Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Jag är så glad

8 dec 2018

När jag började blogga hade jag - kanske naivt - en tanke om att bloggandet skulle vara en möjlighet att sprida kunskap och fakta om cykelplanering och cykelinfrastruktur. Att om fler fick kunskap och insikt i ämnet skulle detta leda till krav på förändring och förbättring från många håll, och detta med goda och väl underbyggda argument. Att samtalet om cykel skulle få en annan och högre kvalitet.

Efter de senaste dagarnas händelse och utveckling angående cykelplaneringen i Tvärförbindelse Södertörn känner jag att kanske har bloggandet under alla dessa år varit till nytta. Kritiken har varit massiv. Från många håll. Kunskapsnivån i kritiken har varit mycket hög, många gånger högre än hos ansvarig myndighet.

Detta väcker hopp om en bättre framtid hos mig. Att de som cyklar och vill att fler ska kunna cykla på attraktiva, funktionell och säkra cykelvägar inte längre accepterar och tar skit - de säger ifrån, tydligt och klart. Med fakta och kunskap. Det gör mig så glad och stolt.

Relaterade inlägg:

Trafiksäkerhet för bilister blir trafiksäkerhetsfara för cyklister. Del 2

24 okt 2018

"Cyklister bara klagar"

9 okt 2018

Detta påstående är något jag stöter på lite då och då i mitt arbete. Inte helt ovanligt att påståendet följs av: ”cyklister betalar inte skatt” och ”det är minsann inte perfekt för bilister heller”.

Så låt oss jämföra hur förhållandena är för biltrafiken respektive cykeltrafiken. Som tur är finns det material som gör att det faktiskt går att någorlunda jämföra. Motormännen genomför varje år en inventering och inspektion av europa-, riks- och länsvägarna i landet:

Vägkvalitetsrapport 2017 - En granskning av Sveriges vägnät

Studien omfattar cirka 7 300 mil väg. Resultatet:

Under 2012 genomförde Trafikverket en inventering och granskning av de regionala cykelvägarna i Stockholms län. Inventeringen omfattar lite över 80 mil. Resultatet:


Från regionala cykelplanen för Stockholms län

Det kan se ut så här:


En dubbelriktad gång- och cykelbana. 1,8 meter bred. Som att göra vägen 3 meter bred och säga: lycka till

Mer från inventeringen av de regionala cykelvägarna:


"...något som påverkar framkomligheten var 118:e meter." När såg vi ett sådant resultat från våra vägar?

Slutsats:

  • Väg: 1 procent dåligt

  • Cykelväg: 99 procent dåligt

Låt oss fortsätta granskningen och studera förhållanden vid vägarbeten. Där visar studier från Väg- och transportforskningsinstitutet och Trafikverket att cyklister är det trafikslag som är mest olycksdrabbat vid vägarbeten:


Från rapporten: ”Jag ramlade ner i en grop vid ett vägarbete!” Trafikverket Publikation 2014:122

Sen har vi förhållandena som uppstått för cykeltrafiken till följd av 2 + 1 – vägarna – knappast förhållanden som skulle få toppbetyg av Motormännen om motsvarande hade hänt för biltrafiken. Folksam har studerat dödsolyckor bland cyklister på statlig väg, resultatet: de som cyklar på statlig väg dödas för att det saknas cykelvägar och säkra passager. 

Och 21 år efter beslutet om Nollvisionen kan vi konstatera att Trafikverket har inventerat sina cykelpassager. Men inte gjort passagerna säkra – Trafikverket håller på att ”klarlägga” hur det ska gå till. 21 år...


2+1-väg. Eller när staten visar sitt förakt för människor som cyklar. Foto: Leif Larsson

Studerar vi sedan hur förhållandena för cykeltrafiken är under vintermånaderna på dessa regionala cykelvägar uppstår förhållanden som gör det omöjligt att cykla under vissa perioder – vi kan säga att dessa förhållanden faller utanför någon betygsskalan. Det mest fascinerande av allt – det är förhållanden som väghållaren själv skapar och inte vädrets makter. Motsvarande ser vi aldrig (?) på vägarna – eller har ni varit med om att Trafikverket plogat gång- och cykelvägen och vräkt ut snömassorna på vägen? Och sedan låtit snömassorna ligga där i flera dagar. 


Snön måste bort från vägen - då lägger vi den på cykelvägen. Där snön sen blir liggande. Foto: Åke Henricsson

Sen har vi en annan företeelse som lyser helt med sin frånvaro på vägarna: stenbumlingar, betonggrisar och andra farliga, omärkta hinder som dyker upp lite här och där på cykelvägarna. Hinder som är utplacerade av väghållarna. Ofta är ju stenbumlingarna placerade där för att det finns en hel del bilister som tycker det är lämpligt att kör bil på cykelvägar – vägarna räcker så att säga inte till för dessa motormän. Så för de som cyklar blir det pest eller kolera – sten eller bil. 


