Löpartrenden är inget problem - Lisa Ström | Bicycling.se

Lisa Ström


Följ Lisa på twitter: @stromlisa

Mest lästa


Löpartrenden är inget problem

16 aug 2012
av: Lisa Ström

I Sydsvenskan skrev Mona Masri häromdagen en artikel med rubriken "Löptrenden som statusmarkör", i vilken hon driver tesen att den rådande svenska löpboomen är en statusladdad aktivitet förbehållen den intellektuella medelklassen, en symbol för samhällets borgerliga individualism och en del av något hon kallar för "hälsofascism" utan att gå närmre in på vad det egentligen är hon åsyftar med det ordet. Hon nämner också vagt att "löptrenden är falsk", eftersom det är en kaloriförbrännande aktivitet som folk, enligt Mona, ägnar sig åt under den påstådda hycklande flaggen att de gör det för hälsans skull.

Det är så mycket jag har problem med i den där artikeln, framför allt därför att det är uppenbart att Mona Masri inte är insatt i den träningskultur hon försöker skildra. För att börja med det sistnämnda och mest uppenbara, att ägna sig åt något kaloriförbrännande är på intet sätt oförenligt med att göra något för sin hälsas skull. Dels kan det faktiskt vara en ren bieffekt, och även om det är medvetet så mår alla bra av kaloriförbrännande aktiviteter. Därmed inte sagt att alla behöver gå ner i vikt (även om, som bekant, övervikt faktiskt är ett skenande samhällsproblem), men det är heller inte samma sak. Men kultursfären har alltid ställt intellektet över fysiken. Att vårda sitt intellekt är något fint och bra, men att vårda sin kropp är något för de med bristande intelligens. Den utbredda fördomen om korkade idrottare är ett tydligt exempel på detta. 

Att den rådande löpartrenden skulle tyda på någon form av ökad individualism är också ett felaktigt antagande, om det är något som tydligt förändrats i och med den nuvarande löpboomen jämfört med de tidigare joggarna så är det just att det nu i hög grad är en social aktivitet. De "nya löparna" tränar ihop, springer lopp ihop, bildar bloggnätverk och löparklubbar, ordnar läger och workshops och använder sin löpning som en umgängesform. Den ensamma splitshortsbeklädde joggaren i elljusspåret är ett minne blott. I och med just trenden är det något "alla" vill göra, och med det kommer en social kontext.

Det är heller inte, som påstås i artikeln, en trend som är särskilt utbredd i samhällets övre skikt. Det är förstås de som syns och hörs mest, eftersom det i vår kultur är dessa som får medieutrymme etc, men tittar man på deltagandet i motionslopp är det en väldigt varierande skara som nålar på sig nummerlapp. Sedan hör förstås hälsa och klass ihop, och har så länge gjort. Det är något vi vet sedan gammalt men det är knappast något man kan beskylla den nya löptrenden för. Jag skulle istället vilja påstå att löpningen bidrar till en förändring. Som Mona själv tar upp i sin text springer idag fler kvinnor än män lopp, kvinnor som annars varit en grupp vars ohälsa till stor del berott på stillasittande och ett avståndstagande från träning.

Det är dessutom viktigt att inte glömma att idrott på många sätt är något som får folk att mötas över klassgränser. Som en bekant till mig formulerade det igår: "Jag träffar betydligt fler 'arbetare' på cykeln och i löpspåret än i mitt byråkratakademikerjobb". I och med iklädandet av träningskläderna kläs vi av de vardagliga statusmarkörerna, och även om det nu för tiden finns en oerhört mycket större mängd häftiga accessoarer att krydda sin löparoutfit med för de med högre inkomst, så är det i grunden rätt svårt att se skillnad på ett par tights från H&M eller ett par från Stella McCartney. Vi står också lika inför idrottsprestationen, träning är befriande skoningslöst på det viset. Du kan inte köpa dig snabbare på midnattsloppet. Vi har våra kroppar med hjärta och muskler. Detta oavsett ekonomiskt eller kulturellt kapital. 

Mona Masri avslutar sin artikel med följande citat: 

"På andra sidan av myntet frodas synen på överviktiga som lata och odisciplinerade. Risken finns att fotsvetten från löparskorna börjar lukta hälsofascism."

