Lars Rosencrantz | Bicycling.se

Lars Rosencrantz


Lars Rosencrantz är simmaren som via ihärdig spinningträning, energisk löpträning och ett frekvent tävlande tagit sig till svensk motionärselit på samtliga distanser inom triathlon. Men det blir även en hel del Mountainbike och karriären som stigcyklist kröntes av Cape Epic 2017. Som tidspressad uthållighetsidrottare, heltidsarbetande kontorsråtta och ensamstående 2-barnspappa delar Lars med sig av stora och små tankar och händelser längs vägen mot nästa målgång på Cape Epic.

When the gun goes off

20 apr 2018

Med en idrottsbakgrund som en tävlingssimmare har byggt skaplig cykelförmåga, viss löpförmåga och jag ser mig som en anständig elitmotionär i triathlon och olika cykeldiscipliner. Jag är präglad av prestation och att jag själv är ansvarig för den i varje given stund.

Det händer att jag hamnar i samtal med rekryterare och headhunters där vi diskuterar det faktum att jag under hela mitt liv varit aktiv i individuella idrotter och hur det påverkar min förmåga att agera i ett lag och hur jag hanterar och bygger en effektiv organisation som ledare. Jag undrar om det finns en gängse uppfattning att idrottare från lagsporter är ansedda som bättre lagbyggare och ledare?

Jag hävdar att framgångar i tävlingssammanhang alltid är resultatet av enastående individuella prestationer. Men tes är emellertid att den individuella prestationen alltid har förutsättningar att blir bättre om träning och förberedelser sker i ett lag, i ett team eller i en grupp av individer.

För mig är det väldigt enkelt. Vi blir bättre idrottare när vi tränar tillsammans. Vi kör våra löpintervaller snabbare tillsammans. Lagtempot på cykel håller högre hastighet än en ensam cyklist. Vi gör fler säljande telefonsamtal när vi ringer kunder tillsammans. Vi hanterar vår långa lugna uthållighetspass bättre tillsammans. Vi gör bättre, roligare och effektivare simpass tillsammans. Vi brainstormar bättre på jobbet tillsammans. Vi upptäcker fler USP'ar och hittar bättre argument tillsammans.

Med ovanstående sagt är jag helt övertygad om att, when the gun goes off, är varje individ ensam ansvarig för hans eller hennes prestanda och laget är plötsligt ingenting i fråga om prestationen. Om det är domarens signal för att sparka straffsparken. Om det är försäljningssamtalet till en ny kund. Om det är skottet som startar en Ironman-tävling. Om det är presentationen eller samtalet för att söka finansiering för en lysande affärsidé. Om det är fotbollsspelaren som dribblar bort motspelaren på väg att göra mål. Om det är den återkommande starten på en etappävling i mountainbike.

Framgångsrika lag är resultatet av enastående individuella prestationer och allt kommer ner till den enskilde individens förmåga att prestera.

En individuell idrottare har ytterst sällan eller aldrig något att skylla misslyckanden på, inget lag att gömma sig bakom. Aldrig någon annans mindre goda prestation som bortförklaring.

Min fråga här är egentligen i vilken typ av idrottare man finner de goda ledaregenskaperna. Den som själv ser sig ansvarig för sin prestation eller den som haft möjlighet att gömma sig i ett lag eller bakom lagmedlemmar och subtilt kan frånsäga sig ansvaret för en mindre god prestation.

Ta ansvaret och bygg din förträfflighet genom delaktighet i laget och kom ihåg att ”when the gun goes off” är du själv ansvarig för din prestation.

Hur tänker du?

Individuella prestationer byggt av laganda



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!