Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

30 procent fler cyklister, 30 procent!

23 mar 2017

Sug på den siffran alla ni som säger att det är ingen idé att satsa på cykel. 30 procent fler cyklister passerade det så kallade innerstadsnittet 2016 jämfört med 2015. Under försommaren 2016 registrerades ca 76 000 cykelpassager per dygn över innerstadssnittet visar Trafikkontorets årliga sammanställning av cykelmätningarna.


Innerstadssnittet (svart streck)

Det rullande femårsmedelvärdet ökade från 59 080 passager till 63 070 passager och motsvarar en ökning på ca 7 procent jämfört med 2015. Ökningen från 2014-2015 låg på ca 3 procent. På 10 år har innerstadsnittet ökat med 65 procent. Flest passager över innerstadssnittet gjordes över:

  • Liljeholmsbron 12 800
  • Skanstullsbron 10 700
  • Danviksbron 8 100
  • Solnabron 7 500
  • Ekelundsbron 5 900
  • Tranebergsbron 5 800

Så det här visar ju att satsningarna på cykel är helt rätt och att de måste intensifieras. Det är bra att Liljeholmsbrons cykelbanor ska breddas. Men även Skanstullsbrons cykelbanan (norrgående) måste breddas. Danviksbrons cykelbana likaså, cykelbanan (och gångbanan) precis öster om bron är närmast ett skämt. Vidare visar siffrorna att Alviksplan och anslutningarna på var sida om Tranebergsbron skyndsamt måste göras om och bland annat breddas.


Liljeholmsbron. Cykeltrafiken behöver mer plats på bron. 

På Slussen passerar 24 000 cyklister per dygn. Det är en ökning med 1 000 cyklister jämfört med 2015. Vi får hoppas att Nya Slussen klarar av framtida flödet av cyklister, det kommer bli många, väldigt många cyklister...


Slussen mars 2017. Foto: Jon Jogensjö 

Den sträcka där flest antal cyklister uppmätts är Skeppsbron, där cyklar 16 300 per dygn. Då känns det bra att staden planerar förbättringar på Skeppsbron och Strömbron, inte en dag försent.


Skeppsbron 

Mätningarna visar tydligt att Stockholm behöver många fler cykelbanor likt den på Norr Mälarstrand, i dag kanske Stockholms bästa cykelbana.


Norr Mälarstrand, framtidens cykelbana?

Vi kan nu enkelt konstatera att cykelinvesteringar innebär stor samhällsnytta till liten kostnad för samhället. Cykelinvesteringar slår alla andra transportinvesteringar vad gäller samhällsekonomisk lönsamhet – med hästlängder. 

Tänk vad som skulle ske om vi verkligen satsade! Om vi till exempel gjorde flera områden av innerstaden bilfria. Om vi gjorde om ännu flera körbanor till cykelbanor. Om vi satsade på nya broar, gena cykelbroar och inte broar som byggs för att bil- eller tågbroar byggs. Om kombinationsresor cykel - kollektivtrafik utvecklades. Då skulle vi verkligen ta det stora klivet mot en cykelstad!

Relaterade inlägg:

Vi vet var du bor!

7 mar 2017

Om vi ska kunna öka cyklandet måste vi veta potentialen. Vet vi potentialen och framförallt var den finns kan vi enklare sätta in rätt åtgärd på rätt plats. Om man inte har koll på detta är det enkelt att avfärda cykelsatsningar som verkningslösa, man kan till och med hävda att det inte finns något underlag för ökad cykling. Då kan man argumentera för att det enbart är väg- och kollektivtrafiksatsningar som ska lösa transportsystemet i Stockholm.

Och nu det bästa av allt, vi vet hur stor och var potentialen finns!

I arbetet med Stockholms cykelplan 2012 och den regionala cykelplanen 2014 tog jag initiativet till två studier. Studierna, genomförda av Krister Spolander, hade till uppgift att ta fram data om den förvärvsarbetande befolkningens arbetspendling – var människor bor och var de arbetar i Stockholms län. Data har sedan analyserats i syfte att förstå pendlingspotentialen för cykel samt för att få fram ett geografiskt underlag för rätt lokaliseringen av cykelstråken – helt enkelt var man ska bygga och förbättra cykelinfrastrukturen för att så många som möjligt ska få det enkelt att välja cykel.

