Lars Rosencrantz | Bicycling.se

Lars Rosencrantz


Lars Rosencrantz är simmaren som via ihärdig spinningträning, energisk löpträning och ett frekvent tävlande tagit sig till svensk motionärselit på samtliga distanser inom triathlon. Men det blir även en hel del Mountainbike och karriären som stigcyklist kröntes av Cape Epic 2017. Som tidspressad uthållighetsidrottare, heltidsarbetande kontorsråtta och ensamstående 2-barnspappa delar Lars med sig av stora och små tankar och händelser längs vägen mot nästa målgång på Cape Epic.

Cape Epic och minskad friktion

21 feb 2018

Hård och givande träning med ett enda mål i sikte går nu in i en ny fas när jag börjar taper/toppning inför Cape Epic i Sydafrika. Förra året visste jag lite om vad jag gav mig in på när jag betalade startavgiften och jag sa då "Once in a life time". Med facit i hand vill jag gärna att det blir "many in my life time". Då, förra året, körde jag och min riderbuddy, fd stridspilot herr Lavén in på en meriterande 30e plats av total 161 fullföljande lag i Masters Category. Två avdankade triathleter och kontorsråttor från norra halvklotet. Hur f-n gick det till? Jo, med ett envetet skavande på Monarken, inspirerande intervallpass styrda på effekt, ett generellt dedikerat fokus, engagerade samarbetspartners och utrustning anpassade efter ändamålet såg vi till att vara våra bästa jag i fråga om cykelkapacitet. Såklart! Dessutom höll vi oss friska genom hela träningsperioden och vi jobbade kontinuerligt på vårt team Management såsom vuxna, kloka och socialt begåvade individer med goda ledaregenskaper både i självledarskap och annat. De sistnämnda faktorerna är kritiska. Vi såg lag som stod och skrek åt varandra i aggression längs etapperna. Vi, Team Rosebuddies - vi hade inte ett enda breakdown vare sig mentalt, fysiskt eller utrustningsmässigt. 

Målgång i Val de Vie

Cape Epic anses vara Mountainbikens Tour de France och tävlingen har samma klassning som TdF (Hors Catégorie). I år är första året tävlingen körs efter det att samma ägare som äger Ironmantävlingarna köpt loppet. Loppet är "fully catered" och deltagarantalet är begränsat tilll 600 startande lag. För att få en plats behöver du vinna den via ett lotteri i vilket lotten kostar ca 100 SEK. Möjligen är vinstchansen större för oss från norra Europa för att sprida deltagandet. Organisationen är fantastisk. Tre tävlingsplatser byggs upp med tvåmannatält i spikraka rader, bajjamajjaparker med ett antal städare, mattält, medicaltält och tech-village där mekaniker och volontärerna bor. Det är ett av Sydafrikas största idrottsevenemang och etapperna direktsänds på TV - dvs elitfältets framfart direktsänds.

Jag kör racet på Specialized Epic -18 från Cykelcity i Stockholm. Jag har uppgraderat den med en dropperpost men egentligen inte för Cape Epic utan för cyklingen hemma i Göteborg som tack vare mitt träningssällskap ofta tenderar att bli i långt mycket mer teknisk än vad själva loppet är. Cape Epic körs på fantastiska singledtracks som vindlar genom vindgårdar och bergssluttningar strax öster om Cape Town. Klättringarna går både på långa switchbacks, på jeepspår och på brandgator. Du behöver gilla lång och snabb MTB-åkning (XCM) före tekniskt krävande terräng för att till fullo uppskatta loppet. I år är loppet 658 km med 13500 höjdmeter och alla etapperna de fyra första dagarna är över 100 km så där kommer det att sållas ut en hel del. Förra året bröt 25% av lagen och det stora frånfallet skedde dag tre då kvicksilvret drog upp mot 40 grader. Den kvällen tillbringade jag i läkartältet med paracetamol i dropp och isklampar i ljumsken och i armhålorna. Natten före bodde jag i en bajjamajja. Då var jag glad att de har bajjamajjor-de-lux med ett fjädrande lock som avskiljer förvaringskärlet från sittringen och inte som våra svenslka motsvarigheter där allt som lastats av offentligörs. I Cape Epic kommer inget enkelt och det är nog det som gör att tider och placeringar aldrig diskuteras - det är Finisher eller non-Finisher som räknas.

