Finnmarksturen i dagarna två - Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Finnmarksturen i dagarna två

7 aug 2018
av: Malin Jones

Jag och Yvonne i taggade i startfållan. Foto: Pauli Ärje 

Jag har sagt det en gång tidigare i sommar, (efter Mörksuggan) ”Herrejävlar vad skönt det är när barnen tävlar ena dagen och vuxna nästa dag”.

Veckan innan Finnmarksturen var en ganska tråkig vecka, alltså man förstår nog inte hur mycket tid man lägger på sin största hobby (cykling) förrän man bestämmer sig för att vila fem dagar på raken. Det har aldrig varit så städat här hemma i sommar om vi säger så.

På måndagen bestämde jag mig för att kolla formen lite. Här i Mora-trakten gör man det enklast genom att tok-köra upp till Norra Garberg, sen komma hem och kolla efter PR på Strava-segmenten. Jag hade anlitat bästa möjliga draghjälp som kunde tänkas ställa upp. Jag tog i som ett djur på flykt i nästan 40 minuter och har aldrig förr kommit upp till den toppen så totalt utmattad. Benen tunga som Icas matkassar och sura som de omogna lingonen i skogen. MEN, ingen puls! Trots tropisk värme, inte en enda sekund i högsta pulszonen. Jag fick visserligen PR med en minut, men har känt sedan ett par veckor tillbaka att kroppen inte svarar på träning som den har gjort innan. Nu är jag visserligen en amatör och har inte så mycket erfarenhet av ”träning” på någon högre nivå, men jag är rätt lyhörd på min kropps signaler, så jag ordinerade mig själv hundpromenader fram till racedagen. Ge mina trötta benmuskler en chans att få reparera sig lite liksom.

 

Lördag – Barnens dag

Vi stod inför två val. Åka till Ludvika tidigt på morgonen för att hinna provköra barnens bana innan de stängde av den kl:10:15 eller åka vägen om Falun för att hämta upp en jacka på Cubus som Saga hade ringt och ”lagt undan” vars enda exemplar i rätt färg och storlek fanns just där. Vi tog vägen om Falun.

Trenden är rätt tydlig att det blir större startfält när barn och ungdomar har en egen dag och sträckan är lite kortare, men det var ändå inte lika många startande i P/F 10-12 som det var på Mörksuggan. Så tror jag att de prövade ett nytt upplägg gällande fållplatser. De lottade ut vem som skulle få gå först in i fållan och ställa sig. Alla, runt ett 50-tal pojkar och flickor med sina cyklar stod i en stor flock utanför grinden till fållan. Sedan började de ropa upp namn. Det kunde t.ex. vara den som stod längst bak i flocken som de ropade upp, och då fick den stackaren klämma sig igenom gruppen för att ta sig fram till grinden, det här tog lite tid och om det ledde till något rättvisare system låter jag vara osagt, jag kan se att det fanns en god tanke bakom det här och ibland måste man pröva sig fram innan man kommer på en bra lösning.

Saga var ruskigt taggad inför loppet och jag vet inte hur många gånger hon nämnde den morgonen att hon kände sig ”så bra i kroppen”, pigg och utvilad. Terje var också taggad, på sitt sätt, och tyckte det kändes skönt att loppet bara var 6km. När han klev ut ur bilen såg jag dock att det var något som inte stämde, hans cykelkläder satt inte bra helt enkelt, de bara hängde på kroppen, löst och ledigt. Min första tanke var ”har han blivit sååå smal i sommar” sen fattade jag att jag stuckit åt honom MINA cykelkläder på morgonkvisten. Nu är Terje som tur är inte sådan som bryr sig nämnvärt om detaljer, han hade känt på morgonen att kläderna satt lite annorlunda men inte brytt sig mera om det.