 

Arbetsplatserna i Stockholms län är främst koncentrerade till ett område bestående av Stockholms stad och Solna. Där finns drygt 60 procent av arbetsplatserna för länets 940 000 förvärvsarbetande (år 2009). Inom en cirkel med 10 kilometers radie från Sergels torg bor 459 000 människor med förvärvsarbete varav de allra flesta, 392 000, också har sitt arbetsställe där. Till arbetsplatser i Stockholms innerstad pendlar 210 000 personer som inte bor i innerstaden.

För de flesta är avståndet till arbetsplatsen förhållandevis kort. De flesta arbetspendlare i länet, 68 procent, har mindre än 11 kilometer till arbetsplatsen fågelvägen. Översatt till verklig väg handlar det om max 14 kilometer, en sträcka man kan cykla på 40 minuter. Över 600 000 människor i länet har alltså max 14 kilometer till sitt arbete. Så pass många som 270 400 arbetar i den egna kommunen, vilket ju i många fall innebär korta cykelavstånd. Det är bara en tiondel av förvärvsarbetande i länet som har längre fågelväg än två mil.

Medelresan, enkel väg, för en cykelpendlar i Stockholmsområdet är cirka 9 kilometer visar studier från Trafikkontoret och Trafikverket. Var tredje person som cykelpendlar cyklar längre än 10 kilometer till arbetet.

Vi vet också att i rusningstid är cykeln konkurrenskraftig mot både bil och kollektivtrafik på resor upp till ca 15-20 km. Vi vet även att investeringar i cykelinfrastruktur är samhällsekonomiskt mycket lönsamma. Avsevärt mer lönsamma än investeringar i väginfrastruktur.


Bild: Trafikkontoret Stockholms stad

Förutsättningarna att öka cykelpendlingen i länet är alltså mycket goda sett till detta underlag. Vi ser också en växande elcykelandel i cykelflottan vilket sannolikt kommer att innebära att cyklade distanser ökar. Vi vet också i vilka relationer de riktigt stora potentialerna finns. En av dessa relationer med stor potential är den där Trafikverket nu skrotat snabbcykelvägen.

 

Relaterade inlägg:

Hurra! Trafikverket ska sminka grisen!

15 sep 2016

För några dagar sedan kunde vi läsa i Mitti att det blir ingen snabbcykelväg längs E18 här i Stockholm.

Trafikverket menar att det är för svårt och dyrt:

– Det är otroligt svåra miljöer som vi rör oss i som kräver speciella åtgärder för att få till snabbcykelvägen. Dels ligger det planerade snabbcykelstråket längs motorvägen, vid nationalstadsparken och vid Roslagsbanan, säger Noran Khalfallah och fortsätter:

– Och man passerar mycket vattendrag och ett flertal broar. Då måste man antingen få till nya broar eller bredda nuvarande. Och på många delar av sträckan finns knappt utrymme att göra några åtgärder som vid Naturhistoriska museet till exempel.

Och i en annan intervju i Danderyds Nyheter upprepas detta:

– Vi har utrett möjligheten att anlägga ett snabbcykelstråk och kommit fram till att det inte är ekonomiskt rimligt. Det skulle innebära allt från breddning av broar till att anlägga nya och miljön är komplicerad på sträckan så det blir många kostsamma åtgärder, säger Noran Khalfallah, projektledare på Trafikverket.

Så istället ska man göra andra åtgärder, lite oklart vad:

– Vi tittar på allt möjligt, men någonstans måste det vara värt investeringen också. Det kan gå att bredda vägen lite men hur mycket bättre blir det då? Det är sådana frågor som vi måste väga för- och nackdelar, säger Noran Khalfallah.

”Värt investeringen” – tyvärr så finns ingen samhällsekonomisk analys genomförd av snabbcykelvägen, så vad som är ekonomiskt rimligt eller vilken nytta investeringen har det vet vi inte – inte Trafikverket heller.

