Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Hösten – då nollvisionen visar långfingret åt cyklister

30 okt 2016


11 procent av cyklisternas singelolyckor med personskador i oktober beror på lövhalka. Eftersom singelolyckor bland cyklister är många så är det alltså många som skadas under en kort period av året. Och lite görs åt detta – i nollvisionens Sverige.

Istället får vi från ansvariga höra:

- Det skulle kräva otroliga resurser för att vi skulle kunna hålla cykelbanorna varje dag, säger han.

Det går inte, det är för komplicerat, det krävs ”otroliga resurser” är beskedet. Istället läggs allt ansvar på de som cyklar – ni får anpassa er och ta det lite lugnt (även ni som går, ja för även gående råkar ut för lövhalka om nu någon trodde något annat).

Låt oss bena ut några saker här. Till exempel hur mycket skulle det kosta att höja standarden och ha en bättre bekämpning av lövhalka? Nu sticker jag ut hakan och säger: det behöver inte kosta något mer alls. Det handlar mer om hur man lägger upp arbetet och hur man väljer att prioriterar. Det vill säga: kompetens och vilja.

Lövfällningen och halkan pågår cirka en månad. För att ha ett någorlunda tillförlitligt väglag under den perioden behövs lövsopning 1 – 2 gånger i veckan. Det vill säga 5 – 10 gånger totalt under denna månad. Och det är inte hela cykelvägnätet som behöver lövsopas - långt ifrån. Jag gör bedömningen att det handlar om 10 – 15 procent av en kommuns/Trafikverkets cykelvägnät som lövhalka uppstår på. Det är även förutsägbart var lövhalkan uppstår – man behöver så att säga inte chansa eller gissa – den uppstår där träden finns utmed cykelvägen. Detta tillstånd bör ju en gatu-/parkingenjör ha koll på, ingår så att säga i arbetsuppgiften att kunna sitt vägnät. Då kan dessa driftansvariga enkelt upprätta lövsopningskartor över sträckorna i cykelvägnätet där det finns risk för återkommande lövhalka.

Så då vet vi nu att under en mycket begränsad period, på en liten del av cykelvägnätet, behövs det lite extra insatser för att åstadkomma säkrare förhållanden på cykelvägnäten runt om landet. 

Men svaret är: ”Det skulle kräva otroliga resurser...”

Nej säger jag, det skulle inte alls kräva några otroliga resurser. Det är ju närmast häpnadsväckande att en ansvarig uttrycker sig på det sättet. Istället vore det ju mer smakfullt om ansvariga satte sig in i frågan och tog fram en prislapp på vad utökad lövsopning skulle kosta. Och därefter frågar sig om det går att omfördela i driftbudgeten och prioritera annorlunda (vilket det självklart gör). Eller som Anna Niska på Väg- och transportforskningsinstitutet uttrycker det: ”Då blir det ingen ökad kostnad”. Men det görs inte – istället framställs lövsopning som otroligt komplicerat och dyrt – och cyklisterna hålls helt ansvariga och får lösa uppgiften.

Det är ett intressant förhållningssättet att lägga över allt ansvar på cyklisten: bara att anpassa farten och underordna sig fysikens lagar så går det bra. Om vi överför förhållningssättet till biltrafiken skulle vi inte ha så många 2 + 1 - vägar. För det vet vi ju alla att det går inte så bra att köra om i full fart när du får möte. säger vi inte: sluta köra om vid möte så försvinner olyckorna. Vi skulle inte heller ha sidoräcken eller säkrade sidoområden för det vet vi ju alla att kör du av vägen i full fart så går det inte så bra om du kör in i bergväggen eller trädet. Då säger vi inte: sluta köra av vägen så försvinner olyckorna. I biltrafiken har vi alltså kommit fram till att samhället har ett ansvar – en nollvision - att se till att bilinfrastrukturen är någorlunda säker. För människor är människor, och de gör misstag och fel. Arbetet med nollvisionen är ju också mycket framgångsrikt – för biltrafiken. Och det har lagts ner massor av miljarder på att åstadkomma detta. Eller kanske vi ska uttrycka det som att det lagts ner otroliga resurser på att göra det säkrare – att köra bil.