I går kväll kom ett Whatsapp från vår mekaniker Grant Bender där han uppmanade mig att montera en Bikeyoke Shifty?????? Aldrig hört talas om prylen men tydligen har det visat sig att SRAMs 1x11 ooch 1x12 har en lösning i växelföraren som är känslig för grus, vatten och lera. Det får till följd att växlarna tappar i exakthet, kräver extra kraft i växelreglaget och ibland också självväxlar på grund av för stor friktion i wiredragningen. En Shifty bygger bort den friktionen vilket låter lovande.

Jag återkommer efter montering och test men här låter det som att 30 Euro kan spara mycket frustration och irritation. Jag är redan superimponerad av SRAMs växelsystem för MTB och ser fram emot att få en ännu bättre lösning. Jag återkommer såklart efter montage och test. Kolla trissa för minskad friktion

Minskad friktion

Ikväll står det 10x(9min@0,9FTP - 1 min@0,65FTP) på menyn. I morgon 3x9(30sek@1,21FTP - 15sek@0,55FTP). Toppning? Tro det eller ej!

Namaste!

 

Strävan efter att överträffa!

7 feb 2018

När jag först klev in på triathlonarenan var det på korta explosiva distanser. På tävlingar där jag lärde mig en massa nyttigt genom vad jag så här i efterhand betraktar som brutala misstag

Jag minns min första tävling – Herkules stordåd – och hur jag hela sommaren innan gnetade på min gamla helstela MTB och hur jag försökte träna löpning direkt efter genomfört cykelpass. Simma kunde jag redan efter många års räknande av kakelplattor i Åbybadets 50 metersbassäng. Jag hade lånat en landsvägscykel av äldre modell som jag hunnit köra 3 mil på. Uppe som två ur vattnet och ute ur växlingsområdet som nummer 20 kanske. Northwaves cykelskor med snörning, liksom. Påklädning av tröja i funktionsmaterial på blöt överkropp, liksom. Och en massa andra liksom som tog tid. Liksom.

Nu spelade det inte så stor roll att det tog tid för det första jag gjorde i min tävlingsiver var att sparka loss den främre växelföraren när jag hoppade på cykeln och därmed var mitt livs första DNF ett faktum.

Jag ser det tydligt. Idag är jakten på utmaningar större än någonsin. När jag sparkade loss växelföraren var en Ironmanstart något som för de flesta var kulmen på en lång tids lärande, tränande och tävlande. Jag möter varje år ett hundratal personer som på något sätt är i eller vill in i triathlonsporten och anmäler sig till Svenska Triathlonförbundets träningsläger på Playitas som jag varit med och bygga upp. Det är fantastiskt att höra alla anledningar till att delta. Där finns deltagare utan träningsbakgrund som givit sig en Ironmanstart i 50-årspresent. Där finns återvändare som var i sporten för 20 år sedan. Där finns de som vill vinna. Där finns de som kört klassikern och letar efter alternativa mål att träna mot. Där finns de som inte vet varför. Där finns de som börjar för att deras partner håller på. Några vill fly. Vad jag imponeras av är de korta perspektiven. Många vill bygga fysik för en Ironmanstart på ett drygt halvår. Det ligger något skönt och modigt i det men samtidigt också riskfyllt med tanke på behovet av brant upptrappning av träningsvolym. Kanske spelar det också roll att långdistanstriathlon och andra uthållighetslopp håller på att bli mer en upplevelse och ett genomförande än en tävling.

Jakten på extremerna blir allt extremare. I Norge har intresset för Birkebeinerittet gått ner dramatiskt. I Sverige ligger vi nog något år efter men antagligen kommer vi se att Cykelvasan viker i deltagarantal på samma sätt. Är endagarslopp för enkelt? För tråkigt? För mycket input och för lite output? För lite Bang for the Bucks helt enkelt? Betalar vi hellre 200% till och får 400% mer upplevelse?

Hur ser du på ditt eget deltagande i lopp, tävlingar och arrangemang? Vad driver dig att delta i uthållighetslopp? Vad är din nästa utmaning? Hur utvecklar du dina förmågor och hur flyttar du dina gränser?

Rock on i vinterkylan! Snart är det vår!

 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!