Lars Rosencrantz | Bicycling.se

Lars Rosencrantz


Lars Rosencrantz är simmaren som via ihärdig spinningträning, energisk löpträning och ett frekvent tävlande tagit sig till svensk motionärselit på samtliga distanser inom triathlon. Men det blir även en hel del Mountainbike och karriären som stigcyklist kröntes av Cape Epic 2017. Som tidspressad uthållighetsidrottare, heltidsarbetande kontorsråtta och ensamstående 2-barnspappa delar Lars med sig av stora och små tankar och händelser längs vägen mot nästa målgång på Cape Epic.

Magiska Junkershoek

18 dec 2018

Lika underbart väder som första dagen och ännu lite varmare var det när vi rullade iväg från Hunneyball House på överenskommen tid. Dagen inleddes med Maries fukostbuffé med bland annat avocadotoast med pocherat ägg, exotisk fruktsallad och hemmagjord granola.

På agendan för dagen stod Junkershoek. Junkershoek är en dalskreva som man når via ett par kilometers asfaltkörning ut ur Stellenbosch och är ett naturreservat och en episk lekpark för mountainbikescyklister. Det kostar ynka 50 ZAR att få tillgång till reservatet och betalning erläggs i den lilla kiosken innan man kör in på stigarna. Området är häpnande och innehåller switchbacks både uppför och nerför och en massa magiska handbyggda nerförkörningar av mer teknisk karaktär än de vi körde första dagen. Vi höll oss på rödmarkerade stigar och med mer teknisk karaktär menar jag att stigarna har fler hinder i form av stenar och rötter och möjligen något högre avsatser att rulla eller droppa ner från. Alla rödmarkerade stigar är fullt körbara både med full- och framdämpat. För de som vill köra mer enduro eller dowhillinriktat finns det ett stort stignät med svartmarkerade stigar. I Jonkershoek saknas det, tro det eller ej, liftar så ”what rolls down must be pedaled up”. Många var det som fick jobba med att tänja på gränserna för vad förmågan och ork räckte till både uppför och nerför. Jag skulle säga att detta var en dag som utvecklade och utmanade ordentligt.

 

Efter 4h på cykeln tog vi oss ut ur området för lunch på Bike in. Bike in är sista utposten där det serveras mat innan reservatet. Lunchen smakade såklart magiskt även om 3-rättersmenyn som erbjöds som dagens special serverades med desserten först. Fast det kanske var det som var specialaren?! Jaja…TIA.

Termometern visade dryga 40 grader och det fanns viss hemlängtan i gruppen efter dagens utmanande cykling och dessutom en undran om de två förkomna cyklarna kommit på plats enligt löfte från Turkish Airways. Vi rullade hemåt och de av oss om inte riktigt fått nog av handbyggda singeltracks i absolut världsklass fortsatte på stigarna i området där vi tillbringat första dagen. Vi tog oss hela vägen bort till området som heter Mont Marie och efter att ha fått magiskt roliga nerförskörningar låg det mycket påpassligt en vingård med sköna solstolar i skuggan och där och då kändes det utmärkt att avsluta cykeldagen i en sådan med vars en kall Shandy i handen. Det känns faktisk fortfarande som ett helrätt beslut!

Kvällens begivenheter ansvarade tjejlaget för och vi landade på en vitkalkad gårdsliknande restaurang med namnet De Volkskombuis med en magnifik uteservering. Det var inte bara den som var magnifik utan allt från minsta brödsmulan till den kärleksfullt tillagade Ribeye’n får gå under samma beskrivning. Efter ännu en kulinarisk upplevelse somnade i alla fall färdledare Rosencrantz helt ovaggad.

Wines-2-Whales och andra etapplopp

2 maj 2018

När jag i början av 2000-talet provade mig fram på tävlingar som Herkules Stordåd i Mölnlycke var det på gamla simmar,eriter och cykelben byggda som spinninginstruktör. Det var full gaz från början och pulsmätaren stod på rött redan innan startskottet gått och syran sprutade i armarna av allt vevande i Rådasjöns brunröda vatten. Och det var här kärleken till sporten växte. Samma typ av lokala mindre tävlingar var mångas entrédörr till triathlonvärlden och de myter om järnmän som skapades på Hawaii och några andra platser i världen.

