Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

NCC gör ett försök - men det blir värre

15 mar 2018

För några dagar sedan skrev Krister Spolander ett inlägg som handlade om det mödosamma arbetet att få rätt och ersättning efter att ha råkat illa ut vid ett vägarbete med stora brister. Krister återvände till platsen för kraschen tre veckor senare för att se om NCC förbättrat förhållandena på platsen. Så här hade NCC utformat ramperna vid containern:

Dessa ramper är det alltså tänkt att man ska cykla på, man ska gå på, köra permobil, åka rullstol, att synskadade tryggt och enkelt ska kunna gå på och så vidare. I ljus och i mörker, dag som natt. En lösning och byggnation skapad av ett av landets största byggbolag.

När vi ser detta och dagligen råkar ut för detta på landets gång- och cykelbanor är det ju inte så konstigt att cyklister och gående är i majoritet när det kommer till antalet som skadas vid vägarbeten. För mig symbolisera detta ett förakt för människors säkerhet, trygghet och möjlighet att ta sig fram. Det ser ut så här trots att det finns ett regelverk som säger att det inte ska se ut så här. Trots att det krävs utbildning för att få arbeta på allmän mark så att detta inte ska ske. Trots att det finns en kontrollfunktion som ska fånga upp fusk, fel och brister. Trots att det finns möjligheter till straffsanktioner mot fusk, fel och brister.

Hur utbildar man bort sådan här idioti undrar jag? Och är det ens ett utbildningsproblem? Det handlar kanske mer om attityder. Som kanske bäst påverkas av sanktioner. Dels pengasanktioner och arbeten som stoppas, dels prickar i arbets- och projektledarnas CV. Och att de vid upprepad försumlighet spärras från att arbeta i kommuner och Trafikverket ett eller flera år. Då först markeras allvaret på ett sätt som ingen utbildning eller skicklig föreläsare kan åstadkomma.

Relaterade länkar:

På väg mot cykelhjälmslag?

21 okt 2017

Så här ser Trafikverkets huvudnummer ut i nysatsningen av Nollvisionen 2.0 och cykelsäkerhetsstrategin:

Cykelhjälmen är huvudnumret. Verket kör på i samma gamla hjulspår som tidigare. Utan koppling till annan forskning om cykelolyckor och deras bakgrund eller till andra mål än trafiksäkerhet. Och eftersom hjälmanvändandet inte ökar på frivillig väg och målet med 70 procents hjälmanvändning år 2020 inte kommer att nås så står vi inför – en hjälmlag. Tror ni alla aspekter av ett förbud mot att cykla utan hjälm blir rättvist belysta? Ser jag på programmet ovan så verkar det inte vara så.

Tyvärr finns det inget Trafikverket 2.0 för Nollvisionen 2.0.

Trafikverket skulle kunna prioritera sin verksamhet och bygga framtidens cykelväg - en snabbcykelväg. Som skulle demonstrera hur säker och framkomlig cykelinfrastruktur ska utformas och byggas. I stället begår verket en jätteblunder, de kalkylerar "fel" och säger sig tvingade att skrota den säkra snabbcykelvägen. I stället ska de göra som de brukar - bygga undermålig och farlig cykelinfrastruktur.

Ett verk som skulle kunna ta initiativet och leda utvecklingen mot en bättre och säkerhetshöjande vinterväghållning för cykeltrafik. I stället väljer detta verk att ”följa utvecklingen” - inte leda den.

Trafikverket skulle även kunna ta fram nya råd, riktlinjer och utbildningar vad gäller arbete på väg. Trafikverket har själva genom studier och forskning konstaterat att just cyklister är den trafikantgrupp som drabbas mest vid vägarbeten. Men inte heller här ser vi några initiativ eller något agerande från verkets sida - det är bra som det är. Vilket kommer innebära att vi även framöver kommer få se livsfarliga spjut utmed cykelbanan vid Trafikverkets arbetsplatser.