Stenbumling på cykelväg, utplacerad av väghållare. Sker detta på vägar? Foto: Leo Wentzel

En annan sak jag aldrig råkar ut för när jag kör omkring på våra läns-, riks- och europavägar är stolpar – mitt i vägen. På cykelvägen får man ständigt vara redo för stolpar – mitt i cykelvägen.


Oj! Eller shit happens. Eller: vi struntade i att flytta stolpen när vi byggde om - billigast så. Foto: Thomas Ros

Sen har vi ju det faktum att en hel del cykelvägar bara tar slut – de finns så att säga enbart i planer och i tankevärlden – de finns inte i verkligheten. Sällan vi ser en riksväg bara slutar på detta sätt:


Foto: Mats Jungar

Alla dessa ”defekter” får naturligtvis utslag i olycksstatistiken: fler cyklister än bilister hamnar på sjukhus. Så här säger Väg- och transportforskningsinstitutet om cykelolyckor: majoriteten av cykelolyckor med personskador beror på dålig cykelinfrastruktur samt brister i drift och underhåll av densamma.

Ni kan ju fantisera lite hur olycksstatistiken för biltrafiken skulle se ut om motsvarande förhållanden existerade på vägarna. Inte så bra va? Vi ser ju också på diagrammet att satsar vi massor av miljarder på biltrafiken så minskar personskadeolyckorna. Det känns ju minst sagt cyniskt att regeringen i detta läge satsar på en elcykelpremie för att få fler att cykla och samtidigt skrotar snabbcykelvägarna. Cykelvägar som skulle visa vägen till framkomlig och säker cykelinfrastruktur. Varför inte bägge?

Så i min värld har de som cyklar all anledning att klaga, och jag tycker de ska klaga högljutt och ofta. Särskilt i ett samhälle där de ju faktiskt uppmanas att cykla och att cykla mer. Jag är mer förvånad över att de som cyklar är beredda att ta så mycket skit. Att de så att säga inte gör uppror över sakernas tillstånd – det är obegripligt för mig.

Så min uppmaning till er som cyklar – sluta ta skit, säg ifrån, kräv förändring och förbättring. NU!

Jag undrar hur tongångarna från Motormännen låtit om förhållandena varit omvända…

Tips tack till Anders N!

Relaterade inlägg:

Cykeltrafiken måste väck - för biltrafikens skull

20 nov 2017

Håll ordentligt i styret. Nu blir det åka av. Nu blir det en svängfest av sällan skådat slag. Upp och ner, hit och dit, kors och tvärs. Ta god tid på er, för det kommer ni att behöva. Det blir en insane cykeltur, lite som bergochdalbanan på Gröna Lund, fast till skillnad mot insane kommer denna cykeltur gå långsamt och ta lång tid.

Det planeras ett nytt exploateringsområde och en ny cykelförbindelse över E4/E20 i södra Stockholm - Mälaräng. Det blir en cykelförbindelse av sällan skådat slag (se gult streck). Jämför med hur vägen tar sig fram och går över E4/E20. Varför är cykelförbindelsen planerad på detta häpnadsväckande sätt?
Svaret är mycket enkelt: cykeltrafiken får på intet sätt störa eller påverka biltrafikens framkomlighet och kapacitet har projektet bestämt. Därför måste cykeltrafiken väck och ledas på villovägar.

Vi kan också se att någon anpassning av bebyggelsestrukturen inte görs för att underlätta för cykelinfrastrukturen, så gör man inte. Det görs för gator och vägar – inte för cykelvägar. Fast ett undantag finns, en öppning – en tunnel – i en av fastigheterna. Med en placering och utformning som garanterar tvära svängar och dålig sikt. Blir lite som i Solna:


Foto: Tobias Östberg

Inte blir det särskilt mycket bättre när vi studerar dragningen av det så kallade pendlingsstråket – det som ska vara det bästa av det bästa enligt stadens framkomlighetsstrategi och cykelplan:

Det lila strecket är pendlingsstråket. Som svänger lite hit och dit. Bland annat genom en tunnel under av- och påfartsramper. Med en 90-graders anslutning, det vill säga det kommer bli dålig sikt och usel svängradie vid tunnelmynningen. Sen är stråket inklämt mellan en fastighet och avfartsrampen. Ungefär som cykelvägen och tunneln vid Mikrofonvägen. En utformning som ledde till massor av olyckor och problem. Vad lärde vi oss av misslyckandet vid Mikrofonvägen frågar jag mig? Svaret: det spelar ingen roll vad vi lärde oss, för sådan kunskap väger nämligen lätt när det gäller att upprätthålla en gammal planeringsprincip – att sätta biltrafiken i fokus. Då är det helt ok att göra om samma ”misstag”.