Saga hamnade någonstans i mitten av startfältet och Terje (som de inte ropade upp överhuvudtaget) sist. Starten gick och det var fullt ös från första sekund, sånt ös att en av deltagarna ramlade in i vimlet, slog sig så hårt i ryggen att han fick bryta loppet redan i startfållan, så himla tråkigt. Jag kutade till ”varvningspunkten” för att kunna heja på de fyra varv som skulle köras. Enligt Saga så hade hon legat tvåa på första varvet ända fram till stigen delade sig, där hade hon åkt och ett håll och de andra åt andra hållet, hon blev förvirrad och vände… Det skulle visa sig att det var en sån här ”bubbla” på stigen som sen gick ihop med originalstigen och det hade inte spelat någon roll vilken man tog. Men det visste hon ju inte eftersom vi hade varit i Falun och hämtat en jacka istället för att provköra banan. När hon körde förbi mig efter första varvet låg hon på fjärde plats, hur Terje låg till var det lite svårt att avgöra eftersom det var lite flera killar än tjejer som körde, men för varje varv han kom förbi mig så hade han cyklat förbi ett gäng ute på banan. På Sagas tredje varv sa jag åt henne att hon bara låg 15 sekunder efter trean, jag trodde aldrig hon skulle orka ta in dessa sekunder på banans 1,5 km men när hon kom på sista varvet hade hon inte bara cyklat ikapp utan även dragit ifrån. Hon hamnade på tredje plats och Terje på en 17:e plats. Båda barnen var nöjda med sin prestation men skitarga på mig som sagt åt dem att lämna vattenflaskan för att spara in lite på cykelns vikt, det var ju så kort lopp ändå liksom tänkte jag och Terje brukar ju ändå inte dricka något på loppen som är 200% längre. De hade tydligen varit när på att dö av törst… (de hade även druckit minst en liter var timmarna innan loppet)

På Finnmarksturen delades det ut de största pokalerna vi någonsin sett i verkligheten. 

 

Söndag – Min dag

Efter fem cykelfria dagar vill jag påstå att min motivation inför dagen var absolut maxad. Pappa hade dessutom hjälp mig skruva på en ny gaffel kvällen innan, bara en sån sak att kunna låsa min dämpare i uppförsbackarna liksom, som jag längtat…  Mottot för dagen var ”hårt men sansat”. Jag skulle köra mitt eget race, hålla koll på pulsen, inte jaga, inte stressa, ta det lugnt i utförsbackarna och inse mina begränsningar, fokusera på tekniken och välja rätt linje efter stigarna, ta de lugnt i uppförsbackarna och komma ihåg att det är rätt många och tuffa såna på andra halvan av loppet, se till att fördela energin jämt över banan. Nojig över punkteringar hade jag dessutom helgarderat mig med slang, patron, pump och dessutom blåst i 0,4 bar över vad jag tycker känns bekvämt att cykla på.

Bild: Cykelkanalen.se

Starten gick, jag cyklade på. Alltså, jag tycker nog om masterstarter ändå, jag tycker att det är kul när fältet blandas av både killar och tjejer, ju fler desto roligare. Det var bara 6 stycken startande i min D40-klass så det var ganska lätt att se hur man låg till resultatmässigt. Jag låg sist till att börja med men efter några kilometer började jag plocka in. I säkert flera kilometer låg jag på tredje plats med pigga ben och höga förväntningar. Sen kom Åsa Dalhielm förbi mig med starkt klipp i benen och stort leende. Det tog inte många minuter innan hon var bortanför mitt synfält. Kort därefter kom Ulrika Grass körde också förbi mig hon också… men sen körde jag förbi henne igen… sen körde hon förbi mig igen… och så där höll vi på ett bra tag. Tills hon kom upp bredvid mig och föreslog att vi skulle köra tillsammans och hjälpa varandra att dra. Vi fick tillsammans upp en härlig fart och det kändes skitkul! Hon lärde mig även att, om jag tar in på någon som ligger före oss, så är det viktigt att inte gå in framför den personen för tidigt, för då tar den personen mitt hjul istället för den bakom mig som ska ta det. Såna där små detaljer som kan verka självklara men som man kanske inte tänker på i stundens hetta. Jag har fått lära mig nya saker på vartenda lopp den här sommaren.

