Lars Rosencrantz | Bicycling.se

Lars Rosencrantz


Lars Rosencrantz är simmaren som via ihärdig spinningträning, energisk löpträning och ett frekvent tävlande tagit sig till svensk motionärselit på samtliga distanser inom triathlon. Men det blir även en hel del Mountainbike och karriären som stigcyklist kröntes av Cape Epic 2017. Som tidspressad uthållighetsidrottare, heltidsarbetande kontorsråtta och ensamstående 2-barnspappa delar Lars med sig av stora och små tankar och händelser längs vägen mot nästa målgång på Cape Epic.

Magiska Junkershoek

18 dec 2018

Lika underbart väder som första dagen och ännu lite varmare var det när vi rullade iväg från Hunneyball House på överenskommen tid. Dagen inleddes med Maries fukostbuffé med bland annat avocadotoast med pocherat ägg, exotisk fruktsallad och hemmagjord granola.

På agendan för dagen stod Junkershoek. Junkershoek är en dalskreva som man når via ett par kilometers asfaltkörning ut ur Stellenbosch och är ett naturreservat och en episk lekpark för mountainbikescyklister. Det kostar ynka 50 ZAR att få tillgång till reservatet och betalning erläggs i den lilla kiosken innan man kör in på stigarna. Området är häpnande och innehåller switchbacks både uppför och nerför och en massa magiska handbyggda nerförkörningar av mer teknisk karaktär än de vi körde första dagen. Vi höll oss på rödmarkerade stigar och med mer teknisk karaktär menar jag att stigarna har fler hinder i form av stenar och rötter och möjligen något högre avsatser att rulla eller droppa ner från. Alla rödmarkerade stigar är fullt körbara både med full- och framdämpat. För de som vill köra mer enduro eller dowhillinriktat finns det ett stort stignät med svartmarkerade stigar. I Jonkershoek saknas det, tro det eller ej, liftar så ”what rolls down must be pedaled up”. Många var det som fick jobba med att tänja på gränserna för vad förmågan och ork räckte till både uppför och nerför. Jag skulle säga att detta var en dag som utvecklade och utmanade ordentligt.

 

Efter 4h på cykeln tog vi oss ut ur området för lunch på Bike in. Bike in är sista utposten där det serveras mat innan reservatet. Lunchen smakade såklart magiskt även om 3-rättersmenyn som erbjöds som dagens special serverades med desserten först. Fast det kanske var det som var specialaren?! Jaja…TIA.

Termometern visade dryga 40 grader och det fanns viss hemlängtan i gruppen efter dagens utmanande cykling och dessutom en undran om de två förkomna cyklarna kommit på plats enligt löfte från Turkish Airways. Vi rullade hemåt och de av oss om inte riktigt fått nog av handbyggda singeltracks i absolut världsklass fortsatte på stigarna i området där vi tillbringat första dagen. Vi tog oss hela vägen bort till området som heter Mont Marie och efter att ha fått magiskt roliga nerförskörningar låg det mycket påpassligt en vingård med sköna solstolar i skuggan och där och då kändes det utmärkt att avsluta cykeldagen i en sådan med vars en kall Shandy i handen. Det känns faktisk fortfarande som ett helrätt beslut!

Kvällens begivenheter ansvarade tjejlaget för och vi landade på en vitkalkad gårdsliknande restaurang med namnet De Volkskombuis med en magnifik uteservering. Det var inte bara den som var magnifik utan allt från minsta brödsmulan till den kärleksfullt tillagade Ribeye’n får gå under samma beskrivning. Efter ännu en kulinarisk upplevelse somnade i alla fall färdledare Rosencrantz helt ovaggad.

