story…

Betongblocken plockas bort och upp åker två nya grindar:


Foto: Mattias Bengtsson Byström


Foto: Mattias Bengtsson Byström

Här en kartbild över cykelvägen (rött streck) och alla platser som det placerats ut hinder på (gröna pilar):

När det gäller lekplatser är förvaltningarna mycket noga med att följa regelverket när dessa byggs. Allt för att det ska vara säkert och ingen skall komma till skada på grund av brister och faror i anläggningen. När det gäller ”regelverket” för cykelvägar skiter samma förvaltningar högaktningsfullt i sitt eget regelverk för cykelvägar. Så här säger stadens egen handbok Cykeln i staden om bilhinder på cykelvägar (s. 29):


Glasklart kan tyckas

Vad blir då resultatet av denna oförmåga och ovilja att följa regelverket? Människor kommer till skada visar studier från Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI). Framkomligheten för cyklister försvåras avsevärt och för vissa typer av cyklar blir det till och med omöjligt att passera.

Vad har denna lekstuga kostat undrar jag? Idiotin har verkligen många ansikten när det kommer till cykelvägar.

Och ytterst är detta ett ledningsproblem. Såväl på förvaltningarna som i politiken. Förvaltningsledningarna måste se till att personalen är kunnig och kompetent att lösa sina uppgifter och att följa regelverken. Politiken måste vara tydlig med sina krav och uppföljningar samt verka för att alla förvaltningar arbetar åt samma håll och efter samma regelverk. 

Hur gick det till exempel med det politiska utspelet att nu fick det vara ett slut med alla idiotbyggen och dags att sätta anställda, planerare, projektledare, entreprenörer, konsulter osv. i skolbänken för att lära sig cykeltrafik - det är tydligt att den utbildningen inte börjat ännu, eller så fick flertalet underkänt...

En del har dock kommit lite längre i sin mognad och insikt - se här!

Relaterade länkar:

Hur bred är en cykelbana?

18 feb 2016

Har ni funderat över varför våra cykelbanor har den bredd de har? Här får ni svaret – ett svar som handlar mycket om sannolikhet.

Till att börja med kan vi konstatera att det nästan inte finns några cykelbanor i Sverige. Det flesta är nämligen gång- och cykelbanor, eller gång- och cykelvägar (gc-banor är de som ligger utmed gator, gc-vägar är friliggande från gator).

I Sverige finns det framförallt två dokument som innehåller regler och råd när det gäller utformning av cykelbanor. Det är Vägars och gators utformning (VGU) och Gång-, cykel-, och mopedhandboken (GCM-handboken). Bägge dokumenten är framtagna av Trafikverket tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL). Vissa större kommuner och några kommuner som är särskilt intresserade av cykel, har dessutom tagit fram sina egna handböcker.

Ett fundament i dessa handböcker är det som kallas för Dimensionerande trafikanter och trafiksituationer (DTS). Det är alltså grundvärdena för olika trafikantgrupper och fordon, såsom längd, bredd, höjd och yta.

Dessa värden sätts i relation till en målhastighet för den anläggning som ska byggas – till exempel 20 eller 30 kilometer i timmen, när det handlar om en cykelbana.
Följer man dessa grundvärden skulle en dubbelriktad gång- och cykelbana i de flesta svenska städer och tätorter bli 4,3 meter bred. Teoretiskt kan då två cyklister mötas, samtidigt som de passerar två gående. En ganska rimlig situation och kvalitet kan tyckas – en grundläggande funktion. Samtidigt kan vi konstatera att få, väldigt få, dubbelriktade gång- och cykelbanor i landet är så pass breda. Istället ligger majoriteten runt 2½ - 3 meter och det ser ofta ut så här:


Tungan rätt i mun för att passera gående på den dubbelriktade gc-banan. Ute på gatan är det två breda körfält för enkla och säkra möten. Utöver det är det även en rad för parkering.

Eller så här:


En så kallade gemensam gång- och cykelbana, för dubbelriktad trafik. Observera att körbanorna bredvid inte har samma problem med framkomligheten. Inte särskilt många gående i körbanan heller...

En enkelriktad cykelbana där omcykling ska vara möjlig blir i sin tur två meter bred enligt DTS. Men även detta mått är ovanligt bland våra enkelriktade cykelbanor som oftast är 1 - 1,5 meter. Och då uppstår dessa situationer:


Konsekvens av alltför smal cykelbana: cykling i körbanan för att kunna passera långsammare cyklister. Samtidigt finns det sex stycken körfält för god kapacitet och framkomlighet för biltrafiken.

Samma problem uppstår för cykelfält, cykla ut i körfältet för att passera andra cyklister:


Foto: Luca Mara 

De sammantagna bristerna försvårar och säkerställer inte grundläggande funktioner så som säkra möten och omcyklingar, vilket ger sämre framkomlighet, sämre kapacitet och en cykelfärd full av incidenter, inbromsningar och väjningar. De leder även till ständiga konflikter och irritation med gående.

Varför har då så många (gång- och) cykelbanor och cykelfält en otillräcklig bredd som försvårar, eller till och med omöjliggör, möten och omcykling?