Efter den omtalade trappan följt av en svindryg backe började jag tappa henne, jag hade henne inom synhåll och tänkte att snart så, snart så kommer effekten av min Enervit liquid, då kanske jag kan komma i kapp igen, jag kämpade, jag jagade (som jag sagt att jag INTE skulle göra) och vid 42km var jag svintrött. Det gick nerför, det var stora stenar, jag tappade fokus, jag körde på en sten i fel vinkel, jag dök över styret. Slog i knät i en sten och axeln i en stubbe. Men jag var hel, min cykel var hel, det gick bra för de som låg bakom. Bara att sätta sig upp och börja trampa igen. Vid det här laget hade jag tappat Ulrika för gott.

Effekten av mitt cyklande avtog för varje kilometer och varje backe, det gick långsammare och långsammare. Inte alls så där ”fördela energin jämnt över loppet” som jag hade tänkt mig. Jag kom in som 5: a, och innan jag ens hunnit stanna cykeln efter mål kom Yvonne som tydligen legat väldigt nära mig på slutet.

Finnmarksturen är absolut en favoritbana för mig. Den är trevlig, och perfekt att börja med om man vill pröva något långlopp. Den är lite av varje. Det är mycket klättring, stigarna i skogen är ”flowiga” utan allt för mycket stök, det finns dock några nedfarter som är en smula utmanande. Riktiga ”punka-backar” med stora stenar utan någon som helst struktur, där får man ta det lite lugnare om man inte har övat så mycket på tekniken (som mig t.ex.). Det var få cyklister från Mora, vilket förvånade mig när det ändå ligger hyffsat nära, men jag behövde inte åka dit ensam. Med mig i bilen hade jag fått Isac Lagerblad från Perbellum sportsällskap som skulle köra loppet för första gången. Det är alltid så mycket roligare om man har någon att åka till loppet med. Udden av den värsta nervositeten försvinner liksom när man inte är helt utlämnad till sina egna tankar inför racet.

Alltså det är ju jäkligt kul med race. Jag och denna herre från IK Jarl hade småtävlat med varandra säkert de sista två milen, jag tror vi var lika trötta båda två. Jag drog om han i uppförsbackarna bara för att sen bli i frånåkt på platten. När vi kom in i målområdet låg jag först och då kom han som ett spjut bakifrån, jag tänkte.... "han ska då fanemig inte förbi mig nu" Vi krigade om 323:e platsen i loppets totala. Han vann. Med någon centimeter. 

 

Till helgen är det Cykelvasan, jag tror jag ska köra ett liknande upplägg, d.v.s. vila mig i form. I början av året fantiserade jag om en cykeltid på 3:20. Jag ser nu att det inte kommer hända. Hade jag kört i motionsklass så hade det varit lättare att nå en bra tid, där finns det alltid någon rygg att ligga bakom. I damernas tävlingsklass är det svårare. Vi startar 45min innan herreliten och det är ett relativt litet startfält tyvärr. Förra året var vi strax över 60 st. Det är lite så, att man hamnar med i den klunga man hamnar med, så håller man sig i den oavsett om man känner sig pigg eller trött. Att göra något ryck fram till nästa klunga som kanske ligger en kilometer framför är lönlöst, man bränner ut sig helt om man ens kommer fram till nästa klunga. Tappar man sin klunga får man cykla ensam tills en annan klunga kommer ikapp. Jag önskar att det var fler tjejer som startade i tävlingsklassen, då skulle vi kunna hjälpas åt på ett helt annat sätt. Det blir som sagt ingen tid nära 3:20 men jag hoppas så klart ändå på personligt rekord.

 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiotre med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!