Idag ser det annorlunda ut - idag går många rätt in i en långdistanssatsning, gör sin tävling, skriver den i Cv't och säljer sedan tempocykeln. För merparten blir emellertid insteget i uthållighetsidrottandet mer långlivat och det letas fler och fler sätt att tänja på gränser och utmana sina förmågor.

Det som är tydligt är att de etablerade utmaningarna verkar tappa intresse bland utövarna. Jag såg någonstans statistik på att Ironmantävlingarna har gått ner drastiskt i deltagarantal. Populära tävlingar som Florida och Floreanopolis där platserna sålde slut på mindre än minuten går idag med tomma startplatser. Nu kanske det beror på att det går inflation i Ironmantävlingar runt om i världen. Det framgår också att Ironman godkänner rekord satta på uppenbart korta banor vilket torde vara ett sätt att hålla kvar utövare i det fantastiska marknadsföringskonceptet Ironman.

Tittar vi på MTB-loppen så tappar Birken avsevärt i antal startande, Trysilloppet får svårt att dra deltagare och detta samtidigt som fler och fler hoppar på sporten. Vad skall till då?

Jag hävdar att jag vet. Något som är ännu mer krävande och ännu mer spektakulärt än endagars tävlingar. Multisportarna är ju en bit på väg med sina 72h-tävlingar. Nyss hemkommen från fantastiska Cape Epic i Sydafrika kan jag enkelt konstatera att etapplopp på MTB är den sportens nästa stora grej. Visserligen känns det som att det bara är vi i Norden som inte fattat det ännu. Etapploppen drar både proffs, elit och motionärer och kombinerar tävlingsnerven med magiska upplevelser över flera dagar. Arrangemangen är välordnade och erbjuder helcatering längs med etapperna. Deltagarna hinner bli sociala med varandra och nya vänskapsband knyts på ett helt annat sätt än vid endagarstävlingar.

Brinner du för MTB och tycker att endagarsloppen i Sverige har tjänat ut sitt syfte finns det fler fina lopp att ställa in siktet mot. Ett jag personligen siktar mot är Engadin Bike Giro i Schweiz (https://engadin-bike-giro.ch/?lang=en)med både individuell start och lagstart. Idag ägs Cape Epic av samma kinesiska organisation som Ironman. Det betyder att Cape Epic kommer att bli att jämstaällas med Ironman Kona och ett antal tävlingar kommer gälla som kvaltävlingar dit. För nuvarande är Perskindol Swiss Epic, The Pioneer och Reef-2-Reef de tre etapplopp på vilka det går att kvalificera sig till Cape Epic.

Vill du prova att köra ett etapplopp som anses vara ett av de absolut bäst arrangerade loppen i världen skall du titta på det som heter Wines-2-Whales i Sydafrika. Det går från vingårdarna i Stellenbosch via två övernattningar i Oak Valley och går i mål i Ondrus vid Indiska Oceanen. Arrangemanget är tre dagar med ca 70 km fantastiska stigar varja dag, övernattning i tältstad och enligt rykte fantastisk mat och gästvänlighet. Med ett tävlingscentrum beläget mitt i vindistriktet finns det gott om vätska att fylla på med. Vinodlarna betalar sina anställda under lågsäsong för att bygga MTB-spår som vindlar upp och ner längs bergssluttningarna och bland vinrankorna och att cykla här ger ett bestående minne för livet. https://wines2whales.co.za/event-info/

Som av en slump fixar jag och vår okrönte långloppsdrottning Jennie Stenehag en resa just till Sydfrika där Wines2Whales är en del av reseupplevelsen. I övrigt består den av tre dagar med guidad MTB i ett av Sydafrikas absolut mest enastående MTB-områden, enastående mat och vin och skönt häng med likasinnade. För all vidare info om den resan och upplevelserna med oss, läs mer på Pathfinders hemsida https://www.pathfindertravels.se/wine-2-whale-sydafrika/

Håll utkik här för min race report från årets Cape Epic! Tills dess Roll On!

/Lars



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!