TIA – This Is Africa   

23 nov 2018

Så tog hjulen äntligen mark efter en fantastisk flygresa från Istanbul med Turkish Airlines. Vi serverades bra mat, gavs god service och jag hade det bästa benutrymmet jag någonsin upplevt på en långflygning. Jag och min riderbuddy Daniel Breece passerade helt smärtfritt genom passkontrollen. Nu hade jag som mission att leta upp 6 helt okända personer som mycket modigt kastat sig ut i mitt och Pathfinder Travels MTB-äventyr i Sydafrika. Hur ser sådana människor ut? Vad har de för förväntningar? Kan de cykla? Har de tränat? Frågorna var många och de kondenserades där vid bagagebandet. Tony och Björn fångade jag på att de var klädda i norska outdoorkläder av senaste snitt och märke. Tjejlaget med Anneli och Anja var svårare men det fanns bara en tjej med en knivskarp cykelbränna på armen rakt över biceps så även det lösta jag ganska enkelt. Magnus och Nina hade jag koll på sedan cykel-SM i Båstad och de stod redan vi bandet och väntade. 

Hela gänget samlat och då kom kallduschen – Anjas och Annelis cyklar var kvar i Istanbul och skulle inte dyka upp förrän på eftermiddagen dagen efter via omväg till Frankfurt. I praktiken skulle det innebära två dagars missad cykling. Katastroflampan lös ilsket!  

Det är vid en sådan här händelse jag vill att mina gäster inser värdet av att åka med Pathfinder och med mig som färdledare. Nu löste jag två Specialized Stumpjumper som fanns på plats på boendet när vi kom fram efter den 35 minuter korta transfern från Cape Town International Airport till Hunneyball House i Stellenbosch och mina gästers cykeltid kunde utnyttjas maximalt trots missödet.  Jag tror att två resenärer på egen hand i samma situation hade tappat två dagar av värdefull cykeltid i egna försök att skaka fram cyklar. 

G-spot Trails 

Ett supertaggat gäng monterade ihop sina cyklar, smorde in sig själva och varandra med SPF50 och kedjan med Muc-offs gulla vax, svidade om till kort-korta cykelkläder och väntade på utsatt tid vid grinden på att vår guide skulle berätta om eftermiddagens runda.  

 

På ystra ben rullade hela gänget ut i ovan vänstertrafik mot Stellenboschs idrottcentrum och de väntande stigarna på bergssluttningen ovanför staden. Vi var alla lätt svultna och låga på energi så vi började hela rundan med att stanna till på ett café på vägen för en sen lunch.  Själv fick jag lämna in min helt nyservade och bakväxeluppgraderade Specialized Epic till cykelaffären intill för växeljustering. Något de gjorde snabbt, enkelt och via omkörningsfil i relation till övrigt verkstadsjobb. Strålande service.  

Vi hade blivit lovade en tur på de så kallade G-spotstigarna. Det är handbyggda stigar och verkligen en kindergarten för mountainbikecyklister på alla nivåer. Stigarna är flowiga med hopp i olika storlekar, tighta bankade kurvor som kallas för burms och slingrande switchbacks både uppför och nerför. Alla hittade sina favoritstigar oavsett fysisk och teknisk förmåga och som arrangör var det ljuvligt att höra de spridda glädjetjuten hos cyklisterna där G-kraften ökar och däcken ändå tryggt rullar genom de bankade kurvorna. Dagens bedrift stod Tony för som körde hela eftermiddagen utan bakbroms. Hydraulslangen hade fått sig en knäck i transporten och läckte vätska men lika serviceinriktat som verkstaden fixade min växel fixade de ny bromsslang till Tonys cykel vilket innebar hyrcykel för honom under andra dagen. 

 

Det är omöjligt att vara i Stellenbosch utan att slås av mångfalden av restauranger, alla med olika karaktär och inriktning. Att besöka Stellenbosch betyder en kulinarisk resa både när det gäller mat och dryck. För att säkerställa så bred variation som både ur budget- och smakperspektiv gav jag varje lag ansvar för val av restaurang en kväll var. Jag hade redan spanat in ett ställe som såg välfyllt ut på väg hem från stigarna så jag tog själv första kvällen. Hudson är studentstället nummer ett när det gäller hamburgare och jag garanterar att inte en enda av våra tröttcyklade kroppar fick plats med mer mat när vi lämnade långt efter att alla andra gått hem. 

