Strävan efter att överträffa! - Lars Rosencrantz | Bicycling.se

Lars Rosencrantz


Lars Rosencrantz är simmaren som via ihärdig spinningträning, energisk löpträning och ett frekvent tävlande tagit sig till svensk motionärselit på samtliga distanser inom triathlon. Men det blir även en hel del Mountainbike och karriären som stigcyklist kröntes av Cape Epic 2017. Som tidspressad uthållighetsidrottare, heltidsarbetande kontorsråtta och ensamstående 2-barnspappa delar Lars med sig av stora och små tankar och händelser längs vägen mot nästa målgång på Cape Epic.

Strävan efter att överträffa!

7 feb 2018
av: Lars Rosencrantz

När jag först klev in på triathlonarenan var det på korta explosiva distanser. På tävlingar där jag lärde mig en massa nyttigt genom vad jag så här i efterhand betraktar som brutala misstag

Jag minns min första tävling – Herkules stordåd – och hur jag hela sommaren innan gnetade på min gamla helstela MTB och hur jag försökte träna löpning direkt efter genomfört cykelpass. Simma kunde jag redan efter många års räknande av kakelplattor i Åbybadets 50 metersbassäng. Jag hade lånat en landsvägscykel av äldre modell som jag hunnit köra 3 mil på. Uppe som två ur vattnet och ute ur växlingsområdet som nummer 20 kanske. Northwaves cykelskor med snörning, liksom. Påklädning av tröja i funktionsmaterial på blöt överkropp, liksom. Och en massa andra liksom som tog tid. Liksom.

Nu spelade det inte så stor roll att det tog tid för det första jag gjorde i min tävlingsiver var att sparka loss den främre växelföraren när jag hoppade på cykeln och därmed var mitt livs första DNF ett faktum.

Jag ser det tydligt. Idag är jakten på utmaningar större än någonsin. När jag sparkade loss växelföraren var en Ironmanstart något som för de flesta var kulmen på en lång tids lärande, tränande och tävlande. Jag möter varje år ett hundratal personer som på något sätt är i eller vill in i triathlonsporten och anmäler sig till Svenska Triathlonförbundets träningsläger på Playitas som jag varit med och bygga upp. Det är fantastiskt att höra alla anledningar till att delta. Där finns deltagare utan träningsbakgrund som givit sig en Ironmanstart i 50-årspresent. Där finns återvändare som var i sporten för 20 år sedan. Där finns de som vill vinna. Där finns de som kört klassikern och letar efter alternativa mål att träna mot. Där finns de som inte vet varför. Där finns de som börjar för att deras partner håller på. Några vill fly. Vad jag imponeras av är de korta perspektiven. Många vill bygga fysik för en Ironmanstart på ett drygt halvår. Det ligger något skönt och modigt i det men samtidigt också riskfyllt med tanke på behovet av brant upptrappning av träningsvolym. Kanske spelar det också roll att långdistanstriathlon och andra uthållighetslopp håller på att bli mer en upplevelse och ett genomförande än en tävling.

Jakten på extremerna blir allt extremare. I Norge har intresset för Birkebeinerittet gått ner dramatiskt. I Sverige ligger vi nog något år efter men antagligen kommer vi se att Cykelvasan viker i deltagarantal på samma sätt. Är endagarslopp för enkelt? För tråkigt? För mycket input och för lite output? För lite Bang for the Bucks helt enkelt? Betalar vi hellre 200% till och får 400% mer upplevelse?

Hur ser du på ditt eget deltagande i lopp, tävlingar och arrangemang? Vad driver dig att delta i uthållighetslopp? Vad är din nästa utmaning? Hur utvecklar du dina förmågor och hur flyttar du dina gränser?

Rock on i vinterkylan! Snart är det vår!

 

Kategorier:
Cykelkultur 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotvå med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!