Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Varde ljus

29 mar 2018

Man flyttar och byter jobb. Det innebär en ny väg mellan hem och arbete. Då upptäcker man för- och nackdelar med den färdvägen. På en del av sträckan jag nu cyklar var det mörkt, mycket mörkt. Gång- och cykelbanan saknade belysning. Tanken var en gång i tiden att belysningen i mitten av Örbyleden skulle räcka till och lysa upp även gång- och cykelvägen. Ett avstånd på cirka 25 meter. Med träd emellan som blockerar ljusflödet.


Väl upplysta körbanor. En mörk gång- och cykelbana.

Ingen bra standard på ett av staden utpekat och prioriterat pendlingsstråk tyckte jag. Så jag kontaktade belysningsansvarig på Trafikkontoret. Han sände ut personal som mätte upp ljusförhållandet på gång- och cykelbanan. Och mycket riktigt, det var inte så bra. Bäst var en sträcka utmed Gubbängens idrottsplats där ströljus från idrottsplatsen och dess reklamtavla ”läckte” ut på gång- och cykelbanan.

Så nu, några år senare, är det nytt ljus i mitt liv. Gång- och cykelbanan har under vintern försetts med belysning. En ny och ljus värld har öppnats upp för mig och andra som färdas denna sträcka.


Se så fin rad med belysningsstolpar!

Stort tack MB och Trafikkontoret för lyhördhet och snabbt agerande – en säkrare, bekvämare och tryggare gång- och cykelväg finns nu i söderort!

NCC gör ett försök - men det blir värre

15 mar 2018

För några dagar sedan skrev Krister Spolander ett inlägg som handlade om det mödosamma arbetet att få rätt och ersättning efter att ha råkat illa ut vid ett vägarbete med stora brister. Krister återvände till platsen för kraschen tre veckor senare för att se om NCC förbättrat förhållandena på platsen. Så här hade NCC utformat ramperna vid containern:

Dessa ramper är det alltså tänkt att man ska cykla på, man ska gå på, köra permobil, åka rullstol, att synskadade tryggt och enkelt ska kunna gå på och så vidare. I ljus och i mörker, dag som natt. En lösning och byggnation skapad av ett av landets största byggbolag.

När vi ser detta och dagligen råkar ut för detta på landets gång- och cykelbanor är det ju inte så konstigt att cyklister och gående är i majoritet när det kommer till antalet som skadas vid vägarbeten. För mig symbolisera detta ett förakt för människors säkerhet, trygghet och möjlighet att ta sig fram. Det ser ut så här trots att det finns ett regelverk som säger att det inte ska se ut så här. Trots att det krävs utbildning för att få arbeta på allmän mark så att detta inte ska ske. Trots att det finns en kontrollfunktion som ska fånga upp fusk, fel och brister. Trots att det finns möjligheter till straffsanktioner mot fusk, fel och brister.

Hur utbildar man bort sådan här idioti undrar jag? Och är det ens ett utbildningsproblem? Det handlar kanske mer om attityder. Som kanske bäst påverkas av sanktioner. Dels pengasanktioner och arbeten som stoppas, dels prickar i arbets- och projektledarnas CV. Och att de vid upprepad försumlighet spärras från att arbeta i kommuner och Trafikverket ett eller flera år. Då först markeras allvaret på ett sätt som ingen utbildning eller skicklig föreläsare kan åstadkomma.

Relaterade länkar:

Åtta tumregler för att få rätt mot entreprenörer

12 mar 2018

Krister Spolander körde in i en taffligt anordnad skyddstunnel på en påbjuden cykelbana och skadade svårt en fin och dyr cykel. Han ville förstås ha ersättning. Och lyckades så småningom. Tack vare att han strikt höll sig till åtta tumregler. Läs och lär!

Förra sommaren körde jag in i en skyddstunnel som NCC placerat på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Utan ramper, bara en 15 centimeters hög tröskel i stål.

Jag körde in i den tröskeln, såg den inte, hade solen i ögonen - lågt liggande på en liggcykel – tröskeln var dessutom i skugga. Jag utgick från det självklara, att skyddstunneln hade ramper.

Så jag rullade på. Det fanns ingen förvarning om att tunneln saknade ramper, ingen omledning. Ingenting. Bara NCCs ståltröskel.


NCCs skyddstunnel placerad på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Inga ramper, ingen förvarning, ingen omledning. Ingenting, bara en 15 centimeters ståltröskel.

Det blev förstås tvärstopp med en kraftfull påkänning på framgaffel och ramen runt gaffelfattningen. Cykeln, en liggcykel Velokraft VK2, är byggd helt i kolfiber (även hjulen). Som bekant ett starkt och lätt material, men skört för den här typen av häftigt våld.

Kostnaden för att reparera ram och framgaffel – en unik asymmetrisk sak som inte längre tillverkas – uppskattades senare till 40 000 kr. Jag själv klarade mig bättre, bara en sträckning, fallhöjden är liten från en liggcykel.

