Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

NCC gör ett försök - men det blir värre

15 mar 2018

För några dagar sedan skrev Krister Spolander ett inlägg som handlade om det mödosamma arbetet att få rätt och ersättning efter att ha råkat illa ut vid ett vägarbete med stora brister. Krister återvände till platsen för kraschen tre veckor senare för att se om NCC förbättrat förhållandena på platsen. Så här hade NCC utformat ramperna vid containern:

Dessa ramper är det alltså tänkt att man ska cykla på, man ska gå på, köra permobil, åka rullstol, att synskadade tryggt och enkelt ska kunna gå på och så vidare. I ljus och i mörker, dag som natt. En lösning och byggnation skapad av ett av landets största byggbolag.

När vi ser detta och dagligen råkar ut för detta på landets gång- och cykelbanor är det ju inte så konstigt att cyklister och gående är i majoritet när det kommer till antalet som skadas vid vägarbeten. För mig symbolisera detta ett förakt för människors säkerhet, trygghet och möjlighet att ta sig fram. Det ser ut så här trots att det finns ett regelverk som säger att det inte ska se ut så här. Trots att det krävs utbildning för att få arbeta på allmän mark så att detta inte ska ske. Trots att det finns en kontrollfunktion som ska fånga upp fusk, fel och brister. Trots att det finns möjligheter till straffsanktioner mot fusk, fel och brister.

Hur utbildar man bort sådan här idioti undrar jag? Och är det ens ett utbildningsproblem? Det handlar kanske mer om attityder. Som kanske bäst påverkas av sanktioner. Dels pengasanktioner och arbeten som stoppas, dels prickar i arbets- och projektledarnas CV. Och att de vid upprepad försumlighet spärras från att arbeta i kommuner och Trafikverket ett eller flera år. Då först markeras allvaret på ett sätt som ingen utbildning eller skicklig föreläsare kan åstadkomma.

Relaterade länkar:

Åtta tumregler för att få rätt mot entreprenörer

12 mar 2018

Krister Spolander körde in i en taffligt anordnad skyddstunnel på en påbjuden cykelbana och skadade svårt en fin och dyr cykel. Han ville förstås ha ersättning. Och lyckades så småningom. Tack vare att han strikt höll sig till åtta tumregler. Läs och lär!

Förra sommaren körde jag in i en skyddstunnel som NCC placerat på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Utan ramper, bara en 15 centimeters hög tröskel i stål.

Jag körde in i den tröskeln, såg den inte, hade solen i ögonen - lågt liggande på en liggcykel – tröskeln var dessutom i skugga. Jag utgick från det självklara, att skyddstunneln hade ramper.

Så jag rullade på. Det fanns ingen förvarning om att tunneln saknade ramper, ingen omledning. Ingenting. Bara NCCs ståltröskel.


NCCs skyddstunnel placerad på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Inga ramper, ingen förvarning, ingen omledning. Ingenting, bara en 15 centimeters ståltröskel.

Det blev förstås tvärstopp med en kraftfull påkänning på framgaffel och ramen runt gaffelfattningen. Cykeln, en liggcykel Velokraft VK2, är byggd helt i kolfiber (även hjulen). Som bekant ett starkt och lätt material, men skört för den här typen av häftigt våld.

Kostnaden för att reparera ram och framgaffel – en unik asymmetrisk sak som inte längre tillverkas – uppskattades senare till 40 000 kr. Jag själv klarade mig bättre, bara en sträckning, fallhöjden är liten från en liggcykel.

Tog taxi hem med cykeln och började jobba. Med att få ersättning.

Åtta tumregler gäller i sådana här fall.

1. Dokumentera händelsen. Ta bilder på plats och trafikarrangemang, ta namn och kontaktuppgifter på entreprenörens projekt- och arbetsledare. Och eventuella vittnen.

2. Gör aldrig som entreprenören föreslår. - Du ska använda din hemförsäkring, sa NCCs projektledare, ansvarig för bygget, det är den normala gången i såna här fall.

Men följ aldrig såna råd. Jag hade bara fått en bråkdel av skadekostnaden efter sedvanligt åldersavdrag om jag följt NCCs råd.

Men viktigare var att mitt försäkringsbolag inte hade ett dugg med saken att göra. Det var ingen olyckshändelse. Det var skada orsakad av NCCs försumlighet.

3. Kolla upp gällande trafikanordningsavtal, TA-avtal. Kommunen ansvarar för säkerheten på offentlig mark men kan tillfälligt delegera ansvaret till en entreprenör som behöver använda marken. Delegeringen görs med ett TA-avtal som anger hur trafiken ska anordnas för att bibehålla säkerhet och framkomlighet. Först när kommunen godkänt avtalet får entreprenören påbörja sin verksamhet.

