Ett litet café på Kungsholmen i Stockholm. Jag arbetade då på Trafikkontoret i närheten och vid luncherna passerade vi ofta denna lokal. Det var tidigare ett sunkigt ställe som kollegorna på miljöförvaltningen varnade för och som vi aldrig besökte. Så en dag när vi passerade såg vi att det var ny verksamhet och nya ägare. Och framförallt såg vi reklamskylten.

Bakom disken fanns Hanna och Kalle. Det visade sig att Kalle var Kalle Bern, mångårig medarbetar på cykeltidningen Kadens. Detta blev nu stället där jag ständigt tog morgonfika och fika efter lunchen. Mina kollegor, konsultvänner och Kalle fixade tom en överraskningsfika när jag fyllde 40 år!

Så en dag, efter år av cykelsnack, espressos och andra smaskigheter frågade Kalle om jag inte ville skriva en krönika i tidningen. Jag blev smickrad men samtidigt nervös. Jag, en byråkrat som bara skrivit ”byråkrattexter” skulle nu skriva en krönika. Gå från stelbenta och faktaspäckade texter med analys och konsekvens till att skriva mer från hjärtat, mer tyckande och åsikter. Jag sa det till Kalle och jag bad om deras hjälp. Och den hjälpen fick jag. I allra högsta grad.

Och nu sitter jag här. Många år senare. Många krönikor senare. Och väldigt många blogginlägg senare. Och allt började av en ren tillfällighet. Kalle och Hanna öppnade ett fik, ett fik nära mitt jobb. Där jag såg en reklamskylt för Peugeotcyklar. Där jag började fika och snacka cykel med Kalle.

Stort tack Kalle, Stefan, Andreas, Luca och inte minst min redaktör Åsa som gör mina texter så mycket bättre. Mitt liv har blivit rikare tillsammans med er.