Så alla dessa lövfyllda cykelvägar är inget annat än politiker och tjänstemän och en nollvision som visar långfingret åt alla som cyklar (och går)

Göteborg. Foto: Chris W S Kristoffersen

Lund. Foto: Daniel Sturesson


Lund. Foto: Nils Calmsund

Stockholm. Foto: Johannes Borgström


Stockhom, samma gata, lite senare. Nu är det lövsmet. Foto: Johannes Borgström

Stockholm. Foto: Jon Jogensjö

Göteborg. Foto: Kajsa Nalin

Gävle. Foto: Tony Nordin

Uppsala. Foto: Torbjörn Albért


Västerås. Även här blir det lövsmet när löven får ligga länge på cykelvägen. Kurva och ett tvärfall som gör kurvan feldoserad... Foto: Niklas Kihlén

Täby. Foto: Björn Stenberg


Täby. Foto: Björn Stenberg


Malmö. Foto: Jennie Fasth 


Örebro. Foto: Monan 


I Göteborg finns denna fina och tjocka lövmatta på cykelbanan. En stad som saknar de "otroliga resurserna" och därför ser det ut så här för de som går och cyklar...
Foto: Ola Kvarnbo 


Ännu en bild från Göteborg. En nästan lövfri cykelbana. Gångbanan ser däremot lite svårttillgänglig ut. Så var går man då? I Göteborg verkar fokus ligga på att köra bil...
Foto: Kalle Eriksson 


Uppdaterad 2016-11-03:
Hurra, pengar finns! Det saknas inte "otroliga resurser". Det är planeringen det hänger på. Löven faller ju som de vill och inte som planeraren vill. Ungefär som snön. Fast till skillnaden mot snön vet vi ju var löven faller. Så planera verksamheten lite bättre så ska ni se att resultatet blir bättre. Och färre cyklister och gående som halkar omkull. 


Relaterade inlägg:

Satsar 85 000 000€

27 okt 2016

För en svensk cykelplanerare en nästan ofattbar summa, 85 000 000€. Det är vad den Nederländska staden Groningen kommer att satsa de närmaste 5 åren på cykel. En stad som enligt mig redan är världens bästa cykelstad. En stad med 200 000 invånare. Men de är inte på långa vägar nöjda med dagens förhållanden för cykeltrafiken utan de fortsätter att utveckla och förbättra.

Jag undrar när vi får se denna mognad och mentalitet hos våra politiker och planerare. De svenska så kallade cykelsatsningar framstår ju minst sagt som patetiska i jämföresle med detta. Och då är ju cykelskulden i vårt land milsvid större än den är i Nederländerna, så våra satsningar skulle ju behöva vara avsevärt störrre än deras för att uppnå en basic och anständig cykelinfrastruktur.

Som jag sagt så många gånger förr: Show me the money!


Relaterade inlägg:

En våt cykeldröm: Trafikverket 2.0

24 okt 2016

Jag har en dröm. En dröm om ett nytt Trafikverk. Ett verk som tar uppgiften med ökat och säkert cyklande på stort allvar, med bred kompetens och professionalism. Detta med full uppbackning från en infrastrukturminister som säger att cykling är ett kommunalt och statligt ansvar.

Vi kan ta en titt lite längre söderut hur det skulle kunna vara. Vi tittar på vårt grannland Danmark. Deras Vejdirektorat har nyligen genomfört ett nationellt försök med att cykla höger vid rött – med stor framgång. Så nu är det möjligt för kommunerna och staten att införa detta i Danmark. Motsvarande skulle jag vilja se från Trafikverket 2.0. Att utveckla och göra framsteg.