Stråket skulle ju kunna gå så här i stället (grönt streck):

Om man vill, om man prioriterar, om man följer politiskt beslutade styrdokument vill säga. Men då finns det en teknisk utmaning - en högspänningsledning. Lös det då är mitt svar. Det har ni ju lyckats med när det gäller biltrafiken. Men det som nu planeras för cykeltrafiken är den enkla vägen, den billiga vägen, en väg där cykeltrafiken inte stör biltrafiken. Och där vi är som längst från de politiskt beslutade målen.

Detta är alltså år 2017. En tid då stadens styrdokument för stadsbyggnad och transportsystemet är samstämmiga sedan flera år tillbaka. Cykeltrafiken, tillsammans med gångtrafik, ska vara central i planeringen av staden och dess transportsystem. Cykeltrafiken ska prioriteras högst. Och det är beslutat över partigränserna. Har nog aldrig tidigare varit så i stadens historia. Detta borde ju få tydliga och synbara avtryck när staden växer och förändras kan man ju tycka – nu blir det fina, gena, raka och breda cykelvägar – men icke sa Nicke.

Så här illa blev det ju inte ens på SCAFT-tiden! Den planeringsprincip från 60-talet som så ofta hånas nu för tiden. Jämför vägarna med cykelvägar. Vägar som är raka, gena och utformade för effektiv transport. Cykelvägarna är precis raka motsatsen, och går stick i stäv med väl dokumenterad kunskap om hur man planerar och bygger attraktiv cykelinfrastruktur. Varför blir det då så här, trots de fina orden och de politiskt fattade besluten?

För att vi fortsätter göra som vi gjort de senaste 50-60 åren när vi planerar och bygger nytt – vi sätter bilen i fokus. Här ställer Trafikverket krav på kapacitet för biltrafiken. Projektet tillmötesgår dessa krav, trots att det går stick i stäv med stadens beslutade styrdokument. I ett skede av projektet görs en så kallad ”trafikanalys”. Ni får ta ordet ”trafik” med en nypa salt, för ”trafik” innebär i dessa fall bara biltrafik. Självklart är motsvarande inte gjort för gång- eller cykeltrafiken. Cykeltrafiken klaras av med några meningar i rapporten. ”Trafikanalysen” kommer till slutsatsen att man inte klarar att följa de beslutade styrdokumenten. För projektet menar att här är det viktigare att ta hand om biltrafiken och dess kapacitet. En framtida biltrafik som baseras på en prognos. En prognos som i grunden är en gissning men tas för sanning och därmed blir självuppfyllande - standarden ökar för biltrafiken och därmed ökar bilkörandet – predict and provide tror jag fenomenet kallas. ”Trafikanalysen” får alltså den konsekvensen att trafiksystemet utformas utifrån analysen och inte utifrån vad stadens styrdokument säger ska göras. En analys som villkorar att cykeltrafiken inte på något sätt får störa biltrafiken – cykeltrafiken måste bort. Vi ser här tydligt att när det gäller biltrafiken är man redo att göra de ansträngningar som anses krävastrots att det går stick i stäv med styrdokumenten. Dessa ansträngningar är man väldigt sällan redo att göra när det gäller cykeltrafiken – trots att det går stick i stäv med styrdokumenten. För cykeltrafiken måste väck – för biltrafikens skull.

Så, när projektet slagit fast vad biltrafiken behöver, då får cykeltrafiken det som blir över. Och då kan vi ju se och lätt räkna ut: det som blir över, det blir sällan särskilt bra. Lösningen för cykeltrafiken liknar ju mer en rördragning till bergvärmepumpen: vi får klämma in cykel där det går, vara lite kreativa med hur vi böjer cykelvägarna – cyklisterna kommer ju till slut ändå fram, på något sätt, nån gång...


Förebild för dragning av cykelvägar?

Samtidigt liknar biltrafikens system mer avloppssystemet – stora, tjocka och tämligen raka rör. Här accepteras inte smala rör, tvära krökar och dåligt fall – för då blir det ju ingen fart på skiten.

Sen har vi ett annat intressant faktum. Bara någon kilometer söderut från denna plats investerar vi si så där 30 miljarder kronor i biltransportsystemet. I en förbifart, som ju enligt namnet ska leda förbi en hel del biltrafik från denna plats. Men mycket vill ha mer och kapaciteten för biltrafiken måste öka - för det säger prognosmodellerna - hela tiden...