Vi ser heller inga ansträngningar och initiativ vad gäller tunga fordon och den bristande sikten från förarplatsen. En hjälm hjälper ju föga när människor blir krossade under en lastbil till följd av den dödande vinkeln.

Inga förslag om Intelligent stöd för anpassning av hastighet (ISA) vilket skulle ge stora effekter för cyklisters säkerhet. Inga förslag om en systematik vad gäller åtgärder i infrastrukturen. Här skulle Trafikverket kunna ta initiativ till en standardisering vad gäller bilhinder på cykelvägar. Så som Trafikverket i Nederländerna arbetar. Så vi slipper alla dessa stenar, betonggrisar och annat skit som slängs ut på cykelvägarna. Och som leder till att människor dödas och skadas. Men så arbetar inte Trafikverket.

Verket använder i stället sin samordnande roll till att arbeta för en hjälmlag med oklara effekter.

Relaterade länkar:

Hösten – då nollvisionen visar långfingret åt cyklister

30 okt 2016


11 procent av cyklisternas singelolyckor med personskador i oktober beror på lövhalka. Eftersom singelolyckor bland cyklister är många så är det alltså många som skadas under en kort period av året. Och lite görs åt detta – i nollvisionens Sverige.

Istället får vi från ansvariga höra:

- Det skulle kräva otroliga resurser för att vi skulle kunna hålla cykelbanorna varje dag, säger han.

Det går inte, det är för komplicerat, det krävs ”otroliga resurser” är beskedet. Istället läggs allt ansvar på de som cyklar – ni får anpassa er och ta det lite lugnt (även ni som går, ja för även gående råkar ut för lövhalka om nu någon trodde något annat).

Låt oss bena ut några saker här. Till exempel hur mycket skulle det kosta att höja standarden och ha en bättre bekämpning av lövhalka? Nu sticker jag ut hakan och säger: det behöver inte kosta något mer alls. Det handlar mer om hur man lägger upp arbetet och hur man väljer att prioriterar. Det vill säga: kompetens och vilja.

Lövfällningen och halkan pågår cirka en månad. För att ha ett någorlunda tillförlitligt väglag under den perioden behövs lövsopning 1 – 2 gånger i veckan. Det vill säga 5 – 10 gånger totalt under denna månad. Och det är inte hela cykelvägnätet som behöver lövsopas - långt ifrån. Jag gör bedömningen att det handlar om 10 – 15 procent av en kommuns/Trafikverkets cykelvägnät som lövhalka uppstår på. Det är även förutsägbart var lövhalkan uppstår – man behöver så att säga inte chansa eller gissa – den uppstår där träden finns utmed cykelvägen. Detta tillstånd bör ju en gatu-/parkingenjör ha koll på, ingår så att säga i arbetsuppgiften att kunna sitt vägnät. Då kan dessa driftansvariga enkelt upprätta lövsopningskartor över sträckorna i cykelvägnätet där det finns risk för återkommande lövhalka.

Så då vet vi nu att under en mycket begränsad period, på en liten del av cykelvägnätet, behövs det lite extra insatser för att åstadkomma säkrare förhållanden på cykelvägnäten runt om landet. 

Men svaret är: ”Det skulle kräva otroliga resurser...”

Nej säger jag, det skulle inte alls kräva några otroliga resurser. Det är ju närmast häpnadsväckande att en ansvarig uttrycker sig på det sättet. Istället vore det ju mer smakfullt om ansvariga satte sig in i frågan och tog fram en prislapp på vad utökad lövsopning skulle kosta. Och därefter frågar sig om det går att omfördela i driftbudgeten och prioritera annorlunda (vilket det självklart gör). Eller som Anna Niska på Väg- och transportforskningsinstitutet uttrycker det: ”Då blir det ingen ökad kostnad”. Men det görs inte – istället framställs lövsopning som otroligt komplicerat och dyrt – och cyklisterna hålls helt ansvariga och får lösa uppgiften.