Cykla höger vid rött. Se så enkelt detta gick att lösa i grannlandet Danmark!

Vi skulle kunna se motsvarande när det gäller vinterväghållning av cykelvägar. Detta gissel och elände för cykeltrafiken och en stor anledning till många cykelolyckor och dålig framkomlighet. Här skulle Trafikverket kunna utföra ett pionjärarbete och leda utveckling i landet. I stället för att enskilda kommuner ska försöka lite här och där så skulle en central och nationell aktör kunna ta det ansvaret. Trafikverket 2.0 slutar med att ”följa utvecklingen” och börjar ”leda utvecklingen”.

Sen har vi eländet med vägarbeten. Där cyklister tillhör de mest olycksdrabbade. Och där Trafikverket och Väg- och transportforskningsinstitutet genomfört en rad studier på området vad gäller vägarbeten, cyklister och trafiksäkerhet – så kunskapen finns. Även här skulle Trafikverket kunna ta  taktpinnen och visa vägen mot säkrare och framkomligare vägarbeten för cyklister. Genom utbildningsmaterial, genom kurser, genom krav samt genom att vara en förebild vid sina egna vägarbetsområden. Helt enkelt peka ut en väg så vi slipper livsfarliga spjut utmed cykelvägarna, kilometerlånga omvägar vid vägarbeten eller att cyklister helt plötsligt ska bli fotgängare när vägarbeten ska genomföras.  

Vi skulle kunna se samma positiva utveckling när det gäller byggnation av ny cykelinfrastruktur. När vi nu år 2016 vet så mycket mer och har så mycket bättre kunskap om cykeltrafik än tidigare. När vi har styrdokument, planer och målsättningar som tydligt sätter cykeltrafik i fokus. Här skulle Trafikverket kunna visa hur modern, funktionell och säker cykelinfrastruktur byggs. Det handlar om att räkna rätt från början och att sluta sminka grisendet handlar om att hantera cykeltrafiken precis på samma professionella sätt som verket hanterar biltrafiken – det är Trafikverket 2.0.

Sen har vi ju avslutningsvis 2+1-vägar och cykeltrafik. Där vi nu får fler och fler indikationer på att cyklingen på landsbygden fullständigt rasar. Här skulle vårt nya Trafikverk, med stöd av en cykelvänlig infrastrukturminister, kunna ta ett helt nytt grepp. Ett grepp som skulle innebära så väl bättre trafiksäkerhet för biltrafiken och ökad och säker cykling. Ett lämpligt utgångsläge är Trafikverkets egen studie som visar cykelpotential utmed 120 mil 2+1-vägar. Sätt igång och bygg cykelvägarna utmed dessa 120 mil. Det är att lyckas med mer än bara en av samhällets målsättningar – det är vägen mot bättre trafiksäkerhet för alla och ett mer hållbart transportsystem – inte bara det ena.


2+1-väg och cykelväg. Se så enkelt det går att lösa funktioner och säkerhet för alla! 

Har vi cykelgudarna på vår sida kanske den nya nationella cykelstrategin är det beslut som får vårt Trafikverk att ta ett litet steg mot Trafikverket 2.0…

 

Relaterade inlägg:

Så bygger du farlig cykelinfrastruktur

17 okt 2016

Lösningen innehåller många av de fel man kan göra när man utformar en GC-tunnel.”

Så inledde jag mina granskningssynpunkter när jag fått ta del av ritningarna över den planerade gång- och cykeltunneln under Mikrofonvägen i södra Stockholm:

Sedan listade jag upp alla de fel och brister som tunnelförslaget innehöll. I stort sett inga av mina synpunkter tog Exploateringskontoret hänsyn till, utan byggde tunneln med alla dessa fel och brister. Så snart tunnel stod klar började olyckorna ske, många olyckor. Så många att den lokala cykelhandlaren i området hörde av sig till mig och undrade vad vi höll på med. Han fick frekventa besök av kunder som skadat både sig själva och sina cyklar.