4. Kolla vad kommunen gjort och inte gjort. I mitt fall fanns ett gällande TA-avtal. Men det är bara ett papper. Det viktiga är förstås att det följs. Det är kommunens ansvar att kontrollera att så sker. Kolla därför upp vad kommunen gjort. Och inte gjort.

I mitt fall visade det sig att kommunen fått in en anmälan tre dagar innan jag körde in i ståltröskeln. En annan cyklist hade anmält att ramper saknades. Anmälan var diarieförd så jag kunde hänvisa till den.

Det märkliga var att kommunen inte reagerat. Bara diariefört. Man borde naturligtvis gjort en snabb utryckning samma dag och stoppat NCC.

Det är ingen bagatell. En fjärdedel av cyklister som dör i trafiken gör det i triviala singelolyckor. Särskilt farliga är plötsliga stopp, av samma slag som jag råkade ut för. Hade jag kört en vanlig racer med huvudet före skulle jag fortsatt rakt ut som en torped. Då hade det inte räckt med en Alvedon.

5. Ta sakerna i rätt ordning. Klara ut ansvarsfrågan först. När den finns på papper är det dags att ta upp skadekostnader och ersättningsanspråk. Det krävs ofta rätt mycket skriftväxling med såväl chefstjänstemän som politiskt tillsatta nämndordföranden. Fick till sist ett skriftligt konstaterande från kommunen att NCC hade förbisett aktuella föreskrifter.

6. Skicka skadeståndsanspråket till rätt adressat. Det var i och för sig NCC som orsakat skadan och som skulle ersätta den, men det är ofta bättre att rikta ersättningsanspråket till kommunen som har det yttersta ansvaret för säkerheten på offentlig mark. Kommunen har mera muskler, och vill förstås inte låta sina skattebetalare stå för entreprenörens försumlighet.

I mitt fall var kommunen den självklara adressaten för skadeståndsanspråket. Det landade alltså på 40 000 kr. Landets främsta kolfiberbyggare, Lars Viebke på CarbonTrikes, hade analyserat skadorna och dokumenterat dem i en sexsidig utredning. Som kommunen förstås fick nöjet att studera. Och senare NCC.

Kommunen skickade planenligt mitt ersättningsanspråk till en av sina juristkonsulter som snabbt kom fram till en lösning med NCCs försäkringsbolag Zurich. Efter ytterligare en eller annan vecka fick jag in slantarna på mitt bankkonto varefter reparationsarbetet kunde starta.

7. Ge inte upp. Var ihärdig för normalt sett kommer det att ta tid. Det vanliga är att de ansvariga drar benen efter sig, förhalar och väntar tills den skadelidande ger upp.

I mitt fall tog det fem månader. Jag hade gärna hållit på ett tag till. Dels därför att jag hade rätt och NCC och kommunen hade gjort fel. Dels för att jag tyckte att det vara ganska kul. Och dels för att cykeln är väl värd att reparera.

8. Slutligen, var saklig, neutral, och kall i kommunikationen. Höj aldrig rösten, sänk den istället. Ta bort adjektiven, absolut inga känslosamma invektiv. Gör inte saken personlig. Bli inte ovän med motparterna, de är ju människor fångade i sina system. Bara sakargument. Be cool, stay cool.


Ja, vad händer nu? Min Velokraft är, som sagt, inlagd på bästa tänkbara sjukhus. Skrivs ut om någon månad, lagom till säsongen. Körklar i full funktion, ännu häftigare eftersom den asymmetriska gaffeln ersatts av en specialbyggd enbent gaffel. Det ska bli så roligt!

Detta var ett gästinlägg av Krister Spolander. En redovisning av hur det är en sak att ha rätt, en helt annan sak är att få rätt. Krister Spolander, cyklist sedan sjuttiotalet, minst ett par veckors touring utomlands varje år sen dess. På liggcykel eller hopfällbar Birdy. Intresserad av stads- och trafikplanering, skrivit några böcker om det (exempelvis Staden, bilen, farten – Planera för cykeln – Körglädje, om fart och bilar i transportsystemet).

Relaterade inlägg:

Det går ju om man vill

29 mar 2017

”Nio av tio cykelolyckor som vid vägarbeten har inträffat i tätort och de vanligaste orsakerna är: att cyklisten cyklat omkull på kablar, slangar, rör etc. på cykelvägen”

Detta kan vi läsa i Väg- och transportforskningsinstitutets (VTI) rapport 838 Vägarbeten på cykelvägar.