Det är ett intressant förhållningssättet att lägga över allt ansvar på cyklisten: bara att anpassa farten och underordna sig fysikens lagar så går det bra. Om vi överför förhållningssättet till biltrafiken skulle vi inte ha så många 2 + 1 - vägar. För det vet vi ju alla att det går inte så bra att köra om i full fart när du får möte. säger vi inte: sluta köra om vid möte så försvinner olyckorna. Vi skulle inte heller ha sidoräcken eller säkrade sidoområden för det vet vi ju alla att kör du av vägen i full fart så går det inte så bra om du kör in i bergväggen eller trädet. Då säger vi inte: sluta köra av vägen så försvinner olyckorna. I biltrafiken har vi alltså kommit fram till att samhället har ett ansvar – en nollvision - att se till att bilinfrastrukturen är någorlunda säker. För människor är människor, och de gör misstag och fel. Arbetet med nollvisionen är ju också mycket framgångsrikt – för biltrafiken. Och det har lagts ner massor av miljarder på att åstadkomma detta. Eller kanske vi ska uttrycka det som att det lagts ner otroliga resurser på att göra det säkrare – att köra bil.

Så alla dessa lövfyllda cykelvägar är inget annat än politiker och tjänstemän och en nollvision som visar långfingret åt alla som cyklar (och går)

Göteborg. Foto: Chris W S Kristoffersen

Lund. Foto: Daniel Sturesson


Lund. Foto: Nils Calmsund

Stockholm. Foto: Johannes Borgström


Stockhom, samma gata, lite senare. Nu är det lövsmet. Foto: Johannes Borgström

Stockholm. Foto: Jon Jogensjö

Göteborg. Foto: Kajsa Nalin

Gävle. Foto: Tony Nordin

Uppsala. Foto: Torbjörn Albért


Västerås. Även här blir det lövsmet när löven får ligga länge på cykelvägen. Kurva och ett tvärfall som gör kurvan feldoserad... Foto: Niklas Kihlén

Täby. Foto: Björn Stenberg


Täby. Foto: Björn Stenberg


Malmö. Foto: Jennie Fasth 


Örebro. Foto: Monan 


I Göteborg finns denna fina och tjocka lövmatta på cykelbanan. En stad som saknar de "otroliga resurserna" och därför ser det ut så här för de som går och cyklar...
Foto: Ola Kvarnbo 


Ännu en bild från Göteborg. En nästan lövfri cykelbana. Gångbanan ser däremot lite svårttillgänglig ut. Så var går man då? I Göteborg verkar fokus ligga på att köra bil...
Foto: Kalle Eriksson 


Uppdaterad 2016-11-03:
Hurra, pengar finns! Det saknas inte "otroliga resurser". Det är planeringen det hänger på. Löven faller ju som de vill och inte som planeraren vill. Ungefär som snön. Fast till skillnaden mot snön vet vi ju var löven faller. Så planera verksamheten lite bättre så ska ni se att resultatet blir bättre. Och färre cyklister och gående som halkar omkull. 


Relaterade inlägg:

Sopsaltning, aldrig i livet!

21 dec 2015

Så sa min dåvarande chef på Gatu- och fastighetskontoret i början av 2000-talet. Vi var några på kontoret som ville testa sopsaltning av cykelvägarna. Vi hade varit på studiebesök i bland annat Odense och Münster. Två städer som sedan länge använt sig av sopsaltning och som kunde visa att metoden var överlägsen traditionell plogning och sandning. Vi hade även följt Anna Niskas forskning och doktorsavhandling om sopsaltning i Linköping. En forskning som även den visade på metodens överlägsenhet. Min chef satt för övrigt i betygsnämnden för Anna Niskas avhandling, så han var på intet sätt okunnig om metoden och resultaten.


Sopsaltaren in action! Foto: Jon Jogensjö

Men i Stockholm var det stopp - "aldrig i livet" - för sopsaltning.

Tills...

Tretton år senare. Efter tydliga politiska direktiv från bland annat Per Ankersjö (C) så var det dags för sopsaltaren att beträda Stockholms cykelbanor. Succén var given - det blev avsevärt bättre förhållanden på de teststräckor som sopsaltades. Det visste ju redan jag och andra. Sedan dess har sopsaltningen utökas i Stockholm till att omfatta alltfler cykelbanor.