Detta är en av de mörkaste stunder i min yrkeskarriär. Låt oss gå tillbaka i tiden, mer än 10 år. Jag jobbade då på TrafikkontoretDet är inte helt lätt att beskriva sådana här plan- och exploateringsprocesser. Kort kan man säga att Stadsbyggnadskontoret tar fram ett planförslag över området som ska exploateras, och med hjälp av Exploateringskontoret utvecklas sedan ett förslag på hur trafiksystemet ska se ut i området. Många gånger sker detta arbete i nära samarbete med Trafikkontoret, men inte alltid. 

Sedan ska trafiksystemet stämmas av och godkännas av Trafikkontoret, som ju är den förvaltning, som när allt är färdigbyggt, tar över och förvaltar trafiksystemet. Med andra ord så väger Trafikkontorets ord tungt i dessa fall – det är så att säga svårt att bygga ett trafiksystem som Trafikkontoret säger nej till. I varje fall om det gäller biltrafiken.

Jag blev inkopplad på projektet någon gång under 2004-2005 för att granska och lämna synpunkter på det som planerades för cykeltrafiken. Det planerades bland annat en gång- och cykeltunnel under Mikrofonvägen, då befintlig passage för gående och cyklister var oreglerad i plan över fyra körfält. En riktigt otäck passage, för er som minns. Bygget av tunneln och investeringen motiverades med trafiksäkerhet – det skulle bli så mycket bättre för gående och cyklister, framförallt för skolbarnen, som skulle ta sig till och från Västbergaskolan.

När jag fick ta del av tunnelförslaget reagerade jag på hur illa utformat det var. Förslaget innehöll i stort sett alla de fel en gång- och cykeltunnel kan ha – trång, smal, tvära och branta anslutningar nära tunnelmynningarna samt mycket dålig sikt. Jag skrev ihop mina granskningssynpunkter och informerad Exploateringskontoret om de stora bristerna. Vi hade även ett så kallat granskningsmöte. Jag informerade även mina chefer om dessa brister.


Gång- och cykeltunneln under Mikrofonvägen

Och vad hände? I stort sett ingenting. Synpunkterna avfärdades med alla möjliga invändningar och jag fick inget stöd från mina chefer. Tunneln byggdes med alla sina fel och brister. Kort efter färdigställandet började olyckorna ske. Nu, mer än tio år senare, har fler personer skadats här än under motsvarande period innan tunneln byggdes. Då passagen skedde i plan, oreglerat, över fyra körfält…

Några år efter tunneln var färdig utredde staden vad som kunde göras för att förbättra förhållandena, men varken Trafikkontoret eller Exploateringskontoret ville ta kostnaderna för detta, så inga åtgärder genomfördes. Senare har ansvariga försökt sminka grisen på platsen genom massor av färg och målning och en marginell förbättring har uppnåtts.


Grisen är nu sminkad...

Men alla de grundläggande och omfattande bristerna och farorna i tunnel kvarstår. Och allt ansvar för att det ska fungera säkert och tryggt på platsen läggs helt och hållet på trafikanterna - inga inbyggda marginaler eller trafiksäkerhet där inte.

Varenda gång jag passerar denna plats tänker tillbaka på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Måste ärligen säga att jag inte vet. Jag följde de rutiner som fanns. Jag tog fram den kunskap och fakta som fanns om gång- och cykeltunnlar och trafiksäkerhet, och jag informerade ansvariga om detta. Upprepade gånger påtalade jag för mina chefer vad som skulle hända om tunneln byggdes på det sätt som planerades. Inget spelade någon roll…

Man kan väl säga att jag på ett sätt fått en form av upprättelse på senare tid. I Cykelplan 2012 finns nu en cykelbro som ska gå över Mikrofonvägen. Den hade ju aldrig kommit in i cykelplanen om uppfattningen var att nuvarande gång- och cykeltunnel var bra och funktionell. Cykelbron finns i planen för att tunneln är minst sagt usel.

