Backintervaller - igen och igen - Lidingöloppet 2019 - Kristina | Bicycling.se

Kristina Larsson


Mitt namn är Kristina Larsson, 44 år och boende utanför Kävlinge/Lund i Skåne.Gift med Hans-Petter och tillsammans har vi Felix 19 år och Sandra 16 år. Började med racer när jag gjorde halvklassikern men fann efter det inte riktigt den cyklingen tillräckligt kul och utmanande. Provade MTB och fick känna ÄKTA cykelglädje. Alla sinnena fick verkligen fart. Doften av skog, backarna, hjärtslagen, de snabba svängarna, stengärden, rötter, läskigt, yes klarade det, är ingen elit men kung i min värld ett slag. Är envis, sticker iväg själv, vurpar ibland, skrattar, älskar min hoj. Cyklade Vasan ganska orutinerad för några år sedan så Lidingöloppets 63 km är en bra utmaning. Kristina

Backintervaller - igen och igen

25 mar 2019
av: Kristina Larsson

Yoooo alla kämpar

Nu var det dags och ta tag i backintervallerna!

Det finns gott om cyklister runt där jag bor och tack vare flera forum kan vem som ansluta sig till att vad jag kallar; tugga taggtråd. Nu står jag inför Lidingöloppet med min MTB på 63 km så jag tvekade aldrig.

Kroppen kändes pigg och lyckades få till lamporna och såg verkligen framemot måndagens äventyr. Oj vad det blåste när jag trampa kilometer efter kilometer till samlingen. Blev ännu mer taggad. En något blygsam skara i antal anslöt sig. 

Uppvärmningen var sådär mysig och prestationslös. Alla småsnackar och har sådär trevligt man kan ha som cyklist. Jag passar på och ställa frågor om Lidingöloppet MTB till Erika som cyklar jämte mig. Det var hennes första långlopp och hon beskriver det som fantastiskt med böljande backar med härlig utsikt. Jag frågar om starten. Detta för att män för mig kan vara klart uppiggande men inte bredvid mig på startlinjen i en masstart eller ännu värre bakom mig i första svängen. Om hon inte minns fel så små startgrupper tack och lov.

Fler damstarter så hade jag förmodligen stått på startlinjen både en, två och tre gånger.

Vi svänger 90 grader och där börjar Stravan. Precis där händer något! Det är precis som om djävulen flyttar in i varje hjälm. Ingen ler längre utan nu är det allvar. Ingen vill komma efter någon annan. Första av sju backar är en låååång grusvägsbacke. De snabbaste vänder tillbaka för att möta upp bland annat mig.

Som vanligt slet jag som ett djur och till och med armarna domnade av vid något tillfälle. MEN jag kände mer styrka i benen och hade mer kontrollerat flås än förra året. Fick heller inte känslan av att jag stod still och trampa trots den hårda vinden. Bålen höll emot och jag hanterade varje backe, mjölksyran gick tillbaka så med all hård träning känner jag tack och lov nu skillnad. Synd det går så himla sakta bara.

Tösasnack lika viktigt som backintervaller

Onsdagar brukar jag försöka få till dubbla pass. Så jag startade dagen med lugn löpning dryga milen med tösasnack. Jag och Caroline såklart. Hepp, hepp. Känslan var bra i kroppen. Måste prata mer känslor:)

Slängde ihop äggröra med riven ost och banan när jag kom hem. Den känslan var riktigt god. Sen blev det desto hårdare spinning framåt kvällen.

Maxpulstest - seriöst hur svårt kan detta vara?

Torsdag var det maxpulstest på spinningen som jag anmälde mig till av ren nyfikenhet. Jag har använt pulsband mycket inom löpningen men aldrig på en spinningcykel såhär. Instruktören förklarade så till och med jag förstod cykelspråket. Inte bra med trötta lår, sömn och mat spelade stor roll för att ha bra förutsättning för att kunna ge max. Du måste ha lungorna med dig upp i puls och sen trycker du på. Inget behagligt vi har framför oss och är du på väg att svimma så har du gjort rätt.

Aaaahhh detta kommer bli ett bra och plågsamt pass, tänkte jag. Ok, två chanser. Seriöst hur svårt kan detta vara?

Efter lång uppvärmning så var vi iväg enligt tvskärmen. Pulsen lever, 130, 140, 145, 150, 155, 156, 157 Men hallå! Varför händer det inte mer? 158, 160. Gaaah kom igen nu. Saglar till över handduken. Oj! Att kroppen okontrollerat börjar släppa ifrån sig vätska är detta verkligen sunt?

Tiden ute, slår av, attans jag hade svårt och komma högre. Ja, ja tur får en chans till. Ok, gick nu in med lite högre puls. Baam starten har gått. Har kontroll, lungorna är med, 160, 165, har kontroll, lungorna är med, reser mig upp, har kontroll, lungorna är med och trycker på för allt vad jag kunde. Baam! En sekund till en annan och jag var förlorad. Mjölksyran sköt ut i hela kroppen. Bye bye, kontroll. Jag avled inte, jag bokstavligen tvärdog.168 öööö skäms på dig, gå och duscha, ta mig hem, beklagar mig för min man. Livet är inte rättvist. Förbannade mjölksyra jag hatar dig.

Skogen - måste upplevas

Helgen kom och planen var skogen på söndagen. Det var sol och 10 grader varmt så klart bara det var njutbart. Lyckades få med mig mannen och jag valde Orups MTB bana i Höör. Den banan är riktigt grym. Den har liksom allt och det ligger så mycket kärlek bakom allt jobb som eldsjälarna lägger ner på banan. Den blir bara bättre och bättre. Väl skyltat, sten, rötter, roliga gupp, klättring och banan var dessutom torr. Ingen mjölksyra, ingen vurpa, bra tryck i benen. Klicka ur några gånger när det blev för stökigt i min hjärna. Typ, vänster om, nej höger om, nej skulle kört rakt över. Blev i alla fall en fantastisk runda. Och det var jag som lät wwwwwiiiihhhhaaaayyy när jag trampa järnet sista biten i löven, i solen och redan med längtan till mitt nästa skogspass.

Ta tag i det du med. Fixar vi eller hur?!

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugonio med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!