 

 

Wines2Whales - prologue

12 nov 2018

Med två Cape Epic under bältet har min kärlek till Western Cape och människorna jag möter där vuxit sig ännu starkare efter många vintrar på plats med windsurfingprylar i bagaget. I Western Cape och området runt Kapstaden finns ett fantastiskt klimat som gör gott för kropp och själ under vår blötfuktiga vinter. Där finns ett naturscenario jag uppskattar med ljusgula sandstränder, hav med rullande brutala vågor, vindar för fantastisk windsurfing, skarpa berg och karga, sandiga markområden. Där finns en vänlighet och en hjälpsamhet hos majoriteten av människorna som jag kommer i kontakt med.

Det enkelt att ta sig fram i området kring Kapstaden, att få saker att hända och när planer går om intet och skeende inte blir som förväntat förklaras det enkelt med TIA, This Is Africa. Sen finns där naturligtvis en sida som jag som turist har svårt att få insyn i. Där finns kriminalitet, politisk instabilitet och där finns en på sätt och vis omvänd situation när det gäller svarta och vita jämfört med bara för några år sedan. Den enorma arbetslösheten gör att arbetskraft är billig, lätt utbytbar och samtidigt det som bidrar till relativt hög servicenivå i samhället. Du tankar inte din bil själv eller går ur och tvättar rutorna - då tar du helt enkelt jobbet och förtjänstmöjligheten från biltankaren och ruttvättaren. Du packar inte din matkasse själv - då tar du jobbet och förtjänstmöjligeten från matkassepackaren. Den del som Western Cape visar upp är lätt att fånga som kontrastfylld - svart och vitt, vänligt och våldsamt, rikt och fattigt, kallt och varmt...

Många frågor är svåra att helt sätta sig in i som turist. Den bild jag ges av de jag möter, vilket är är en ganska homogen grupp av vita människor, är att det utvecklats en form av omvänd politiskt diskriminering på arbetsmarknaden och i många andra frågor. Många i den vita medelklassen med utbildning lämnar landet till förmån för andra länder inom Common Wealth med argumentet att de vill ge sina barn en bättre chans. Många är de som intygar vilken effekt kvoteringen till universitetsplatser och vid anställningar får. De som inte har råd att bryta upp och flytta stannar kvar på dåligt betalda jobb. De som har det gott ställt behöver inte flytta. Det är i den vita medelklassen däremellan som man hittar de utbildade människor som inte får jobb idag och företrädesvis är det vita män som inte tar sig in på arbetsmarknaden i och med kvoteringen. Jag önskar så att jag kunde komma åt den färgade befolkningens syn på situationen.

Men nu vill jag ta dig med på ett fantastiskt äventyr!

Alla träningsläger jag varit med och byggt och drivit för Triathlonförbundet har skapat en längtan hos mig efter att få bidra till att skapa andra idrotts- och naturupplevelser hos människor. Med det som grund skissade jag en rese- och upplevelseprodukt som jag sedan byggde ed hjälp av all den fantastiska stigcykling som finns runt Kapstaden och det enorma utbud av välarrangerade etapplopp som går frekvent i området. Jag ville bygga en resa som dels skulle ge njutbar cykling bland handbyggda flottiga singletracks, god mat, goda viner, ett trevligt socialt umgänge OCH spänningen och upplevelsen av att genomföra ett etapplopp på Mountainbike.

Wines2Whales är tre lopp i följd på exakt samma tredagars bana. Den del av etapploppet vi kör kan närmast lätt att jämföra med Vasaloppets "Öppet spår" i termer av tävling. Det är så mycket mer en fantastisk och socialt trevlig upplevelse än en tävling. De som kör de sista tre dagarna är mer tävlingsinriktade och här kör många av världens starkaste MTB-cyklister

Jag tog min produkt till Pathfinder Travels och Nicke som är en av delägarna taggade till på produkten och sjösatte den i sin produktkatalog som redan innehåller ett antal MTB-resor till mer eller mindre exotiska platser. Nu återstod "bara" marknadsförings- och försäljningsarbetet. Med begränsad budget för en ny produkt köpte vi in oss i nyhetsbrev och bannerannonsering på utvalda websidor.