Trafikkontoret har nu utrett hur det kunde gå så
fullständigt fel i detta projekt. Slutsatsen i den utredningen är:

Att resultatet inte blev trafiksäkert nog har flera förklaringar. Lösningen i sig med en tunnel kan fungera för cyklister även om det blir en omväg i pendlingsstråket. Däremot är tunnelns utformning med siktproblem m.m. ett resultat av anpassning till befintlig miljö, att kostnaderna inte fick dra iväg samt att landskapsgestaltningen delvis fick styra.”


Rapport: Erfarenheter cykel 2015. Om ni studerar bilderna på rapportens framsida så ser ni att det är platser jag bloggat om tidigare...

Svart på vitt: det ska vara så billigt som möjligt. Även gestaltningen är viktigare. Människors framkomlighet, trygghet och säkerhet är underordnat. Känner du igen detta?

Jag kan dock inte släppa att priset för allt detta är att människor kommer till skada och far illa. Det är ingen lek det vi håller på med. Det är kött och blod och allas rätt att komma hem helskinnade. Motivet att bygga tunneln var trafiksäkerhet – men en trafiksäker tunnel ville staden inte kosta på att bygga.

Är detta då något unikt, ett undantag i arbete? Nej, tyvärr inte. Det upprepas hela tiden – det är ett systemfel av stora mått. Gång på gång får vi exempel på hur cykeln sätts på undantag när våra städer växer, se bara länkarna nedan. De är bara ett litet axplock, och det finns många fler. Martin Emanuel beskriver det så väl i sin avhandling Trafikslag på undantag: det handlar om cykelns låga status i samhällsplaneringen – något ansvariga tar lite hänsyn till, och det blir som det blir. Allt kokas ned till att handla om pengar och estetik. Grundläggande funktioner som säkerhet och framkomlighet är som bortblåsta när det kommer till cykeltrafik

I stället är det lättare att komma med pekfingrar till de som cyklar. Säga att de måste visa hänsyn, ta det lite lugnt och inte fara fram som dårar. Själv funderar jag mer på om det inte är hög tid att vi som planerar börjar visa de som cyklar hänsyn och omsorg. På riktigt.

Relaterade inlägg:

Jävla Cyklistbloggen (m.fl.)

11 okt 2016

Var fanns Cyklistbloggen när jag var aktiv som tjänsteman på kommunens trafikkontor? Vem förde då fram synpunkter från de som cyklar varje dag. Vem protesterade när borgarrådet och handelskammaren skulle skrota cykelbanorna och förpassa cyklisterna till bakgatorna?

Och den där murveln på Expressen som skriver om cykel lite då och då, var han ens född då?

Och du Jon, var gömde du dig och alla lokala cykelombud? I den oklippta busken längs cykelvägen kanske. Var fanns alla djuplodande och reflekterande inlägg från Trafik i stan? Alla filmer från cykelbanan av Gbgcyklaren, låg de och skräpade i filmarkivet eller? Sammanställningarna av infrastrukturpropositioner och riksdagsmotioner mm av Cykelpendlaren gick heller inte att finna. Sen ska vi ju inte snacka om alla dessa facebookgrupper, vilken sten hade ni gömt er under? Då knep ni minsann käft, då kom det inga dagliga rapporter från cykelbanorna.

Hade ni funnits då hade ni underlättat mitt yrkesliv en hel del. Då fanns ni inte där – så allt är ert eget fel! ;)

Och nu hoppas jag att ni förstår att detta är en hyllning till allt det enorma och fantastiska arbete ni lägger ner på att göra vårt transportsystem lite mer cykelvänligt. Lita på mig, ert arbete har effekt och påverkar.

Fast jag är ändå lite sur på att ni inte fanns då…

Relaterade länkar:

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!