Och det ser ofta ut så här på landets gång- och cykelvägar:


Foto: Jon Jogensjö

I ett mer eller mindre förtvivlat försök eller i ren okunskap används ibland ett form av kabel-/överkörningsskydd. Ett skydd utvecklat främst för biltrafik. Ett skydd som bara gör det värre för trafikanter på en gång- och cykelbana.

Foto: Jon Jogensjö

Fundera gärna ett tag hur detta ska fungera. Dygnet runt, året runt. För gående, för cyklister. För synskadade, för människor i rullstol, med rullator. Det gör det självklart inte. Och det syns tydligt i olycksstatistiken och i studier från VTI och Trafikverket.

Därför blir jag så glad när jag får se lösningar som denna:


Foto: Jon Jogensjö 


Foto: Kristian Nyquist 

Någon/några har tänkt till. Insett problemen för de som trafikerar denna gång- och cykelväg. Sedan har de tagit fram en lösning som gör att sträckan kan trafikeras som vanligt, utan att trafikanterna påverkas eller utsätts för problem eller fara. Så enkelt. Om man bryr sig och tänker till. Ett litet önskemål bara. Placeringen av betongfundamentet kunde vara lite längre från gång- och cykelvägen. Går inte det så placera ut ett antal reflexskärmar på var sida om fundamenten.

Mer sådant tack!

Relaterade inlägg:  

 

Trafikverket - att lära gamla hundar sitta...

21 mar 2017

Det blir inte mycket tydligare än så här. En statlig myndighet som är helt i otakt med sin omvärld, styrdokument och vad som sägs i politiska beslut. Myndigheten heter Trafikverket och kör på som om ingenting har hänt.

Tills omvärlden reagerar och säger - så fan heller, nu får ni för sjutton skärpa till er. Då tvingas Trafikverket göra just det. Men ytterst motvilligt och som ett barn som blivit utan lördagsgodis står de där och tjurar.

Vad har hänt? Jo, en bro ska renoveras på Drottningholmsvägen i Stockholm - en stor infartsled för både bil- och cykeltrafiken. Då väljer Trafikverket en metod för renoveringen som upprätthåller samma antal körfält för biltrafiken, men stänger av cykel- och gångbanan. Cyklister och gångtrafikanter hänvisas istället till en mycket lång och besvärlig omväg, vilket är stick i stäv med styrdokumenten som säger att hållbara och yteffektiva transportslag ska prioriteras.

Rött streck Trafikverkets ursprungliga förslag på omledning av cykeltrafiken (och gång) - i 6 månader. Från cykling på cykelbana (blått streck) till cykling i blandtrafik. Med bland annat mängder av passager över gator har Trafikverket inte visat hur cykeltrafiken med 4 600 cyklister per dygn ska över stora och besvärliga Ulvsundaplan. Omledningen innebär en fördubbling av restiden.

Trafikverket har gjort så kallade trafikanalyser vad arbetet kommer att innebära för kapacitet och framkomlighet - för biltrafiken. För cykeltrafiken finns ingen motsvarande analys. Det finns bara några streck på en kartbild hur cykeltrafiken kan ledas om, men inga trafiktekniska lösningar på hur det faktiskt ska gå till. Det får bli som det blir liksom. Det kanske funkar om vi har tur, och om inte shit happens - alltså som vanligt när det gäller cykel och vägarbeten. Men man får väl ta det lite lugnt när man cyklar - så att vi kan upprätthålla biltrafikens framkomlighet.

Några så kallade mobility management-åtgärder (MM) har vi inte heller sett från Trafikverket. Det blir komiskt och ytterst talande när Trafikverket har rapporter och handlingsplaner på hur de ska arbeta med detta under byggskeden. Att de till exempel skulle gått ut och informerat hushållen i västerort om arbetet och tipsat om alternativa färdsätt och färdvägar - hållbara färdsätt - för att underlätta för trafikanterna. För att som projektledaren säger, undvika att hel västerort blir en enda parkeringsplats. Nä. Så gör inte Trafikverket i verkligheten, utan bara med fina ord, i dokument och rapporter. Annars kan ju bilåkandet minska, ve o fasa. Men vi kan ju i varje fall läsa dessa fina ord och dokument på Trafikverkets hemsida:

För att åstadkomma verklig kundnytta måste transportsystemet fungera även när det uppkommer störningar i samband med bygg- och underhållsarbeten. Det måste synas att alla resenärer är viktiga, med en extra tonvikt på kollektivtrafikanter, cyklister och fotgängare.

Genom att tillföra mobility management (MM) i byggskedet till Trafikverkets åtgärdsarsenal för störningshantering kan biltrafiken minskas i sin helhet (se faktaruta) och framkomlighet och tillgänglighet för olika trafikantslag förbättras avsevärt

Så här fin och illustrativ är framsidan på Trafikverkets MM-broschyr. Ni vet den där som bara finns men inte används:


Men som sagt, nu blir det inte som Trafikverket ursprungligen tänkt sig. För det finns de som säger ifrån. Att nu får det fan vara nog. Att det är dags för rättning i ledet.