I september stängde vi anmälan till resan och det var en fantastisk känsla att se att kalkylen redan första året pekade på att resan bär sig. Under hela hösten har jag upprätthållit löpande mail- och telefonkontakt med våra resenärer för att hjälpa dem hålla träningsmotivationen uppe. Det är något som jag förstår är ganska ovanligt i resebranschen generellt.  

Det du kommer att få läsa här i en serie inlägg är de upplevelser vi skapade och var med om på våra Mountainbikes under 10 fantastiska dagar i Stellensbosch med omnejd. På snart återhörande här i bloggen!

Wines-2-Whales och andra etapplopp

2 maj 2018

När jag i början av 2000-talet provade mig fram på tävlingar som Herkules Stordåd i Mölnlycke var det på gamla simmar,eriter och cykelben byggda som spinninginstruktör. Det var full gaz från början och pulsmätaren stod på rött redan innan startskottet gått och syran sprutade i armarna av allt vevande i Rådasjöns brunröda vatten. Och det var här kärleken till sporten växte. Samma typ av lokala mindre tävlingar var mångas entrédörr till triathlonvärlden och de myter om järnmän som skapades på Hawaii och några andra platser i världen.

Idag ser det annorlunda ut - idag går många rätt in i en långdistanssatsning, gör sin tävling, skriver den i Cv't och säljer sedan tempocykeln. För merparten blir emellertid insteget i uthållighetsidrottandet mer långlivat och det letas fler och fler sätt att tänja på gränser och utmana sina förmågor.

Det som är tydligt är att de etablerade utmaningarna verkar tappa intresse bland utövarna. Jag såg någonstans statistik på att Ironmantävlingarna har gått ner drastiskt i deltagarantal. Populära tävlingar som Florida och Floreanopolis där platserna sålde slut på mindre än minuten går idag med tomma startplatser. Nu kanske det beror på att det går inflation i Ironmantävlingar runt om i världen. Det framgår också att Ironman godkänner rekord satta på uppenbart korta banor vilket torde vara ett sätt att hålla kvar utövare i det fantastiska marknadsföringskonceptet Ironman.

Tittar vi på MTB-loppen så tappar Birken avsevärt i antal startande, Trysilloppet får svårt att dra deltagare och detta samtidigt som fler och fler hoppar på sporten. Vad skall till då?

Jag hävdar att jag vet. Något som är ännu mer krävande och ännu mer spektakulärt än endagars tävlingar. Multisportarna är ju en bit på väg med sina 72h-tävlingar. Nyss hemkommen från fantastiska Cape Epic i Sydafrika kan jag enkelt konstatera att etapplopp på MTB är den sportens nästa stora grej. Visserligen känns det som att det bara är vi i Norden som inte fattat det ännu. Etapploppen drar både proffs, elit och motionärer och kombinerar tävlingsnerven med magiska upplevelser över flera dagar. Arrangemangen är välordnade och erbjuder helcatering längs med etapperna. Deltagarna hinner bli sociala med varandra och nya vänskapsband knyts på ett helt annat sätt än vid endagarstävlingar.

Brinner du för MTB och tycker att endagarsloppen i Sverige har tjänat ut sitt syfte finns det fler fina lopp att ställa in siktet mot. Ett jag personligen siktar mot är Engadin Bike Giro i Schweiz (https://engadin-bike-giro.ch/?lang=en)med både individuell start och lagstart. Idag ägs Cape Epic av samma kinesiska organisation som Ironman. Det betyder att Cape Epic kommer att bli att jämstaällas med Ironman Kona och ett antal tävlingar kommer gälla som kvaltävlingar dit. För nuvarande är Perskindol Swiss Epic, The Pioneer och Reef-2-Reef de tre etapplopp på vilka det går att kvalificera sig till Cape Epic.