Samma verk som nu säger detta har uppenbarligen inga som helst problem att på samma sträcka lösa uppgiften när det gäller biltrafiken. Då passeras vattendrag och andra svåra miljöer genom att det byggs broar, ramper och tunnlar. Till stora kostnader. Och många gånger till liten samhällsnytta. Och när verket stöter på känslig miljö och motstånd vid vägprojekt, då fördyrar man projektet med flera miljarder och lägger vägen i en lång tunnel – förbifarten. Då får det kosta pengar, ofantligt mycket pengar. Så det verk som har byggt södra länken, norra länken, norrortsleden, E18 vid Rinkeby och nu är i full fart med att bygga förbifarten - det verket har otroligt svårt att bygga vettig, säker och funktionell cykelinfrastruktur. Då är det inte rimliga kostnader…

Trafikverket arbetar efter devisen: cykelinfrastruktur får inte kosta, ska vara billig, enkel och av låg kvalitet. Bilinfrastruktur får kosta, ska vara dyr och komplicerad samt av hög kvalitet.

Detta har vi svart på vitt. En inventering av de regionala cykelstråken i Stockholms län visar att endast 1 procent uppfyller grundläggande utformningsprinciper. Trafikverket är väghållare för 30 procent av dessa stråk. Och de 1 procent som uppfyller grundläggande krav tillhör inte Trafikverket.

Så något enstaka tillfälle eller olycksfall i arbetet är inte detta. Vi ser det om och om igen när det gäller Trafikverket och cykel. Verket har låtit inventera 2400 km 2+1-vägar och kommit fram till att det finns cykelpotential längs mer än hälften av dessa 2+1-vägar, alltså längs mer än 1200 km. Men endast 12 procent av de 2400 km har någon form av cykelinfrastruktur – ofta finansierad av kommunerna, inte Trafikverket. Trots att cykelvägen går utmed den statliga vägen.

När Trafikverket då undantagsvis gör något så känner vi igen resonemanget från ovan – det ska vara låg kvalitet och det får inte kosta. Och verket medger helt öppet att de skyddar bilister och inte cyklister – för det är för dyrt:

– På de ställen där det finns räcke är det faktiskt inte för att skydda cyklister mot bilar. Det är för att skydda bilisterna mot till exempel en bergvägg. Att sätta räcke hela vägen för att skydda cyklisterna har ansetts för dyrt.

Denna inställning hos Trafikverket gäller inte bara cykelinvesteringar. Den gäller även drift och underhåll av deras så kallade cykelvägar. Där verket meddelar att vinterväghållningen duger som den är trots årligen återkommande problem och faror för cykeltrafiken. På vissa cykelstråk går det så långt att kommuner griper in då problemen och farorna för cyklisterna är oacceptabla. Som i Nacka:

Och det slutar inte här. När Trafikverket bygger (väg) så utsätts cykeltrafiken för livsfara genom att förhållandena i arbetsområdet är under all kritik. Och projektledaren på Trafikverket vet inte varför och har aldrig varit med om något liknande – när det gäller vägar.


Armeringsjärn utmed regionalt cykelstråk - som gjort för att spetsa cyklister på. Så ser det ut på när Trafikverket utför arbete längs cykelväg. Foto: Jon Jogensjö 

Så vi ser här ett tydligt mönster som återfinns i stora delar av Trafikverkets verksamhet. Cykeltrafik är något som verket inte bryr sig om, de få gånger man "tvingas" göra något är det av usel kvalitet och verket saknar i många fall grundläggande kompetens på området.

Vad värre är, detta är mer eller mindre sanktionerat från högsta ort. Både den tidigare och nuvarande infrastrukturministern upprepar gång på gång att cykeltrafik är en kommunal angelägenhet – nu senast i TV4. Och då får man ju naturligtvis sitt eget verk att arbeta därefter – gör ingenting och det lilla ni måste göra ska vara så billigt (och därmed uselt) som möjligt. Och försök hela tiden att klå kommunerna på pengar, även fast det inte är deras ansvar att lösa uppgiften.

Hela intervjun om den skrotade snabbcykelvägen avslutas sedan helt förutsägbart – helt i linje med grundläggande mediaträning och instruktioner från kommunikatören – försök att alltid avsluta intervjun positivt och visa handlingskraft!

Vi kanske kan bygga en snabbcykelväg utmed E4:an!

Vad hjälper det pendlarna utmed E18 att det eventuellt byggs snabbcykelväg utmed E4:an? Absolut ingenting. Studerar vi sedan Trafikverkets track record på området cykel så är det ju högst sannolikt att det inte blir någon vettig cykelväg där heller – även där finns ju känslig miljö och utmanade sträckor som kräver lite dyrare lösningar än vad Trafikverket brukar lägga på cykelinvesteringar. 