Verket har nu hittat en annan lösning. En lösning där alla får plats och slipper långa omvägar. Så det går om man vill. Måste bara lära gamla hundar sitta först.

Relaterade inlägg:




Det här gör mig ledsen

16 mar 2017

Att kunna göra det lite bättre för andra människor – det är för mig en stark drivkraft i mitt arbete. Det ger mig en inre tillfredställelse att veta att deras vardag blev lite enklare och bättre. Som detta exempel, där min artikel om lastcyklar innebar att Toves familj fick upp ögonen för detta fordon och nu fått en ökad frihet och dimension i sitt liv. Att jag sen dagligen arbetar med att försöka åstadkomma bättre cykelinfrastruktur för dem att färdas på gör ju inte saken sämre.

Därför blir jag så ledsen när jag läser detta:

Det handlar alltså om att en kranbil blockerar hela cykelbanan. Och inte bara hela cykelbanan. Den blockerar även gångbanan – gående och cyklister kan inte passera på ett tryggt och säkert sätt. Och att någon har invändningar på uppställningen av kranbilen kan man ju tycka är ”tramsigt”.

För mig är det långt ifrån tramsigt. För mig handlar det om insikt, om empati, om medmänsklighet. Allas rätt att kunna förflytta sig i vår stad, någorlunda säkert och tryggt, oavsett om man går, cyklar eller åker bil. Det kan man inte göra när det ser ut så här på denna plats.

Det finns självklart ett regelverk kring hur dessa arbeten med mobilkranar ska gå till. Och det krävs tillstånd. Varför då kan vi ju undra? För det handlar om ansvar och säkerhet. Arbetet sker ju genom att man lånar någons annans mark eller egendom. I detta fall allmän mark - en gång- och cykelbanan - som ju trafikeras av människor. Då kan det vara bra om vi hanterar dessa människors behov av framkomlighet på ett säkert och tryggt sätt. Alla människor, oavsett fysisk och mental förmåga. Hur ska Tove och hennes familj passera detta område? Hur ska mannen i rullstol göra det? Den synskadade kvinnan? Mannen med rullator som har lite svårt att gå? De två barnen? Genom att utforma en lämplig och säker omledning av gående och cyklister löser man detta – för alla.

Det handlar också om att kontrollera att det går att ställa en kranbil på platsen. Klarar konstruktionen belastningen eller finns det risker? Kan den till och med välta och skada egendom och människor? Kan lyft ske på ett säkert sätt? Finns det kraftledningar eller andra installationer och så vidare. Och om det blir skador på egendom är det ju bra att veta vem som gjort dem och ska betala, så skattebetalarna slipper stå för kostnaderna. I detta fall så fanns inget tillstånd för uppställningen av kranbilen. Det är enklare, snabbare och billigare att skita i det. För de ska ju bara…

Det brukar just vara nästa invändning. Att det bara är ett tillfälligt arbete. Ja så är det nog, det kan ju inte ta en evighet att putsa fönster. Men det spelar ju ingen roll - det är ju här och nu det händer. Säkerheten och ansvaret är ju inte mindre viktigt för att det är tillfälligt. Och behovet att passera finns ju där och måste hanteras. Ska hanteras enligt regelverket. Men eftersom det är ”tramsigt” kanske vi ska strunta i regelverket? Köra lite mer på chans så att säga.

Nästa invändning som brukar komma är: ”ska man inte få putsa fönster och underhålla fastigheten?” Självklart ska man det, följ regelverket så går det ju hur bra som helst. För alla.

Vi vet ju idag vad denna ”tramsiga” inställning leder till. Finns forskning och studier från VTI och Trafikverket. Det leder till att gående och cyklister är de trafikantgrupper som skadas mest vid vägarbeten. Och det beror många gånger på undermåligt utformade vägarbetsområden och att ansvariga inte följer regelverket. Vill vi ha det så?

Sen har vi den lite större bilden av detta fenomen. I förlängningen är det detta och liknande brister som leder till att många människors mobilitet beskärs. De ger sig inte ut på grund av risken att råka ut för problem och svårigheter på sin färd. De blir kvar i sina hem och stillasittande. En inskränkning i deras frihet. En fysisk inaktivitet som leder till en nedåtgående spiral. Och där det kommer krävas mer stöd och insatser från samhällets sida för att deras liv ska fungera.

Jag vill ha en stad för alla.

Relaterade inlägg:

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!