Vill du prova att köra ett etapplopp som anses vara ett av de absolut bäst arrangerade loppen i världen skall du titta på det som heter Wines-2-Whales i Sydafrika. Det går från vingårdarna i Stellenbosch via två övernattningar i Oak Valley och går i mål i Ondrus vid Indiska Oceanen. Arrangemanget är tre dagar med ca 70 km fantastiska stigar varja dag, övernattning i tältstad och enligt rykte fantastisk mat och gästvänlighet. Med ett tävlingscentrum beläget mitt i vindistriktet finns det gott om vätska att fylla på med. Vinodlarna betalar sina anställda under lågsäsong för att bygga MTB-spår som vindlar upp och ner längs bergssluttningarna och bland vinrankorna och att cykla här ger ett bestående minne för livet. https://wines2whales.co.za/event-info/

Som av en slump fixar jag och vår okrönte långloppsdrottning Jennie Stenehag en resa just till Sydfrika där Wines2Whales är en del av reseupplevelsen. I övrigt består den av tre dagar med guidad MTB i ett av Sydafrikas absolut mest enastående MTB-områden, enastående mat och vin och skönt häng med likasinnade. För all vidare info om den resan och upplevelserna med oss, läs mer på Pathfinders hemsida https://www.pathfindertravels.se/wine-2-whale-sydafrika/

Håll utkik här för min race report från årets Cape Epic! Tills dess Roll On!

/Lars

When the gun goes off

20 apr 2018

Med en idrottsbakgrund som en tävlingssimmare har byggt skaplig cykelförmåga, viss löpförmåga och jag ser mig som en anständig elitmotionär i triathlon och olika cykeldiscipliner. Jag är präglad av prestation och att jag själv är ansvarig för den i varje given stund.

Det händer att jag hamnar i samtal med rekryterare och headhunters där vi diskuterar det faktum att jag under hela mitt liv varit aktiv i individuella idrotter och hur det påverkar min förmåga att agera i ett lag och hur jag hanterar och bygger en effektiv organisation som ledare. Jag undrar om det finns en gängse uppfattning att idrottare från lagsporter är ansedda som bättre lagbyggare och ledare?

Jag hävdar att framgångar i tävlingssammanhang alltid är resultatet av enastående individuella prestationer. Men tes är emellertid att den individuella prestationen alltid har förutsättningar att blir bättre om träning och förberedelser sker i ett lag, i ett team eller i en grupp av individer.

För mig är det väldigt enkelt. Vi blir bättre idrottare när vi tränar tillsammans. Vi kör våra löpintervaller snabbare tillsammans. Lagtempot på cykel håller högre hastighet än en ensam cyklist. Vi gör fler säljande telefonsamtal när vi ringer kunder tillsammans. Vi hanterar vår långa lugna uthållighetspass bättre tillsammans. Vi gör bättre, roligare och effektivare simpass tillsammans. Vi brainstormar bättre på jobbet tillsammans. Vi upptäcker fler USP'ar och hittar bättre argument tillsammans.

Med ovanstående sagt är jag helt övertygad om att, when the gun goes off, är varje individ ensam ansvarig för hans eller hennes prestanda och laget är plötsligt ingenting i fråga om prestationen. Om det är domarens signal för att sparka straffsparken. Om det är försäljningssamtalet till en ny kund. Om det är skottet som startar en Ironman-tävling. Om det är presentationen eller samtalet för att söka finansiering för en lysande affärsidé. Om det är fotbollsspelaren som dribblar bort motspelaren på väg att göra mål. Om det är den återkommande starten på en etappävling i mountainbike.

Framgångsrika lag är resultatet av enastående individuella prestationer och allt kommer ner till den enskilde individens förmåga att prestera.

En individuell idrottare har ytterst sällan eller aldrig något att skylla misslyckanden på, inget lag att gömma sig bakom. Aldrig någon annans mindre goda prestation som bortförklaring.

Min fråga här är egentligen i vilken typ av idrottare man finner de goda ledaregenskaperna. Den som själv ser sig ansvarig för sin prestation eller den som haft möjlighet att gömma sig i ett lag eller bakom lagmedlemmar och subtilt kan frånsäga sig ansvaret för en mindre god prestation.

Ta ansvaret och bygg din förträfflighet genom delaktighet i laget och kom ihåg att ”when the gun goes off” är du själv ansvarig för din prestation.

Hur tänker du?

Individuella prestationer byggt av laganda

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!