Tog taxi hem med cykeln och började jobba. Med att få ersättning.

Åtta tumregler gäller i sådana här fall.

1. Dokumentera händelsen. Ta bilder på plats och trafikarrangemang, ta namn och kontaktuppgifter på entreprenörens projekt- och arbetsledare. Och eventuella vittnen.

2. Gör aldrig som entreprenören föreslår. - Du ska använda din hemförsäkring, sa NCCs projektledare, ansvarig för bygget, det är den normala gången i såna här fall.

Men följ aldrig såna råd. Jag hade bara fått en bråkdel av skadekostnaden efter sedvanligt åldersavdrag om jag följt NCCs råd.

Men viktigare var att mitt försäkringsbolag inte hade ett dugg med saken att göra. Det var ingen olyckshändelse. Det var skada orsakad av NCCs försumlighet.

3. Kolla upp gällande trafikanordningsavtal, TA-avtal. Kommunen ansvarar för säkerheten på offentlig mark men kan tillfälligt delegera ansvaret till en entreprenör som behöver använda marken. Delegeringen görs med ett TA-avtal som anger hur trafiken ska anordnas för att bibehålla säkerhet och framkomlighet. Först när kommunen godkänt avtalet får entreprenören påbörja sin verksamhet.

4. Kolla vad kommunen gjort och inte gjort. I mitt fall fanns ett gällande TA-avtal. Men det är bara ett papper. Det viktiga är förstås att det följs. Det är kommunens ansvar att kontrollera att så sker. Kolla därför upp vad kommunen gjort. Och inte gjort.

I mitt fall visade det sig att kommunen fått in en anmälan tre dagar innan jag körde in i ståltröskeln. En annan cyklist hade anmält att ramper saknades. Anmälan var diarieförd så jag kunde hänvisa till den.

Det märkliga var att kommunen inte reagerat. Bara diariefört. Man borde naturligtvis gjort en snabb utryckning samma dag och stoppat NCC.

Det är ingen bagatell. En fjärdedel av cyklister som dör i trafiken gör det i triviala singelolyckor. Särskilt farliga är plötsliga stopp, av samma slag som jag råkade ut för. Hade jag kört en vanlig racer med huvudet före skulle jag fortsatt rakt ut som en torped. Då hade det inte räckt med en Alvedon.

5. Ta sakerna i rätt ordning. Klara ut ansvarsfrågan först. När den finns på papper är det dags att ta upp skadekostnader och ersättningsanspråk. Det krävs ofta rätt mycket skriftväxling med såväl chefstjänstemän som politiskt tillsatta nämndordföranden. Fick till sist ett skriftligt konstaterande från kommunen att NCC hade förbisett aktuella föreskrifter.

6. Skicka skadeståndsanspråket till rätt adressat. Det var i och för sig NCC som orsakat skadan och som skulle ersätta den, men det är ofta bättre att rikta ersättningsanspråket till kommunen som har det yttersta ansvaret för säkerheten på offentlig mark. Kommunen har mera muskler, och vill förstås inte låta sina skattebetalare stå för entreprenörens försumlighet.

I mitt fall var kommunen den självklara adressaten för skadeståndsanspråket. Det landade alltså på 40 000 kr. Landets främsta kolfiberbyggare, Lars Viebke på CarbonTrikes, hade analyserat skadorna och dokumenterat dem i en sexsidig utredning. Som kommunen förstås fick nöjet att studera. Och senare NCC.

Kommunen skickade planenligt mitt ersättningsanspråk till en av sina juristkonsulter som snabbt kom fram till en lösning med NCCs försäkringsbolag Zurich. Efter ytterligare en eller annan vecka fick jag in slantarna på mitt bankkonto varefter reparationsarbetet kunde starta.

7. Ge inte upp. Var ihärdig för normalt sett kommer det att ta tid. Det vanliga är att de ansvariga drar benen efter sig, förhalar och väntar tills den skadelidande ger upp.

I mitt fall tog det fem månader. Jag hade gärna hållit på ett tag till. Dels därför att jag hade rätt och NCC och kommunen hade gjort fel. Dels för att jag tyckte att det vara ganska kul. Och dels för att cykeln är väl värd att reparera.

8. Slutligen, var saklig, neutral, och kall i kommunikationen. Höj aldrig rösten, sänk den istället. Ta bort adjektiven, absolut inga känslosamma invektiv. Gör inte saken personlig. Bli inte ovän med motparterna, de är ju människor fångade i sina system. Bara sakargument. Be cool, stay cool.


Ja, vad händer nu? Min Velokraft är, som sagt, inlagd på bästa tänkbara sjukhus. Skrivs ut om någon månad, lagom till säsongen. Körklar i full funktion, ännu häftigare eftersom den asymmetriska gaffeln ersatts av en specialbyggd enbent gaffel. Det ska bli så roligt!