Så det är väl högst sannolikt att vi även där får uppleva en rad sminka grisen åtgärder. En gris är alltid en gris – inget smink i välden kan ändra på detta.

Relaterade inlägg:

Cykeln - inte i trafikens finrum

1 feb 2016

Hösten 2015 kunde vi läsa i Dagens Nyheter att landstinget i Stockholm kommer att skapa ett cykelkansli till årsskiftet. Kansliet ska ha bland annat ha till uppgift att samordna det regionala cykelnätet i länet, att verka för fler och säkra cykelparkeringar vid kollektivtrafiken, göra det enklare att resa med cykel i kollektivtrafiken samt att utreda ett länsövergripande lånecykelsystem.

Så hur går det då för cykelkansliet?

Jag ställde frågan på twitter och fick då detta svar av avdelningschefen för regionplaneavdelningen på Stockholms Läns Landsting:

Så ännu finns alltså inte något cykelkansli eller personal och det finns heller ingen budget för kansliets verksamhet. Kansliet är vidare ett tidsbegränsat projekt och ingen ordinarie verksamhet. Ska vi gå på ett uttalande av Gustav Hemming (C), miljö-, skärgårds- och regionplanelandstingsråd så finns inga pengar heller avsatta i budgeten.

– Vi anslår inga pengar till cyklingen, säger Hemming

En annan faktor av betydelse, jag skulle säga avgörande betydelse, är var någonstans i landstingets organisation detta kansli sorterar. Cykelkansliet sorterar inte under trafiklandstingsrådets Kristoffer Tamsons (M) verksamhet utan under Gustav Hemming (C) som är miljö-, skärgårds- och regionplanelandstingsråd. 

Vi känner igen detta från Stockholms stad och förra mandatperioden, nästan en kopia faktiskt. Där Per Ankersjö (C) var stadsmiljöborgarråd med någon form av ansvar för cykel och sedan ett trafikborgarråd, Ulla Hamilton (M) som hanterade övrig trafik. Ankersjö hade heller ingen budget och eller ett tydligt mandat för att åstadkomma betydande förändringar.

Varför har det betydelse? Det hela är tämligen enkelt, grundläggande organisationskunskap kan man säga. Cykel måste in i de gängse planeringsprocesserna, hanteras av samma planerarorganisation som annan trafik och inte vara något projekt. För annars händer väldigt lite – vi har ju redan facit på detta, bara att se oss runt om i länet - det är uselt. Eller som Kristoffer Tamsons säger i SvD 20160201:

”…den vanliga trafiken.” Inte ett ord om cykel vid och i kollektivtrafiken, bara kommunernas ansvar – varför Kristoffer Tamsons?

Det är av avgörande betydelse att cykel kommer in i trafikens finrum, där de avgörande besluten fattas och där pengarna finns. Det talas ju om cykelparkeringar vid kollektivtrafiken, cykel i kollektivtrafiken och länstäckande lånecykelsystem – investeringar som kommer kosta pengar, stora pengar om de ska bli bra. Investeringar som i allra högsta grad sorterar under trafiklandstingsrådets Kristoffer Tamsons (M) verksamhet.

Annars finns en uppenbar risk att cykelkansliet står där med mössan i handen och bugar efter allmosor hos andra aktörer. För själva har de varken pengar eller mandat att åstadkomma särskilt mycket. Och ännu en gång upprepar historien sig och lite kommer hända på cykelområdet.

Som min gode vän brukar säga: ”Ord är bra men asfalt är bättre…”

 

Relaterade inlägg:

 

 

Cyklister är inte bara ickefeta ickebilister

1 dec 2015

Cykeltrafiken måste få större fokus och en viktigare roll i stads- och trafikplaneringen. Vidare måste fokus vara på cykeln som ett högeffektivt transportmedel, inte bara ett sätt att minska fetma och vara bra för klimatet genom att bilister börjar cykla. Det diskriminerar befintliga cyklister som resenärer. Trots allt: cyklister är resenärer, inte bara ickefeta ickebilister.

Detta skriver Jonas Eliasson och Maria Börjesson i studien: The benefits of cycling: Viewing cyclists as travellers rather than non‐motorists.


Relaterade inlägg:


Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!