Ett annat faktum är att norr om denna plats, på just detta pendlingsstråk, har staden (Trafikkontoret) genomfört stora investeringar för att förbättra standarden på stråket. En ny cykelbro har byggts. Cykelvägen har breddats på en lång sträcka (2 km) och inom kort byggs en ny cykeltunnel genom tunnelbanans banvall vid Västertorp. Så ser vi nu denna dålig lösning. Bygger vi så här dåligt för att vi senare ska komma tillbaka och bygga om och bygga bättre? Har vi inte lärt mer av tidigare misstag?

Det här är ju inte första gången vi ser hur cykeltrafiken fullständigt trängs undan och får ta det som blir över i stadsbyggnadsprojekt. Nedan har ni en lång lista med tidigare misslyckanden. Sannolikt är det inte sista gången heller. Tidigare har då förklaringen från staden varit att planeringen av dessa områden gjordes innan de nya styrdokumenten som lyfter fram cykel – därför blev det inte så bra för cykel. Så vad ska man skylla på denna gång, när planeringen är gjord med de senaste styrdokumenten som utgångspunkt? Biltrafikens framkomlighet och tekniska utmaningar?

Det vill säga: ”vi arbetar bara efter styrdokumenten när det passar och är enkelt”. Vi kommer också får höra från projektet att det blir ju lite bättre än hur det var tidigare för cykeltrafiken. Men ”bättre” behöver inte betyda att det blir särskilt bra, det har ju bara med utgångsläget att göra. Och det är usla förhållande för cykeltrafiken här i dag. Som på detta sätt blir lite mindre usla. Knappast är det den ambitionsnivå som beslutade styrdokument har. Detta är inte attraktiv, funktionell och prioriterad cykelinfrastruktur -  detta är smulor från bordet.

I dessa projekt finner vi de yrkespersoner som ska vara bäst, de med rätt utbildning, de med kompetens och erfarenhet. Inte ens de fixar detta. Det gör mig orolig. För då handlar det inte längre om kunskap och kompetens. Det handlar om något helt annat – det handlar om frusen ideologi. För det går självklart att göra helt andra lösningar än de vi nu har framför oss. Det är inte särskilt tekniskt svårt. Det kanske kostar lite mer eller kanske mindre, men andra lösningar är fullt möjliga. Lösningar som ligger i linje med de beslutade styrdokumenten. Men då handlar det om att vilja, om att prioritera, om att inte acceptera rådande planeringsprinciper inom trafik- och stadsplanering. Det handlar om att målstyra och inte prognosstyra. Det är tydligt att inblandade i detta projekt inte haft det som utgångsläge. Utan här härskar gamla tiders planerande –  där fokus är på biltrafiken.

Det kanske är bäst att jag avslutar med detta, så ingen tror att jag är motståndare till att staden växer och bygger bostäder. Jag är kanske naiv, men jag tror det går att bygga bostäder, massor av bostäder, och bra cykelinfrastruktur - samtidigt. Jag väntar fortfarande på det tillfället...

Relaterade inlägg:

Blommor och bin viktigare än din säkerhet och framkomlighet

22 aug 2017

Om du väljer cykeln vill säga. Väljer du bilen så är däremot din säkerhet och framkomlighet viktigare än blommor och bin.


Sly och gräs på cykelbanan för så ska det vara enligt kommunen. Men inte på vägen, för där görs slåtter. Foto och tips: Magnus Håkansson

Så resoneras det i varje fall i Linköpings kommun. Svaret från kommunen är att det beror på att dikena räknas som ängsmark med höga naturvärden och av vikt för den biologiska mångfalden. Därför görs slåtter bara en gång om året, efter blomningen, senare på hösten. Under tiden får vi acceptera att det växer in en massa sly på cykelvägen. På bilden kan vi se att detta resonemang inte gäller för vägen och dess dike, för där görs slåttern ur ett trafikperspektiv, för att det inte ska leda till fara och framkomlighetsproblem. Där är den biologiska mångfalden inte lika viktig. Där är människors omedelbara hälsa och säkerhet viktigare, vilket den uppenbarligen inte är på cykelvägen.

Tänk att det finns alltså inte något annat sätt att både främja biologisk mångfald och säkra/trygga cykelvägar. Det går inte, det är antingen eller i Linköping. Och vill jag ha en trygg, säker och slyfri färd ska jag alltså välja bilen - ni vet det där fordonet som på intet sätt bidrar till den biologiska mångfalden - tvärtom. Bra jobbat, verkligen. I sanningen ett arbete för att utveckla hållbara, attraktiva, säkra och trygga transportsätt.

Linköpings kommun, tycker ni ska ta er en allvarlig funderare på vad ni håller på med i detta fall.

Relaterade inlägg:

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!