Det är här sannolikheten kommer in. Kommuner och Trafikverket gör helt enkelt bedömningen att möten eller behovet av att cykla om en annan cyklist eller passera gående sällan uppstår – de är så få. Precis så resonerar Haninge kommun.

Utgångsläget är många gånger att flödet av gående och cyklister är lågt, men det är ytterst sällan det finns studier, räkningar eller prognoser bakom dessa bedömningar – det är mer av en gissningslek. Och när möten eller behovet av omcykling ändå finns på dessa (gång- och) cykelbanor är tanken från väghållaren att trafikanterna ska ta det lugnt, visa hänsyn och samspela. Alla ska så att säga förstå och följa de outtalade spelreglerna - gammal som ung, cyklist som gående, hundägare och ryttare, barnvagnsförare och dramatendragare...

Detta är ett resonemang som mycket sällan används för biltrafik. Oavsett typ av gata och dess roll i trafiksystemet är utgångsläget nästan alltid att två motorfordon ska kunna mötas, exempelvis en lastbil ska kunna möta en personbil utan problem. Sedan ökar bara bredden på körfälten och antalet körfält med hastigheten och kraven på ökad kapacitet för biltrafiken. Och du behöver mycket sällan som bilist dela din yta med gående...

Vad får då denna underdimensionering för konsekvenser? Det leder till sämre framkomlighet, sämre kapacitet och återkommande konflikter, både mellan gående och cyklister, och cyklister sinsemellan. Ytorna räcker helt enkelt inte till.


Cykelkö på Munkbron, omcykling omöjlig på en lång sträcka. Att cykla med lastcykel eller cykelkärra är förenat med mycket stora svårigheter. Här fick cykeltrafiken det som blev över

Det blir många gånger den långsammaste cyklisten som dimensionerar framkomligheten och kapaciteten på de mer trafikerade cykelbanorna, medan övriga får bilda led bakom denna cyklist.

Studier från Nederländerna (Fietsberaad) visar att smalare cykelbanor är mer olycksdrabbade än breda, särskilt om sidoområdet (motsvarande vägrenen) saknas eller är otillräckligt och fyllt med växtlighet, murar, stolpar med mera.


Ett effektivt sätt att smalna av redan för smala cykelbanor på. 

Cyklisterna har helt enkelt mindre marginaler att göra fel, marginaler som ofta är en självklarhet när det kommer till biltrafiken. I Nederländerna är riktlinjerna att en enkelriktad cykelbana ska vara 2 meter bred. En dubbelriktad cykelbana ska vara 4 meter. Det vill säga utgångsläget är att det alltid ska vara möjligt att cykla om en annan cyklist samt mötas. Och det finns ingen koppling till flödet av cyklister när det gäller dessa bredder. Och det är cykelbanor, inte gång- och cykelbanor.

Det är mått och ett förhållningssätt till cykeltrafik vi ofta bara kan drömma om i vårt land. Det kallas här överstandard. Och det är vad säkerhet, trygghet, framkomlighet och allmänt drägliga förhållanden många gånger är för cyklister - en dröm.


En dubbelriktad cykelbana i Nederländerna, 4 meter bred. Finns inte många kilometer av detta i vårt land...

Anledningen till denna understandard för cykeltrafik vi ser i landet handlar i stort sett om en enda sak: pengar. Det är billigare att bygga och underhålla smala (gång-) och cykelbanor. En annan anledning – dock inte den dominerande – är att det är kamp om ytorna, och att cykeltrafiken då inte prioriteras. Det märkliga är att detta resonemang om bredd och pengar lika väl skulle kunna appliceras på mängder av gator och vägar som byggs och är lågtrafikerade med bilar. Helt enkelt att göra dem smala, med endast ett körfält och ett antal mötesfickor för att hantera möten. Detta om något skulle spara stora pengar då det är avsevärt dyrare att bygga och underhålla gator än cykelbanor.

Men detta är som sagt mycket ovanligt. Utgångsläget är att motorfordon alltid ska kunna mötas utan hinder - det vill säga säkerställa grundläggande funktioner. Det är helt enkelt olika måttstockar för cykeltrafik och biltrafik. Det är en strukturell diskriminering som gång på gång reproduceras och förstärker det transportsystem vi har i landet. Som här på Karlavägen:

Foto: Peter Schantz


Tre korrekt dimensionerade körfält för biltrafiken. Gångbanan är cirka 1,2 meter, cykelbanan är cirka 90 centimeter. Gående och cyklister får ta det som blev över och det blev inte särskilt bra för någon av dem...


Och så undrar vi varför så många använder bilen och så få använder cykeln...

Relaterade länkar:

Det här älskar jag!

12 feb 2016

Jag: ska vi ta springcykeln till förskolan?

Min dotter: JA! Jag vinner, jag vinner... (det är mycket tävling i min dotters liv just nu!)

Och sen bär det iväg. Och det är en underbar start på dagen. Undra om de som tar bilen upplever samma sprudlande glädje och otålighet att komma iväg hos sina barn när de frågar om de ska ta bilen till förskolan?


En early rider på en Early Rider!

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!