Cykelvasan 2018 - Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Cykelvasan 2018

13 aug 2018
av: Malin Jones

Cykelvasan 2018, vad ska man skriva liksom? Loppet, eller för den del hela helgen, gav mig så mycket intryck att jag vet inte var jag ska börja. Men först och främst, hiskeligt roligt att startfältet i damernas tävlingsklass ökade med ungefär 40 personer gentemot förra året, nu blev vi nästan 100 tjejer totalt, utspridda på de 95 kilometerna!

Alltså, jag har full förståelse att det finns tjejer som väljer att starta motionsklassen istället för vår egna klass även fast de ”kvalat in” tidsmässigt. Att köra damernas tävlingsklass blir ett tuffare lopp helt enkelt och man får nästan räkna med ett tidstillägg på någonstans mellan 5-10 minuter om man inte verkligen gått in för att förbättra sin form då, från ena året till det andra. Och TIDEN, när det kommer till Cykelvasan, det är viktiga siffror det… jag skulle nog vilja påstå att det är årets stora snackis. Jag vet nog inte ett enda cykelsammanhang jag varit i, där diskussionen alltid gått: ”Har du kört Cykelvasan? Vad fick du för tid?” Sen blir man liksom nästa dömd som människa utefter hur väl man presterat (ironi).

I motionsklassen med flera tusen startande finns det alltid någon att lägga sig bakom. Alltid. Även när jag har startat i led långt bak så finns det alltid någon ”snabbis” som kommer och drar förbi som man då kan haka på. Det är folk överallt men så breda spår att man aldrig behöver vara orolig för att ”fastna” bakom någon heller, som det kan bli på andra tävlingar med mer stigcykling. I damernas tävlingsklass, där de få som cyklar sprids ut rätt snabbt, får man istället vara glad om man hittar andra att cykla med överhuvudtaget, det kan bli långa sträckor där man får cykla helt själv.

Så varför ska man då starta i damernas tävlingsklass? Jo, för att det är jäkligt häftigt att vi damer FÅR en helt egen tävling, det finns få race i Sverige (vad jag har hört talas som i alla fall) som erbjuder denna möjlighet. Vi får en chans att visa vad vi går för på egen hand. Andra fördelar är t.ex. att vi får starta tidigt, man kommer till mål innan lunch och kan därefter ta sig tid att titta på andra cyklister som kämpar utmed spåret, och är man från Mora kanske man till och med hinner med att åta sig ett funktionärsjobb på eftermiddagen. Man får se herreliten på riktigt nära håll, om inte i spåret så när de kommer in i mål. Tiden man får på Cykelvasan är förstås viktig, men den är inte allt. Vi behöver ett större startfält i damklassen så anmäl dig till den du med nästa år. Skit i tiden!

Min Cykelvasa

Jag fick en ruskigt trög start uppför backen. Natten innan hade jag blivit erbjuden boende i Lindvallen och cykelturen till start som skulle ha blivit en ”uppvärmning” blev istället en nedkylning nerför backen. Väl vid startområdet är det alltid mycket som ska hinnas med, man ska snacka med människor och hinna ställa sig i kön till bajamajorna minst tre gånger och så vidare… Mina leder, som hatar kyla, började mjukas upp först efter nästan en mil och då började jag känna mig riktigt stark i stället. Jag började plocka in på lite folk som låg ensamma, de la sig bakom och jag fortsatte att dra oss framåt till ännu flera tjejer. När vi fått ihop en liten klunga kunde jag lägga mig bakom och få vila en stund. I början var det bara jag och en tjej till (Sandra Nyman, Kopparbergs CK) som verkade vilja hjälpas åt att hålla farten uppe. Strax efter Mångsbodarna tog vi in på ytterligare några tjejer vars draghjälp var guld värd, när farten avtog turades vi om att gå fram.

Efter Oxberg var det uppenbart att de andra tjejerna i vår klunga hade som strategi att ligga bakom så mycket som möjligt för att ladda inför spurten. Själv tänkte jag mest att om vi ska komma till Mora någonstans nära 3:30 så måste vi ju för fan bomba på lite. Jag kände mig fruktansvärt stark och från Läde låg jag längst fram och drog oss mot Mora. Vid campingen kom de ”förväntade” spurtarna. Det började ryckas och jag la mig bakom för att få in en 30 sekunders vila för att sedan vid sista bron kunna ge allt jag hade kvar ända in i målet. Jag tappade en placering, men den var välförtjänt. Det var Sandra Nyman, den tjej i klungan som hjälp till med dragjobbet en stor del tidigare i loppet när det kändes tungt och motigt. Jag kom in som 60:e tjej, väldigt glad och nöjd över dagen i stort som för min del varit HELT ursäktsfri gällande både kropp och cykel.