Jag har fortfarande inte riktigt begripit vad den "hälsofascism" Mona åsyftar innebär, men jag förmodar att hon tänker sig en koppling till nazismens övermänniska och den hyllning av atletiska kroppar det innebar, med ett svaghetsförakt som konsekvens. Men det Mona verkar missa är att det inte är något reserverat för idrottande. Svaghetsföraktet finns i minst lika stor utsträckning när det gäller intellektuell verksamhet och på de kultursidor hon själv publiceras. Lena Andersson formulerade det i sin kolumn i DN 11/08: "Intellektets snobberi bedömer att kroppens prestationer är onödiga och osunda att ta del av medan hjärnans är viktiga för mänskilgheten."

Givetvis kan man tycka att all form av elitism, såväl kroppslig som intellektuell, är av ondo, och att vi i en perfekt värld skulle värderas likvärdigt i alla sammanhang. Dessvärre är det inte en realistisk inställning, och att använda det som ett argument mot en trendande mer hälsosam livsstil är att missbruka förmågan att problematisera. Det finns betydligt värre saker som skulle tjäna ett bättre syfte att diskuteras på Sydsvenskans kultursidor än faktumet att en större andel av befolkningen får högre syreupptag, lägre kroppsvikt, bättre självkänsla och ett mer frekvent påslag av endorfiner.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtiotvå med siffror i fältet här


Kommentarer


2012-09-06 16:40   Kristina

åh din smarta kvinna!

 

2012-08-16 21:42   Maja Myrén

Aha är det här du vill att man ska diskutera problemet, skriver fb-kommentaren här också då):

Mycket konstigt skriven artikel tycker jag. Vad vill hon? Hon nämner som sagt flera positiva grejer såsom att löpningen tar drogernas plats och att det effektivt bränner kalorier, men kontentan hennes blir ändå negativ. (Har hon ett uns av dåligt samvete för att hon själv inte orkat sig ut?). Vad jag möjligtvis kan att hålla med om är att det finns en viss risk för att klicken överhurtiga personer och "nörderiet" som i viss mån förekommer kan bidra till en större vi-och-dom-känsla och avskräcka vissa från att börja träna. Men det räcker ju inte som argumenten emot löpartrenden, den är ju i det stora hela grymt positiv! (Jag flyttar till falun 1 sept, då kan vi springa ihop Lisa;)

 

2012-08-16 19:42   ekstromenator

"På andra sidan av myntet frodas synen på överviktiga som lata och odisciplinerade. Risken finns att fotsvetten från löparskorna börjar lukta hälsofascism."
Vad vill Mona säga, att övervikt är ett mått på karaktär och hälsa ?
Så mycket svammel i en och samma artikel är sällan skådat !
/ Thomas

 

2012-08-16 19:35   Stephan

Menar VM...

 

2012-08-16 19:35   Stephan

Herregud, vilket brist på kunskap dessutom, och vad sägs om denna mening " För bara fyrtio år sedan förbjöds kvinnor från att springa"? Vad betyder den? Det har aldrig varit förbjudet för kvinnor att springa! Och inte förbjöds de "från att springa" för fyrtio år sedan! Däremot fick de inte tävla på längre distanser i OS, EM och vem.

 

2012-08-16 19:12   Tompa

Keep swingin' that pencil, girl!

 

2012-08-16 16:20   Larsa

Håller med. Mycket märkliga åsikter som förs fram i. Varför ser hon hög kaloriförbrukning som något negativt?? Även teorin om att "arbetarklassen" skulle föredra sporter med mer kroppskontakt är ju otroligt krystad och skulle med lätthet kunna motbevisas. Slarvig och dåligt skriven krönika.

 

2012-08-16 12:07   Oscar Hellström

Tack Lisa!
Mona Masris artikel är närmast rent svammel och framstår som otroligt dåligt researchad av en författare med alltför dålig insikt i ämnet.
Artikeln är ett patetiskt och småaktigt försök att vända en bred och sund trend till något negativt. Jag ska avhålla mig alltför vittgående spekulationer om Monas egen träningskonsumtion, men nog kan man ana ett mindervärdeskomplex...

 

2012-08-16 11:23   Åsa

Just utsuddandet av "status" uppfattade jag som väldigt tydligt och positivt när jag tränade löpning för länge, länge sen! I min löparklubb fanns alla typer av människor från 16 upp till 70 år med olika bakgrund, allt från höginkomst-tagare till studenter, arbetslösa och tom flyktingar. En fantastisk gemenskap!

Det roliga var att det som gav mest respekt och "status" i gruppen var hur snabbt man sprungit på maran eller 10 km och kanske hur många mil man tränade per vecka!

Bra skrivet i alla fall :)

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!