Detta var ett gästinlägg av Krister Spolander. En redovisning av hur det är en sak att ha rätt, en helt annan sak är att få rätt. Krister Spolander, cyklist sedan sjuttiotalet, minst ett par veckors touring utomlands varje år sen dess. På liggcykel eller hopfällbar Birdy. Intresserad av stads- och trafikplanering, skrivit några böcker om det (exempelvis Staden, bilen, farten – Planera för cykeln – Körglädje, om fart och bilar i transportsystemet).

Relaterade inlägg:

Självkörande fordon - på cykelbanan

8 mar 2018

Nu får ni vara uppmärksamma alla som cyklar! Snart kan ni möta och dela eran färd med självkörande leverans- och fraktfordon - på cykelbanan. Så ser nämligen ett förslag ut i utredningen om självkörande fordon som infrastrukturminister Tomas Enroth (S) presenterad i går. Detta förslag kan bli möjligt genom att introducera en ny klass av vägtrafikfordon – automatiserad motorredskap klass II. Som utan tillstånd och i en maxhastighet av 20 km/h ska få köra på cykelbanor.


Snart på en cykelbana nära dig! Foto: Tommy Harnesk/Ny Teknik

Väldigt lite i utredningen berör konsekvenserna för gång- och cykeltrafiken. Jag skriver gång för 99.9 procent av landets cykelbanor är gång- och cykelbanor. För skulle förslaget enbart gälla cykelbanor så finns där ju ingen som helst potential och anledning till detta förslag – det finns ju nästan inga cykelbanor i landet – och därmed ingen yta att framföra de självkörande fordonen på.

Utredningen innehåller inget resonemang om framkomlighetskonsekvenser för cyklister (och gående) i och med att fraktfordon ska få kör och parkerar på gång- och cykelbanan. Inte heller något resonemang finns vad gäller komfort för cyklister och gående, att de nu också ska hantera självkörande fordon på gång- och cykelbanan. Är det en attraktiv och funktionell trafikmiljö för gående och cyklister är ju en fråga vi bör ställa oss? Utredningen berör enbart trafiksäkerhet, och då enbart utifrån ett snävt resonemang av högsta tillåtna hastighet för dessa självkörande fordon (20 km/h) samt att fordonen ska ha en stoppfunktion.


Självkörande fordon på gång- och cykelbana i Kista. Är det framtiden vi ser? Foto: Roger Lundberg

Jag tycker utredningen uppvisar en bristande kunskap och förståelse för gång- och cykeltrafik samt även för stadsplanering. Jag ser dock en potential för självkörande fordon på cykelbanor - underhållsfordon. Tänk er en armada med sopsaltare och andra renhållningsfordon ute på nätterna och ser till att cykelbanorna är i tipptop till morgonens rusningstrafik.

Relaterade inlägg:

Trafikverket bryr sig verkligen inte

1 mar 2018

Detta är en vanlig syn denna årstid på gång- och cykelvägar som Trafikverket ansvarar för. I tider med Nollvisionen 2.0, med regeringsuppdrag om ökad och säker cykling och en Nationell cykelstrategi. När riksdag och regering hyllar och framhäver cykelns roll i ett hållbart transportsystem.


Foto: Åke Henricsson

I en annan del av verkligheten ser det då ofta ut så här. I stort sett obrukbart för de som går och cyklar. Och det krävs inte rekordnederbörd för att det ska se ut så här, ett vanligt snöfall räcker. Och snömassorna blir liggande - i fler dagar. För många av de som går och cyklar finns det inga andra alternativ färdvägar, man är utlämnad till detta stråk.


Foto: Kjell Andersson

Från Trafikverket får jag beskedet:

”Det är en logistisk utmaning att hålla gång- och cykelbanan plogad eftersom att snön från bilvägen trycks över dit vid plogning.”

Det finns självklart en lösning på denna ”logistiska utmaning”. Om man vill. En lösning är att sätta skärmar på räcket, så att snömassorna inte plogas upp på gång- och cykelbanan. En annan lösning är samordning. Det vill säga att när de röjer vägbanan kör en snöröjare snett bakom och röjer gång- och cykelbanan. Se på bilden så fint de lyckas med detta på vägarna:


Foto: Patrick Trädgårdh

Bara skriva in i kontrakten med entreprenören att så ska ske så får de lösa uppgiften.

Men.

Som vanligt handlar det om att man måste vilja - vilja göra ett bra arbete för ALLA trafikslag. Att inse att nollvisionen faktiskt även gäller för gående och cyklister – att även de behöver och efterfrågar säker framkomlighet. Och det gör uppenbarligen inte Trafikverket och ansvarig personal – de klarar ju inte den ”logistiska utmaningen”. För vi som går och cyklar får ju uppleva detta varje vinter. Hade viljan funnits hade det ju varit löst sedan länge. Men icke.

Jag tycker ni ska skämmas. 

Relaterade inlägg:



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!