 Foto: Marlene Andersson

Barnens Cykelvasa

På söndagen var det dags för mina barn att cykla. Regn, kyla och rusk var det som vädret kunde erbjuda till skillnad från dagen innan som hade gett perfekta förutsättningar i spåret. Saga som känt sig hängig några dagar innan loppet hade inga förväntningar på sig själv och föreslog att hon och Terje skulle hänga ihop under loppet. Det var nog ett bra val för redan efter 500 meter hade Terjes kedja hoppat av, inte på ett sånt sätt att den bara var att hänga på igen utan på ett sånt sätt att Saga lånade en telefon från en vuxen och ringde till mig för att fråga hur de skulle göra. Under samtalets gång var det någon annan vuxen som hjälpte till att få den på plats, sen kunde de fortsätta. Men problemen slutade inte där, någonstans ganska nära kontrollen i Oxberg hade Terje vurpat, slagit sig på rumpan och fått styret på läppen, det hade gjort ont och han hade dessutom slagit i växelföraren så den helt slutat att fungera. När de ändå tagit sig till kontrollen fick jag telefonsamtal från min klubbkompis Damien Dugne, som jobbade som funktionär och cykelmekaniker, han berättade att mina barn stod där med en trasig cykel och att Terje vurpat och var ledsen. De skulle göra vad de kunde för att få den att fungera igen för Saga hade övertygat och peppat lillebror att fortsätta trots allt elände.

Jag åkte och ställde mig i Läde med förhoppningar att jag skulle få se dem rulla förbi. Damien ringde upp igen och berättade att de hade fått cykeln att fungera dugligt men att det nog var läge att byta ut växlarna helt och hållet. Jag följde barnen med hjälp av vasaloppets app och såg att de rörde på sig. En stund senare rullade de förbi mig i en ruskigt hög fart och såg glada ut båda två. Lugnare i själen tog jag bilen ner mot Mora för att vänta in dem vid mål.

De höll en bra fart ända in till målet trots att de stannat till i Eldris för att värma sig med några koppar blåbärssoppa. De cyklade in i mål på 1:43, vilket i mina ögon var en jättebra tid med tanke på allt krångel de utsatts för. Saga skrek av kyla efter målgång, hon trodde att hon förfrusit både fötter och fingrar. Det var den värsta cykelvasa hon någonsin cyklat sa hon men även att hon aldrig känt sig så stark som idag.

När de väl värmt upp sig i duschen hemma så förbyttes all frustration till ren och skär lycka. Det var syskonkärlek på hög nivå när de pratade om loppet och hur de kämpat så hårt tillsammans och hur de hade fixat allt så bra och fått medalj. Terje var såååå tacksam mot Saga som fått honom att fortsätta när motivationen var obefintlig. Den här ljuvliga familjeglädjen höll i sig ända fram till Saga fick för sig att kolla vem som vunnit hennes klass, D11-12, och får se att tjejen som vunnit, var en tjej som hon cyklat snabbare än i sista långloppstävlingen. Då grät Saga, för då insåg hon att hennes möjlighet att få stå på prispallen på självaste Cykelvasan hade funnits inom räckhåll om hon inte hade cyklat med Terje. Det blev några jobbiga timmar härhemma och Terje var jätteledsen som hade ”förstört” för Saga… Men Saga är en tjej med stort hjärta, när hon fått gråtit ut en stund så kom hon och sa: Mamma, jag är ändå stolt att jag cyklade med Terje idag, att vi höll ihop och stöttade varandra. Hade inte jag varit med idag så hade Terje gett upp, det kommer fler cykelvasor.

 

Nu när Cykelvasan är över så känns det som att både sommaren och cykelsäsongen är slut. Men det är den inte, i alla fall inte cykelsäsongen. Vi har två långlopp kvar att genomföra som går av stapeln i september. Bockstensturen i Varberg och Västgötaloppet i Ulricehamn. Två lopp som jag inte vet någonting om förutom att Bockstensturen är 100 kilometer lång och att jag får räkna med en cykeltid på fem och en halv timme. Jag tror jag kommer få lov att ta med mig fika och kaffetermos om jag ska överleva den turen. Det återstår att se. Vi hörs!

 

P.S. Vill ni läsare se vem som sitter bakom den här bloggen och skriver så kan ni få se mig ”in action” på SVT´s sammandrag av cykelvasan. Den ligger ute på SVT-play

Kategorier:
Cykelvasan 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextiosju med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!