Efter att jag börjat skriva om sopsaltning på bloggen drar nu metoden fram som en löpeld över landet. Fler och fler kommuner börjar nu använda sig av sopsaltning. Sist ut kommer väl dessvärre Trafikverket vara. Istället för att ligga i fronten för säkert cyklande och nollvisionen och att använda sig av en metod som ger avsevärt säkrare och bättre framkomlighet för cykeltrafiken så väljer Trafikverket "att följa utvecklingen".
Påminner lite om min tidigare chef (som förövrigt var en mycket bra chef!).


Sopsaltaren får inte bara bort snö och is. Det blir soprent från grus på cykelbanorna också! Vilken annan cykelbana ser ut så här i februari? Foto: Luca Mara

Vill rikta ett stort och uppriktigt tack till Per Ankersjö som såg till att sopsaltning till slut hittade till Stockholms cykelbanor. För mig och tusentals andra som cyklar har det inneburit en säkrare och framkomligare väg. Och bidragit till att vintercyklandet ökat med 30 procent på bara några år.

Det här var en liten beskrivning av hur förändrings- och förbättringsarbete kan gå till. Det är inte alltid särskilt rationellt, det bygger inte alltid på kunskap och fakta, på att ständigt söka förbättring och framsteg. Det är många gånger andra faktorer som spelar in. Det handlar ofta om värderingar, om synsätt, om en ryggmärgsreflex att säga nej - "det fugerar inte här"och "det kostar för mycket". Och slutligen - "ingen cyklar på vintern" eller till och med - "man ska inte cykla på vintern".

Och idag, idag kom så beskedet från Stockholms stad:

  • 40 procent färre singelolyckor med cykel på de sopsaltade stråken
  • Antalet fallolyckor med fotgängare på dessa stråk har mer än halverats

Totalt sett är sopsaltningen en mycket stor framgång. Ett snabbt och kostnadseffektivt sätt att förbättra trafiksäkerheten och få ner antalet olyckor. Och inte bara det, det förbättrar även framkomligheten avsevärt - för både cyklister och gående.

Inte så konstigt att staden nu även beslutat om att utöka antalet stråk som ska sopsaltas!

Relaterade inlägg:

 


Dödens gång- och cykelbana

18 nov 2015

Se bilderna nedan. På denna gång- och cykelbana har två personer dött under 2000-talet. Allt talar för att fler kommer göra det om inte förutsättningarna ändras. Bägge olyckorna följde i stort sett samma förlopp, stora mängder gående på en smal gångbana, stora mängder cyklister på en smal cykelbana. Gående kliver ut i cykelbanan för att passera andra gående – kollision med cyklist. Gående faller och skadar huvudet så svårt att de senare avlider. Ingen av cyklisterna åtalas, enligt polisen har inte någon av de inblandade i olyckorna gjort något fel utan olyckorna berodde på utformningen av platsen och trängseln.


Stadsgårdsleden Stockholm. Foto: Daniel Hansson


Stadsgårdsleden Stockholm. Foto: Daniel Hansson

Och de stora bristerna är kvar. På dödens gång- och cykelbana har inget hänt. Det är så här Stockholms stad och Stockholms hamnar tar emot tiotusentals turister varje år. Detta är vad som erbjuds tiotusentals cykelpendlare. Varje dag. År in och år ut.

Hade detta varit en väg hade tongångarna varit annorlunda. Även kraven på åtgärder hade varit helt andra. Och åtgärder på dessa vägar hade genomförts - för miljarder. I nollvisionens land. Det brukar låta så här när det handlar om vägar:


Stadsgårdsleden Stockholm Foto: GoogleMaps

På Stadsgårdsleden däremot, där väntar vi bara på att nästa dödsolycka ska ske. Det saknas utrymme att göra något åt de stora problemen...


Relaterade inlägg:

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!